Jeanne.
Till minsta steg och röst och min,
Till minsta falska löjes grin. --
Jag visste intet, bara dref
För tid och storm, men klart det blef,
Och klart jag såg -- för sent -- och ser.
Prästen.
Då har du tryckts i ånger ner
Så lågt som lägsta kryp i jord?
Jeanne.
Så lågt! (l5773:sakta) Ack ånger, än ett ord,
Jag sett till bottnen helt -- jag tror ...
Prästen
l5778:(hör henne ej.)
Så höj du blicken, Jeanne Guibour!
Ett under, under är dig när,
Och, om du vill, så högt det bär,
Som böjd du var. Se, ångerns gråt,
Den är som regn att glädjas åt,
Är till att glittra skönt i ljus,
Och hvalfvet till Gudfaders hus
Är bygdt af sådant stoff. Se hit!
Jo, du _har_ ångrat. Ej så hvit
Du lyste annars, ej så klar
En blick ditt ögas smärta bar. --
Så hör, så hör! Du vet det, Jeanne,
Att han, hvars blod för hvarje man
Och hvarje kvinna varmt har stänkt,
I kyrkans lyfta händer skänkt
Sin nåd, det visste du, ej sant?
Men fanns där plats vid bordets kant,
Du tänkte -- skall ej hvarje gäst
Dra åt sig manteln som för pest,
När sådant brott bärs fram som ditt. --
Nej, Jeanne. Så hör och andas fritt!
Bär du, så som ditt brott var tungt,
Så mycken ånger fram, och lugnt
Du hoppas kan, bär du blott tro,
Och lätt du lyfts till fröjd och ro,
När nog du lidit, lyfts mot höjd,
Af smärta blek och blek af fröjd.
Så kom till bikten, Jeanne Guibour!
Jeanne
l5812:(har lyssnat i stilla tjusning, men lyssnat som på en dröm,
och hela tiden burit den tanke, hon stannat vid först. Med högre
röst:)
Det ordet, ånger -- hör, jag tror,
Jag vet -- en annan stig det bär, --
När djupast i dess djup man är,
Då är den slut.
Prästen.
Din ånger slut?
Jeanne.
Då vidgar allt sig gränslöst ut.
I frostig klarhet rymden käns --
Jag vet ej hur -- då finns ej gräns.
Prästen.
Din ånger slut? -- Du famlar svag.
Jeanne.
Jo, slut. -- Det var ej jag, ej jag,
Som bröt. Det dref och band och höll. --
Kan stenen ångra, att den föll? --
Jo då, -- nu är jag icke mer
Mig själf, men allt hvad ögat ser
Af sorg, och hjärtat anar till. --
Åh, ord! Min tanke löper vill.
Det är först nu, jag ser det klart,
Först nu jag vet, och underbart
Min egen röst mig skrämmer än,
Men jag har drömt det längese'n
Och ändå längtat, längtar nu
Till kyrkan ...
Prästen.
Jeanne, hör på mig du,
Och häda ej i yrsel! Hör:
Ditt minne ej dig fasa gör?
Du skyr, du ångrar ingenting?
Jeanne.
Jo, blodig synd. -- Men se Er kring!
Är icke luften tung af gråt,
Står smärtan ej vid hvarje stråt? --
Hvad är väl jag att dröja vid
Ens för mig själf en flyktig tid?
Medlidande jag känner blott
Vid min och allas arma lott.
Hvad är väl jag att akta på?
Hvad är väl jag att misskund få,
När _det_ och _det_ är böjdt i nöd? --
Och så blef ångern still och död --
Jag vet ej, hur min tanke bar ...
Prästen.
Men Jeanne, men Jeanne, din blick är klar.
Jag ej förstår. -- Men hör mig, Jeanne!
Du tror på den, hvars hjärtblod rann
För dig i nöd, och vet och tror,
Att sällhet finnes, där han bor.
Jeanne.
Jag tror och vet, hans hjärta sved,
Jag tror och vet blott, att han led,
Jag lider med i allt hans kval,
Men sällhet -- nej.
Prästen.
Ett sällsamt tal! --
Men han är guddom, guddom Jeanne!
Jeanne.
Men djupt i hjärtat hvarje man
Och hvarje kvinna smärtan bär,
Och kring oss lider allt, som är --
(Stirrar ut för sig.)
O ja, jag vet, de sjöngo så,
Och sant det var, men ack ändå
Ej till för mig och ej bestämdt --
Men hur jag längtar, längtar jämt
Till sådan sång! Att höra blott
En mässa! -- Säg mig, om mitt brott
För alltid, alltid stängt mig ut! --
Jag vet ej hur, men tror, till slut
Den skulle skänka annan ro,
Än den jag har.
Prästen.
Du måste tro,
Du måste ångra ännu, Jeanne!
Jeanne.
Å, tro -- men jag som bara kan
I smärta känna!
Prästen.
Genom bikt
Går vägen, genom bönens plikt.
Jeanne.
Men för mig själf jag intet ber.
Blott mässan ...
Prästen.
Intet hopp jag ger. --
Jag vet ej alls, jag ej förstår.
(Vänder sig om utan den välsignelse, hon omedvetet böjt sig mot.)
Jeanne.
Men det är sant -- för mig. -- Han går!
Åh, han har gått, och allt är slut.
(Brister i gråt.)
Nu är jag ensam som förut,
Och ingen mässa, ingen sång!
Ej se genom dörren in en gång!
Jag skulle ha vetat, om rätt jag har,
Jag skulle ha frågat och tiggt mig kvar.
Ej glömma jag kan, hvad jag lidit mig till,
Men kanske jag märkt, att jag bara gått vill,
Om jag hört deras sång, att jag nära stod,
Bara dörren mig öppnats. -- Så hett är mitt blod.
Hvad jag talte, jag vet knappt. Så sällsamt det löd,
Men var mitt ändå.
(Ser ned i barmen.)
Se han var inte död!
Se, han rör sig! Åh, blott litet äta nu!
Se här mitt bröd, du skall få det du
(Böjer sig ned.)
Och en grop i mull och en klädningsflik,
Så är du för vintern bärgad och rik.
(Ser upp och märker, hvar hon är.)
Se, så nära kyrkan! Så vacker hon är,
Så innerligt fridfull och lugn och kär!
Mot himmelen sträfvar det, tornet, blott. --
De ha inte en tanke för straff och för brott,
De klockorna nu. -- Om jag tordes mig fram! --
Därinne, så drömmande allvarsam
Var dagern där, och Gudsmodern så huld
Och leende blek under glorians guld,
Och i koret sonen, så mild i sin död,
Och Sankt Josef med kalken, af blod så röd,
Och prästens röst och förlåtelsens fred,
Öfver böjda hufvuden flödande ned!
Af guldblommigt siden var prästens rock,
Som en sol var monstransen med gyllene lock,
Och så vackert, så vackert det glimmade allt!
I det vackraste fönstret var Jungfruns gestalt.
På ett moln hon satt, hennes spetsiga fot
I guldsko var stödd på ett hvilande klot.
Hennes mantel var purpur med slingrande band,
Något gyllene glänste uti hennes hand,
Hon hade sitt barn på knä't så tryggt,
Och ett hvalf öfver hufvudet stjärnorna byggt.
Sankt Johannes, den lille, sig lutade fram
Emot Jesus med korsstafven stödd mot ett lam.
Och en krans utaf blommor i handen han bjöd,
Så sällsamma blommor, med glans så röd,
Liksom rosor af blod med de hvassaste blad ...
