En bondstuga. Mathieu står i den halföppna dörren. Det är höst
och snart skymning.
Jeanne.
(Springer upp från en bänk och går af och an under bestyr, pratar
oafbrutet.)
Nå, du är där ändå, var det inte det, jag visste, trots allt! Jag har
väntat, tills jag tyckte, att det knäppte i allting, tills jag trodde,
att ingenting i världen skulle kunna ske, inte ens att jag skulle kunna
resa mig upp, eller sparka toffeln af foten, eller röra ett finger, så
orörligt och omöjligt var det.
Jag har krafsat om i glöderna, men de ville inte spraka, och då spottade
jag på dem, -- tvi för såna tydor! -- jag har jagat katten från fälln,
för att hon inte spann hit främmande, jag har stirrat i dörren, tills
jag tyckte, att busken vid vägkröken rörde sig och var du i en stor
toppig mössa. Men det gör detsamma nu, du skall strax se, hvad jag har
-- allt möjligt godt, må du tro! Kliat i högra ögat har det gjort
oupphörligt, så jag visste ändå, att jag skulle få roligt, men jag blef
så otålig och virrig, att jag tyckte, det var det vänstra ibland, och
att det var gråt, det betydde i stället. Gubben är borta, borta länge,
det gick förträffligt! Han gick till kvarn, och då narra' jag honom. Han
skulle vakta säckarna, sa' jag, för själ och pina, sa' jag, att inte
mjölnarn tullar mer än efter lag och samvete och lägenhet, nu ligger han
där i natt och fryser och blir alldeles grå af bekymmer och mjöl -- då
har du det bättre du!
Din skälm, din lilla gemena skälm, ser du, vin får du också! Jag skulle
kunna dansa kring dig, så glad är jag att ha dig här hela natten, men
jag har så brådt att få i ordning åt dig. Ett sånt vin, så godt, åh hå
hå, hvad vi ska skratta och ha roligt; när jag får en half kopp blir jag
vild alldeles! Hvad vi ska' skratta åt gubben, din elaking, det är för
att du är så elak, som jag tycker om dig! Du får inte gå hem alls, du
ska' stanna här, alltid lurar vi gubben, hva, vi två, vi lurar honom upp
på taket som en tupp, så ta vi dä'n stegen, där sitter han och blir hes,
medan du tar hans höna.
Men hvarför tar du mig inte, och hvarför skrattar du inte? Hu, så hemskt
och grått bakom dig! Stäng dörrn, jag fryser om ryggen, mellan axlarna,
hu, hvad har du för min? Hvad är det som har händt? Fram ur mörkret!
Hvad är det?
Mathieu.
Det är slut med mig.
Jeanne.
Slut? Kommer du inte mer, är du ond på mig? Eller vet nå'n? Åh, kommer
du inte mer? Vet hon af det, vet hon af det?
Mathieu.
Så tig en gång! Om jag kommer hit eller inte, och om käringar hänger sig
om halsen på mig eller sitter i hörn och grinar, och om Margot får veta,
hvad hon har för mor och blir svartsjuk eller inte, det är visst att
sladdra och skrika om! Det är _slut med mig_, hör du, jag skall ut i
fält.
Jeanne.