Fram mot skymningen en vinterdag. Bruna fält med isflak och här
och där en strimma naken jord. En väg rätt fram med vissna
blomstånd vid sidan och, långt emellan, nakna träd. Längst bort
en kyrka, liten och grå mot den gråa himmeln, tryckt ned i lugn
och halft skymd af dungar, på båda sidor om vägen, nära
kyrkan, tvänne popplar med något löf kvar, så att de teckna sig
mörkt och skarpt. På vägen kommer Jeanne långsamt gående, ofta
korsande den, som om hon sökte att komma ut på andra stigar. Hon
är grå och smutsig, flera år ha gått sedan sist, och hon ser rätt
gammal ut. Hela tiden går hon, och hon talar och tänker:
Kyrkan, åh kyrkan, åh tordes jag blott!
Se'n jag såg den sist, har ett år väl gått,
Det var här, jag vände och kunde ej mer --
Kan jag nu? -- Åh, bara så tornet jag ser!
Bara tornet med spiran som lyfter sig skön,
Liksom armar med händerna sträckta i bön ...
På knä, på knä ligger kyrkan för Gud
Och ropar vår synd uti klockornas ljud,
Men nu är hon tyst, ej en hviskning af hot --
Tänk att bara få smyga intill hennes fot,
Tänk att trycka sig tätt intill klädningens rand! --
Men då skulle det lösa sig, tystnadens band,
Och klockorna kasta sig vildt under dån,
Och genljuden välta sig fjärran ifrån,
Och himmelen själf skulle doft klämta med,
Ty jag får inte, kan ej ens önska mig fred. --
Men att se den, att bara så sakta gå,
Tills den vigda jorden jag nästan kan nå,
Så tyst och så lätt som ett ingenting,
Och bara ett endaste hvarf gå kring
Och tröskeln se och porten på glänt
Och fönstren, som alla så väl jag känt, --
Fast helt svarta nu, medan dagern dör --
Och det lugna mörkret därinnanför!
Åh, bara från stängslet, ej närmare gå!
Om bara jag tordes, tordes ändå!
Så kallt, så skärande kallt, som det är!
Det är aldrig så kallt som på fältet här,
En vind här ... den smyger från asparnas mo,
Ligger stilla på isen och rufvar i bo,
Men han hör, hur den andas, man känner hvar fläkt
Hur den suger och suger sig genom ens dräkt,
Det är mera än köld, det är hat däri. --
Åh, stackars vind, som i hat skall förbli!
(Hon stannar och ser ned för sig.)
Och tänk på den gamle, jag vårdade sist!
Han var alldeles grå utaf sorg och brist,
Hans anlet var stelt, och hans blick var som is,
Jag tror nästan, han glömt, hur det käns vid en spis
Och alla de vänliga ord, som man har, --
Se'n hans dotter körde på dörren sin far
Och långt förut, kanske långt förut.
Han var mera än död, han var alldeles slut.
Han hade glömt bort om en tjänst att be,
Han hade ej annat än hat att ge,
Och han gitte knappt mumla, men såg och såg --
När jag gaf honom skötsel nu, där han låg,
Då sade han hvasst: du vill skaffa dig godt
Hos den rike däruppe, nu hycklar du blott! --
Och han trodde det ständigt så, och han dog ...
(Hon går omedvetet vidare och skakar på sig.)
För mig, för mig, jo det hjälpte mig nog!
Det vore just värdt för mig att ta fatt
Och samla till lösen en kärleksskatt!
O, svag som min andedräkts hvirflande rök
Mot luftens köld vore hvarje försök,
Ej tusen års bot vägde upp mitt brott! --
Men stackars hans ögon som brusto i grått,
Så vilsna, så vilsna, och ingenting lärt!
Hur är det ej ändå så vackert och kärt
Det fältet, så armt i sitt vissnade strå,
Och alarnas grenar med frosten på
Och isens blåsvarta, blänkande flak
Och himlens täta och disiga tak!