På ett fönster vid sidan, där lyste en rad
Af hvita män uti veckig dräkt;
Så sällsamt de händerna uppåt sträckt,
Och kantiga stenar de höllo däri, --
Kring öppnade munnar låg stelnadt ett skri.
Framför dem en kvinna stod blickande skyggt,
Sina händer hon knäppta mot bröstet tryckt,
Hennes klädning var mörk som förtviflan och nöd,
Och i midten stod Jesus och lydnad bjöd.
Till hvad? -- Jag vet ej. Så sträng såg han ut,
Där var tungor på glorian, hvassa som spjut. --
De sade, att kvinnan förnekade Gud
I synd och nu jagades bort på hans bud --
O, så ginge det mig, när dit in jag gått.
(Vänder om.)
Så förfärande, svindlande stort är mitt brott.
Som en giftig växt för min syn det sig ter.
I den feta mull skjuter roten ner
Med trefvande fingrar, så het som en brand,
Skörlefnaden, djäfvulens kolsvarta hand,
Och mullen är lättsinn och glömska och flärd,
Och af falskhetens glittrande regn är den närd,
Och stjälken är stolthet som reser sig spröd,
Och den svartröda blomman är fasa och död,
Och frukten, frukten -- o, bitter att få!
(Ser upp igen.)
Så dyster himlen, så stelnande grå!
Så naken jorden, så skrämd och så tryckt,
Förlamad de svarta fåglarnas flykt,
Och allt, som har lif, uti dvala lagdt
Under tunga drömmars tvingande makt,
Eller irrande, spårande, klagande gällt,
Med glimmande, isgröna ögon af svält,
Med flåsande svalg och med indragen buk
Och mot rofvet krypande sakta på huk. --
O, offer och bödel, hvad är deras lif?
För kölden och hungern ett tidsfördrif. --
Och det föds, och det dör, blir dag och blir natt ...
(Böjer sig ned.)
Och ändå så skönt! Hvilken glittrande skatt!
Se, bara den vissnade tistelns blad,
Så hvita af nålar, rad intill rad,
En mystisk ros utaf frost så ren! --
Se, glänser den ej med ett sällsamt sken?
Se, kölden själf vill skapa och ge,
I skönhet och skälfvande finhet sig te!
Så vackert, så vackert, se allt är Gud!
(Med hög röst, liksom fylld af seende visshet:)
Jag har brutit i synd emot hvarje hans bud.
Jag har störtat en själ i fördömelsens brand. --
På mig hvar skuld med sin krossande hand,
På mig hvart mörker från namnlöst svek,
På mig hvar följd af min blodiga lek! --
Och dock kan det tyckas mig, allt förgår,
Och mitt hjärta blir fylldt till dess innersta vrår,
Ej af synd, ej af skuld, ej af ånger ens,
Men en smältande känsla som icke har gräns. --
Är den Gud? -- Den är ändlös och stor liksom Gud. --
Är den bön? -- Men den finner så sällsamma ljud. --
Är den vilsen, min bön, när jag bara kan be:
Måtte intet lefvande stoft lida ve!
Då glimmar det till från marken, liksom om ett sken legat gömdt
däri och brustit fram i en skälfning. När hon, yr och svindlande
därunder, vänder sig om, kommer där en man på vägen till kyrkan,
han är helt nära, hon vet icke, hvarifrån han kommit; plötsligt
är han där. Hans dräkt är som den djupa skyn bakom. Det är, som
om han tagit en flik af den och svept om sig; i långa veck faller
den om hans smärta kropp ned till fötterna som tyckas glida fram
öfver den frusna vägen. Hans ansikte är lysande hvitt. Hans
kinder och läppar äro skägglösa som ett barns, hans mun är
öppen som till ett leende, men han ler icke, och hans ögon äro
allvarliga och djupa. De stå riktade mot henne utan att blinka
eller skälfva det ringaste, uttrycket blir däraf sällsamt
ojordiskt, tycks innehålla evig klarhet, en evighet större än
stjärnors. Han talar, och hans röst har i sin jämna, klara höjd
något af samma evighet:
En mässa vill du höra. Kom!
Jeanne.
O nej, o knappt ens jag drömt därom!
Jag ville blott kyssa kyrkans sten
Och falla på knä, där en gång jag var ren,
Och se dit in, o, då vore jag nöjd. --
En mässa, det vore ju salighets höjd!
Det ordet en gång för mitt öra klang
Med ljud af en sträng som för alltid sprang --
Jag! Aldrig, aldrig i evighet!
Mannen.
Din synd, din tanke, allt jag vet. --
Så kom! Vi följas med hvarann!
Jeanne.
Din hand är kall, du bleke man,
Men kyler ej. Hvem är du, säg!
Mannen.
Den som går med dig på din väg. --
Vänd blicken inåt! Det är där,
Det gäller. Se, hvem själf du är!
Jeanne.
O, knappt jag vet det, vet det mer.
En rymd, en rymd i glans jag ser.
Det fallit något tungt och svart,
Det jublar, drifver, -- vet ej hvart, --
Det gryr, det stiger underbart.
Jag vet, jag går mot något klart,
Mot stora, sanningsdjupa ting.
Mannen.
Så höj din blick och se dig kring!
Då reser sig framför dem kyrkans kor, och alla dess fönster glöda,
Det gnistrar i blått, det glimmar i gult, det brinner i purpurn röda,
Det hvita blir rent som himmelens väg högst upp under frostnattens
hvälfning,
Och stjärnorna öfver Marias tron se framåt utan en skälfning,
Och leendet öfver Marias mun, i allt, i allt det lyser.
Och ned öfver markens nakna vidd som hvit utaf frostkorn fryser,
Där väfva sig strålarna in i hvarann, och långt, som skenet räcker,
Af underblommor en lysande flock orörlig sig uppåt sträcker.
Jeanne.
Så ljust, o aldrig det förr väl händt!
Man måtte väl tusen vaxljus ha tändt!
Är väl fullt af mänskor -- och jag dit in? --
Se, se, nu fattar jag dess sinn,
Det fönstret där och kvinnans brott, --
De visste det icke -- se, nåd har hon fått!
Se, handen hans, se blicken hans!
Förbarmande endast har sådan glans! --
De visste det icke, de hädade blott. --
O, stackars alla de blindas brott! --
Se, misskund, misskund blott är Gud!
Så kom, jag anar mässans ljud!
Mannen.
Nej icke dit, ej mänskoting!
Nej större, högre -- se dig kring!
De tunga molnen ha slutit nu tillsamman i glidande flykt sig,
Oändligt vidt, oändligt högt en blåsvart hvälfning har byggt sig,
Är djup af rullande tiders djup, som rymden stor är dess resning. --
Det lättnar dit uppåt, och stjärnors ljus stå bleka i skyarnas glesning.
En våg, en flod af smältande guld på murarnas mörker brinner,
Och purpurgyllent och rödviolett i blåaste skuggor försvinner,
Och pelarliknande massor stå fram, där ljus mot mörker sig brutit.
Därframme har koret växt upp emot skyn och högt till dess hvalf sig
slutit
Och glimmar i lugn och lyser i prakt från sockel till smärtaste tinne,
Och därifrån kommer den, ljusets flod, och solen själf är därinne.
Dess röda flamma är mild och stor, mot blicken vidgas i glöd den,
Är klar af seende ögons glans och varm som af hjärtblodets flöden.
Den lefver, växer, blad efter blad ur glimmande knoppen skjuter,
En underblomma, en mystisk ros i svartnande purpur sig sluter
I krans om solens flämtande rund, och Jeanne är i undran fången;
Hon tänker ej, -- sänker ej blickens fröjd,
Hon står stel utaf häpnad och bakåt böjd
Och känner, men hör ej sången.
