Rahels röst skälfde. »Det är blott här, man kan andas!»

Han gick tätt intill henne och tog hennes hand, men icke till hälsning,

såg på den och höll den som en sak. Hans röst var hånfull och sträng.

»För hvit, för hvit», sade han. »Därinne finnas händer som ej äro hvita,

trötta, svaga, blåa händer som ej ens orka att vrida sig i förtviflan.

För hvit din hand, för torrt ditt öga! Därinne finnas ögon som aldrig ha

sett för gråt. Du kan icke andas där, du kan icke gråta där, så vänder

du det ryggen! Du sitter och drömmer vid vattnet och längtar efter

purpurskor och röda blommor och rum, dit gråten icke hörs. Här skulle

komma en båt med skarlakanstält, den skulle du stiga ned i, uppför

floden skulle den glida, långt bort. Du skulle ingenting höra, du skulle

ligga och se med nacken i kudden, och mjukheten skulle kittla din hals,

och ingenting annat än purpur och sötma skulle finnas till!

»Men nedåt bär strömmen, och nedåt rycker den allt, och ditt drömskepp

är krossadt för längese'n där i hvirfveln under det svarta. Se ut, om

här är luft för drömskepp! Järn är det i luften. Som glans af bilor och

spjut kommer ljuset. Din sorg och din glädje äro för små för floden.

Vänd om! Därinne finns det åtminstone sorg att snyfta med din sorg, där

passar den. Här är sorgen för stor.»

Och han kastade hennes hand med en våldsamhet som gjorde ondt.

Men Rahel drog ögonbrynen samman.

»Därinne är sorgen för liten för mig. Jag söker icke glädje. Och du,

hvarför är då du här?»

Han teg och tycktes ej höra hennes ord. Han rörde läpparna i takt och

lyssnade efter, hur stora bubblor brusto under ett bredt blad i

gräskanten. Men Rahel fortsatte:

»Du är också trött, -- hvarför så icke jag? Du har sett deras sorg, hur

den böjer sin nacke bara, men ögat är tomt. De räkna slagen som slås,

men det stora och lilla är dem detsamma; det har blifvit dem en tröst

att räkna. De se ej in i något. De döfva hvarann med buller och höra ej

sitt eget skri. Här kan jag se, och här är sorgen stor, men icke ful.»

Han böjde hennes hufvud intill sin axel utan att rubba sin blick och

pekade med andra handen utåt, där hvita glitter brunno.

»Och här är glädjen stor», ropade han med extatisk röst, »se, en mur af

blanka spjut, af blanka spjut i marsch!»

Och hon kände sitt öra döfvas af hans rösts dån, och hon lyftes upp och

bars och gungade för dess brus och darrade under hans arms rörelser,

fången, förfärad, men i jubel att vara fången.

»Blanka spjut i marsch! Som en mur står vattnet och törs icke falla. Det

fladdrar af hår och kläder, och hästar gnägga och skälfva, men icke en

stämma skrämmes ur sin stolta segertystnad. Som pelare, så raka, hvar

och en, där går!

»Det var ett folk som trälade och krossades och ingen dag såg. Det kom

en man och sträckte ut sin arm, och i själfva natten och djupet blef

väg.

»Här är glädjen stor. Kan du känna den stor?

»Kan du dansa som Mirjam i takt till trummans slag och slå fötterna

samman och händerna samman och sjunga: Låt oss prisa Herran! Ett härligt

dåd har han gjort! -- Kan du se hennes gråa hår? Det lyfts som lågor,

händernas knogar hvitna. Som pilar så skarpt skjuta tonerna mot höjden

och falla ner bakom henne och slungas upp och ständigt upp af nya röster

och bäras som ett band af purpur, ett fladdrande band på sträckta spjut

högt öfver allas hufvud. Det är segersången.»

Från molnöppningen som blifvit trängre, men klarare, sköt nu en

solstråle fram, så gul under den mörka skifferfärgen, att allting

flammade af guld, och vattnet bar liksom gyllne musslor.

Han släppte henne, vände sig mot henne och såg på henne, som han aldrig

förr brytt sig om att se. Hans ögon lyste, så att pupillerna och

teckningen i dem ej syntes; allt var brinnande glädje.

Han fortsatte med snabba handrörelser mot henne, åtbörder af blixtens

hvassa kantighet.

»Det kommer en man. Han kommer snart. Kanske är han här redan! Rabbi Ben

Issa har räknat ut det för tusen år se'n visst, då man väntade som nu

och skalf som nu af otålighet, men Issa var sorgsen och lugn och såg

klart.

