Han kunde ej säga mera, ej röra vid hennes blodiga rykte, som han så

ofta hånat och förbannat. Nu syntes hon honom blott ha handlat, som man

måste handla, ty hon hade ju älskat, och var det icke hennes hand, som

skulle gifva Abisag? Han fortsatte:

»Jag önskar intet annat än Abisag. Hvad är det andra för mig? Allt gör

mig trött och min längtan gör mig trött; jag löses upp i gråt. Men ett

ord af dig lifvar upp mig igen, ett ord blir sång och spel och jubel.»

Bath Seba betraktade honom och såg i sitt inre, och hennes förakt blef

afund. Sedan hon öfvervägt, lofvade hon: »Jag vill bedja konungen.» Och

hon gick.

Adonia sprang upp med glädjens visshet öfver sig, han kunde ej bli

stående, han gick af och an, färdig att stöta mot murarna som en fångad

fågel i förväntansfullt jubel.

Men Bath Seba nådde fram till Salomos tron. »Jag har en bön till dig»,

sade hon. »Låt mig ej komma på skam!» Och Salomo tog mot henne

vördnadsfullt och lofvade det.

Då framförde hon Adonias bud. »Gif honom Abisag», slutade hon.

Redan vid Adonias namn flammade konungen till i upphetsning, ty han

fruktade för sin medtäflare ännu och hatade honom. Vid Abisags blixtrade

hans smala ögon af glädje och hans tankar letade snabbt, medan

anletsdragen togo vredens förstelning. När han lyftade sin arm med

dräktens tunga, långa veck och talade, bar hans stämma endast förfäran

öfver synden och härskarens straffande stränghet.

»Abisag af Sunem», ropade han, »Abisag begär Adonia! Så må Gud fördärfva

den som vill kränka sin faders blygd. Detta har Adonia talat till sin

egen dom, mot Herrans lag har han syndat.»

Hans smala ögon stodo riktade rätt fram och sjönko i hycklad sorg, ty

han ville icke möta någons blick, visste att det var lögn, det han sagt,

och att Abisag varit Davids tjänarinna blott. Han slutade i en ton, som

hvar och en förstod bära inseglets kalla visshet i sig: »Måtte Herren

förinta mig, om han ej talat detta mot sitt lif! Så visst som Herren

lefver, i dag skall Adonia dö.»

Då gick Benaja, krigsöfversten ut, han drog svärdet, redan innan han

hunnit Adonia, och fingrarna trefvade kring fästet efter ett fast grepp.

»Du skall dö», sade han.

Adonia spratt upp ur sin väntan, gick emot honom med löjet ännu icke

borta från läppen af det jubel, han väntade på och utan att förstå, hvad

Benaja sagt. Då stelnade hans ansikte i förfäran, och han stammade

otydligt sin fråga. Där kom intet svar. Benaja stötte honom svärdet i

strupen så hårdt, att det drogs med i fallet.

Så dog Adonia som trott sig nära att bli konung och nära Abisag och nära

lyckan.

Men Abisag af Sunem fick aldrig ens veta, att hon varit älskad, och hon

hörde intet om Adonias död. Hon sörjde, men icke öfver den som dött för

hennes skull. Hon visste, att hon aldrig skulle se sina berg igen, och

hon drömde allt mera matt, allt mera sällan om dem och om Zuar, där kom

som en dimma öfver allt, hvad hon kände och såg. Hon förstod, att hon

var dömd att åldras och kallna och blifva som en sten utanför

konungagubbens grift.

Biondello.

I en sal i Romancias land är det många ljus och mycket folk; vi se blott

en del däraf, ty vi stå under skuggan i en dörröppning bakom tvänne män.

-- Mellan fönstrens skulpterade poster och takstöden, hvilka tyckas

förmå att bära sin börda genom kapitelernas svällande och blommande

kraft bara, ligger natten svart i de obeslöjade fönstren. Det är många

och vackra färger i dräkterna, men vi ha ej tid att se det, allas

blickar äro vända mot en ung man i malvaviolett som synes ämna

improvisera.

Nu ser han rätt ut ifrån sig med ögonen så öppna, att hvitan glimmar

rundt kring pupillen, skrattar ett skälfvande tyst skratt som tycks

ligga nära gråt i sin hänförelse och talar:

Lik vinets purpurglans, så lätt som eld,

I bägarens sköna, speglande rundel hälld,

Lik vinets kraft som verkar rikt och sött

Och väcker med lena händer din fröjd, som är trött,

Från tunga och kalla guldet smeker din gom,

Allt medan om lyftade hufvudet solsken slår,

Och rymden, den gyllene rymden brister i blom

För halfväckt blick under glimmande ögonhår,

-- Så tyckes mig kärlek ...

Hans ögon börja _se_, ila snabbt kring kretsen.

-- Nej intet mot kärlek är vin!

Se, bara vid ordet, hur ändras ej snabbt er min!

Se, bara vid ordet, blir ej ert leende mjukt,

I röda, linjestränga läppars par,

Och allt, hvad nyckfullt mörkt och kallt och sjukt

I minnet dröjde, på skälfvande vingar far.

Se, fläktar ej ljudet männens ögon i glans?

Hör, är det Er ej, som i luften en glädje fanns,

En själ, som sjunger, en jublande fågeldrill?

Och för mitt tjusta öga flammar till

Den fest, jag ser, af guld och slipad sten

Och sammets döende färg och blickars sken,

Och sidens vattring, bärnsten, pärlors skatt

Och hvita pannor under hårets natt

Och skuggans arm bakom Er, svart som kol,

Och ringprydd hand på damaskeradt stål

Och anad rikedom af hals och barm ...

Och hvad som så gjort dess skönhet trefaldt varm,

Det var mitt ord, mitt vacklande, trånande ord.

Så finnes det intet, intet att likna på jord

Vid kärlek.

Gissen I nu, hvad den gäller min sång?

Om långa nätters vaka och dagars dröm,

Om längtans djupa kvidan och maktlösa språng,

Om sol som faller i bred och i glimmande ström

På glimmande blickar och läppar, dem yrsel närt ...

-- Om allt, hvad af lifvet ett klingande rim är värdt

Af lycka och sorg, af klagan och hopp och tröst,

Jag höjer i vajande rytmer för Er min röst.

Nu sänker han blicken, och halft talande, halft sjungande, än sökande

orden under saktad ton, än gifvande sin stämma full klang och fångande

raderna i flockar fortsätter han:

Den sköna Claribellas broders land

Låg tätt vid hafvet, mjukt uppå gulhvit sand,

Och lyfte sig käckt intill bergen med vallar och torn,

Så dristigt som morgonklangen ur jägarens horn,

Och hafvet bar buktiga rankor af purpurröd tång

Och glimmande snäckor mot stranden och mumlande sång,

Och fjärran ifrån man såg det på skiftande ström

Som ett sväfvande under af skyar, en solgjuten dröm,

Som lofvade mera än lycka -- och, var du där re'n,

Snart blommade blickens gjädje i muntrare sken,

Snart hviskade lågt ett luftdrag af domnande vind,

Att här han den skönsta hyllat och smekt hennes kind,

Snart smög öfver blommande häckar och murarnas krön

Din blick uti spanande oro och väntansfull bön,

Att skymta därbakom, bäddad som fågel i bo,

Den sällhet, du ej än ej funnit, men jämt gaf din tro,

Och snart, som skeppet sluts i lycklig hamn,

Din tanke slöts i Claribellas namn.

De båda männen i dörren ha lyssnat förströdt; nu byta de sakta några ord

med hvarandra.

»Det är ju ett riktigt gräddskumsparadis, det där», säger den ena som är

klädd i brunt och har en snabbt sökande blick, »hvarje ord smälter i

sött, -- han kan aldrig må väl af det! Har han månne en gång varit

lärkan i denna pastej, Piero Salviati?»

Den andra håller en hvit ros vid stjälken och slår den mot knät,

räknande hvart blad, som faller. »Vi få se», svarar han, »tre, fyra ...»

Och improvisatören, som hämtat andan, fortsätter:

Till detta land bar Biondellos gång.

-- Så brukar lyckan skänka då och då

Sin bästa gunst åt den som under sång

Ej hennes råd det minsta aktat på,

Men knutit all sin vishet med vårdslös hand

I lutans röda, fladdrande sidenband,

För hvarje fläkt att gunga, för hvart glas vin

Åt sidan slängd. Han kom med en sorglös min

Och dammig rock, och älskat han gjort så tidt,

Som rosenskördar bleknat från rödt till hvitt,

Så såg han Claribella --

Den som känt,

När gosseålderns stumhet länge tvungit

Hans röst med hvarje glöd som sakta brännt, --

Har känt den vakna och i jubel sjungit,

Har lyfts af klarnad ton och från dess höjd

Sett lifvet djupt af kraft och rikt af fröjd --

Den anar, hvad hans stora lycka var,

Men anar bara -- --

Den bruna herrn säger lågmäldt till den andra:

»Han _har_ varit lärkan i pastejen. Jag kan märka det på hans

deklamation. Den glöd i känslan, hvarmed han suger på Biondellos namn

och figur, ägnar en äkta poet -- och dennes verser skramla ju bra nog

ibland -- endast åt sitt eget jag, när det har en kärlekstriumf att

skryta af.»

Herrn med rosen ser eftertänksamt upp. »Ni tror det, Ser Luca?» säger

han. »Hvarifrån kommer han senast?»

»Söderifrån, Neapel, vill jag minnas.»

»Hm» -- han blickar begrundande nedåt, nickar i takt till rytmen, men

hör förströdt endast rimmen -- »hm, det första sammanträffandet, hör

jag, filosofi också, en smula Plato ur andra hand, vänstra hand -- ur

det där erfar man ingenting, det är blå luft som är sig lik öfverallt.

Han ger ju icke ett drag af hennes porträtt, bara själen. -- Men han

byter om metod. Där sjunger han sin första sång för henne, mera ryggrad

i den, hoppas jag! Låt oss höra efter, om den säger något!»

I blåaste hafvet hon föddes

En morgon i plaskande brus,

När flammiga skyar förströddes

I bleknande purpurljus.

Af vindarnas smekning fraggad,

En hvirfvel sjönk och försvann,

Och, högt utaf vågor vaggad,

En glänsande bubbla brann.

Den bar skiftning af kommande öden,

Den bar glitter af kommande år,

Den var svart utaf mörker, som döden,

Den var röd af de rödaste sår,

Den bar tjus utaf ögon som glimma

Och af lyckliga läppar som le,

Den bar sol från berusningens timma,

Den bar natt ifrån tusendens ve,

Den var lätt utaf längtan och trånad.

Den var tung af den svartaste mull,

Den var väfd utaf fladdrande spånad

Ifrån parcernas sländor af gull.

Och den brast, liksom drömmen från natten

Brustit samman i morgonens brus,

Uti glimmande stänk utaf vatten,

Uti gnistrande skurar af ljus,

Och den sjönk med hvar skugga, den hyste,

Släcktes ut med hvar oro, den bar,

Och i regnbågeskimmer som lyste

Afrodite stod lysande kvar.

Och hon log emot världar att glädja,

Och hon log emot sorger och harm;

Utaf droppar en skälfvande kedja

Slöt i glans hennes skuldror och barm.