Ty det sjunger ur klingande strupar
Under solens rytmiska brand,
Och sången lyfts upp och fördjupar
Sig långt under skyarnas rand.
Invid muren en rad utaf gossar
I dräkter af purpur där står.
På kinderna rodnaden blossar,
Och blicken är klar som en tår.
Deras vågiga lockar falla
Längs det lyftade anletets ro,
Och korsvis knäppa de alla
Sina händer om sångernas bo.
Som en frans af spetsiga lågor
I jämnhöjd bärs deras kör
Och stiger och sjunker i vågor --
Hon förnimmer den, Jeanne, och hon hör:
Så fjärran sväfvar himlens hus.
Stig sång, sträck vingen ut!
Åh, hvita, hvita, hvita ljus
Skola möta en gång till slut!
Mot blick som vidgad skådar
Skall lysa blickars krets,
Och sången i tunna trådar
Lyftas mot hvalfvets spets.
Jeanne.
Mitt språk, mitt eget språk, som går
Mot Gud -- åh, mässan jag förstår
Hvart ord! Tack! Tack!
(Sången igen:)
Af bön och längtan, kedjor bind,
Sträck ut din famn, o tro! --
Åh, sakta, sakta, sakta vind
Skall vyssa hvart namn till ro!
Af lifvets natt skall du minnas
Ej vikande skugga ens;
Och intet annat skall finnas,
Än glädje utan gräns.
Jeanne
l6240:(ser stum mot jorden, känner foten tung, och sinnet tungt.
Då höjer sig en röst bakom henne, det är mannens som förde henne
dit; hon vet det, men hennes hjärta spritter till i igenkännande,
som vore det sin egen röst, hon hörde i en dröm, och hon hör):
Vi arma, hur skola vi känna oändliga glädjen, säg --
Med famlande händer i mörker hur finna vår väg?
Vår dag är ett nät af skuggor, af ljusets flykt och dess bäfvan,
Som blinda rötter i mullen vårt hjärtas kamp och trefvan,
Ett flarn, som för floden stiger och bärs och sjunker i kvaf,
Vårt lif -- och ett fjärran under, det hopp, man oss gaf!
Jeanne
l6251:(hviskar sakta:)
Det, det var mitt, mitt språk hvart ord --
Det kom ur själfva vår svarta jord.
Kören
l6258:(därframme, skrämdt bortdöende:)
O, borta vår vackra, vackra dröm, --
Vi kunna ej längre se!
I händerna ögon och anlet göm!
Oss sluter allt trängre ve.
En luftning oss undan drifver
Som vallmons blekröda blad,
Och hopplös begrundan förblifver
Under pelarnas brinnande rad.
(Då brister där fram en sång ur murar och mark, ur hela rymden.
Som ett regn, ett mäktigt regn af röster är det).
Ej se, ej syn är befriande,
Ej aning om fjärran tröst.
Lyss, lyss till dit inres siande
Och djupa, förlossande röst!
Ur lidandes smärta den föddes,
Medlidandes smärta den bär --
Den frälsning, det hopp som föröddes,
I din egen känsla det är!
Jeanne
l6285:(i hänförd förvirring)
Mitt, mitt, jag visste det, hörde dess brus, --
Men nu brister det fram i så sällsamt ljus, --
Mitt det också, men först nu är det mitt!
Se koret, koret, det lyser i hvitt!
Han är här, härinne, ej bild det var,
Han själf, -- han ensam, ensam är kvar!
(Och det sjunger bakom henne, det är ledsvennen som sjunger:)
Här bär jag din synd, här bär jag ditt brott,
Jag bär dina minnen, Jeanne Guibour!
Det är tunga, tunga stenar blott, --
Ej lif i dem längre gror.
Här lägger jag ner den börda, du bar
I ständigt trängre, trängre skam, --
Det är mull mot mull, det är något som _var_, --
Men du, gå längre, längre fram!
(Och öfver henne röster:)
Du bär, du bär ett förlossande
Och djupt och allvetande ting.
Se, känn, huru skenet, blossande,
I purpur, dig sluter omkring!
Ur stumt, ur stumt förbidande
Har det brutit sig fram likt ett skri,
Sin egen frälsning, medlidande
Med all världens vishet uti!
Jeanne
l6320:(i yrsel)
Jag lyftes mildt, knappt rör sig min fot.
Jag är lätt, så lätt, och klar min röst.
Jag vet icke hvad, jag har tagit emot, --
All världens sorg och all världens tröst!
Att gråta är ljuft, är ljuft som en skänk --
Åh, hela mitt lif en brusten länk!
Det är icke jag som böjer mig ner,
Det är allt som lefver, det ser, o, det ser!
Ledsvennen
l6333:(tar henne vid handen och reser henne)
Så bringa vi mässe-offret, Jeanne
För alla lidande släkten här!
I hjärtat var elden som glödde och brann,
Och rökverk andedräkten bär --
Den stiger i luftens köld mot hans fot,
Och han böjer sig, böjer sig, tar den emot!
Jeanne.
Mig helt jag ger och allt och allt
Som tog i min sökande tanke gestalt.
Hans egen nöd jag i aning bär --
Jag själf, hvar är _jag_, -- _se allt_ är här!
Ledsvennen.
Så lyfter jag monstransen, Jeanne --
Hör sång, hör klang i sakta vind!
Så röd och varm är glansen, Jeanne --
Så se och se och se dig blind!
Jeanne.
O solen, solen själf det är!
Den blöder. -- Annars borta allt!
Åh, se hans sträckta arm, som bär!
Den mörka skyn har hans gestalt; --
Och korets hvita, hvita gud,
Han log -- han är försvunnen nu. --
Här är så ensamt, hörs ej ljud,
Och glansen är förbrunnen nu;
Den dröjer blott i skimmer kvar
På hvalf, som mörkret brister ur, --
De glida -- skyar blott det var,
Och trång och mörk är kyrkans mur.
(Vänder sig om långsamt, leende.)
Nu har jag mässan, mässan hört,
Till målet har min längtan fört,
Och allt, och allt har jag förstått, --
Nu har jag min ro för evigt fått!
(Går framåt.)
Nu är mig lika, hvart jag går,
Som dag min timme, som dag mitt år!
Jag lyss och jag lyss till min visshets ljud:
Medlidandets värme är allt, är Gud!
(Sökande tillbaka i minnet.)
Så mycket nyss jag förnimma fick.
Där var sång för min hörsel, ljus för min blick,
Gestalter, änglar, -- jag finner ej ord!
Ej svagaste skugga de sänkte på jord,
Deras öga var lugnt som ett ljus och klart,
Och allt var lysande underbart,
Och ändå var allt, alltsammans mitt --
Jag kanske det skapat i drömmen fritt!
(Brister ut i visshet.)
Ja, om det, om det nu också fanns
Jag tigger ej, längtar ej upp till dess glans.
Den kära, lidande jorden är vår,
Den är här, vår glädje, här våra sår,
Fullkomningen här och _vår_ evighet --
Åh, ana ej alla det? Jag, jag _vet_!
De, de däruppe, ej helt de förstå
Medlidandets vishet, de dröjde ej då,
Då vore de här, och de lede som vi.
Ur tårar födes den blick som är fri,
Och kall är lyckan, hur lätt och hur hvit,
Och går vägen därifrån, ej dit.
(Hon går vidare.)
Rosengiftet.
