Jeanne.
Det var gift, du drack, råttgift! Jag ville rädda mig, jag såg ingen
råd, du hotade så svårt, -- jag hällde det i nyss, vid kistan.
Mathieu
l5494:(spritter till, rösten hård och trång igen).
Så är du förbannad, du, så är du evinnerligt dömd! Du ska' flaxa, som
fågeln på limspöt, och klibbigt och kallt ska' det snärja dig, och din
blick ska' stå stel som på ett lik. Du ska' inte få luft till ett rop,
du ska' inte få en droppe att läska dig med, här slår jag kruset i golf!
Inte en droppe drägg ens ska' du ha, ingenting, ingenting!
Jeanne
l5506:(ser stelt på skärfvorna, ser längre bort med stirrande
blick).
Det och det och allt har jag visst drömt! -- Då skulle det ske, då fanns
det ingen väg! Då är jag obevekligt dömd!
Mathieu.
Och om du slipper att brinna här genom ditt gemena dåd, i helvetet
kommer du ändå, var du så viss! Bikta dig, det kan du aldrig, aldrig får
du absolution, det går inte, inte värdt att försöka ens, mässa, det får
du aldrig höra! Evinnerligt ska' det fräta dig, det ska' tynga dig
knakande ned och pressa dig i sömnen, du skall skälfva, när du somnar
och spritta till, när du vaknar, din blick skall bli som en vargs. Du
ska' brinna ändå till slut, det har inte hjälpt dig, du ska' brinna i
evighet! Jag ska' se dig ibland, jag ska' ropa på dig ibland ... din
djäfvul, det är du, som skulle svida, inte jag, det var du, det var hon,
hon som står där och smälter hop med väggen, hor har hon begått, mord
har hon begått, grå är hon, men röd skall hon bli, det är hon, som har
gjort det. Jag drack bara, så här, så här höll jag, -- åh, kruset hade
hon också sönder -- jag drack, då var där gift i, och det visste jag
inte, rådde inte för det. Nå'n hade lagt det där, i vinet! Det är
hemskt, det gråa, det suger en i sig -- vore det bara ljust -- hvem
skulle då synda?
Jeanne
l5539:(har ej hört, ser fortfarande stelt ned).
Och mässan, mässan! Aldrig får jag höra den mer! Bikt, åh omöjligt,
aldrig! Mitt lif är förspilldt, mitt lif är förspilldt!
(Slår händerna hop öfver hufvudet, springer ut.)