Hon såg fram genom soliga tankar,

Hon såg ut öfver domnande hot,

På tritonernas skummiga mankar

Stod hon trygg med sin rosiga fot.

Och hon böjde sig lätt, och hon räckte

Sina smekande armar mot land,

Där på dansande blått det sig sträckte,

Som af silfver ett glimmande band,

Och till lur slöt hon händerna samman

Ikring stämmans förtrollande klang,

Och ur hafvets och vindarnas gamman

Hennes maning i locktoner sprang.

Där kom svar i ett jublande eko,

I en springflod af toner, den födt.

Det var djupt utaf smärtor, som veko,

Af den klaraste fröjd var det sprödt,

Det bar brus utaf blod, som förvillar

Under lidelsen tanke och syn,

Det bar dallring af lärkornas drillar

Från den luftigast glidande skyn.

Och mot stammande röster af lycka

Och mot bäfvande, maktlösa ord

Bars hon fram för att lysa och smycka

Med sin pärlhvita skönhet vår jord,

Bars hon fram för att le och att smeka,

Hvad en ton blott med bojor belagt,

Afrodite, den segrande veka,

Den betagande kärlekens makt.

Piero Salviati håller upp sin rosenstjälk som nu mist alla blad, slår

ännu takten med den, men ser på den och släpper den så.

»Inte heller detta upplyste mycket», säger han, »ty inte kan det väl

vara Venus själf, han haft i knät! Men om alla, som trott sig om det,

varit hennes älskare, skulle hon ha haft ännu flera, än Homeros talar

om.»

Den andra hör ej på honom, drar honom vid armen mot sig att se framåt.

»Men det tar sig vackert ut, detta», säger han, »förträffligt! Hans

hufvud får pärlglans i ljusskenet, han bär det också väl -- och den

strimman öfver pannan!

»Egentligen är det bakgrunden som gör allt. Så sällsamt rik den gråa

luften därute blir mot belysningen, så djup och blåmörk, violettsvart,

stor af hela grufvor af mörker, men med något väntande i sig, glimmande

i sig.

»Han kunde aldrig ha ställt sig bättre än framför fönstret där. Det ger

relief och höjer hvar färg till dubbel styrka, på samma gång det vill

förtära allt -- något att taga vara på för mig, när jag målar prins

Ercole! En vacker gosse, den där! Skulle intet fint och vackert

fruntimmer ha kommit underfund med det? Åh, det är sant, det är ju det,

han sjunger om, -- så låt oss höra på då, fast jag föredrager att se

bara, isynnerhet under dessa improviseringar.»

Piero Salviati vänder sig ifrån salen.

»Nej, nej, Ser Luca», säger han, »inte se för ihållande! Det är i en

glimt, Ni skall se, om Ni skall tränga in i det; rörelsen är allt, för

ögat, som för tanken. Och låt oss icke höra länge heller! Vi äro ju icke

unga längre. Ingen kan begära af oss att vara med på hela den vackra

känslomaskeraden. Vi ha druckit så många glas vin på kärlek och bötat

för våra rus så många gånger, att vi inte tåla mer i den vägen.

»Låt oss gå här af och an, äfven det här är ju en vacker sal och

förlorar intet på halfmörkret. Ser Ni pilastrarna där? Egyptisk marmor,

svart och hård som döden själf, och präktigt handterad! En glans ur

själfva svärtan. Låt oss gå här och då och då se en skymt af dem därute

-- vacker samling! -- och höra då och då. Så gissa vi lika godt till

fabeln, om jag icke redan vet den.

»Låt oss diskutera något, Afrodite till exempel, som de nu vilja göra

till en fru gudsmoder af ömhet och höghet, de ömma poeterna! Hon var

ändå en blind och larmande drifts gud, en skrattande och grym gud,

alltför häftig i sin lystnad för att kunna vara så hvit och mild, som de

säga ...»

Ser Luca stannar tvärt.

»Nej, icke allmänheter», säger han, »icke djupsinnigheter, Ni vet, att

det pratar man bara för att glädjas åt sin egen röst, men så griper man

intet. Här är också för tomt eko för skratt, och de väggarna där spegla

icke! Det som intresserar mig är han där, eller kanske den bakgrund, han

ställt sig så skickligt mot. Har Ni nu gissat, hvem hon är, om vi äro

öfverens om, hvem Biondello är?»

»Måhända, och en rätt egen omständighet är det med henne, men därom i

sinom tid! Kanske sjunger han därute om den. -- Jag hade nyheter från

Neapel i dag. Ni har väl hört talas om don Ippolito, Carafa, hertigen af

Capua, en mycket smal och sträng herre af spansk familj, naturligtvis

påfvens. Han har en syster, donna Elena, som Ni nog också hört, blond

och mycket munter, icke torr alls, har varit gift med prins Scipio,

hvilken är mest beryktad af alla tre. Men icke heller detta gjorde henne

mindre munter och vacker. När han dog, kunde ingen märka skillnaden, hon

hade varit lika glad och skön förut. Hennes porträtt! Blond, som jag

sade -- men därute ger han just nu ett porträtt, låt oss se, om det

stämmer!»

Sångaren sjunger nu och ackompagnerar sig på en luta, som förut låg på

bänken bredvid honom.

I sol mot silkesgul gardin

I morgonvind hon står.

Hon badat uti gyllne vin

Sitt gyllenblonda hår,

En flod om hvita armar fälld, --

Hon lyfter den med skratt,

Att den må dricka solens eld

Och solens glans ta fatt.

Det gnistrar som ett nät af ljus --

Jag kan ej skönja mer.

Det snärjer in mig som ett rus --

O, månn hon ser, hon ser,

Mot haf och jord och linjer blå

Och morgondrömmars dans

Min kärlek uti glitter stå

Och blind af hennes glans?

Piero Salviati upprepar sakta rimmet och lutar sig förströdt fram.

»Den bakgrunden», säger han, »hur underligt djup! Hvad är det af? Alla

ljusen här, alla färgerna, liksom ett eko af färg, ett doft eko -- högst

eget!»

Ser Luca hör ovilligt på. »Men hvad är det Ni gömmer? Säg det strax och

stör icke min vackra tafla!»

»Det må komma i sinom tid, Ni skall icke fara sämre, än de därute.

Nåväl, där hade Ni porträttet! Blond, som Ni hörde förut, och munter,

äfven då hon icke sysslade med toiletten. Kom nu med ett par hvarf, han

är knappt i förstugan af sin dams gunst ännu, det är långt till det

intressanta.

»Åh, mycket munter och bekymmerslös! En själ af vattenstänk och sol,

evig växling i evigt samma, skratt och klingande plask. Nå, blod också,

men icke mycket stolt. Det sägs, att hon älskade en kringströfvande

improvisatör.

»Det är ju sällsamt! Ha poeter verkligen all den tur, de skryta med,

tror Ni? Det vore icke bara blindhet hos kärleken, det vore perversitet.

Det vore att söka fromhet hos präster och glädje hos komedianter; de ha

ju till yrke att sjunga om kärlek, poeterna, alltså ha de väl först och

främst skrämt _den_ på dörren. De enda äkta kärlekssånger, äro väl de,

som aldrig blifvit sjungna, af brist på tid och lust.»

»Piero Salviati, antingen är Ni en pedant, eller också vet Ni inte den

historia, Ni börjat på. Hvarför alla dessa diskurser?»

»Kanhända, emedan jag är en smula pedant, kanhända också, emedan jag

vill vara jämnsides med honom därute, ha ett öra mot honom, -- och Ni

vill väl inte, att jag skall begagna så många ord som han? Nå, hon lär

ha gett sin sångare allt, hvad hon hade att ge, och en vacker skatt var

det. Bara händerna värda fem sonetter hvar! Nu kan Ni höra själf, hur

han tog mot den!»

Sångaren därute sjunger igen:

Jag vandrat i världen vida

Mot skiftande, leende dag,

Och lutan skälft vid min sida

I takt efter hjärtats slag.

Om kärlek ofta jag sjungit,

Mitt jubel visorna bar,

Om kärlek ha rimmena klungit --

Jag visste ej, hvad det var.

Jag vandrat i världen vida

Med sol öfver leende min.

Mitt blod uti vågor strida

Har jäst och berusat som vin.

Och intet kände jag trycka,

Och intet att önska kvar.

Jag trodde mig rik utaf lycka, --

Jag visste ej, hvad det var.

Nu är jag lik själar som famla

I blindhet mot paradis

Och känna bakom sig det gamla

Försvinna i mattadt dis,

I bäfvande glädje dricka

Hvar sällhet med ovant sinn

Och drömmande, undrande blicka

I lysande rymder in.

Ser Luca vänder sig snabbt mot sin kamrat.

»Men hvarför ser Ni så strängt på den stackars sångaren», säger han.

»Han låter ärlig nog. Han har älskat.»

Piero Salviati nickar. »Kanhända», svarar han. »Han säger så, och han

förefaller ärlig nog. Men det roar mig icke att höra honom. Låt oss gå

här igen!

»Historien alltså!

»De trodde förstås, de två, att ingen människa skulle se, att de sågo på

hvarandra, eller veta någonting, annat än kammarfrun som var lika

oåtkomlig för guld, eller dåligt lynne, eller pratsjuka, som alla

kammarfruar från evig tid. Man tror alltid så. En frisk människa tror

icke, att döden finns för alla, han är med på det i ord, men han tror

det icke.

»Don Ippolito, han tror gärna hvad som helst, men _det_ hade han någon

svårighet att tro. Ni förstår, den spanska glödande torra stoltheten, --

en salamander, den tror inte på vatten.

»När han fick veta det, stötte han icke genast en dolk i sin man. Han är

het som svaveleld -- den ger inte stor låga -- och mycket metodisk. Han

lät inte ens fängsla honom, väntade på, Gud vet hvad, månskiftet, eller

Petrus martyrens dag, ville se med egna ögon. Ännu hade de tid, möttes

så tryggt, som någonsin, anade ingenting. -- Hör här!»

De äro framme vid dörren igen och sångaren sjunger:

Hur måste det brinna af rosor, hvart snår,

Fast mörker för blicken dem släckt!

Hur måste det glänsa, ditt doftande hår,

Fast nattens dok det täckt!

Af sånger skälfver högt mitt sinn,

Sånger af tystnad tvungna,

De vackraste sånger, drottningen min,

-- Om skrattet ditt, om famnen din, --

Som aldrig skola bli sjungna.

Så ligger i mörker den vackraste jord

För intet öga att se,

Så finner den högsta lycka ej ord,

Ej skyggaste ord att ge ...

Piero Salviati drager sin vän bort och hviskar sakta:

»Så finner den högsta fara ej ord, ej skyggaste ord att ge!» -- »Men jag

förstår mig ej på honom», fortsätter han, »han tycks njuta af hela

olyckan, eller vet han ingenting? Det har knappt fallit mig in förr, men

det måste ju vara så. Han stode väl annars icke här och sjöng, -- ett

hundradetal mil längre bort, det kunde så vara!

»Till historien igen, den är snart slut, liksom sången därute förmodar

jag.

»Don Ippolito ville icke bara döda _honom_, det kunde han ju gjort på

misstanke, men henne också. Då måste där vara bevis, handlingar för

familjerådet efteråt, det kunde annars blifvit obehagligt. Så lät han

försiktigt snärja en snara om dem, -- tycks icke ha räckt till ändå,

efter _han_ står därute, -- nå han är väl dödlig än! Alltnog det sista

mötet, de hade, där var don Ippolito icke långt borta. Hör på här! Äfven

vår sångare tycks ha en aning ditåt!»

