Mathieu.
I fält, i krig skall jag, begriper du? Dö skall jag, piskas fram med
skällsord och slag, hånas, tills jag ser munter och tapper ut. Hackas
sönder skall jag, harfvas och vältas som en torfva, hästar skall stampa
på mig, mörkret skall krossa mig. Jag skall multna och jäsa under en hop
af kroppar och ruttna och ältas samman med den som bet den sista
lifsgnistan ur mig, djupt i en stinkande grop skall jag ruttna, och
ingen annan svarting än korpen skall ta offer på min begrafning, o, o,
o!
Och om _det_ vore nog, och om det komme strax! Men först skall jag leka,
klättra som en fluga på murar och kokas i beck och olja och dränkas i
grafven, där vattnet är tungt och svart af lik, tills det knappt bubblar
längre, när en sjunker. Jag skall dö, jag skall dö! Och så veta det hela
tiden, och fösas fram och lockas och se munter och tapper ut! --
Begriper du nu?
Jeanne.
Men hvarför? Hvem skall du ...
Mathieu.
Jag, jag! Hvarför? -- Vet jag, hvilken djäfvul som drifver dem att spela
käglor med oss, och bryr jag mig om det? Fogden har tagit mig därför,
att han tycker, att jag har kött att hacka i, han blir min kägelkung,
och grefven blir väl hans. Om fan tar oss alla, får han ställa opp oss
efter rang och höra sig för hos grefven, hvad vi ha gjort och skulle
göra, för själfva vet vi inte -- så får han ställa opp oss i bataljon
och rulla sitt eldhufvud på oss, det blir nog mig, det träffar först.
Men hör du, min skatt, du skall hjälpa mig fri du, annars är allt slut!
Sätt dig här, på bänken här -- orkar jag bära allt! -- igen med mun, hör
du, här är ju ingen som nyper dig! Sitt still och hör på och slå i, så
fort jag smäller koppen i bordet!
Jag kan köpa Tony-Robert för aderton piggsvin, guldecuerna med piggsvin
på, begriper du! Han har alltid skrattat åt dåliga skämt, han kommer att
skratta med halsen, när hufv'et är af, men den satan är dyr, två fick
jag pruta, inte mera, och jag har bara sex, jag. Nu är det du, som skall
skaffa mig resten.
Jeanne.
Resten? Hur mycket är det? Tretton, tolf, tolf! Men hur skall jag ...
Mathieu.
»Hur» -- i natt skall du skaffa dem.
Jeanne.
Ja visst, ja visst! Du kan inte få dö för mig. Men hur, säg?
Mathieu.
Tiden är för kort för hyckel och gyckel, sluta upp med det där! Har du
pengarna på dig, så ta fram utan vidare, annars får du stjäla.
Jeanne.
Åh, men det är ju synd ...
Mathieu.
Hååh, vi ha väl syndat med hvarann förut! Låna då, låna skall du. Smakar
det, hvad? Satans hyckleri! Skratta vill du, men inte låta kittla dig
under armarna för anständighetens skull! Sluta upp, säger jag! Jag ska'
pinas, jag, och träla och svettas blod och knackas ihjäl, du ska' sitta
hemma, du och dra' förklä't öfver hufv'et och sucka ett par tag och
gråta i famn på Margot och sucka igen: sådant är lifvet! -- och få dig
en annan älskande måg, när året är om, men det skall inte ske, det svär
jag dig! Ska' jag dö, ska' det vara slut med skrattet också! Ingen ska'
skratta, ingen ska' smila, när jag inte har några läppar till skratt ...
Bara de döda ska' grina ...
Jeanne.
Jo, jo visst, jag skall stjäla! Allt, hvad du vill, skall jag stjäla. Du
får inte se så blodigt på mig! Drick vin, hör du! Det går alldeles rundt
i mitt hufvud, och jag kan inte se, men du får visa mig, gripa kan jag
och ge, ge kan jag! Visst skall jag stjäla, -- hvad gör det! -- allt
hvad du vill, monstransen ur koret, kalken, jungfruns krans, om du vill.
Du får inte dö!
Mathieu.
Jo, nu hittar du också på omöjligheter! Är det falskhet eller dumhet!
Hör på! Svärfars pengar ska' du ta, ska' jag ha i natt.
Jeanne.
Åh, jag vet inte, vet inte, hvar de finns!
Mathieu.
Så sök, nosa, vädra! Här skall jag ha dem, här i handen, innan det är
kväll, innan det är mörkt, hör du! Men du vet, din giriga häxa, du gör
dig till, du vet, men jag svär dig, att, får jag inte min lösen i natt,
går jag och ger oss an, båda två.