När Maurice kom in i kabinettet, höll Mutine på att genom dragning i den
sidenfodrade jalusien jaga en bred solfläck upp mot fönstrets hörn och
stänga in den där; madame ville bara se en strimma af luft åt andra
sidan, där dess glans icke var så stark, bara pärlfärg öfver bleknadt
blått. Madame själf höll hufvudet lätt lyftadt från stolens rygg, emedan
hon var trött af att hvila det, och såg upp mot honom med en blick som
bara gaf intryck af matt blågrå genomskinlighet, men ingenting annat,
och hennes svar på hans hälsning var bara en aning till rörelse af
ögonlocken och ett leende, så svagt som stoftet från en snuddande
fjärilsvinge.
För att ej störa hennes läppars hvila, vände han sig med en frågande
åtbörd mot Mutine, som just skrämde den sista gula strålen från sin
runda kind och halft vände sig om. »Grefvinnan har vapeur», svarade hon
med något af den friskas medlidsamhet, märkte det själf och rodnade af
förlägenhet och gick fort mot dörren, vaggande i sina lösa skor.
Han riktade sin tveksamhet mot madame, färdig att buga sitt farväl. »Men
ni lät ju släppa in mig!» sade han.
»Denna ...?»
Långsamt lät hon hufvudet trycka sig in i det ljusa sidenet för att
kunna svara, och munnens trötta linjer liksom visade från sig hvart
taladt ord, affärdade det som en tjänare, den hon ej ville se snart
igen; hon undvek nervöst ängsligt att säga samma ett två gånger.
»Det dumma namnet, ingenting uttrycker det, annat än obestämdhet, och
hvar sjuklig stämning har sin särskilda rymd af sådan. Min för stunden
är som ett bristande af tankarnas garn, ett domnande af hvarje intryck
ned från smärta, men icke helt, bara ett snuddande med det mjukaste
fingrets yttersta nerv och så förintelse i tomhet. Det är sorg, hvilken
intet har att gråta för, glädje som är döfstum, tusen lytta förnimmelser
är det, och de krypa i blindhet öfver mitt medvetande, liksom mörka
ofödda fjärilar öfver blommor, ty man säger ju att det är detta de bli
till -- icke sant -- larfverna? Men Ni skall dröja och tala till mig,
och allt, som jag hittar ett ord vid dess tröga vinge, svarar jag -- om
väder eller vind, och glömmer på det viset att lyssna till allt det
andra som aldrig blir till ljud. Om Ni har försökt att påminna Er en
dröm, då inte den minsta brokiga flik af den finns kvar, så kanske Ni
kan ana Er till, hur jag känner det, men gör det inte, ty man slipper
aldrig fri därifrån! Men Ni skall tala om vackra, lätta ting. Icke för
skarp åskådlighet! -- den är som stenen mot hjärnan, -- men gamla goda
vändningar af orden, dem man känner så väl som porslinets rundningar på
servisen och icke blir alltför trött vid ändå.»
Maurice log. »Ett spinnargöra vill Ni ge mig, och hvad Ni vill, att jag
skall spinna, är egentligen rummets halfdager här, och rocken får
knappast höras. Nåväl, jag samlar mina lätta blånor.
»Därute är det klart solsken, det finns alltså icke till för oss, icke
heller min blidt muntra morgon med förväntan på denna stund. Men Ni
själf är det lättaste och vackraste, jag kan finna, och det ämnet bör
icke vara för nytt för Er, och den beundran, min tanke kan forma, bör
icke kunna stöta Er genom konturernas ovanlighet, ty tusen ha beundrat
Er och sagt det på alla de tusen möjliga sätten, men alltför trött blir
Ni aldrig af sådant.
»Jag sitter alltså och ser på en kind och haka, mjuka i linjen som det
yttersta bladet af en daggsluten ros -- icke rosor? Icke det ordet? Ack,
men det faller en på läppen lika visst, som ordet röd om er mun. Må gå,
men då öfverger jag ert mjuka hufvud åt sidenets guldreflexer och
oförtjänt tystnad och talar om er dräkt i stället.
»Först och främst klär den Er, men, ack mitt fattiga språk, hur skall
jag kunna gripa dess färg? Purpur, violett purpur med ett visst
metalliskt glitter i, eller kanske icke metalliskt, glans af vatten i
stället! Har Ni någon gång tänkt Er en solnedgång, sedd från
hafsbottnen, från de mörka, skälfvande snåren där, en flod af död, af
storhet och djup genom vågornas täta, gröna köld -- Ni kunde skratta åt
min liknelse? Sådan purpur är det i alla fall, och liksom skimmer af
snäckor eller pärlor, af de bräckligaste sköna saker lysa edra armar och
er hals fram ur dunklet, och Ni blir som en varelse från en afskild,
otillgänglig, stelnad och döende skön värld ... Men hvarför så tragisk
toilett, när det tröttar Er att ens höra talas om den? I edra
garderobers mörker prassla och hviska ju otaliga af dessa lustiga rober,
gratiösa i själfva sin vårdslösa strutform, hvilka ännu i sidenets
utpösning behålla kvar något af det sista skratt och sista dansande steg
som fläktade ut dem, mattblåa, skära, guldbruna, dufvobröst,
persikoblomma, hvad vet jag? Lika många färger som nyanserna i edra
lynnen. Hvarför har Ni icke en af dem? De skulle bära med sig som en
svag och lockande parfym rester af munterhet, de gladaste spöken från
vaxljuslysta salonger. Om Ni tänker Er dem tala därinne, hvad skulle det
kunna vara för språk? Vers, inte sant? Inte alexandriner, inte visdom,
därtill fordras det långa hvalfiskben och hakar att knäppa upp och till
för cesuren, allt som den stigande känslan fordrar mer eller mindre
luft; därtill fordras det mera pedantisk styfhet, än en sidenrobe kan ha
samvete till. Quatrainer, lätta, lekande quatrainer, som snafva öfver
hvarandras små fötter och halka och falla i klingande munterhet! Hvad
skulle de tala om annat, än hur herr d'Aymé senast fick sin förberedda
komplimang för tidigt till världen och fick svälja med egen mun sitt
dyraste barn likt en storknande Kronos', eller hvem skulle de vara kära
i, om inte Narcissus vid fontänen, Narcissus, hvars hjärta är det enda,
man kan tänka sig vara af sten, ty hans pose är sötare än socker, och
han tycks suga på sig själf. Så släpp fram en af dem ur mörkret, låt
allt det där skratta och hviska och frasa, behåll Ert hår, som Ni har
det, à la nature, eller är det »sentiment», förlåt -- släpp också ut Er
lilla apa, den som är misantrop och ironiker, och låt den bita i sin
egen svans. Låt oss tända ljusen på byrån där som i sin bukighet har ett
så ovanligt starkt tycke af att vara klädd i krinolin. Det är vårt
auditorium och så hålla vi salong! -- Men min dyraste väninna, det vet
Ni ju, att Ni icke behöfver känna Er road af mina dumma ord, vill Ni af
artighet ej afbryta mig, så gör det af människokärlek och antyd med ett
ord eller krökningen af ett litet finger hvad Ni befaller, eller jag
smälter bort i rummets trista förstämning till ett salongens Echo, en
röst bara, en tårdränkt gäspning i en näsduk, de moderna myternas mest
tragiska figur.»
Madame skrattade sakta, tog upp en liten näsduk ur stolen bredvid sig
och räckte honom den.
»Om Ni känner det så, så tag denna! Jag har intet behof af den, så länge
Ni är här. Men jag tillstår, att dessa sidentyger för närvarande icke
intressera mig mycket. Emellertid kan jag tala nu, en smula kanske --
blif bara icke öfvermodig öfver Er kur -- och skall berätta Er, antyda
för Er, hur jag blef sjuk senast, hur det är -- en hel spindelväf.