»Nu är tiden! Rabbi Ben Issa har räknat, och jag, Menahem har sett, har

känt, har hört.

»Det har sjungit i min sömn. När jag fastat tre dagar, såg jag det. Det

kom framåt morgonen, då jag satt trött vid berget, och solen plötsligt

bröt in i mörkret, slet sönder molnen och såg på mig.

»Det kom gestalter, de gledo snabbt förbi, orörliga, men med anletet

halft vändt, att se mot något, en tigande rad i veckiga kläder. Bakom

dem kom det. Jag var blind af solen, de skredo förbi mig som teckningar

af svart på dess skifva. Men _det_ var ej svart, det lyste som blod, det

svällde som en stor blomma.

»Och hör du Rahel, den Messias som kommer, han är större än Moses. Ur

träldomen för han, men icke in i tusen års strid och brott. I tusen års

härlighet för han.

»Det ligger bart som ett offeraltare, vårt land, våra fäder ha slaktats

där, och städerna ha brunnit. Där är hvitt och åldrigt af aska, där är

jordens gråa hjässa.

»Men där skall spira större härlighet än förr. En Gud skall trampa

marken, den skall springa i blomning under hans steg. Och vi skola kyssa

vår jord i gråt, och den skall kyssa oss tillbaka i glädje, och rodnad

skall brinna på dess kind. Där skall vara evig frid och ingen, ingen

sorg. Ingen skall vara träl där.»

Som han blickade in i sina syner, blef hans ansikte lugnt, och i hans

ögon liksom tecknades de gyllene linjerna af det land, han talade om. De

blefvo ännu lugnare, ännu större och hans röst fick en fjärran klang.

»Det var vårt land. Men längre bort, ännu längre bort ligger landet för

de få, bakom röda floder, bakom glimmande berg ...»

Han hejdade sig och tystnade, men hans ögon sågo ännu in i detta, medan

hans röst böt om tonen till en ringaktande mildhet.

»Du skall nå dina fäders jord, du skall se Jordan, den skall drifva ditt

drömskepp mot din fot, och du skall icke finna det värdt att gå ett steg

för att nå det. Som ett band af guld skall den ligga, floden; du skall

se och intet annat vilja än se.»

Rahel _såg_ den nu under hans ord och drömde öfver dess skönhet. Men det

fanns ett därbakom, vidare linjer, blåare luft.

»Och du, och du?» frågade hon.

Han skakade henne från sig kärft.

»Är du icke nöjd att vara där? Kräfver du mera, kvinna, i din

nyfikenhet?»

Hon rodnade af harm och svarade med ett skratt:

»Du är icke mycket frikostig du, du vill göra dina drömmar dyrbara. Du

ger mig en, eller kanske knappt en half. Har du icke råd att ta af den

andra?»

Men han brydde sig ej om att förstå hennes hån. Han såg på henne och

tycktes dock ej se henne, och de voro ej en dröm, hans ord. Det var där,

landet, den skulle komma, tiden.

Rahel såg och såg och kände hela sitt väsen dricka in dess luft, kände

alla sina kraf sträcka starka vingar, lyckokraf med purpurvingar, andra

kraf med vida klara blickar.

»Det landet», sade hon sakta, »är det blott vackert och ljuft? Är där

trångt af röster och ögonkast? Är luften lätt där, finns där intet som

snärjer med glädje och binder med sorg, finns där intet lågt? Ser ingen

bort långt öfver floden och längtar, när solen går upp?»

Menahem såg in i hennes blick i vild triumf.

»Det landet», -- han talade sakta som i ett tempel, men hvart ord var

stort af visshet -- »det i fjärran, Arsareth, lätt och kall är luften

där, nära är solen; långt är det där mellan människors steg, tyst är det

där. Där brinna törnena i aftonljus som för Mose syn, där stiger ingen

offerrök, där är Jehovas närhet i sin stora hvilande makt, där når

blicken långt från de gula bergen.

»Men där är icke för kvinnor!

»Men du, Rahel, törs du följa till det första, vill du vara med, kan du

dansa och sjunga som Mirjam och känna segerns fröjd, eller är du rädd

att lämna din vrå?»

Rahel mötte fast hans blick.

»Jag är rädd för att vara här», sade hon. »För ingenting annars!»