Medan de stanna, tränger sången in.

Du skall ligga som smekning lätt mot min arm,

Det skall klinga som kvitter ditt skratt,

Du skall vara som lyckan själf, så varm!

-- Men jag hade en dröm i natt! --

Åh dröm, åh dröm! Och hvar finns den du?

Är den verklig än som vår kyss?

Och hvad var det, du drömde? -- Jag minns ej nu,

Men jag kände en rysning nyss. --

Den skall jagas och fly och dö bort af smek.

Hör! Natten är ljuf som en sång.

In, in i dess mörker! -- Men sanden skrek

Nu -- där -- under fötters gång! --

Det var fruktens fall från en bugnande gren,

Och nu kväfver jag rädslan din,

När din hörsel jag kväfver. -- Se, hårdt liksom sten,

Något svart som har smugit hit in.

Se, fly, o fly! Se, de trefva på spår!

De veta ej, veta ej än! --

Ja fly och blott smeka som tystast ditt hår

Till ett jäktande minne, där tvungen jag går, --

Men jag kommer igen, igen!

Ser Luca tar dröjande ett steg tillbaka och vänder sig mot kamraten.

»Igen, igen», säger han, »kunde Ni se, hur han sträckte fram händerna

just vid de orden, som om hon redan var där inom synhåll? Nå, er

historia, hur var den? Är hon instängd någonstans, där trädgården är

säkrare, är det utsikt, att han får se henne igen?»

Piero Salviati betraktar honom nästan förtrytsamt.

»Har Ni aldrig hört talas om don Ippolito? Död är hon förstås!»

»Död, åh, han vet det inte! Nu förstår jag er ovilja, men var säker på

det, han vet ingenting! Hvilken tok också att stå och sjunga om detta!»

»Vanvettigt! Men han vet ingenting. Kanhända har han heller ingenting

annat att sjunga om, och man har bedt honom enträget. Jag börjar på att

tycka om honom nu. Som han står där mot fönstrets natt, är han ju

sublim! Så skall sången om lyckan låta! Så skall illusionen ställa sig.

Det är en naivitetens ironi i det där som är sällsynt rik!»

»Och hur dog hon?»

»Hur hon dog? Ni har väl hört talas om garote? Icke? Det är en sed, de

följa därnere, ha lärt den af arragoneserna. Det sägs, att man blir mer

och mer förtjust i den, ju mer man vänjer sig vid den. Den är nätt,

snygg, riktigt elegant och verkar snabbt -- just en sak för don

Ippolito!

»Han kom in till henne en kväll, strax som hon kommit från bikt och

mässa och icke hade mera synd kvar, än som kunde hänga vid kjolfransen

-- han ville icke hennes själ något ondt, don Ippolito, har ingenting

emot att bli i tillfälle att begagna sin broderliga myndighet däruppe

också; alltså måste hon frälsas. Han hade det mjukaste silkessnöre

hopveckladt i ena handen, så fint och lätt, att han kunde dölja det

genom att sluta fingrarna bara, men starkt -- i den andra handen hade

han en kort käpp. Jämn och slät, af vackert olivträ, men litet grof, så

att han skämdes att se den mellan sina fingrar, -- men den måste vara så

för att hålla, förstår Ni.

»Han talar om för henne, att hon måste dö, efter som hans ära -- några

ord, ungefär hvad som behöfdes -- låter henne skymta snöret, så att hon

förstår, men gömmer käppen halft i ärmen, ty, som sagdt, han skämdes

litet för den.

»Ni bör kanske veta, att min sagesman hört det af en som var där inne i

rummet, däraf alla detaljer. Don Ippolito ville ha vittnen, hade också

en tjänare med sig för det fall, att hon skulle behöfva hållas.

»Det blef emellertid icke af nöden, ty hon lär ha varit en högsint dam,

utrustad med alla fullkomligheter -- bland annat den vackraste hals --

jag vet icke, om han därinne nämnde det i sina rimmerier. Sedan hon

begärt och fått ett litet handkläde (till och med det hade han tänkt på

att taga med sig! Sannerligen en ärans man!) -- och höljt öfver sitt

ansikte med det, knöt don Ippolito snöret om halsen på henne, det var

ljust och märktes knappt. Bara litet rodnad af att det var trångt. Hvad

hon kan ha tänkt där bakom duken, och om hon grät eller inte, det vet

man föga, men jag har låtit mig berättas ... Men låt oss höra ett sista

tag! Det tycks vara slutsången. Man gör ett sakta buller, som tyder på

det!»

Och han därute sjunger:

Och när som vi mötas igen vi två, --

Snart skall det bli, rätt snart --

Vidaste rymden skall sjunga då,

Solen skall klinga klart,

Vinden skall stanna och hviska och le

Och smeksamt intill oss sig trycka.

Dagern skall glittrande guldstoft ge

Våra svindlande hufvud att smycka,

Och vi skola ej höra, vi skola ej se,

Vi skola stå blinda af lycka.

»Nog nu, Piero Salviati», säger den ena af de båda herrarna, »tillbaks

nu och sluta Er historia, edra kontrastverkningar bli smärtsamma

nästan.»

»Måhända! Nå -- jag har låtit mig berättas, att icke ett ljud hördes,

och att ingen fuktighet syntes på duken, och förmodar, att hela hennes

kraft gick åt till att brottas med hjärtat, och att hon var blek.

Emellertid går sådant där rätt fort. Don Ippolito står redan på sin

plats bakom henne, sticker in käppen under snöret och vrider några

hvarf. Hon lär knappt ha sprattlat, sjunkit först, när lifvet var borta,

och viljan borta. Så gick det till, och må vår stackars sångare därute,

som nu knäpper sitt sista ackompagnemang, bära berättelsen om det med

samma kraft, som hon bar gärningen.

»Men så applådera då, var icke oartig, Ser Luca, han har gjort sitt

bästa och bör vara trött. Man är förtjust ikring honom -- inte

underligt, ty det varade väl länge!»

Ser Luca slutar att applådera och säger eftertänksamt:

»Sällsamt ändå det hela! Där står han, som hennes röda hjärta sprang upp

emot, bara hon hörde hans steg, där står han och ler och tror sig se

hennes hufvuds tillbedda pose öfver de där båda damernas redan nästan

förälskade ögon, där skryter han och drömmer och trånar, och under tiden

ligger hon -- olyckliga, lyckliga Biondello, som ingenting vet!»

»Och under tiden spåra don Ippolitos hundar, kanhända ha de redan

lystrat till för hans röst!»

»Ni tror då, att han icke är för stolt för detta, att han vill låtsas

om, att den mannen där har något att skaffa med hans ära?»

»Han är stolt och styf som en stilett, don Ippolito. En sådan är gjord

att döda hvad som helst -- den smutsas icke af blod. Säkert rider det nu

någonstans på de mörka vägarna ett par handfasta karlar som sjunga

liderliga visor, när de äro muntra, svära när de äro törstiga, slåss,

när de äro rusiga, spela när de vädra guld, lyssna med spetsade öron

efter namnet Biondello och gripa åt bältet, bara de se sidenrosetten på

en luta, antingen de äro fulla eller nyktra. Och samma måne som _han_

koketterar för med fuktiga blickar och en färdig ritornell på läppen,

stirrar bakom en mörk trädtopp med tvänne kalla, lysande ögon ned på de

två där.»

»Vid sankta Luna, de kunna redan vara här! Jag kom litet efter Er andra,

och det tycktes mig, att jag såg ett mörkt hufvud dyka ned vid

portvaktstugans buske -- det kan vara mördarna som spårat honom hit?»

»Det kan det, eller det kan vara en tjuf, som smyger efter att vrida

nacken af Ser Andreas fetaste påfågel ...»

»Men borde han icke varnas?»

»Då skulle jag berätta honom samma historia, som Er nyss. Vore det en

tjänst? Och hvarför? Skall han fly undan ekot af sina rim med blek

förfäran i synen, flacka om, tills han har glömt henne, och andras

kyssar ha gjort honom yr, dikta om sina sonetter med andra namn som

kanske inte passa in bland versfötterna, göra om hela rader och

fördärfva allt? Är det värdt så mycket? Det tycks mig bättre och

riktigare, om nu ödet så vill, att han får sig ett stål i hjärtat, medan

hon ännu är där varm. Att låta hennes minne få kallna, det vore dubbel

död, det skulle kyla stenen i det hvalf, där hon ligger, göra dunklet

gråare -- hvem vet, hvad en död känner? Det andra, om det blir så, det

vore som ett offer till henne, blixt öfver hennes sömn, eld öfver

hjärtat, rosor öfver hennes kalla mun. Det är svårt att tänka sig ett

rikt lif med ens som intet. Kanhända dröjer det någonstans, liksom en

ton efter sång väl dallrar långt efter, sedan vi förnummit dess sista

ljud -- någonstans en hvit kontur, ett töcken, en frysande blekhet --

har Ni aldrig haft anledning att drömma så? Skulle man nu icke kunna

tänka sig, att ur en döende sångares hjärna flyger hans soliga,

bräckliga fantasi, hans minne och hopp mot denna skuggbild, smälter

samman med den, flammar upp den, varm af lif, bringar den att en sista

gång skälfva af den spröda musik som kallas kärlekslycka?

»Men hvad är det för buller där ute, bryta de opp?»

»Bara ett bud till någon, till vår sångare. Han står alldeles berusad af

glädje, han tar afsked. -- Det är försåtet kanske, försåtet!»

»Det få vi strax veta. Spela nu icke försyn! Ni skulle bara fuska bort

en lyckad dikt!»

»Må vara, men kom ut ur mörkret, här ryser man. Ni har jäktat upp

fantasien med ert prat och ert skuggspel.»

De gå in till de andra, sångaren har redan försvunnit, de ställa sig vid

fönstret, tala och deltaga i berömmet öfver honom, men lyssna hela tiden

och speja då och då utåt. Då hörs där ett skrik, det blir larm utanför.

Piero Salviati lutar sig till Ser Luca. »Såg Ni», säger han.

»Jag såg allt. Han kom vaggande och gnolande, tror jag. Vid

portvaktarstugan sträckte mörkret sig pilsnabbt ut, det var som armar,

polyper, det nådde honom fort som en blixt, det var icke hans, skriket;

han fick icke tid.»

»Lycklige Biondello, ingenting fick han veta. Tycks det ej också Er, att

af hela denna historia om lyckan var slutet det minst olyckliga och

hemska?»

Carneola.