Jeanne.
Men ge mig då tid, ge mig tid, svär inte än! Jag skall leta och spåra,
jag skall gräfva med naglarna, jag skall lyssna efter det. O, hvarför är
han inte hemma, jag kunde ha bedt, jag kunde ha tiggt, jag kunde ha
listat ur honom, hvar det är, men nu har jag själf, jag själf narrat
honom bort! Hör! Om jag går och trampar så här, med klacken, tror du
inte, man kan märka då, om det är en grop under? Hör, hör så tomt! O,
jag vet inte, om det är i rummet ens, om han har något ens ... Det ekar
så doft, hvar jag än går, det är helvetet under! Men hör, kom och hör
här, fort, böj dig här! Slit upp plankan, den här, den här, åh, här är
det, himmelens Gud! Alltihop skall du ha, allt, hvad du vill, får du,
och skall göra med det, hvad du vill, och du går inte bort, och du
håller af mig för det! Jag skall hitta på, hitta på en hel historia om
pengarna, du skall höra, strax skall jag göra det, strax, -- en lustig
historia. Du skall stanna här och skratta här och vara så glad! Nå fort!
Nu får du upp den! Hu, hvad var det, som pep och glimmade till i det
svarta, det brann som gnistor, det var ...
Mathieu.
Ingenting var det där! En råtta var det, som pep; har du inte gift åt
råttorna, hva'? Du har! Så ge dem gift då, ge dem gift!
(Ser på henne med drucken misstro.)
Satans list! Du leker med mig, du narrar mig, du visste, att det bara
var en tom grop! Du ska' dö, din häxa, du ska' brinna som torrved, du
ska' få skratta dig till döds du, när elden kittlar dig. Jag skall ge
oss an, det svär jag, i kväll, genast, finns här ingen som hör! Du har
glömt, du, hvad straff man får för synder som dina, hva'? Begriper du,
hvad jag säger? Det är pålen och elden det, min alltför ömma svärmor!
Jeanne.
Nämn det inte, tyst, lek inte! Din synd är väl lika stor! Du vill väl
inte döda dig själf!
Mathieu.
Och om jag dör för bödelns hand som har lärt yrket eller för en stackars
klåpares som jag själf, det kvittar mig väl lika! Nej bättre, bättre är
det, mycket bekvämare! Bara att lägga hufvudet på blocket, liksom när
man somnar, så här, och sluta ögonen för alltihop! Där är ingen som
piskar mig fram, ingen som slår, och rundt omkring gråter man öfver mig,
tycker synd om mig och ber för min själ. Jag går till himlen jag, det är
bättre det!
Jeanne.
Men när jag inte vet, inte kan! Hvarför är du så grym?
Mathieu
l5286:(fortsätter).
För jag slipper med bila och block, jag, som kommer själfmant och biktar
och ångrar och gråter -- det blir lustigare, ju mer jag tänker på det!
Ditt vin, det skall jag säga dig, är det enda ärliga med dig! -- Jag
slipper med blocket, men du, du ska' flamma och krökas som en
salamander, du ska' skina så grant som prinsessan i solslottet, som
sol'n om kväll'n ska' du se ut. Men folk ska' förbanna dig och spotta i
elden, men inte en endaste liten udd ska' bli släckt af _det_, ha, ha!
Hvarenda en skall krypa och hviska och slicka och stinga och slå ihop
som en krona om hufv'et på dig, hvarenda en skall gnaga och gnaga sig
fet och fräta och sluka och stanna evinnerligt.
Jeanne.
Men jag kan ju inte, jag letar och trefvar; du ser ju, ser du inte, hur
händerna skakar? Du gör, så allting hvirflar för mig, så jag ingenting
vet. Och aldrig har jag hört, hvar pengarna finns ... Jag svider som ett
enda sår, när du talar så där! O, visst har jag syndat och vetat och
syndat ändå, för jag kunde inte, för du var så vacker och glad då också
-- nu är du grym, nu är du vild af rus, drick inte mer!
(Hon slår omkull kruset.)
Mathieu.
Din häxa, din häxa, du ska' brinna! Tag hit nytt, eller jag går med
detsamma! Tag hit nytt! Först ska' jag dricka så mycket, jag vill, sen
ska' jag ångra mig och dö. Ser du, jag tänker på min själ jag, men du --
kan också så gärna låta bli; det gagnar inte, ur elden tar de ingen, är
rädda att bränna sina fingrar, änglarna! Hit med vinet! Likafullt går
jag, vid Kristi sår svär jag, vid sankt Boniface och sankt Mahound, vid
min själ, som jag lekt bort med dig, att jag går i denna kväll! Men
först ska' jag ha min dryck, min dryck, hör du, min sista dryck vin!