Då skrattade Menahem gällt, skrämmande gällt och vände sig om och

sträckte båda armarna mot de mörka husen. Han talade högt, för att ge

sin triumf luft, men det var icke för Rahel, han talade, han tycktes ej

veta, att hon hörde honom.

»En kvinna är den första som säger det», ropade han. Det var skymf i

hans ton. »En kvinna är den första, hvem har så hviskat det åt henne?

»Någon af dem måste tänka så, någon af dem måste förstå. Kanhända tänka

de det alla, men tiga i list, för att pröfva mig!

»Det är då icke utan hopp, efter till och med kvinnorna känna så!»

Och med långa gungande steg gick han bort.

Men Rahel grät öfver hans ord. Icke länge dock; snart satt hon med

ögonen torra och mörka och lyssnade till ekot af hans röst i sitt minne

och till vattnets brus och grubblade och längtade sig in i hans gåtfulla

värld. Till sist var hon glad och stolt öfver att det var hon som fått

känna svedan af hans hån och se glimten af hans syn.

Dagen därpå såg hon intet af honom, men hon visste af hans närhet ännu

starkare än förr.

Där kommo främlingar in i staden, flyktingar från andra sidan bergen --

alltså hade där varit nya mord! Rahel såg en skymt af deras bleka,

håliga ansikten, hörde deras hostande stämma förtälja den gamla

historien om järn och bål och flyktens oerhörda lidanden. Den kunde

nalkas, faran, trodde de.

Men det bars ej som vanligt nu, ryktet; man böjde ej ryggen bara. Det

var oro i luften, frågor och rådslag, -- Menahem. Och mot mörkningen

sjönk det ned i lugn, mer stilla än vanligt, men ett lugn, som bar på

hviskningar.

Rahel var ej rädd. Hon förtröstade på främlingen, hela dagen hade hon

burit glädje med sig. Hon visste ej, hvad han skulle kunna bringa, men

hon visste säkert, att hans tro ej skulle bli förgäfves, och hon trodde

på honom. Hon drömde och drömde om igen hans ord och, som hon drömde,

förnam hon i dem en ny själ, en kall, sakta vind. Hon förstod ej än,

hvad det var, men hon visste, att hon skulle komma att göra det.

Så stod hon om kvällen, fången i sin egen orörlighet, stirrande mot

ljusens spetsiga flammor, händerna nedsjunkna, läpparna åtskilda,

hörseln tom.

Hon såg intet, tänkte intet, kände blott ensamheten stor och

förtrollande omkring sig, visste blott, att de tvänne lågorna brunno i

tystnad, sjönko sakta i tystnad, buro en rymd af tyst lycka.

När Menahem stod i dörren, blef hon ej förvånad, rörde ej en min, vände

blott sitt hufvud mot honom i glans och ro.

Han var upprörd som vanligt, våldsam i skuggornas lek öfver blickar och

anletsdrag. Han betraktade henne knappt och ville skynda förbi, så

stannade han helt nära.

»Du Rahel», sade han. »I morgon är det passah.»

Hon svarade ej, vände sig åter mot sina lågor och var fylld af lugn och

lycklig, att han såg henne så.

»Om några dagar är det deras påsk däruppe. Nu vill jag tala vid

rabbinen, Rahel. Chiskija, som var i tur att vara med däruppe i deras

kyrka, han nekar nu. Det är jag som talt vid honom.»

Det var skadeglädje i hans röst, men Rahel gitte ej att märka det, stod

orörlig, fången som förr och hörde hans ord blott på afstånd, utom sin

rymd.

Då gick han fram till henne och skrattade tungt.

»Det är allt hvad jag förmått! Det är också grunden till allt.»

»Men tror du, Rahel, det var hans stolthet, jag kunde väcka? Det fanns

ingen. Hans rädsla väckte jag, jag ljög för honom. De ämnade bränna

honom sedan, sade jag. Då ville han icke. Och var icke just elden det

enda som kunnat två honom ren från en sådan skymf?»

Han skrattade igen; hans ögon glödde i blått mörker.

»Min grund är ändå lagd. Nu är det bara att bygga. Vacker byggnad bör

det bli, Rahel, präktigt timmer är det!» -- Han gick fram och åter,

vände som ett fångadt djur, mumlade och tänkte högt:

»Det finns blott en själ här, och den är blind. Ussias är den. Du känner

Ussia? Han är död, han är lat och slö och ond, han är utsliten af

lifvet, utbränd. Det är falaska, som gör honom kall.