»Jag ligger här i tvungen stillhet, eller jag ligger någon annanstans,
och tystnaden droppar öfver mig, och när jag sätter fingret mot
pendylens visare, så le figurerna mot mig i oförsynt bekymmerslöshet,
och tiden fortfar att flöda öfver mig; jag blir dränkt i den som en
svamp, och allt omkring mig tränger sig på mig, jag känner och ser med
hvar fingerspets.
»Se Er nu kring! Den stackars byrån och sekretären och gravyrerna och
tyget och kornischerna, allt sammans! Det pinar ut mig som en ihållande
hög ton. Där finns omväxling, menar Ni, lek och tusen nycker, men ser Ni
då icke, hvad allt går ut på? Ornamenter, som kyssa sig själfva, äta sig
själfva, förinta sig själfva! Mjuka, runda linjer, som snärja hop sig
och bli borta, katt som sofver nystformigt eller spinner, apa, som biter
sin svans -- när det skall vara muntert. Vackert, menar Ni, åh ja visst,
-- Ni behöfver ingenting säga om min smak, den är känd, -- men det pinar
ju lifvet ur en! Ni förstår väl, att jag icke menar möblerna, men de
ligga ju närmast, och bakom är allt det andra likadant, människor, ord,
mitt hela lif!
»All denna subtilitet, denna finhet trycker mig. Jag har hört sägas, att
luften är tunnare högst uppe, och att den, som kommer upp på bergen,
känner bloden trycka sin hjärna; så ungefär förnimmer jag, tyngd af
tomhet. Tänk Er luften däruppe, så blå, så ljust blå och vid, men edra
ögon se svarta ringer i den och domna trötta, och edra knän bli veka,
där det måste vara härligast att gå. Så är det med oss!
»Vi födas upp under tusen kalla omsorger, vi läras behärska vår kropp,
som en konstnär ett ädelt, sprödt instrument, vi spinna våra tankar till
bristande finhet, och af alla lifvets grofva ting se vi nästan bara det
damm som mattar våra speglar. Vi kvinnor nämligen, Ni komma utifrån och
ha dammet med Er.
»Men Ni ha annat med Er, det bärs af Er som reflexer af ljus, som
vindens friskhet, skogens lukt, om Ni också ej själfva känt det, bära
med Er glitter af stora, gula solar och vidder under sträckta moln,
genklang af sällsamma, manande röster och doft larm af strid.
»Hör på mig! Ni vet, hur mitt lif varit. Barndomen, upptagen af omsorgen
att öfva in oss i rytmen till det poem vi skola bli. Hufvudet förstår
det inte, hjärtat ännu mindre, bara fötter och händer och hals, hela
kroppen gripes af takten och förstår och dansar med. Äktenskapet sedan,
som slungar oss in likt fjäderbollar på salongernas glatta golf att
studsa där och kastas i förvirring från intryck till intryck, hela tiden
med leende min, tills vi ha förstått äfven detta, äro inne i det, och
vårt poem är färdigt. Då först äro vi mogna för kärleken, äktenskapet
var bara förspelet, Amor som portvakt, litet grof och alltför rättfram.
Där fanns ej det innehåll som skulle passa att fylla våra spröda och
vackert formade lif. Jag blef icke mor och skulle väl knappt haft styrka
till det, blef icke kär, annat än som de andra, och kunde väl icke ha
fått tid till mer. -- Så sorgeåret, svart som insidan af ett skrin,
svarta slöjor och dok öfver allt, svarta rosetter på toiletten, sorgens
koketteri, litet gammalmodigt och tryckande, kring en sorg som aldrig
hunnit bli vuxen. Änketiden sedan, först vid hofvet, så här. Framför mig
en park som sakta glider ned mot en damm utan flöde, kring mig de här
sakerna, inom mig ingenting!
»Den religion, de lärde oss, stämde de in till en blå halfton i vårt
lifs tafla, mattade den till pastellfärg; man vill, att den skall finnas
för att ge ett visst lugn, en helhet, men man tror inte på den.
»Men, när man är trött att se oss le, eller inte orkar söka de få
kvickheter som erfordras till det, eller icke finner våra tänder vackra
nog längre, då räcker man oss på fraser som bricka en bok därutifrån,
ett skri från lifvet, en klut ännu varm af blod, och man vill, att vi på
något sällsamt sätt skola göra detta till vårt, utan att rubba en krusad
lock i frisyren, eller visa en trött min vid edra artigheter, eller
förlora ett puderkorn af den öfning i ädla idrotter, som bär oss genom
sällskapet. Och det är ändå de bättre af Er som göra så; för de andra
finnas ju ej heller böckerna till. Ni har bragt mig »Emile», och Ni är
förvånad öfver att se mig allvarsam och sjuk.
»Jag läste den i går, i förrgår, åh, en hel passionsvecka! Jag har
hunnit till den plansch, där Orfeus med sitt spel har förvridit den
naturliga ställningen på all världens djur och människor, och själfva
kaninerna bukta sig under känslan af skapelsens gudomlighet, jag är inne
i den savoyardiska prästens trosbekännelse och bekänner, att jag tror,
att jag icke kan komma ut ur den. Men Ni måtte väl inse, hur mödosamt
det är för ett stackars hufvud, öfver hvilket ständigt hänger ett
Damokles-ämbar, fylldt med vapeur, att bäras under klättring på dessa
tankestegar! Hur tröttsamt är icke redan det föregående!
»Denne man som måste ständigt spela komedi eller tragedi för barnet, för
att uppfostra det till en sann och naturlig människa, dessa erfarenheter
som måste uppställas i perspektiv efter ordning, numrerade i en
konstgjord öken, där det minsta språng öfver ett led fördärfvar spelet!
»Om man kan tänka sig, att Emile någonsin blir annat än ett ur som
alltid visar rätt, hur skall urmakaren bli, guvernören, filosofen, Jean
Jacques? Kan det finnas en lifsgnista kvar hos honom, när han linjerat
upp Emiles och Sophies kärleksjournal -- Ni ser att jag bläddrat också!
-- och sedan, Emile den andre, som Emile den förste skall bli Jean
Jacques för, och sedan den tredje, fjärde, trettiosjunde! Blir det inte
en snörrät rad af ljus i mörkret, af de förträffligaste ljus, och hvart
och ett slocknar i pipan, när det följandes låga blir färdig att lysa!
Men så Ni missförstår mig nu! Ni skrattar, som om Ni trodde, att med
dessa frivoliteter vore boken slut för mig. O nej, det är ju just, för
att jag beundrar, tillber, dyrkar Jean Jacques snille, som detta gör mig
så ondt, det jag pratar öfver!
»Här föds ett hjärta till världen och växer stort och rödt, här komma
två ögon som _se_, här kommer en hjärna som icke stannar vid ord, men
fattar ting, här kommer ändtligen en _man_, som icke låter sin
egenkärlek locka sig att af lifvets allvar få ämne till en kvickhet och
tillfälle att skörda ett smickrande skratt, denna sällsamma uppfinning
af små människor!
»Här kommer en sådan man, och han kämpar titaniskt mot alla de blinda,
och nästan hvarje hans hugg träffar, men han faller, fast han icke vet
det, faller af trötthet -- det finns för mycket att döda. Han har rätt,
i allt har han rätt, det är vi, som ha orätt, och vi se det, men vi orka
intet annat, vi fatta med hjärtat, vi fatta med hjärnan, -- men händerna
som intet gjort, men läpparna som bara vant sig att skratta!
»Och har Ni hört underströmmen i denna bok, har Ni förstått, vet Ni
hvart det bär, känner Ni dammväggarna skälfva!