Detta är historien om, hur Raymund Lullius blef den man, hvars rykte

spriddes med förstelnande storhet öfver den kristna världen, den man,

till hvilken resande foro långt ifrån, för att begära råd af honom att

bota såren på sina själar, -- och de stodo där häpna under hans ögons

dödslika lugn, halft bäfvande för hans tankelifs skymtande gåta, halft

medlidsamma, föraktligt medlidsamma öfver hans frivilliga armod. Det är

historien, sådan som den målade sig för honom i nätternas vakna syner

under de första åren af hans eremitlif, sådan den brann i lidandets ännu

ej slocknade bål med färg af rosor som fattas af lågor, med doft af

rökelse och svart mull, med ljud af gråt och flämtande, djupa ord -- och

allt med himlens stålblå kyla och stjärnglimtande vidder bakom. Det är

också historien om en kvinna. --

Carneola hette hon, blicken ur hennes ögon hade något af svarta fjärilar

fladdrande öfver brokig glädje; hennes läppar slöto sig aldrig helt, när

hon tystnat, de skälfde som öfver ett tillbakahållet ord, ett ord som

skulle ha vändt skrattet i gråt; sina händer knäppte hon gärna samman i

hvila, och de lyste smala och blåhvita mot skötets purpursammet.

Hon bar en dräkt med underklädningen slutande tätt till den vackert

framåtböjda halsen, fastän de icke längre brukades så, öfverstycket

lämnade sidorna fria med midjans och höfternas härliga linjer och hölls

samman öfver bröstet af ett spänne med en röd sten i, spelande i ljuset

som en droppe af den heliga kalkens blod. Öfver pannan hade hon en svart

duk med guldrand, glänsande fram, där hårfästet hvälfde sin båge, och

smygande undan i vecken intill kinden.

Och omkring henne lyste och log det lilla konungariket Majorkas

muntraste glädje, stirrande i sysslolöshet mot blå luft mellan trädens

löfmassor, hvilka ännu liksom buro formen af skaparehandens bjudande

åtbörd, dåsande i ro inom höga trädgårdsmurar, så hvita och varma af

sol, att vinden, som kretsade för nära intill dem, hvirflades upp och

spriddes som rök öfver krönens blommande refvor. Bakom sträckte slottets

runda torn sina vaksamma hufvud framåt med de spetsiga mössorna på och

blickade ut öfver hafvets ljusa blåa siden -- annars var det en vinklig

massa af sirade portar och taklister som togo färg af gammalt guld i

middagsdagern, ett palats sådant ett jättebarn skulle ha byggt af

snäckor och glittrande flisor under lek vid stranden.

Och man lekte därinne. Citterspelet drog som en ring af bristande

bubblor kring hufvud som lutades samman till löjen och hviskningar;

jonglörernas förgyllda klot tycktes vara de rätta mätarna för tiden, där

de kastades upp och föllo ned och bollades upp igen af snabba händer.

När vinden ibland tog styrka och växte och tryckte sin blåsande mun

intill murarna, var det bara i skämtande hot, liksom att varna: dröjen

kvar därinne, I barn, värmen er i hvarandras blickar, trycken hvarandras

händer, stannen alltid kvar!

Det fanns ingen fiende att föra krig med på öarna, just intet villebråd

att jaga heller. Men man skulle ha falkar som andra, och man lärde dem

därför att snappa upp fladdermöss som skrämdes ur gömslena och sköto

fram, blinda af ljus, i vändningar, så spetsiga som piskslag, eller man

släppte ut dufvor och roade sig med att se deras skära fötter tryckta

intill kroppen, deras mjuka vingar smekande luften och deras blåa

skuggor på marken, när de sökte skydd intill fågelhusen. Eller man lät

sig snärjas i kärlek, väfvas in i flyende eller fångade drömmar, i

växlande små sorger och triumfer, liksom man fann nöje i sångernas

konstfullt flätade rim, med här och där en klang af vacker smärta.

Så blef Raymon förälskad i Carneola en afton, då han var led på sin

senaste härskarinnas gång; en smula för bråd och för tung var den, och

aldrig bar hennes gestalt denna linjernas hvila som kan samla hela

landskapets förväntansfulla lycka i en bild, mejsla den mot himlens

guldrand under dräktens på måfå fallande veck.

Men Carneola stod _så_, lutad mot en trappas baluster; där Raymon satt,

ett stycke från hennes fot, såg han kinden med dess bernstensfärgade

skuggor och hufvuddukens vackra fall stå skarpt tecknade mot den rand af

aftonrodnadens orange, som dör i isgrönt, och han kunde icke förstå,

huru han någonsin velat se efter något annat än detta mörka dok, där

guldstickningen lyste matt som bården på en sammetsfjäril.

Svarta fjärilar, nu förstod han uttrycket i hennes blick. -- Längtan? --

Den var för djup för längtan. -- Sorg? -- Aldrig hade hon klagat. Månne

det icke var ensamhetskänsla blott och medvetande, att i denna hop af

svagvingade väsen fanns ingen som kunde hålla jämn flykt med hennes själ

ut öfver lidelsens purpurhaf? Men det kunde Raymon, bara för en stund

hade han lekt med de lekande, ung och nyss sluppen från böckerna hade

det roat honom att dansa och känna banden fladdra om sig. Men det var

annat stoff i honom, och nu tryckte han sin hand knuten mot den varma

jorden och lofvade sig, att med den kvinnan skulle han skåda lyckans

vidaste horisont.

Hon var ung, men flera år hade hennes make varit död, man kunde icke

fatta hvarför hon ännu bar änkedoket, ty hon kunde ej ha älskat honom så

djupt. Man kunde ej heller förklara hennes ögons slutenhet, ty där

skrattet var muntrast, där allt var lifligast, dit drogs hon med, och

där vinkade hennes hand och klang hennes röst, men med en spröd

sjunkande slutton, som om hennes inre öra lyssnat efter dess eko. »Hon

söker kväfva sitt samvete med sidenband», sade några, -- men hvad skulle

då ha bringat hennes samvete i kamp? I biktstolen följde prästens

välsignelse så snabbt på frasandet af hennes klädning, när hon böjde

knä, som myrtengrenen reser sig efter vindens stöt, och aldrig hade

någon sett en ond rodnad på hennes kind eller afund darrande kring

hennes mun.

Men Raymon trodde sig hafva löst gåtan. Kärleken var det, hon lyssnade

efter, den stora kärleken, tvänne väsens stigande färd genom allt

ljusare, lättare luft, -- omöjligt att säga hvilkens vingar det var som

buro den stunden eller den -- tvänne röda munnars dryck sida vid sida ur

glädjens rymliga skål. Och han bjöd henne sin tro och sin kraft, det var

icke ohinnligt fjärran, det hon sökte -- tätt invid henne var det, med

kinden intill hennes svarta dok.

»Kärleken är undret», sade han, »tro blott, och det är där i oförklarlig

storhet, böjdt öfver din hjässa. Tro blott, och din fot skall sväfva

ännu lättare än nu, vingarna finnas redan, hopfällda i din lilla,

spetsiga sko. Tro blott, och allt det, du vill finna hos en man, det

blommar hos mig, redan hör jag palmernas susning öfver oss!»

Hon lyfte sina knäppta händer litet, så att fingrarne snuddade vid

bröstets spänne och skakade sakta sitt hufvud. -- »Men döden finns!»

»Och är det så säkert? För oss, som vi äro nu? Nej, den finns icke. Vi

veta icke af den. Om vi älska, kan den icke finnas, ty då känna vi, att

döden och smärtan, de ligga djupt under våra fötter, så långt bort som

en brusten dröm, inom tidens ring, i den värld, som icke är

verklighetens.»

Då glänste det till i Carneolas ögon, och spännets röda sten kastade

glitter öfver hennes hand, det var som hennes inre fyllts af mysteriets

klarhet, liksom mörker skälfvande fylls af en blixt. Men så var det

borta, och hennes fingrar slöto sig spändt och smärtfullt, som en

förtviflad sluter dem.

»Nu trodde jag på undret», hviskade hon, »men min blick drogs mot såren

och icke mot glorian, och jag kan blott förnimma, att _de_ äro

verkliga.»

Och Raymon tordes icke rycka till sig hennes hand, fastän han kände i

smärtblandadt jubel, att hon var hans, att hon trodde på honom, om icke

på kärleken, eller att just den kom henne att lida djupare. Han kunde

icke sörja däröfver, men han letade hennes tankar, letade dem otåligt

men viss om seger, och hvar morgon somnade han först, då solljuset brann

öfver hans hufvudgärd, somnade lycklig, med den stora händelserika dagen

framför sig.

En natt var det fest i slottet, och man dansade fackeldansen.

Musiken stod i mörkret, och det var, som om tonerna fått kropp och

fladdrade in mot de svängda lågornas skimmer. Fiolernas bristande fröjd

och hornlåtarnas vida vingslag och flöjternas eggande vemod och trummans

barska maning, det var, som om de alla hade ilat med i de dansandes

slingrande led, som om de hade ropat: »fly, fly, se, när som helst

stryper draget lågan, denna värld är tidens och växlingens, smärtans och

längtans, men vi lyfta förhänget till en annan, till kärlekens, fly med

oss, fly!» Nyss hade där varit så mycket ljus, som hundra vaxljus kunde

bära på sina spetsar, nu var där blott flämtande sken af rödt öfver röda

kinder, växande skuggor öfver vidgade ögon. Raymons och Carneolas händer

slöto sig fast samman vid hvart möte, och löste, nästan fruktande, sitt

tag, och deras hjärtan voro lyckligare än någonsin, ty de kände, att

denna lek talade visdom, jagade bort alla hindrande tankar och slöt dem

tillhopa som skrämda barn, att möta ljuset med vakna, leende ögon sedan.

Innan musiken ännu domnat i hvila, och medan ljusen började föras in,

hviskade Carneola till svar på Raymons fråga; -- »Ja, tag mig! Aldrig

skiljas! Låt oss fly härifrån!» -- I den klarnande belysningen såg han

hennes blick glänsa af lycka, hennes mun darra af förväntan, det var som

om hon lyfts af jubel, men förtviflan ännu hängt tung vid foten.

Han lämnade henne och irrade ikring i gångar och gemak med blodet

dansande i takt till den åter klingande musiken, med en rymd af

flammande ljus inom sig -- så förnam hans skärpta hörsel hennes steg på

trappan, och han hann upp henne, när hon nått sin kammare. En bönstol

var där med en helgonbild och lampljus öfver kjortelns röda veck, annars

intet annat ljus än månens köld i fönstrets färgade glas. Han lade sin

panna i Carneolas knä och gaf ord åt sina jublande tankar: -- undret,

undret! -- han tryckte hennes händer mot sina ögon och sträckte upp sina

armar, så att de slöto in hennes smärta gestalt. -- »Nu är all din

tvekan skymd, utestängd!»

Carneola lutade sin mun tätt till hans hår, -- »Ja, och om också döden

vore oss nära ... Är du viss på ditt under?»

Raymon lyfte upp sin blick och ryste öfver hennes spörjande ton, men

hennes kärlek strömmade ner öfver honom med berusande makt.

»Ja», sade han fast, »kärleken är allt, det andra är villa. Kärleken är

lyckan, samma arm famnar båda. Det andra är utanför, det kommer aldrig

in.»

Carneola tryckte på hans panna en kyss, hvars värme brände som feber,

hon gjorde sig fri, reste sig vacklande, och gick några steg fram mot

lampan. Hennes tanke var spänd till yrsel, hon sjöng till musiken som

ännu dansade och lockade på afstånd, hon bröt af med hälft obegripliga

ord, och hennes händer lyfte sig mot bröstet, darrande och hvita, och

löste spännet med den röda stenen, -- som en bloddroppe glänste den i

fallet.