Jeanne
l5335:(stirrar nedåt).
Hur det kryper som blod öfver tiljan! Sådant vin, sådant vin! »Hans
sista dryck», hvem sade det? Någon annan sade det, inte han själf ...
Mathieu.
Nå!
Jeanne.
Du ser ju, att jag går!
(Hon lyfter en källarlucka och försvinner långsamt nedför stegen;
under tiden sitter Mathieu med handen mot tinningen, hufvudet
nedlutadt, mumlar och ritar med foten i det spillda vinet. Jeanne
kommer efter en lång stund störtande upp och slår igen luckan med
en skräll. Hon står kvar i mörkret mellan denna och rummets
bortersta hörn, där det står en kista, ställer kruset på kistan
och förblir orörlig.)
Mathieu
l5361:(fortfarande nedlutad).
Hur var det? Var det länge du dröjde, eller gick du nyss? Du var trilsk,
ditt leda djur, du har dröjt länge, och här har jag väntat och törstat.
Men det hjälper dig inte, du! Slå nu i fort och upp till rand' på
koppen, så räcker det nog, för jag måste strax gå.
Jeanne.
Det blef lerigt, kruset, jag måste torka det, blef lerigt bara af, att
jag måste ställa det på marken, förstår du, så här, just så här!
(Bönfallande.)
Käre, o lek inte så grymt, o drick inte mer, du får ångra hvad du gör
annars, tänk inte så vildt!
(Lågt och häftigt.)
Det var svart därnere som mull, men det brast sönder och blef flammor,
allt det svarta, det gungade och föll och föll. Och det svällde af stön
och rop och hviskningar, och det kved under fötterna på mig, och det
steg uppåt och kramade om knäna och skrek och höll mig öfver bröstet och
tog andan af mig, och det grät, det var något, som grät i nöd -- och jag
kan inte, kan inte lida att dö!
(Hotande.)
Där var en röst också, först hörde jag den här och sprang, men den var
efter och, när jag lutade mig, var den invid örat -- akta dig!
(Bedjande igen.)
Men du menar det ju inte, säg du gör det inte!
Mathieu
l5407:(ser upp igen).
Såå, pratar och grinar och smilar du evinnerligt, du? Hvad var det, du
pratade om? Var det lerigt? Tag hit det ändå, tvärt, jag skall gå, jag
måste skynda.
Jeanne
l5416:(springer bort till kistan).
Som du väljer. Du skall få ditt vin.
(Hon öppnar kistan, letar fatt en duk och sysslar ett par
ögonblick där, bär så fram kruset fort, håller det långt ifrån
sig.)
Mathieu.
Det var vinsten och drägg i det, det var surt, nej beskt var det, det
var äckligt, tvi! Din häxa, ditt troll, du har fördärfvat det för mig,
du har blandat något i, du unnar mig inte min sista glädje.
(Brister i gråt).
O, inte ens det sista, jag bad om, fick jag! Det skulle ha gjort mig så
godt, och jag är så ledsen, så ledsen, så ledsen; jag skulle ha druckit
och glömt och blifvit glad en stund. Tror du, att det är så roligt att
dö, du? Nu har jag ingenting, och allt är så grått, och jag är så rädd
för döden -- o, inte en klunk vin en gång!
Jeanne
l5444:(gråter också).
Ge mig det! Förlåt! Tag hit, jag skall skaffa annat, drick det inte,
kanhända är det inte försent!
Mathieu.
Nej, nej, det du ville ge mig, det dricker jag!
(Läppjar igen, brister på nytt i gråt.)
O, inte en glädje har jag vetat af, inte en enda, inte en enda! Gått
vill har jag och gått vill och frågat efter vägen, och ingen har vetat
alls! Vårt lif är bara till för gråt! Nu ser jag det, allt, nu vet jag
det, allt!
(Stirrar ut för sig.)
Mitt lif, mina år, se, som barn, som barn! I skymning, som barn i
skymning med brinnande stickor i händerna ... de svänger kring i kretsar
och dansar och skrattar, i skymningen. Skrattet glimmar till, där skenet
flämtar, och munnar och tänder och ögon lysa, och så slockna stickorna,
och mörkret blir allt tyngre och stelare ... -- jag tycker, det var just
nyss, jag lekte så, och nu är jag trött och vill somna, och jag har inte
min säng.
Jeanne
l5476:(griper fatt i honom i ångest).
Det var gift i vinet.
Mathieu.