»Men det finns en brännande punkt hos honom, den glimmar ännu, den lyser

och kan tända. Ussia kan hata. Hvad kan ni andra? Böja ryggen och le

ödmjukt.

»Och vet du hvem han hatar?

»Dem däruppe, allt intill de ofödda -- han skrattar, när någon är död

där, och deras klockor tjuta likt tuktade hundar. Er här nere, -- han

gitter ej ens se åt er nöd, mig, -- han skulle vilja trampa ut mig som

en brand. Men mest och tyngst och djupast hatar han Messias.

»Och vet du hvarför han hatar honom?

»Därför att vi ha vaggats till ro med det namnet, och inga basuner ha

väckt oss, därför att man har gråtit glädjetårar öfver det, haft det i

famn i sin sorg. Därför, att man har spejat om kvällarna, när himlen var

som rödast, och hoppats och skälft af hopp, och han har dock icke

kommit. Och allt uslare och lägre ha vi trampats, och unga blickar ha

blifvit gamla och tomma och skumma, och unga händer ha blifvit svaga och

trefvande, och unga hjärtan ha blifvit uselt kött, och allt det där har

skett så ofta, som skördar ha mognat!

»Nu må han komma, säger Ussia, nu må han komma, den småsinte, räknande,

väntande gubben, nu må han komma och samla sitt folk!

»Och Ussia vill bara lefva för att kunna möta honom en gång, för att

kunna säga: Hosianna, Davids son, rättvisans och segerns förste! Klappen

med händerna godt folk och fröjdens Gudi med gladsam röst! Men stampen

ej hårdt med fötterna, tagen Er i akt, väcken ej de döda upp ur mullen!

»Det menar Ussia, det tänker han ofta på, men blott mig har han räknat

värdig att säga det till, eller kanske ej torts åt andra -- åh,

förfärlig är Ussia!»

Han såg på Rahel för att iakttaga hennes fasa, men hon stod tyst leende

som förr. Intet hvad han sade, hann intill henne, hon hade luft af

glädje kring sig.

Då gled hånet bort ur hans ansikte, hans röst piskade ej längre

långsamt, den blef snabb och hög och liksom bars af ekot från en inre

stämma.

»Ussia är blind, han förstår intet.»

»När _det_ kommer, då är icke fråga om när eller hur länge, då har intet

annat funnits. Då jämför ingen, då finns ej liknelse, då böjas alla

knän, och händer, som vägt, knytas hop i bön. Man ser ej, man vet ej.

Inför undret kan intet annat finnas -- kan köld finnas jämte flammor?

»Men Ussias hat är stort. När han kommer, Messias, då skall han se på

Ussias glimmande hat, men icke skaka sitt hufvud en gång. Och under hans

blick skall den blinde Ussia bli seende, och i klarnande ljus skall han

förstå, att det var icke hat, det var kärlek, och som rösters sång skall

nuet lyfta hans tanke och svepa den in i jubel.

»Som rösters sång, Rahel -- kan du höra, hur tystnaden håller andan och

väntar, kan du ana, hur nära det är allt?»

Han kastade hufvudet bakåt. Kring hans glittrande tänder låg ett

extatiskt, stelnadt löje.

Och för Rahels ögon var luften fylld af hvita vingslag, och som en

snäcka fylls med vatten och sjunker, var hennes hörsel fylld af oändlig

ro.

»Allt kan jag ana», sade hon, men visste knappt, att det var sin egen

röst, hon hörde, visste knappt, att det var en röst. »Jag kan ana

tystnadens stora lycka.

»Det är icke lifvet, det är bakom och ini, som slummerns visshet är i

drömmen.

»Det är mer än stort och mer än lugn. Tid är där icke; långt, långt

borta eka dess droppars fall.»

Menahem lyssnade spörjande, hängde vid hennes blick.

»Sällsamt talar du Rahel. Dina ord kyla som en sakta vind. Anar du också

rätt?»

Så skakade han harmset sitt hufvud.

»Jag tog på allvar dina tomma kvinnodrömmar. Du anar ej segerns jubel,

Rahel, färglöshet ser du, du har ingen purpur i din syn! Stark och

förkrossande och upplyftande är den kommandes röst; svag är du. Jag har

spillt mina ord, det var icke heller för dig, jag sade dem!»

Han gick vidare, men Rahel rycktes ej ur sitt lugn af hans ord. Blott

långsamt kände hon sin lycka sjunka ned omkring sig och var trött. Hon

drogs mot hans syner och stöttes tillbaka af hans förakt och grubblade

sig in i hans värld och längtade och fruktade mot det, han skulle

bringa.