-- »Jag tror på undret, tror på undret» -- hennes röst var späd som en

klang af tunt glas -- hon vek undan klädningen från sin vackra böjda

hals, vek undan den från bröstet och blickade nedåt, som om hon väntat

att se något onämnbart, oändligt befriande. Så stelnade hennes anlete

plötsligt, stelnade i ödslig förtviflan, med ögonen fjärrskådande och

djupa af den djupaste sorg.

-- »Se», sade hon -- och Raymon såg, såg någonting förfärande, frätande

-- »se hvad jag bär!»

Raymon kände sitt hufvud tomt, tomt som djupet under hans fötter; sorg,

fasa, oändlig bitterhet och en kväljande känsla af vämjelse kommo honom

att svindla, men han hörde dock, hur hon fortsatte.

-- »Jag såg det komma för flera år sedan, jag har vaggat döden i famn,

jag har velat kasta honom, fly honom, jag har bedt till Gud om under,

jag har sökt glömma det därute, jag har lekt, jag har skrattat. Det bet

sig allt djupare in; jämnt kände, jämnt såg jag det. Jag älskade dig,

älskar dig ännu, jag trodde, jag visste inte, jag kände det som ett

under nyss, Gud är kärleken, säga de, och jag tänkte -- tror du på under

nu, Raymon?»

Raymon böjde sitt hufvud, han kände gråten trycka, och medlidandet, och

något förfärande kallt därjämte.

-- »Vår Gud är smärtornas Gud, Carneola.»

Hon talade med ett förtvifladt, mörkrädt barns kvidande.

-- »Jag har vetat det, vetat det alltid, men det har skrämt mig, och jag

har flytt honom. Jag har lekt som de andra, jag har sagt efter deras

ord, jag har trott dem i sömnen, allt har varit en dröm. Detta är

verkligheten. Bär icke du ett sådant sår, bära de det icke alla, är det

icke därför, de spela så där? Hör hur det gråter vid dörren!»

Raymon tordes ej se upp, han grät öfver allting, tycktes det honom, när

han grät öfver henne, hon var för stor för hans blick. Då kom hon intill

honom och kved som en hungrande.

-- »Kan du stanna hos mig ändå, kan du älska mig? Jag har längtat efter

din kärlek, ännu dör jag icke. Jag är rädd för ensamheten, och jag var

så lycklig nyss. Jag kan icke lefva utan kärlek!»

Men Raymon såg den känsla, som nyss fyllt honom, så liten, så trampad

under det obevekligas fot, att han ej ens skulle velat, om han kunnat

det, att lyfta upp den. När han som barn funnit sårade fåglar, hade han

känt det så, fast svagare, han hade ej velat se på dem, brådskat att ge

dem nådehugget.

-- »Jag kan gråta med dig», sade han sakta.

Hans tonfall bragte henne åter till sig själf, som kallt stål mot den

värkande pannan. Hon höljde öfver barmen igen och gick mot dörren,

vinkande honom att följa.

-- »Farväl», sade hon med något af sin vanliga sköna stolthet i den

gest, hvarmed hon räckte handen till kyss, och hennes ögon drogo hans

blickar in i svarta rymder, större än han någonsin anat.

Därutanför fladdrade musiken emot dem, de logo sorgset mot hvarann, och

så, med detta leende kring munnens skälfning och med blickens svarta

fjärilar drunknande i ett haf af sorg, kom Carneolas bild för Raymons

syn, hvar gång hennes namn ljöd för örat, hvar gång han tänkte på en

kvinna. -- -- --

Och han såg henne aldrig mer, sporde aldrig om hennes öde; redan samma

natt lämnade han Majorkas matt glimmande ljus bakom sig och styrde ut

mot den stålblå rymden af haf och luft.

Han förstod allt, han hade sett igenom glädjens svek och skönhetens,

lifvet hade han velat kyssa, och det hade vikit likt en skugga för hans

hand, men stor och oändlig var smärtan.

Den var sanningen, den var gudomens röst, den ensam ljög icke, -- och

lyss! var det icke skrämseln från sagornas dikter blott som gjorde henne

skydd, bar hon icke viddernas skönhet i sin uppenbarelse?

Smärtan, det var droppen som stänkts på naturens bröst, för att vänja de

klagande barnen att rycka sin mun därifrån, att törstigt taga mot

själens föda, att växa sig starka för evighetens lif.

Fåfängt var det att trefva efter kärlek eller misskundsamhet härnere,

att göra människohjärtats sökande rop till en gudomens löfte. När en

fågelunge sträcker sitt duniga hufvud öfver bokanten, och ser, att under

det blåa hvalf, som var allt, hvad han hittills känt, ligger en jord,

som brinner i ljus, då vet han ej, att i det ögonblicket bryter sig ut

ur skalet höken som skall växa stark och vild under moderns fläckiga

bröst och som en gång skall tysta det skrämda pipet i hans strupe.

När ynglingen ser ned från gossvärldens drömmar och rena luft på lifvet

som lockar, då är redan den olycka i rörelse som skall träffa hans panna

likt en slungad sten. Ty oändligt tillbaka går händelsernas kedja, från

tidernas gräns slingra sig sorgens svarta trådar in i alla de brokiga

som tvinnas af ödets händer, och allt från början är det bestämdt när

och hur de skola möta hvarann.

Men utanför är Gud, är sanningen, där alla begär, allt hopp har slocknat

som gnistor i sjön, och själen endast känner sig själf, ty dess storhet

sluter alltet inne.

Så drog Raymon till klostrens murar och till böckerna och till heliga

mäns samtal för att utforska om någon annan förstått detta, och han fann

blickar som stundom djupnade i det lugn, han sökte och ord som tycktes

likna spridda ekon af hans tankar; men han flydde de kyrkor som lyfte

mot himlen hvalf liksom af sträckta armar och lofsånger, heta af

önskningar.

Och Raymon talade föga, men hans hand var ständigt färdig till gärning,

han bad aldrig, men alla visste, att han var nära Gud.

Drömmen om saligheten.

När Elsbeth vaknade, var kammaren ännu blå af drömmarnas luft.

Hon visste ej, hvad hon drömt, men öfver hennes hufvud dröjde kvar

liksom en slöja af kylig klarhet, hvad som mötte hennes blick fick

simmande, glidande, ovissa konturer, dem hon mera kände än såg, och

färgerna blefvo lysande bleka. Också kring sitt bröst förnam hon

drömmens tyngd, och fötternas steg och armarnas rörelser blefvo

dröjande, som om de smekts och hejdats af vatten. I det smala fönstret

stod himlen blåhvit med döda stjärnor och den lättaste, tunnaste skära

uppe i hvalfvets båge -- var det månen? var det ett sällsamt moln bara?

-- nedtill sträckte en kastagnes krona sin breda rundning i kall grönska

som glänste i grått. När den kyliga dagern där flöt ner öfver hennes

kropps matta, gulvarma hud och smärta linjer, föll det henne i minnet,

hvad det var för en dag; hennes bröllopsdag var det, och hon rodnade

till inför sina långa lämmars nakenhet och trädde åt sidan, där skuggan

tog henne, och klädde sig tyst.

Så gick hon nedför den smala trappan, där stegen spökade efteråt, och en

fuktig köld, som luktade bittert, sipprade fram ur stenarnas hvita

fogar; när hon vändt ett hvarf kring sin utsträckta hand, var hon nere,

-- en tryckning mot dörrens trä, där låg trädgården, sjunkande ned mot

bäcken och blek i morgonljus.

Det steg dimma från vattnet, som osynligt risslade i sten och säf och

sprang som snabba fötter, i lätta dok gled den fram öfver daggvått gräs

och mörka buskar, och den lyfte trädens kronor och tycktes kunna bära

dem bort i sin vaggning. Men solen var uppe, och öfver däldens hvita

töckenmur flöt ljuset in mellan häckar och snår, och som en bägare

fylles med vin, blef rymden fylld af en mystisk dager, ojordiskt ren och

hvit kring dimmans buktande, hvita armar.

Det var drömmen igen, med halfslutna ögon gick Elsbeth in i den, och

långsamt rörde sig hennes fötter, och långsamt sjönko hennes armar, och

den våta sanden gaf blott ett hviskande läte, där hon steg.

Det var kallt. Som ett fuktigt band låg luften om pannen. Allt som hon

gick fram, såg hon nya blommor vid sin fot, men hon visste knappt af,

att hon gick; det tycktes henne hvar gång, hon såg, att det evigt varit

så, att deras lugna ögon alltid hade stått så mot hennes; de kommo som

tankar, glimmande fram, man vet ej hur, gömda, man vet ej hvar.

Där stodo tulpaner och lyste som bleka flammor med de långa bladen och

stjälkarna blåaktiga af dagg, där trängdes nejlikor i flockar och

andades mot hvarann sin kryddstarka doft, mörka till purpursvart, ljusa

till skärt och gulhvitt; som ur brinnande rökelsekar steg lukten upp,

men blef frisk och tunn, innan den slog mot Elsbeths kind. -- Där lyfte

sig höga liljor, så sällsamt ensamma, med en min, som om intet annat

fanns, som om intet annat kunde finnas, än deras hvita kalkar med

purpurskriften i.

Och Elsbeth drog förbi. In mellan malvor kom hon som lutade sig ut mot

hvarann och spände mattskära spetshvalf öfver hennes hufvud. Som hon

gick där med sina späda skuldror och bröst och höfternas rundning,

innesluten af armarnas fallande vekhet och händer som knäpptes i båge,

och med kjortelns gula bård smygande in i de mörka vecken, tycktes hon

ej lefvande; hon var lik en målning af ett helgon mot en rosig fond, som

blekts af långa tiders ljus. Hon tycktes känna så själf, hennes hufvud

var sakta framåtböjdt, och munnens tankfulla leende gaf ökadt djup åt

ögonens grubblande blick, hon stirrade rätt ut mot en punkt helt nära i

den tomma luften.

Hon gick och tänkte på den gamla legenden om Sultans dotter som vandrade

i sin faders trädgård och såg blommorna lysa i dagg och undrade, hvem

som låtit dem växa så och bli så glada, hvem som var så mäktig och blid

-- till hans rike ville hon komma, i hans trädgård ville hon vara. Och

om natten ropade det vid hennes fönster: »stå upp och kom!» -- och när

hon sprang ur bädden och såg, stod där en yngling i gyllne sken och

böjde leende sitt hufvud mot henne under den svarta natten. Med snabba

händer låste hon dörren upp och bugade sig djupt med sina hvita armar i

kors. »Hvem är du? Du är vackrare och härligare än någon, jag sett!» --

»Jag är blommornas mästare», svarade han, »jag har kommit att hämta dig,

emedan jag har dig kär, och emedan du tänkte på mig.» -- »Men hur långt,

hur långt är det dit, jag skall?» -- »I evigheten är det och tusen mil

längre än. En krans af röda blommor får du till brudsmycke där.» -- »O,

har du dem redan i händerna, du har ju röda rosor däri, och ditt hjärta,

hur är det så rödt, hur kan jag se det i din barm?» -- »För dig är mitt

hjärta så rödt, och för dig händernas rosor, ty jag bröt dem i

kärleksdöd, när jag vann dig. Knäpp nu kjorteln på och kom, min brud,

min blomma, ty det hastar!»

Och utan ett afsked från någon, med blicken stirrande i onämnbar lycka,

tagande mot undrets skatt, som blomman tar mot regn, drog Sultans dotter

bort.