»Dessa ord, människa, mänsklig, sanning, hur nytt, hvilken hotande klang
i dem, hvilket lif! Människor! Men hvad äro då vi? Ord, lek, manerer,
stil, skummets krusiga linjer i en vattenflod. Har Ni sett ett fall på
vintern? Den fragga, som bildas, har frusit till och drifvit likt
musslor mot stranden, den hopas där, den ligger där stel, alla flödets
sköraste infall ha stelnat, -- för ett barn ser det ut som fast snö att
gå på.
»Men den stiger, floden, och sväller, och den skall rycka ned dessa
bräckliga ting och krossa dessa bubblor, och de skola icke finnas, en
solstråle smälter dem; blott ständigt döende skall det ständigt födas,
skummet, en försvinnande lek skall det vara som bara skymtar.
Människofloden kommer, människofloden sväller, där är djup af hot, där
är jubel af kraft, där är rödt af blod och af hopp. Där är kanske lifvet
-- tänk att dö, utan att ha fått lefva!
»Har Ni icke också känt denna uppslitande kamp i vårt väsen, dualismen i
tvänne bildningar?
»Vår hjärna, den blir mer och mer aristokratisk, den tål intet plumpt,
den vämjes vid det raka, den skrattar åt allt dogmatiskt, logikens
kedjor har den löst upp i länkar och fördrar dem på sin höjd som
armband, tviflet är vår knähund. En sak kan vara så, det är egendomligt
och lustigt nog, -- den kan också vara så, det är möjligen mindre
lustigt, -- det troliga är, att den icke är någondera delen. Det säkra
är, att vår subtila tankeflykt är vackrare, ju mera den liknar
fjärilens, oberäknelig, nyckfull, från tusen olika håll, efter tusen
bukter rörande vid samma blomma och utan att tynga ner ens det ljusaste
blad, med vingarnas skälfning smekande sig intill hvar linje. Andra ha
före oss i stirrande allvar dragit upp allmänbegreppen, ritat ut
snillrika kurvor, hvilka kunna pluggas i skolbarn, vi lösa upp kurvorna
i smålinjer som icke kunna läras, hvar och en har sin touche därför,
kanske finare eller gröfre än en annans, men lika berättigad i sin
personliga egendomlighet.
»Och under allt detta smälter godt i ondt till en mjuk clair-obscure,
rätt och orätt gunga upp och ner på en vippbräda, dygd och last befinnas
stå i det mest invecklade familjeförhållande till hvarandra och säga
ömsesidigt onkel, allt är intressant, allt ger stoff till en kvickhet
eller till ett frågetecken.
»Men hjärtats bildning har också förfinats. Den måste följa efter, man
kan låta bli att lyssna till den, man kan låta egoismen vända ryggen åt
den, eller smaken förstumma dess röst med en parfymerad näsduk, den är
där ändå. Och hjärtats bildning är demokratisk, mer och mer, den måste
vara så, den består ju bara i, att värmen breder sig längre och längre,
öfver allt flera.
»Men hvilkendera principen, tror Ni, segrar, den, som slår i blodets
slag och brinner från hjärta till hjärta, enkel, fattlig för alla,
omätlig som ett element, eller den andra som spinner in hvar och en af
oss i sitt särskilda nyanserade silke, ristar kring hvar och en af oss
sitt sällsamt snirklade pentagram, fjättrar oss och skapar kring hvar
och en af oss lekbilden af en värld, medan den första i en fläkt, ett
andedrag ger oss innehållet.
»Det finns två vägar att gå. Den ena bär utåt, från en själf ut i
vidderna. Det kan tyckas vara att utplåna sig själf att gå den, men det
är inte så, ingenting utplånas, ingenting förgås däruti -- är det inte
samma väppling som år efter år doftar vid ängskanten?
»Den andra bär inåt och uppåt i spiral, kretsande kring sig själf, det
_skulle bli_ ett torn, det _blir_ ett svarfveriarbete, en leksak. Nu
skall Ni höra, när jag först förstod det där. Det var i vintras. Jag var
med, jag också, och hörde föredrag, såg experimenter, en abbé --,
någonting! Han hade en lätt hand och kittlade oss på det behagfullaste
sätt med vetenskapens isnålar. Så var där ett försök att bränna diamant,
lösa upp den till intet, ingenting som syntes, diamanten som är det
fastaste och oförgängligaste ting, vi trott på, modets odödlighetslära,
slipad i facetter, blixtrande fram öfver bröstens andedrag och hårets
lockar! Han hade en så hexaktig, förtrollande apparat, pustar och kol
och glas och klolika järn, hans hvita händer foro fram och tillbaka
öfver det där med värdig beskäftighet, manschettkråset darrade -- det
var ett svårt experiment. Vi sutto lutade i krets omkring, vi hade intet
ljus, för att kunna se diamanten väl och se hur den förtärdes. Där var
bara svagt rödt sken som glimmade på våra pannor och våra smycken och
hans händer med en blixtrande ring. Offret, en rätt liten sten, låg i en
glasballong, tror jag, och såg på oss i matta små glimt, frostlika,
rysande glimt.
»Så var han färdig, och ett »gif akt» kom hela kretsen att luta sig mera
fram och vaja, och tyger frasade, och ögon lyste, och tänder lyste under
läppar som höllo andan. Det var någon slags luft, han släppte dit, så
var där eld i diamanten, en liten bländande låga, en uppflammande
klarhet, -- så mörker. Ingenting kvar, intighet, intighet! Där var
skratt och sorl af förtjusning, och det frasade i mörkret, och fötter
slogo mot golfvet, men jag var stel. Jag hade sett, hur den där lilla
lågan, som slocknade i intet, kom våra smycken att släckas, dödade hvar
glans i ögon, i tyger, i allt, kom hårets puder att synas dödt som aska,
lyste i en död krets; intighetens pust var där, där fanns ej annat. Och
den blef där hela kvällen, och den följde mig hem, och den är här, och
den finns i sidenets kyla och stenarnas klarhet, och den vajar öfver
hvar stiliserad blomma på min tapet. Vi lekte med den gnista, som skall
förtära oss, där är utbrunnen diamant i våra blickar.
»Och att tänka på den dag, då själfva solen åter blir varmare af att
speglas i människors ögon, och att veta, att man icke är med!»
Maurice kände, att han måste säga något, förstod, att det måste vara
något han verkligen menade, icke en vacker leksak som skulle ha skorrat
mot stämningen, -- men han var rädd att säga för mycket.
»Åter», citerade han »ja visst, det är ju så han menar, Rousseau!
Paradiset, inte längre mellan Gihon, Pison, Hiddekel och Prath, men
mellan Missouri och Mississippi eller Senegal och Gambia eller några
andra vatten som aldrig vanhelgats af tvål. Men, om nu Rousseaus
urmänniska skulle befinnas vara urmakarlärling från en präsbyterskola i
Genève, om vi med all vår stil vore mindre stiliserade, än han, det är
en öppen fråga, -- om Ni vill. Och om den flod, Ni talade om först, vore
till bara för skummets fina och spröda linjer, bara för fallets lek --
det står ofta en brokig regnbåge däröfver.
»Om personlighetens själfulla återspegling af världen vore lika mycket
värd, som världen själf med dess massa och tyngd -- om det vore lifvet
själft som söker sitt slut i en skarpt och fint präglad stil, liksom
epigrammet finner sitt i udden? ...»
Han släppte tråden, det roade honom ej att taga upp den, och han kände,
att hans ord flögo ut i rummet bara.