Så kom den, morgondagen.

Sedan man varit till gudstjänst, samlades man att rådslå om Chiskijas

affall, och hvem som skulle gå i hans ställe, och all den dunkla

rörelse, som främlingen väckt. Man ville ej afhandla sin skymf där, i

templet, man blygdes för sin Gud; som det var helg, skulle man också

fira sin fest samman.

Så trängde man sig in hos rabbinen i rum och gångar och slog förhängen

åt sidan, så att det skulle bli som _en_ plats, och så att många skulle

kunna höra och se. Och dit kommo de, gubbar och män och kvinnor, de

stodo tätt på trösklar och trappor, och nere på gården och gränderna

närmast var det skumt af folk som väntade.

Den kvällen hade man lagt af sina svarta kappor med skammärket på, man

skulle ju också fira sin segers fest, man skulle vara fri och se och

tala fritt. Det var brokigt af lapp vid lapp under ljusens flämtande,

grönt och blått och saffransgult, men mest rödt, rödt som blef ljust

likt flammor på hufvor och axlar, och rödt som grumlades i skuggan och

tätnade till lefrad blod i hörnens mörker.

Icke mycket rödt på anletena dock, icke myckens glans där! Tunga och

bleka och gula böjdes de, med ögonlocken halffällda af vana eller med

spejande, skarpa blickar, som nästan smärtade likt stygn, där de möttes

så nära. Man hade fört med sig påskalammen efter att ha tillredt dem

hemma och strukit bloden på portarna där -- nu glimmade de röda korsen

på tomma hus bara, där lyktor ströko förbi.

Närmast borden stodo de äldsta lutade öfver faten redan, de skulle

förrätta den heliga måltiden för menigheten, eftersom utrymmet hindrade,

att alla togo del däri. De hade stafvar i händerna efter urgammalt bruk,

så hade Moses befallt den gång, då mordängeln strök förbi stum i den

svarta natten, och man hade befrielsens färd framför sig, men deras

darrande, mörka fingrar knötos så svagt om dem, deras skrynkliga, trötta

ansikten buro ej ett skimmer af hämndens glädje, rörelsen i deras

kroppar föll likt en låga, som krymper. Endast Ussia stod rak och

stelnad med de blinda blåa ögonen stirrande rätt ut.

De kunde ha börjat när som helst, men tycktes oförmögna att ens skaka på

sig, de tänkte i famlande dunkel på rådslaget som skulle följa, de

väntade på något; alla visste, att det var Menahem.

Men i hopen lupo nya rykten omkring. Nya förföljelser helt nära, ett

luftdrag blott, och elden var inne i deras vrå! Hvart skulle man vända

sig för att icke skrämmas af hot? Upp mot vårens stormdrifna, oroliga

himmel, ned mot den frusna, svarta mullen, ty rundt omkring var död.

Och bortom allt detta, i norr, där man anade tyngre och trögare luft och

fuktig köld, där var det än värre.

Bondhopar, förda af röfvare och dårar, som drogo mot det heliga landet

med en gås eller en get till vägvisare, vältade fram på måfå, och

tjutande i rå och grym extas, kastade de sig öfver städernas judar och

klubbade dem till döds. Då stego där skrik mot Messias, rådlösa vilsna

skrik, och där fanns intet hopp, och män stucko knifvar genom sin

blottade hals, och kvinnor bundo tunga stenar under brösten och störtade

sig i Rhen. Och de redan förfärliga ryktena blefvo än hemskare,

skymtande fram, som de gjorde, ur rymder, dem fantasien fyllde med

jättelika, oformliga skuggor. Det var knappt till att bära. Det hotade,

det kom närmare, det hade visshetens tyngd i sina krossande ljud.

Då steg där en rörelse och ett sorl ur trappan och böljade in, Menahem

var där, var strax midt ibland dem. Den svarta kappan hade han kvar på

sig, och dess gula märke brände här i allas blickar, som om de aldrig

sett det förr. De hviskade och hotade och pekade, några ropade det lågt

till honom, men de flesta tego i oro, -- hvad menade han med detta?

Ussia lutade sig mot grannen, han hade förstått af sorlet.

»Har han märket på», frågade han gällt. Sedan vid bekräftelsen, kiknande

af skratt: »Bra! Bra tänkt! Så skall det vara vid vår segers fest! Att

icke jag gjorde det! Att icke jag kan se det! Säg mig, har han det som

en stor gul klöf?»