Elsbeth undrade, hurudana de blommor sågo ut, dem hon fick smeka

däruppe.

Långa och smärta måste de vara, -- där skakar dem ju heller ingen vind

-- upp till bröst och kind måste de nå och tankfulla böja sina kalkar,

och ljuset mellan stjälkarna måste lysa blått och blekt, och när man

blickar öfver dem, skymmer ingen den andra; i underbar tydlighet stå de

öfver hvarann, stjärna vid stjärna och bilda liksom en skrift att läsa

och grubbla öfver.

Färgerna och kronornas former?

Åh, djupblå rosor med den innersta bladkransen röd, bildad liksom af

hvassa, tunga spikar, skära liljor, hvars flikar teckna ett kors, ljusa

purpurvioletta flammor, mattgula stafvar eller facklor, böjda som

palmblad, guldgröna stjärnor, leende vända mot solen, -- annars intet

grönt -- och purpur och hvitt, slingrande sig in i hvarann som flätade

band.

Ingen doft där, endast tystnad och ljus och steg som mötas och ögon som

hälsa och kylig, sällsam underluft.

Hur det kändes att vara brud där, hans brud?

Åh, armarna sträckta uppåt i extas, knäna böjda, pannan mot hvita

mantelveck, barmen fylld af bönens vällust, tankarna brinnande som bleka

lågor.

Och Elsbeth tryckte sina smala händer mot ansiktet och njöt af kölden

mot ögonlocken och gick fram under malvornas hvalf, röda hvalf, hvita

hvalf, -- och darrade af glädje, när daggen i tunga droppar glimmande

föll ned i hennes hår.

Då hörde hon ett första ljud, ty hon hade ej gett akt på sparfvarnas pip

mellan päronträdens små blanka frukter, -- början af en sång var det som

sjönk igen, på andra sidan bäcken, bakom dimman, där klostret låg. Den

hade sjunkit som i rädsla, som om det varit en hemlig tanke som tagit

röst och skrämts af att luften bar den för långt, men den steg igen,

började om på nytt i trots, klagande som barnslig, harmsen gråt,

skrattande som barnsligt gäckeri:

I klostret dricker man vatten till mat,

Har inte ett band på dräkten,

Får aldrig sträcka sig, dåsig och lat

En stund i morgonväkten;

Beständigt man sitt samvet bär

I grofva linnetröjan,

Och endast smärtan håller kär,

Håller kär.

Den flicka, som tar slöjan.

Jag dricker gärna vin till mat,

Har gärna rödt i dräkten;

Min tanke gycklar yr och lat

En stund i morgonväkten.

Så tung, så tung jag rädslan bär,

Där hjärtat slår under tröjan --

Ack funnes det någon, som hölle mig kär,

Hölle mig kär

Och ryckte mig undan slöjan!

Det var en gammal känd smädevisa mot nunnorna, och det var snickarens

Grethe, som sjöng, -- det hördes på hur tonerna drogos ut långa med

darrande skratt i, -- den stackars Grethe, som nu var ensam och fattig,

och blef novis, emedan hon hade en släkting där i klostret som ville

hjälpa henne och ingen utanför som kunde skaffa henne en man, men inte

alls, emedan hon längtade dit. Tonerna kommo ojämnt, då och då sjönko de

ned, som när en spänd lina sänks, som fåglar flögo och tryckte de sig

ned. Hon var rädd att höras, men ville det ändå, ville reta någon, hvars

makt hon hatade och böjdes under. Det var väl en af systrarna, som nyss

gifvit henne en skrapa, för att hon gäspat under andakten.

Elsbeth kunde så väl se den stackars Grethe framför sig, den svarta

dräkten som slängde för hennes vårdslösa gång, det röda ansiktet, nästan

så rödt och klart som ett ljust körsbär, med läppar som trumpna putade

ut, för att hon icke fick sofva, och för att ingen skulle få kyssa dem

någonsin -- en stygg och dålig flicka måste hon vara för att tänka så,

när hon skulle bli nunna!

Hur skulle hon, Grethe känna det, om det vore hennes brölloppsdag i dag?

Var det nu icke ljuft att se fram mot, detta som kom alla flickors

hjärtan att darra till, som de drömde om och hviskade om och rodnade

öfver, var det icke något af samma fröjd, som hon anade nyss, den

himmelska saligheten?

O nej, det vore ju hädelse! Annan luft i det, annat ljus! Lugnt,

oändligt klart och glidande ljus, som bar en och bar hvarje ens längtan

med! Ett ögonblick steg hennes tanke dit igen, sträckte sig som en lång

låga i stilla luft, men under sig hörde hon ännu genljud af Grethes

tonfall och skymtade lekande bilder, och utan att hon visste af det, var

hon inne i det.

Och hon rodnade mot tanken på ensamhet med Meinhardt och mot detta

underliga ord, kärlek, som ingen talade ut på samma sätt som andra ord,

och som tycktes så likt på underförstådda ting, som ett skolrum på

barnhufvuden, hufvuden med alla slags uttryck, skälmaktiga, listiga,

andaktsfulla, nyfikna, oskyldiga, hufvuden som råa och lystna

djurmasker, hufvuden som kerubers! Hon visste väl i ord, hvad det var,

men det var ju så litet, det måste rymma mycket mera!

Och hon stirrade med drömmande ögon och en smula smärtfylld ömhet om

munnen bort mot moderskapet med dess obeskrifligt ljufva omsorger mot

kvidande och leende hjälplöshet och mot all dess varma glädje.

En del talade om kärlek före brölloppet, hon förstod det ej; det tycktes

henne, den skulle komma med sakramentet. Hon kände ju intet för

Meinhardt, som ej andra ord räckte till för. Vänlig och god hade han

varit mot henne, alltsedan han begärde henne, och hon blef skänkt åt

honom, tyst hade han suttit bredvid henne i den höga bänken och hjälpt

henne med små tjänster under arbetet, eller då och då följt henne med en

lång blick, när han talade om yrkessaker eller gemensamma

borgareintressen med fadern, och hon gick ut och in i sysslor, och

katten lekte med hennes långa klädnings fåll.

Men ändå lockades hon mot honom nu, och skälfde litet för honom, och det

var inte så enkelt allt och så lugnt, som hon trott, och i hennes minne

kom ord efter ord en gammal växelsång mellan Jungfrun och Kärleken, som

de unga männen brukade reta flickorna med. De halfsjöngo den på ett

snabbt glidande sätt med tonvikt nästan bara på de långa rimmen, den

första hälften i falsett, den senare i gäckande klang, och i slutet på

båda tog kören upp den sista raden:

Säg kärlek, du med mun i skratt,

Säg, hvarför jämnt du mig förföljer!

Jag spinner, trälar dag och natt,

I skummast gömda vrå mig döljer.

Jag ser knappt mer än hvart jag går,

På kvälln min blick med täcket höljer

Och speglar nästan blott mitt hår --

Säg, hvarför jämt du mig förföljer!

Det skall jag gärna utan skämt,

Det skall jag visst, om du mig frågar. --

Din blick åt sidan spanar jämnt,

Din kind i röda skyar lågar.

Hvad allt du gör, du gör på tok.

Kring pannan håret yrt sig vågar. --

Ditt hjärta, hvad där skrefs för bok,

Jag säger strax -- om du mig frågar.

Och omkring henne hade dimman smält, öfver den stackars Grethes kloster

stod solen och bet i skiffertakets ås, från nejlikorna steg doften redan

stark, och trädens blanka blad glimmade. Elsbeth gick tillbaka igen, ty

hon visste, att nu voro de uppe därinne. En sista gång sökte hon

tillbaka mot den förnimmelse, hon haft, men kunde ej finna den helt. Hon

kände oro i hjärtat, var icke ledsen, men ej heller glad, och det

tycktes henne, att hon mist något där under malvornas glesa hvalf, att

något flydde med bäckens snabba steg och lyfte sig upp med de sista

flikarna af dimmans kyliga hvithet.

Litet senare profvade hon sin brölloppsståt, icke slöjan och klädningen,

ty det skulle ha bringat olycka, men kronan och halssmycket.

Hon höll upp spegeln med båda händerna och såg.

Den var liten och dunkel, och hon skönjde blott sitt ansikte, sällsamt

blekt, och ögonen som stirrade och blefvo sorgsna och den tunga spetsiga

kronan och spännet under hakan med stenar som döende eld -- ikring det

allt låg en mörk, obestämd rymd och vaggade mot förgyllningens glans,

när hennes händer skälfde. Det hela var så overkligt, en matt,

framtrollad syn, som tycktes kunna bäras bort af mörkret.

Hon såg kronans glimmande sirater lösas upp i skuggorna, likt växter som

vissna, och det var henne sällsamt, att den kunde kännas så tung, och de

skrattande rösterna i rummet slogo dämpade mot hennes hörsel som röster

i en dröm, hvilkas ord hon ej förnam.

Elsbeth tänkte på den himmelska kronan, så lätt och strålande ljus, och

som varar i evighet.

Hvad var detta, hon såg? I morgon bar hon det ej längre, och det låg i

en kista att vänta på en annan släkt. En gång blott bars det i hvart

lif, och munterhet sorlade omkring det, och musiken klang, och ljus

fladdrade. Så hade hennes mor burit det, och nu var hon grå, så hade

andra burit det förr, som lågo kalla i jorden nu. Och glädjen hade

domnat, trött vid sin egen röst, och musiken hade tystnat, när porten

föll igen efter de bortdragande, och ljusen hade släckts -- hvar var det

allt nu? Var den värd att tömma, denna dryck som blef så kall mot

läppen, innan bägaren sjönk?

Fort lade hon det från sig allt och gick att bedja om ljus hos Maria,

himladrottningen och kvinnan.

Vid stadsporten, helt nära, var hennes käraste kapell, där i det trånga

rummet mellan muren och en hög, mörk trappgafvel, dit ljuset kom i en

stråle helt uppifrån, afskuret af tinnarnas hörn, där var bilden i en

nisch.

En gammal liten gudsmoder, som suttit i skymningen så länge, att hennes

ansikte blifvit blekt, och de hvita händerna lågo tunga i skötet, -- af

den ständiga skuggan hade hennes kläder hållit sig oblekta och granna

som på den första dagen nästan, men där kom sällan ljus nog att få deras

prakt i blomning. Men när det kom, i ett knippe just för henne, en

strimma med mörker på båda sidor om, ett sken, som smög in i hvalfvet

bakom hennes lätt böjda hufvud och skapade liksom en gyllene rymd där,

medan det knappt vågade att röra vid hennes krona och håret, som delades

öfver pannan -- hvad hon då var härlig! Det ljuset fick också något af

trappa i sin form, blef liksom en stege för snabba böner att glida

uppefter. Och gudsmodern satt likadan, i ljus och dunkel med sin smala

mystiska blick rätt ut och sina stränga läppars leende, hennes dröm var

långt borta, alltid den samma, hennes dröm var om det enda, som är värdt

att drömma om, -- salighetens mysterium.