Det är jorden, den bär mig, jag älskar den jämnt.
(Böjer sig hastigt ned.)
Se, se, så när, att min fot den klämt!
Är du död? Har du svultit och frusit ihjäl? --
Den är alldeles kall och alldeles stel.
Se, se lilla pälsen, så svart och så fin,
Små fötter och klor och så sorglig en min
Med de halföppna ögonnes glans som är spräckt!
Se, Gud har ju skapt den och gifvit den dräkt,
Och åt lifvet den gladts och har sprungit så fritt,
Lilla röda hjärtat har klappat som mitt.
Bara råtta, -- ett under, ett under ändå! --
Kanhända att lifvet kan vakna och slå.
Jag skall lägga den här.
(Stoppar den in i barmen.)
Så hårdt och så tungt
Är lifvet, det trampar och krossar så lugnt,
Som om känsel och ängslan och fasa ej fanns.
Nu tränger ur molnen en järnhvit glans,
Och hvar fåra glimmar så frostigt klart.
Till natten blir det nog vackert snart,
Och himlen blir djupblå och alldeles ren,
Och det klingar af köld under stjärnornas sken,
Och ingen vet, hvad som stelnar därvid.
O, all den oändliga smärta och strid,
Som jag sett, o, sorg som ej ryms i en röst,
Men i stumhet trycker och sargar ett bröst,
Och blickar, så tunga och svarta som jord,
Och klanglösa, sällsamma, mörkrädda ord
Som liksom för egna steg rycka till,
Och hatet och harmen som städse gå vill! --
Det har funnits glädje och finns kanske än,
Men det tycks mig, att sorgen förintar den,
Liksom dagen förintar den dröm, som han väckt,
Liksom vatten förintar den eld, som det släckt, --
Och att glädjen likt solsken sitt glitter drar
Öfver orörda djupen, där sorgen finns kvar.
Se, döden först, hvem har honom flytt?
Och synden, hur kommer han ständigt på nytt
Och trampar som fötter på nattfrusen sjö
Hvart lugn som förgätit det ordet: att dö. --
Och ingen förtjänar väl salighets skatt,
Men ingen, o ingen, fördömelsens natt!
Jag har flickor känt, som sitt barn ha dränkt, --
Men hvad fasa och skräck, förr'n de sådant ens tänkt!
Jag har flickor känt som sitt barn ha dränkt, --
Hvilka stackars förvirrade lif, de fört! --
Och om också ej nå'nsin de ånger känt,
Hvilken gnistrande oro i blickarna brännt!
Som vargar de svultit och drifvits i brott, --
Och jag själf, o, förtjänar jag lidandets lott?
Jo jag, jo, jag!
(Vägen framåt kommer prästen, hans mörka kappa står tung och
skarp mot luften mellan popplarna. Jeanne ser honom ej och hör ej
isen brista under hans steg. Han blickar forskande mot henne; då
han är nära, talar han:)
Se Jeanne, se Jeanne Guibour? Jo visst!
Så kom du, Jeanne, du kom till sist.
Jeanne
l5708:(brister i gråt).
Herr Nicholas ...
Prästen.
Jag väntat så,
Jag väntat. Många rykten gå
Ännu om dig, se'n du försvann,
Och blodigt tunga rykten, Jeanne.
Jeanne.
Ej tunga nog att målet nå,
Ej mörka nog.
Prästen.
Jag tänkte så!
Då är det blod som tynger ner
Din frusna skuldra?
Jeanne.
Mycket mer,
Herr Nicholas, ej ord förslå
Att säga allt ...
Prästen.
Jag tänkte så!
Då är det svek och djuriskt brott
Som slipprig gjort den stig, du gått
Med dödstrött fot och fuktig kind, --
Då har du stirrat blicken blind
I sinnets svarta djup och ser
Ej glimt till räddning?
Jeanne.
Mycket mer,
Herr Nicholas, det ordet där,
Det »räddning», tomt som vind det är.
Det tycks mig, ej ens ordet finns ...
Prästen.