Menahems stämma steg öfver bullret. Han var midt framme i rummet, vid

bordet.

»Ni se på min dräkt, som om aldrig en jude gått på er gata!

»Ha Ni aldrig burit en kappa, godt folk? Ha Ni aldrig krupit in i den,

när Ni bugat Er? Ha Ni inte kännt brännmärket på axlarna, ha inte edra

hustrur fått gula liljor till gåfva på sin bröllopsdag, ha inte edra

mödrar sett på gula liljor, då Ni lågo ofödda i lifvet, bära Ni inte

alla svedan af gula liljor i ert innersta?

»Tro Ni, att icke vår Gud har sett dem förr, tro Ni, att han rymmer från

bordet för trälmärket, som har ropat om er skam i hundrade år?

»Jag säger Er, folk, från Er har han vändt sig i leda och förakt, från

trälens märke i ert hjärta på gator och torg, i handel och vandel, i

låga tankar och krypande blickar.

»Nu, nu skulle det kunna flamma i hans syn som löftets lågor, om I

lyftaden det högt med ett skri: se, här är det, här ha vi burit det, här

kasta vi det och trampa vi det, här är vår skam slut, till din ära,

Gud!»

Han lät kappan falla, allt som ropet vidgade bröstet, och axlarna drogos

tillbaka, så trampade han på den, där den låg. Det fanns icke en af dem

i rummet som sågo, som icke kände sig skakas af beundran och sorgsen

längtan vid hans ord, men intet öga brann af hopp ännu.

Då lupo Menahems blickar snabba som eld omkring, han vägde i en blink

stunden på våg, så kastade han djärft sin största tärning.

»Ni äro icke här för att fira passah-festen; det kunde hvar och en gjort

för sig och krupit tyst i sömn på. Ni äro här för att välja en man åt

dem däruppe, en man att skymfas i deras kyrka. Chiskija nekar, det veta

Ni. Är det någon af Er som godvilligt träder i stället? Du Mar-Isaak, du

Esra, du Petachja, du Chaanan, är det någon af Er som vill?»

De tryckte sig alla samman, krypande i skam, det var som om hvart ropadt

namn tryckt ett hett järn i ägarens panna. Då fortsatte han långsamt och

fast:

»Jag, Menahem, gör det, om Ni vilja. Jag tar på mig min kappa igen, jag

böjer hufvudet och går uppför backen, jag vänder min kind till, jag slår

icke igen, jag hör deras sång och ser deras gyckelspel och äter min egen

röst och ser ej upp till Gud. Jag bränns af deras vidriga andedräkt och

pressar läpparna hop, jag vänder kinden till och tar er skam.

»Om Ni vilja det, om Ni vilja, -- säg ut!»

De störtade fram mot honom i _en_ impuls, som om en lina sträckts rak

bakom dem. _Det_ kunde ej ske, _det_ fick ej ske, då vore allting slut!

De sträckte händerna ut mot honom.

Och Menahem lockade och snärjde med blicken, men rörde sig ej.

»Säg ut, om Ni det vilja!»

Det blef ett rosslande skri som med möda slet sig löst och liksom

redlöst vacklade. »Nej, nej!»

Då skrattade Menahem vildt i glädje, hans läppar lyste röda som blod,

hans ögon blixtrade, han rörde händerna, som om han besvor och band.

»Och Ni vilja icke, Ni vilja icke, ingen af Er vill bära den skymfen?»

»Nej! Nej!»

»Ni äro trötta att buga, trötta att krypa. Ni vilja möta hot med trots,

Ni vilja sätta foten fast i marken, Ni vilja skaka håret ur synen, Ni

vilja känna luften spela och sjunga kring Er?»

»O, om vi vilja!»

Då lät han händerna falla och hela sin min falla, sträckte ut armarna i

famnande kärlek, log; -- hela hans själ var i hans ögon.

»Så vet då, hvad jag vet!

»Ni ha hört det alla, Ni ha sagt det alla, men ingen har känt och vetat.

»Den är kommen, tiden, den brister ut som en blommande skog. -- Kanske

just nu! Kanske står den redan i prakt, men solen är icke uppe, och

ingen kan se det. Ut att se det, ut att känna det, ut att möta solen!

»Så kasta vi vår dräkt och trampa den bakom oss, så skudda vi af oss

stoftet från vår mark, så lämna vi med snabba steg vår förnedrings land!