Elsbeth böjde knä framför henne och bad sina vanliga böner. Först

tycktes henne orden kalla och liflösa som radbandets kulor under hennes

fingrar, sedan, ju flera gånger hon tog dem om och om igen, desto

snabbare blefvo de. Som stänk i en vattenstråle stego de och flöto

glimmande samman och regnade mot gudamoderns barm. Till sist kunde hon

öppna sitt hjärta och finna ord för sin tvekande oro som icke kunde bli

till frågor, så skygg var den, endast till ett sökande efter bilder,

nya, allt efter som hennes känsla andades på dem.

Hon bad till jungfrun, som blommorna bugade sig för i purpurglans, medan

vinden höll stilla, och en röst af makt och klang gled genom rymden, och

allt lyssnade.

Och Maria stod lutad inför undrets skräck, i skuggan innanför porten

stod hon blek, och hennes mörka ögon vidgades och stelnade mot den

höghet, som skulle blifva hennes. Ned för hennes fötter föll som döende

blad allt, hvad hon väntat och först nu såg, att hon väntat; som en

urvuxen klädning sjönk hennes lif som skulle ha blifvit, och hon ryste

af köld inför det anade nya, och hennes armar stodo sträckta som i

förlamning, halft afvärjande, halft mottagande. Men jublet glimmade och

glänste i luften, det flöt ned öfver henne från alla håll, och medan

tårarna sprungo varma ur hennes ögon, visste hon, att hon bar evighetens

fröjd. Och nu var den allas, alla kunde känna denna bebådelse, hur

ödmjuka och ringa de än voro mot henne, furstedottern, till alla ljöd

undrets röst, blott de lyssnande böjde sig, för alla stod valet: här

eller däruppe!

-- Och se henne nu här, se hennes blick och hennes mun! Var där ej

ringaktande ömkan med dem som _kunde_ tveka, stirrade hon ej på

evighetens glädje, tills ögat blef hårdt?

Men hon blef ju länge kvar, Maria, och jordens lif lefde hon igenom.

Elsbeth bad till modern med barnet och Sankt Josef och himlens änglar

omkring som i lek pröfvade den allmakt som skulle flamma i miraklernas

luft och lysa i afglans kring martyrers döda hufvud. För barnets alla

behof sörjde de, af snö blef socker och mjöl, af dikets vatten under

isflaken den ljummaste mjölk, af spånet, som Josef slöjdade, en sked af

elfenben och rubiner -- allt detta bara för att skaffa den lille välling

utan besvär. Och Maria log mot allt detta, som hvardagens små händelser,

jämförda med det stora undret, att där, i famnen på henne, rymdes ett

mål för all hennes kärlek, och hon var helt kvinna, och öfver hennes

axel myste Sankta Annas gråa hufvud.

Elsbeth bad och bad igen. När vissheten redan var henne nära, och lifvet

blommade rikt för hennes blick, klamrade hon sig dröjande fast vid

gudinnans knän och njöt af att väcka åter sina tvifvel för att åter få

bedja om ljus.

Hon bad till himladrottningen, och hennes ord flätade in i sig

stjärnornas glans och fingo långa, klara ljud, hon bad till jungfrun och

smekte sig nästan in till hennes barnsliga barm och kind, hon vände åter

till strängare syner, och hon kände sig bäfva inför känslornas växling

och njöt däraf.

Till sist var stenen ljum under hennes kyss, och det trånga rummets

dunkel skiftade i hvita flammor, och det tycktes henne, där fläktade af

vingslag, och hon kunde icke tänka, att hon någonsin skulle resa sig och

gå därifrån -- hon drack sin bön som vin och lutade sig bakåt i extas.

Då ljödo steg i gången. Flickröster öfverlade något och skrämdes af att

där icke var tomt, så fattade de mod igen, stannade helt nära och

sjöngo.

Det var barn som skulle tacka Maria, för att hon gjort, hvad de bedt om

och uppfyllt deras önskan, den de knappast tordts önska, -- någon fest,

de skulle få komma med på. Sången var icke riktigt för dem, de hade valt

den bara därför, att hennes namn var i den, och för att den slutade med

tacksamhet:

Maria stod uti kvällsljuset blind,

Den vackra jungfru och brud,

Och stödde mot kammarens port sin kind.

-- »Jag ville så gärna se Gud!

»Hans makt uti busken på Horeb var,

När Mose till sändning han bjöd, --

Jag törs icke se den förtärande klar;

Då sjönke af fruktan jag död!»

Där växte ett törne vid jungfruns fot,

Ej ringaste knopp där fanns, --

Då brann det i blomning från topp och till rot

Och skalf uti doft och i glans.

Maria stod tyst i tillbedjande böjd,

Af rosornas rödt var hon röd. --

Så tacke vi Gud för hvar blommande fröjd,

Hans allmakt de ödmjuka bjöd!

Och med de sista orden frasade deras kläder, och armarna föllo ned, och

innan genljudet dött bort, voro de försvunna i hoppande språng.

Men för Elsbeth voro deras ord som ett svar, icke det hon bedt om, icke

full visshet, ty oro fyllde henne ännu, men ändå ett svar, som hon hade

att gå med.

Och i det hon reste sig upp, fann hon denna ovisshet ljuf och gick, med

blickarna förlorande sig in i den, och ville ständigt gå så.

När hon kom hem, var där trångt af buller och bestyr. Ur trädgården

kommo väninnor med hela fånget fullt af blommor upp till de röda

kinderna, på gårdsplanen reste snickare upp svarta spiror, i förstugan

låg hunden, trött och flämtande af upphetsning, och däruppe väntade

beskäftiga händer att kläda henne. Hon lät sig tagas och lydde hvart

ord, hon hörde, men talade knappt, förstod knappt. Det hela var henne

ännu som en dröm, den hon såg in i och förlorade sig i, till sist utan

att skönja annat, än själfva det ovissa, sällsamma dunklet däri.

Så var hon färdig. I styfva veck föll sidenet ned omkring henne, det

hade ett mönster af gyllene blommor eller stjärnor mot purpurviolett

grund, hon var blek däraf; uppe vid den smala halsen glänste spännet som

ett sår. Slöjan var tung af silfversömnaden på det hvita tyget och stod

ut i rundning som vingar bakom hennes hufvud, den spetsiga kronan var

tyngst af allt. Den var vacker som en drottningkrona, alltför vacker,

alltför rik öfver hennes bleka läppar och inåtvända blick och smala

panna, krönen böjde sig taggiga inåt, -- men hur de glänste i solen!

Hur allting glimmade och sjöng, där hon gick, de spetsiga röda skorna

öfver gatans blåa skuggor, det frasande sidenets vinfärg, de svaga

händerna midt däri! Det blef brokigt af folk, hvar hon skred fram. På

trapporna böjde sig kvinnor efter henne med handen till pannan för

solens skull, i gränder och portar sorlade det som bäck i dammöppning,

och ljusa barnhufvud i röda och blåa hättor spredos ut och följde, där

hon gått förbi, som om någon strött stora blommor efter henne. Från hvar

gafvel och hvart burspråk föllo knippen af ljus ned öfver henne och

täflade om att bjärtast sluta hennes prakt inne.

Och klockorna ringde så muntert klart, som om de burits ut ur sina loft

och svingades fritt mot himlens ljusa blå, medan Elsbeth gick att vigas.

Och nu lät hon sig ryckas med af glädjen, fann blott kronan litet tung,

men log med lätt öppnade läppar mot hälsande röster, och hennes kinder

blefvo röda af den ifver som stojade tätt invid henne. Den kunde komma,

lyckan, den var redan öfver henne i vindens sus om örat, i de dunstlätta

flammorna af hvitt mot luftens blå, den var redan i henne själf och log

om läppen och gjorde bröstet fritt och stort.

Så tog henne den gråa kyrkans köld med skuggor som stödde hvarandra och

sträckte armarna uppåt, med orgelspel i flykt under hvalfven och

fönstrens begrundande helgon; öfver tröskeln flöt i plötslig stumhet det

granna tåget och släcktes som af en pust. Under midtelskeppet skred det

fram, krossadt till obetydlighet under dess höjd, det var, som om ett

stoft af blågrå aska lagt sig öfver allt, som glänst och brunnit därute.

I ett kapell under bilden af en vek Sankt Sebastian mötte brudgummen och

hans följe.

Och den kom icke, den kärlek, hon väntat följa med sakramentet, den hann

henne ej, fast hon tyckte sig skönja den stå där med smeksamt sträckta

händer, bunden som Sankt Sebastian, den blef matt, -- där var annat

mellan dem.

Där var drömmen igen. En vemodig kylig klarhet, lik den, som är om

oupphinnliga minnen, var om allt, hon såg, kom och försvann och var där

ändå och hade varit där jämnt. Det var, som om tiden sjunkit ner i hvila

och öste på lek ur hand i hand och tillbaks igen sin eviga flod. Och

blott i att se och förstå detta var lyckan. Därute hade man en glimt af

den, ett löje, en snuddande hand vid axeln, här var hela hennes blick i

ens egen, och hvad man tänkte och såg fick den intensiva, helt fattade

verklighet, som blott drömmens bilder ha ibland, där de lysa emot en så

sällsamt klart bland allt det böljande och dunkla.

När hon kom ut igen, hand i hand med Meinhardt, var hon lugn som aldrig

förr, lycklig öfver den stillhet, hon lyssnade till inom sig, viss om,

att något skulle hända snart, att allt det, hon var i, skulle lösas upp

och förtona och smälta i ljus. Innan kvällen föll, skulle det ske, i

kall klarhet skulle det komma, och det skulle vara vemodigt och

betagande stort som en vacker död.

Och där hon skred fram under spel och skratt som möttes och blefvo till

ett hvalf af flätade händer liksom i danser, var hon blek och blid,

alldeles tyst, men leende, så att få märkte, hur bristande svag hon

syntes.

Endast hennes släkting Conrad förstod det helt, och sökte hennes blick,

men fann den blott flyende in i sig själf, och gissade grubblande efter

hennes tankar, som det var hans vana att grubbla. Han var präst, Conrad,

men hans tro gick ensamma vägar, och han talade föga och _såg_ gärna.

På gårdsplanen var där dukadt till festen på långa bord i vinklar, öfver

dem ett tält af brokigt randadt tyg och blomsterrankor i hängande bågar,

i midten var där ett par trappsteg högre, och där var brudfolkets plats.

Där blef sorlande och gladt, klang af silfver och musik och glans af

metall under vinets strålar och starka färgers rop mot hvarann och

skratt och glidande solljus. Bakom sammanböjda hufvud sprungo gossar i

röda dräkter med armarna krökta under fatens tyngd, från mun till mun

fladdrade snabba ord, ända ned på kvinnornas höga mössor snuddade

blomrankornas bukter, allt var bundet som i kedjor af glädje.

Elsbeth log med, men hennes ögon riktades tid efter annan sökande ut och

stannade i djupnande visshet; äfven här var den, drömmen. I tältstödens

svarta pelare var den och gaf dofva rop; de sträckte sig emellan

gästerna och skiljde skratt från skratt, de delade af synkretsen i fält,

där ljuset sjönk gulnadt in på alla de tröttsamt glada färgerna och

sjönk och drog dem med. I musiken trängde då och då förnimbart,

kroppsligt igenom den djupa moll, på hvilken all dess munterhet rörde

sig som dans på svart jord.