Madame såg långt bort, talade långt bort.
»O nej, men det lefver allt, det har mening för sitt lif; allt vill
lycka. Se, jag själf, hur längtar icke jag efter lycka!
»Jag gick ut i morse med hjärtat stort af allt det där, jag rörde vid,
-- af Jean Jacques. Jag lutade mig mot dörrposten och drack luftens
friskhet, med tårarna nära att brista fram, och solljuset var mig en
öfverstor och oförtjänt skänk. Jag gick fram mot rosenbosquén, den
stora, där Ni improviserade den lilla nätta dikten om prins Amadoux, som
inte var ämnad att skratta åt alls. -- Om prins Amadoux hade kommit nu,
i stället för annars, och talat om något annat än om Amadoux, hvem vet!»
Maurice afbröt med en handrörelse, som bad om ursäkt.
»Men det kan icke vara så dåligt med Er», sade han. »Ni gör mig glad af
den mest oegoistiska glädje. Elakhetens lilla blåa låga brinner ännu hos
Er, alltså få änglavingarna ännu en tid gömma sig i ert siden. Men den
sveder mig grymt, er elakhet, Ni är alltför raffinerad! Att visa den
stackars herr Räf inte ens drufvorna, dem han inte når, utan bara deras
spegling i det förflutnas sjö som flyr, bara han andas på dem, och det
fast Ni vet att, han inte _kan_ trösta sig med att förklara dem sura,
och efter att med er trötthet ha på förhand afväpnat hvarje hans
möjlighet att plädera sin sak!»
Hon såg på honom med en kort blick af misstro och en smula medlidande
som genast tröttnade.
»Herr Räf får resignera, han får klaga öfver drufvornas falskhet och
sätta sin egen trohet till kontrast och fånga sig en ny hvit höna, --
hvilken i ordningen lämnar jag åt honom själf att afgöra. Men jag
fortsätter:
»Jag gick med båda händerna sammanknäppta, icke af andakt, fastän jag
kände mig lyckligare och bättre än annars, men emedan jag måste hejda
min lust att verka och skapa, tills jag gjort mitt val -- så rik var
jag! Jag såg och såg, jag vet icke allt, hvad jag visste, jag kände sus
af vingar kring öronen.
»Jag ville vara med i detta som kommer, jag ville arbeta, jag valde
bland flera planer, än jag hade fingrar till. Jag skulle ha skola här,
jag skulle ha Jean Jacques, jag skulle ge penningar till böcker, till
resor, jag skulle resa själf, jag skulle lära själf, ack, det är svårt
att ens komma ihåg nu! Så kom jag som jag visst redan sagt, till
rosenbosquén. Där måste jag hvila mig, jag kände mig matt af att luften
var så tunn och frisk.»
Hon höll upp med ett leende, som var mera sorgset än gäckande. »Rosorna
där voro också så vackra ...» Maurice ville få henne att hålla upp, hon
såg så trött ut, icke endast kroppsligt, -- men denna gråblå blick, som
vatten!
Han grep fatt i detta ord, rosor, såg för sin blick bosquén med alla
dess färger och på den krumma bänken en liten spröd figur som borde
sofva; han ville gripa med båda händerna af de lätta bladen och hölja
henne därmed och stänga allting annat ute.
»Rosor», sade han, »åh rosor! När Ni säger det ordet, får det en så
sällsam suggestiv makt. Det ligger i er stämmas mjuka böjningar; hvart
ord, Ni säger är ett finformadt buckligt rosenblad.
»_Det_ var just de lätta, vackra väsen, jag ville tala om nyss, det är
just de spöken, man kan göra historier om, att fylla er konstgjorda
kvällsskymning. Men Ni hejdade mig då, förlåt -- nå, nu har Ni själf
varslat in dem, nu är skulden er, och skulden är förresten alltid er,
att man tänker på rosor i er närhet.
»Känner Ni många? Visst, icke sant? Jag känner tusen, har hört deras
historier, förstår deras lynnen och nycker och drömmar, har hört deras
namn hviskade i mitt öra. Icke de vanliga namnen efter hertigar och
kardinaler och abbéer, och hvad nu deras beskyddare månde heta, men
nätta, lätta egennamn, Mariette och Suzette och Chloris och Ninon och
Rosette och den mörkhyade, muntra Laurette, deras smeknamn, som bara de
närmaste bekanta få veta.
»Ni förstår mig ju? Ni känner det också på detta sätt? Hvar ros är ett
väsen för sig, en personlighet som kunde ha mycket att berätta, om det
icke vore onödigt, ty man ser hela historien bara på deras min. De äro
så förfinade, så sprödt eleganta, så subtilt stilmättade, men ändå så
omedelbara och enkla.
»De gula, tänk på de gula! Med smala, litet tunga hufvud, bladen
sammanslutna och smärta, bara för att de yttersta flikarnas abandon
skall vara så mycket mera tjusande. Och deras doft, åh, deras söta,
hemlighetsfulla tunga doft, som man tycker sig dricka vid inandningen.
Det är ur dem, hvilkas blad nedåt gå öfver i brunaktigt skärt. En del
andra, ljusare, ha den litet syrlig, litet sträf, med lukt af regn och
fuktig jord, men så lätt! De ha bladen litet skrynklade, det är något af
flickaktig magerhet öfver dem -- men så muntra tankar de ha, ironi och
skratt, bara för skrattets skull, ironien!
»Och de hvita, svällande vida, som vallmo eller pion! En lätt krydda i
deras doft, något narkotiskt! Det hvitas raffinement är doldast och
farligast af allt!
»Och detta i så sunda former, i linjer så lugna och stora, linjer af
amfora, ofläckad marmor -- hvilken mystère i hvarje ros!
»De skära, dem har ni kanske varit förtroligare med förr än nu; åh, så
yra hufvud! De stöda sig hur som helst, hvila hvar som helst, de se ut,
hvart det faller sig, ur friska, ljufva anleten och le lika godt mot
allt. Hvart deras blad är hvit glans, om Ni ser efter, det skära är som
ett sken däröfver, af blod som kommer och går. Ur det haf, där Venus
föddes en morgon, kommo de till, väsen af pärlemor och morgonrodnad.
Deras doft är munter, ingenting annat, sorglöst och slösande glad, söt,
men så lätt och frisk!
»Och de mörka, hvad de nu ha för färg -- det är så svårt att säga! Rödt
intill violett och brunt, rödt upp till den grellaste fanfar, som bryts
af helt stumt, rödt i de innerligaste förtoningar, rödt ned till blått
och svart. Passionsrosor, syndiga systrar, heliga, flammande, utbrunna
sinnen. Rosor, födda att bladas af genom sin egen svällande lifskraft,
dödens märke redan i knoppens spets, blå skugga, där dagen bryter
ljuset, svart pest i det innersta hjärtats hjärta! Eller också så sunda,
så sällsamt sunda, blickande ut mot Er med stora, mörka, obekymrade
ögon, badande nästan trotsigt i sol, men de känna ej trots, de känna
ingenting sammansatt eller sjukt. Det är solen själf som ser sig själf
ur dem, deras lif är kort, mätt som ett lif, men oändligt långt, mätt
som en blick mot den, hvars glans är för stark för andra att uthärda mer
än i en blink.