»Det är icke här, han kommer, Messias, han smyger ej in under trånga

hvalf, han klappar icke på smutsiga dörrar, han ropar, det är vi, som

skola komma.

»Han ropar i våra fäders land, hans rop är starkt, och timman är beredd

och aftalad, -- upp att höra, närmare, närmare!

»Öfver alla mörka länder lyssna de nu, öppnas nu portar, eka nu hvalf af

steg, jubla nu vägarna under fötters dans. Det rinner mot Kanaan, det

väller från berg och hålor, det rinner samman, det flödar och svämmar,

det brusar mot Kanaan, det vältar mot Kanaan!

»Det bär öfver fält och öknar, det skrämmer upp skogarna ur sömn, det

väcker rop ur mullen, det går genom floder och sjöar -- vattnet står

tornhögt och lyss -- det brister in öfver landet genom fyra portar,

norrut från Syriens pass, söderut, österut. Under kerubernas lyftade

gyllene basuner, framsträckta, närmade hvarann, bär det in, under

metallens klingande rop bär det fram.

»Vi lyfta våra händer att skyla oss för glansen, att täppa våra öron

till -- det hjälper ej! Rymden är dallrande guld, klingande guld, den är

i oss och glittrar under ögonlocken och jublar i hörselhvalfven.

»Och där är Messias!

»Ni skälfva likt fåglar som breda vingarna ut, men icke töras falla. Det

är långt och svårt, tänka Ni.

»Tro Ni då, att Messias skall stå ensam där i sitt gyllene land, tro Ni,

att basunerna skola ljuda och få igen blott ekot af sitt rop?

»Det är passah, Ni fira, stafvar ha Ni i händerna, men den dagen ha Ni

glömt!

»Se, sjufaldt mörkare är det nu, sjufaldt ljusare skall morgonen bli, --

tro Ni då ej, att den ger vingar?

»Nu draga vi ut, en ringa hop från Nérac, vi ila utför berget, vi kröka

med floden, där kommer en hop från Argonne, vi smälta i hvarann och

välta fram och växa; där är vägen från södra bergen, där är Ibarr och

Mangeac. Solen går upp, och vi äro många, allt är väg för oss, ingenting

är mur -- skulle väl Messias stå ensam och vänta?

»Jag har sett honom, en morgon såg jag honom, när jag fastat i trenne

dagar. Hans kommande såg jag, alla ha Ni hört det, ha Ni ej också trott?

Och Ni ha hört, att rundt ikring är man nu redo, är man nu på väg.

»Så kasta, hvad hvar och en har tungt, så tag hand i hand och kom! Vilja

Ni icke?»

Om de ville? De voro alla hans. Men språnget ut i mörkret!

Nu ringde det tungt genom luften därute, det var eldsläckningssignalen

från kyrkan. Man var beredd därpå, och hade bommat fönsterna tätt, men

instinktmässigt beredde sig många att släcka de ljus, som brunno.

Då grep Menahem deras klenmodighet, som en falk sitt byte.

»Låt deras bjällror skramla», ropade han, »detta är passah, hvad bry vi

oss om klockor! Detta är passah! Här brinna våra ljus som löftets

stjärnor. Hör, hur doft och svagt det ringer! En och en fara tonerna ut

och sjunka som trötta fåglar, mörkret tar dem, mörkret kväfver dem! Det

är något annat som susar genom staden; kunnen I känna, hur det stryker

utmed muren, kunnen I höra dess andedrags sugning och händernas

trefvande, kunnen I ana blickarnas förfärande djup?

»Det är Herrans ängel. -- Ha Ni blod på edra dörrar, ha Ni bugat Er ned

för Jehovas väldighet?

»Nu glider han uppför floden, den piskar i skum under hans fötter, och

vinden står honom mot och brottas. Han trampar den ned i vattnet, och

den dränks i bubblande, han gör ett kast med vingarna och skjuter ned,

han är öfver dem alla, mordängeln är där!

»Så sträcken armarna mot höjden och gå och lämna hans vredes ort, bakom

Er tager Gud hämnden! Så dragen ut i natten med purpurkläder och plymer

och vidgade ögon mot öster, dragen ut med glädje och triumf, framför Er

bereder Gud Ert land!»

Nu var folket omkring honom likt vatten, drifvet af vind, rest upp och

svällande -- skulle det falla tillbaka som dyning, eller ryckas fram i

stormflod? De trodde honom, deras ögon brunno, deras kinder brunno,

händerna knötos, och knäsenorna darrade, men vid nackhåret hängde

tyngder af tvekan.