Något skulle komma, något skulle trampa där på planens skrikande sand

och krossa tungt de små blomsterbäddarnas rutor med röda och hvita

tusenskönor. Allt det där, det log och var vackert, men hon var ej däri,

hon drömde i lättare, kallare luft. Där var det redan, något mörkt! Nej,

bara flickor var det, fyra flickor som stodo vid gallergrinden och gömde

händerna i hvarann. De voro blyga för så mycket folk och så mycken ståt,

och de sköto hvarandra framför sig, omsider voro de inne, deras grofva

skor skämdes för det buller, de gjorde, de ställde sig i rad, med ljuset

från hufvud till hufvud, och sjöngo.

Det var flickor från en by där nära, de gingo att på häfdvunnet sätt

tigga gåfvor till sommarens kyrkoprocession.

Och de sjöngo i klara tonfall, medan musiken teg:

Gud signe alla därinne

Och hvarje fattig själ!

Hafven Guds moder i minne

Och allas ert högsta väl!

Guds moder i Sponheims kyrka,

I solsken och ståt skall hon gå.

Den passar ej henne, vi dyrka,

Den krona, hon har på.

I fjor re'n vi slöjan ha lappat,

Ej passar den, sliten och grå

De kinder, dem Gud har klappat,

Den slöja, hon har på.

Vi tigga en skärf af er vinning,

Vi samla till klädning ny,

En krona för hennes tinning,

En slöja om hennes hy.

Den skilling, som nu vi bedje,

Är liten och ringa -- märk!

Men själarnas eviga glädje,

Den är Guds moders verk.

Då bröto tårarna fram ur Elsbeths ögon.

Stackars Gudsmoder i den lilla bruna kyrkan, i ett halfmörkt hörn, så

långt in, att hon bara kunde speja öfver den trekant med solljus, som

faller på golfvet från dörren, stackars Gudsmoder i sliten dräkt som

blygs att bäras fram därute i dagern och inte kan glädjas mot sin fest!

Hon reste sig och sprang ned från sin tron och ilade fram till flickorna

med snabba språng. Där lyfte hon med båda händer sin krona och slöja

från pannan och gaf dem, -- de togo dem med tvekande och rädda fingrar.

Men Elsbeth rätade upp sitt hufvud, fri från tyngd, vinden var sval om

öronen, och den sjöng. Och så gick hon långsamt tillbaka med det mjuka

håret bart i solen, och ögonen glimmande, och kinderna skära; alla

häpnade öfver hur vacker hon var.

Hon var så lycklig, att hjärtat gjorde ondt af slagens häftighet, och

hon ryste mellan skuldrorna, och hennes knän blefvo tunga. Hon visste,

att hon skulle få en gåfva igen, men det gjorde henne detsamma hvad, hon

var glad att ha gladt Gudsmoder. Hon snuddade knappt i tanken vid hvad

de skulle mena, de andra, vid hur morgondagen skulle bedöma hennes

obetänksamma frikostighet, hon visste, att det ingen morgondag skulle

bli, att allt var _nu_.

Och man tänkte ej heller ut sina tankar omkring henne, såg blott i

häpnad på hennes strålande lugn och greps af hennes extas. Och man teg

eller talade sakta, likgiltiga, förströdda ord. Det var, som om alla

väntade, att där, mellan de svarta pelarna skulle plötsligt någon komma,

någon främmande med mystiskt förstelnande blick.

Musiken tog till att spela igen, men det var blott långsamt, som oron

vek, och icke längre bort, än bakom skuldrorna helt nära, färdig att

böja sig fram tätt intill hvar kind och se.

Men Elsbeth tänkte och tänkte i dallrande lycka. Nu kunde det komma. Nu

hade hon skänkt bort sin tunga krona, allt jordiskt hade hon lyft af sig

och gifvit bort utan en saknad -- hon visste, att nu skulle kärleken

icke nå hennes knän en gång.

När allt ännu hade sin vackraste glans, var det, hon skänkte det bort --

lågo ej blommorna röda på faten och andades, som om de lefde ännu? När

det stod rikt och varmt och rusande och sträckte ur alla händer sina

gåfvor mot hennes famn, då hade hon tagit det, utan att ens se därpå,

och låtit det falla i tiggares förkläden.

Ty hon visste, att det var allt, hon gaf, nu var där en flod bakom

henne, och det, hon nu förnam liksom i susning för sinnena, det var på

andra sidan.

Men det var vackert allt!

Den lättaste jordiska glädje var i hennes själ, och ändå bleknade den

för aningen om det som skulle komma, liksom ljuslågor blekna i solsken,

intill det blott är deras skugga, man ser.

Där, öfver henne! Hvad kom det, hvad bar det, hur skulle hennes ögon

rymma allt ljus?

Blommornas mästare skulle vara där och undrens guldskimmer och den

hänryckning som icke kan nämnas kärlek, icke lycka, som spränger hvart

glittrande ord, liksom såpbubblor sprängas i sol.

Men stackars dem därnere med deras brutna blommor! Hur sjukt allt mellan

de svarta pelarna, hur gult ljuset, hur den snyftar, musiken och kryper

intill bordet som en tiggande hund! De veta ej, hvad lycka är, de

skratta och ropa ett namn, men ingen svarar, och de skratta igen och

trycka sig i rädsla samman, och ikring dem dör ljuset ut.

Stackars Meinhardt också! Nu älskade hon honom kanske, åtminstone hade

hon velat gråta helt kort öfver hans hufvud hans gråt, tänka hans tanke,

känna hans saknad. Hur den skulle bli, sorgen efter henne? Bitter, åh

nej, men sorg ändå -- men tänk hvilken glädje var hennes!

Det fläktade i luften af kommande ting, det glänste, och det brann; icke

ens med en snuddande flik af dräkten fick hon sjunka ned i det, hon

skulle lämna. Låta sig tagas blott, utan saknad! Men att gissa deras

saknad, deras ord ...

Och medan hennes känslor brottades med hvarandra, tyckte hon sig höra

ord i den musik, som spann ut sig i kvällen, hörde en visa, som hon ofta

hört, men sjungen af en så sällsamt tunn och fjärran röst, liksom klang

från den grönaktigt klara himlen längst borta.

Och hon vaggades länge af dessa ord:

Min döda brud i himmelrik

Går gladt på jungfruns banor.

Ett fladdrande siden är hon lik,

Som lyser i sol på fanor.

I hennes blick med syskonro

Ser in hvar djupögd stjärna.

Hvar plikt af kärlek och af tro

Förrättar hon så gärna.

Invid Marias bleka kind

Hon strålar blek af lycka.

Hvart minne af kärlek, som famlat blind,

Hon låtit ur hjärtat rycka.

Som röda, döda rosenblad

De fallit ett i sender,

Och barmens sår, hon kyler glad

Med korsadt sträckta händer.

Mot höjden med Marias sång

Som springflod hennes stiger.

Krystalliskt klara hvalfvets gång

Blir still, och klangen tiger.

Så djup och klar är hennes röst

Som trasts, i solen vaknad.

Där darrar ej i hennes bröst

En enda sträng af saknad.

Intill Marias mjuka famn

Med lycklig mun hon somnar.

Hvar dröm med orosdjupa namn

Vid jungfruns fötter domnar.

Från jorden djupsta smärtas skrik

Blir tunt som glans ur stjärna.

Min döda brud i himmelrik

Har glömt det -- ack så gärna!

Hvad var det, hon skulle ha glömt, åh hvad fanns det att glömma, hvad

fanns det bakom, -- framför var allt! Och hon drömde sig djupare in i

det, och hennes tankar spunnos allt finare och mer bristande spröda,

hennes själ brann af längtan, och blommornas kvällsstarka doft vältade

sig fram och tog henne.

Då stannade gästerna af i sitt oroliga tal, och det sista ordet föll

emellan dem, och musiken stannade af och föll stumt. Alla stirrade på

Elsbeths ansikte som blef så blekt under det gula ljuset, alla kände sin

ängslan springa fram som en kall fläkt, -- de störtade alla upp, när hon

föll bakåt i svimning, och stannade stela i sin rörelse, när de visste,

att hon var död.

Hon var kväfd i famnen på extatisk lycka, som dödat genom sin

intensitet; som kristaller kunna brista i stycken af en ton, så fin och

stark, att dallringen däraf löser upp deras sköra och klara form, hade

hennes lif brustit. Af mysteriets vin hade hon druckit och stelnat af

dess köld.

Öfverstarkt hade hon fattat och känt den kärleksglädje, som drömmes, --

den glädje, som bjöds henne, den hade hon gått ifrån, som man svarar nej

till en alltför fattig fest, och det var ändå jordens största, men som

hon skulle funnit matt och grof. Hon hade lefvat sig så djupt in i det,

som aningen famlar efter, att hon lyftades i det, med blodets kraf hade

hon låtit det väfva sig samman, som puppan i fjärilen hade hon dött.

Nu låg de närmastes oro böjd öfver henne, och där ljöd gråt, men icke

stark.

De andra sågo blott och tyckte, att de aldrig sett döende solljus så

glänsande som nu öfver Elsbeths bröllop, de sörjde ej, ty de trodde bara

att nu hade den kommit, den gäst, de väntat på, och den köld, de känt,

var bara köld ur hennes kläder. Ty de tänkte, att Elsbeth var lyftad vid

himladrottningens hand till tack för hennes stora fromma gåfva och

hennes tårar af skam, när hon gaf, och några trodde sig ha sett

Gudsmoderns djupa, ständigt underfyllda blick en kort sekund där under

blomsterrankan. Och de afundades Elsbeth hennes lott.

Men Conrad, mystikern tänkte ej så. Han såg på hennes ansikte, och i

vecken kring munnen och ögonens blinda blick fann han ett uttryck som af

den högsta kärleksextas, en spasm af öfverstor lycka.

»Hon har dött», tänkte han, »emedan hon af jordisk glädje och jordiska

begär velat bygga en bro till evigheten. Hennes fantasi har varit stark

nog att nå så högt, att hon ej kunde komma tillbaka, hon svindlade, då

hon såg ned. Då brast det vid jorden i stället för däruppe, som för

andra.

»Hon var lycklig, när hon dog, ty hon visste ej, att det var en lögn,

hon stod på. Den enda salighet, som kan tänkas, är lugn och dödslik ro

-- så kom hon ej ens till dörren af den ort, hon ständigt drömde om, var

på orätt väg allt från början. Men tusenden drömma samma dröm och se den

sudlas i smuts och slås i stycken och tro på den ändå, i gråt och ånger

och tuktade sinnens flykt för olyckan är deras aning till -- få ha haft

den så skön, som hon. Och är den synd, och skulle man tänka, att synden

botas i skärseld, då passar för denna intet värre straff än den

solljusets eld som bleker rosenblad, tills de hvitna.»

Så böjde han sig ned, äfven han, för Elsbeths lycka och lät sin blick

samla allt till ett minne. Hennes bleka hufvud öfver klädningens prakt

och alla färgerna ikring, flammande upp i en sista djup glans för det

sista låga solljuset, medan från bäcken den lättaste dimma började lyfta

sig ur skuggan och lofvade att snart famna allt, när mörkret var där.

Han såg åskådarnas glänsande ögon, vidgade af undran och deras kinder,

bleka af rysning och glädje inför mysteriet, och blommorna under deras

fötter och deras famlande händers oro, och han tänkte:

»Nu brinner i alla den feber, som sträckt henne till jord.»

Miraklet.