»Men alla de tusen, de hvita och skära och gula och purpurljusa och
purpurmörka, så fulländadt sköna inom sig själfva, så fullödigt stora
konstverk som intet af människohänder, hvar och en värld för sig, där
längtan funnit sin gräns! Där är stilens triumf! De sätta ej frö, men de
lefva genom naturens lagar -- hvad är också till utan dem? -- de äro
formade genom människotankars famlande försök, men i deras seger är den
dolda naturidéns triumf. Och, emedan de äro konst, men icke nytta, äro
de därför mindre öfverlägsna sitt proletariat, nyponrosorna, täcka,
friska väsen, de också, men så fattiga, så kortlifvade i sin blomning,
så ensartade i sin form, med frukten nästan genast svällande under de
lösa bladen, med framtiden nästan genast pockande mot skönhetens »nu»?
-- »Drömde Ni ingenting af det där, när ni såg ut öfver dem, där i
bosquén, var där inte rikare med dagg öfver dem, än öfver annat, var där
inte mera sol öfver dem? Stilens utveckling är icke tragedi, det hela
vet icke af tragedier, i delen och begränsningen lefver det tragiska.
Stilens utveckling är sig själf nog, är sitt eget apoteos; i besegrandet
genom högre utvecklingsformer går den under, men det som är utom och
nedanför har ingen domsrätt öfver den.
»Tänkte Ni icke något af det där, kände Ni icke er egen skönhet le af
glädje öfver sig själf, drömde ni ingenting?»
Madame hade länge haft ögonen slutna mot bilder som drogo förbi, hon
öppnade dem ej heller nu, när hon svarade:
»Jag drömde om hela rosen som ett väsen, med stam och blad och blinda
rötter, allt skönt, i fulländadt jämnmått, den hvita amforan utan
narkotisk doft, den djupa purpurn utan dödens märke.»
Hon öppnade halft sina ögonlock liksom hvita, trötta vingar. »Och tack
för ert försök, men det var som en blomsterhyllning öfver en död. Jag
var som i domning, jag kände bara de tunga våta bladens börda. Ni skall
strax fatta, hvarför det tog mig så.
»Ser Ni, jag var i rosenbosquén, och jag drömde ... Det där, Ni hörde.
Det, jag ville göra, och det, jag ville veta, och det, jag ville tänka
och känna. Jag kunde ju icke göra det genast, det vill säga, kunde nog,
men ville njuta af förväntningen först -- så föll det mig in, att hvad
jag kunde göra nu, det var att ta mig af dem där, rosorna. De voro så
törstiga och tunga, och jag höll af dem.
»Så började jag mitt arbete. Det var icke långt till fontänen, och bara
den late Narcissus kunde se, om jag bar mig tafatt åt, och han såg bara
på sig själf. Vill Ni tro mig? Som jag gick där, blef detta till ett
hjältedåd, början på allt var det, invigningen, den lysande triumfbågen
öfver vägens gula band. Efter den segern kunde jag binda mig en krans af
lager -- och rosor med, förstås -- och taga itu med hvad som helst.
»Det var kyligt och friskt om händerna, litet tungt just i skuldran, men
det var förtjusande allt. Jag vattnade och sjöng, och vattnet sjöng, och
jag lutade mig öfver dem, och de voro så tacksamma, och det glittrade så
vackert i bladen. Men solen var het, härlig och stor, men åh, så het!
Och så doften, doften! Tung som vin, het som vin, skarp som gift och med
något hviskande, smygande i sig. Skulle jag icke ens duga till att
vattna rosor!
»Jag badade pannan i vatten och svindlade af välbehag och bar och gick.
Men så brast det för mig, och _det_ var öfver mig, som Ni fann mig i.
Det var nog inte många rosor, jag vattnat. Men jag låg på bänken,
slagen; det flammade rödt för ögonen, uddigt rödt, det hviskade och
gäckade och ringde och hotade mot min hörsel. Det var midt i min domning
en punkt i hjärnan som tänkte så klart och skarpt, det gjorde ondt --
det föll så mycket rosor kring mig också.»
Hon höll upp med samma tomma, sjuka blick som först.
»Men det var ju en tillfällighet», sade Maurice, »i morgon är det öfver,
i morgon gör Ni, hvad Ni vill.» Hon rörde läpparna till ett »nej», men
gaf det ej ens ljud.
»Jag är mera än dödssjuk», sade hon så, »fast det bara är vapeur, jag
har, och fast det kanske är öfver i morgon, och fast det kan hända, att
jag har den igen och igen ett år från nu.»
»Ser Ni, den vanlige dödssjuke, han dör, men det är bara han, som dör,
ikring honom är lifvet lika starkt, kraften är kvar. Hos mig är det
lifvet själft som är sjukt. Det har odlats som en af edra gula rosor, de
med ironien i doften, koketta skrynklade, icke fula, tvärtom. Men i den
formen är lifvet dödt, och det där smittar; närmast omkring är allting
sjukt af samma sjuka. Det är ett släktes sjuka, det är kanske mer, det
är kanske skönhetens och förfiningens sjuka. Men icke triumf! Efteråt
kommer där kanske en fyr med öppna, djupa ögon, en Jean Jacques, med
skönhetstörst också i sitt stora hjärta och stark nog att icke behöfva
en enda mask från komedien, en Emile den sublime, och så säger han efter
en blick mot våra minnen, att vårt sköna var fult, och han har ett annat
ideal. -- Och kanske bär det också dödens märke i knoppen.»
Maurice kastade en snabb, liffull blick på henne, men vände den strax i
missmod bort.
»Den skulle kunna botas, er sjuka», sade han mjukt, »men jag kan knappt
antyda räddningen -- nu är Ni ju så svag! Det är hårdare, än Ni tror,
att finna sitt lifs lyckligaste tillfälle glida sig ur händerna, emedan
det är för sprödt att gripa i. Men er skugglikt flyktande tanke på
Amadoux, ert behof att dela er lycka, när Ni var rik, där var medlet att
ha rikedomen kvar. Däri är lycka, utan det är allt tragiskt. Och nu är
äfven Amadoux tragisk, men han kunde säga -- åh, han kan tiga ...»
Hon såg fullt och helt på honom.
»Jag _får_ säga mera? O, så vänd då bort er tanke från pedantiska
grubblerier. Hvad som är och hvad som blir, och hur det är och blir,
hvad gör det? Men hvad som sjunger och jublar och ler i allt och är det
enda verkliga i hela illusionen, det rosiga ansiktet bakom masken, hvad
är det annat, än kärleken? När Venus satt vid stranden, tog hon upp en
snäcka och höll den intill sitt rosiga öra och lyssnade till hafvets sus
och tidernas sus därinne, och hennes fina förnimmelse förstod allt däri,
fångade allt i det ljudet. Men hon log hela tiden: hvad gör det mig?
Likaså evig är jag och min skönhet! Och, när hon hört en stund, blåste
hon på lek i snäckan, och det blef en klingande ton som fladdrande
dansade ut i luften. Och den tonen är kanske det enda riktigt sanna,
liksom det är det skönaste af allt, och den har klingat igen i det
vackraste, som sjungits, och allt det oändligt mycket vackrare som icke
sjungits men hviskats och skrattats och jublats från läppar nära
hvarandra.»
Hon såg bort igen, och han tystnade.
»Nej, Amadoux», sade hon, »plymen räddar icke hjälmen. När man en gång
sett skeptiskt på en lek, då är den leken slut, har man sett djupt, kan
man icke dröja vid ytan igen. Den lifslust, Ni behöfver att binda er
rosenkrans med, kan ha spunnits ut i så subtil förfining, att den
brustit -- där ligga så rosorna. Men jag är trött, luften är så tunn,
hvart ord faller som bly däri, nu måste Ni gå!»
Maurice bugade sig ned och kysste hennes hand, den såg helt skör ut i
sin pärlemoraktiga hvithet, låg där matt och viljelös som en snäcka, den
tidvattnet lämnat död i sanden.