Då sprang Rahel fram, böjd och skälfvande som ett rö i storm, hennes

händer sträcktes famlande ut, hon var så spröd -- det var, som om hon

hölls upprätt af sin glänsande blick blott och hängde vid hans med

osynliga band.

Hon ville sjunka ned och kyssa hans knän, hon kastade hufvudet bakåt med

pupillerna stela -- »Du, du, du!» -- hon kunde icke säga mer -- »Tag mig

med, tag oss alla med!»

Och nu föll floden och brusade samman i jubel och larm, och han lyftades

högt. »Upp, upp! Tag oss alla med!»

Menahem sträckte sin hand mot Rahel, stödde henne ett ögonblick och

lämnade henne. Hans seger var vunnen. Allt var hans. Nu bort, på stunden

bort! Voro de beredda? -- Ja, ja! Armarna mot himlen, blicken framåt,

sång i hjärtat, åstad, åstad!

Blott spridas en stund likt en eld, som samlar styrka, -- fordon åt

sjuka och små, högtidsmycken åt Herran! -- så samman igen,

oemotståndliga, enade och snabba!

Där ljödo röster till varning, de slogos ned. »Stanna Ni här att slaktas

och multna! Här är döden, här är skammen, stanne den som är klenmodig

och älskar att dö i förstockelse!» -- De ville det ej, de följde med, de

skakade sina stackars fruktande hufvud, de voro stumma af skräck och

längtan.

Blott Ussi stod lugn och hånande.

»Gå Ni», sade han, »jag följer ej! Men det fröjdar mig, att Ni gå ty

luften är sval och bra för en vandring. Jag väntar här på Messias,

kanske får han tid att komma hit, han känner ju vägen! Jag är trött och

sofver en stund. När Ni komma igen, skall väl någon vara här och säga:

välkomna!»

Och de skydde honom som pest, de voro rädda att höra hans ord.

Menahem visste ej därom, han bar maktens börda, gaf sitt mod och sin tro

i strömmar af ord. Han sände ut bud att samla alla och göra alla redo,

han beskref vägarna och nämnde de invigdes namn, som beredde folket i

grannstäderna, och mötesplatsernas namn. Han darrade af ifver och

glädje.

Så voro de samlade alla, hela gatan var fylld af steg och hämmade

röster. Menahem ilade ut på trappan, hans röst flämtade; mot ett lås

hade han rifvet handen i blod.

Som han stod där mellan tvänne facklor med den mörka hopen under sig och

natten framför sig, log han af triumf. Där i dunklet och kvalmet låg

deras förnedring som ett tomt skal, där multnade alla dåd af låghet och

skam, där ekade tomma kamrar bara under minnena af gråt och nöd. Det

drogs i djupet med den svällda flodens brus, det sträckte händer upp ur

hvirflarna och drogs ner och kväfdes och dog, det hade mörkrets eviga

insegel öfver sig. Bakom dem, bakom dem allt!

Så ville han ge åt allt, hvad han tänkte och förnam, en enkel form, som

alla skulle fatta i en gemensam mäktig känslodarrning. Han sträckte sig

så lång han var och ritade med sina blödande fingrar ett jättestort kors

på dörren.

Då gick där en rörelse genom hopen, och hufvuden böjdes under

fackelskenet, och alla förstodo. Det var afskedet från deras plågors

ort, det var försoningsoffret till vredens Gud, det var den röda

flammande triumfen, som väntade dagens sol för att lysa.

Och Menahem gömde handen i kappan och sträckte den andra ut och pekade.

»Där», sade han, »där är vägen till löftets land! Nu icke ett ord, icke

en blick tillbaka! Släpp mig blott genom Er till spetsen! Och så, ut i

mörkret!»

Så drogo de ut ur staden. Murarna suckade af trampets genljud, hjulen

gnisslade, kring deras hufvud och skuldror vek mörkrets orörlighet

undan; där den svarta hopen skred fram, var det, som om jorden själf

rest sig i kamp mot natten, i kamp mot döden och böljade fram i en bred

våg. På himlen lyste blott tre stora stjärnor, matt, men så sällsamt

lugnt. De gingo utan ord, men i tystnaden slogo deras hjärtan i samma

slag, och de hörde och kände dess doft klappande takt. De gingo hand i

hand, de gladdes åt hvarandra, de stödde åldringarna, de sköto framför

sig vagnarna med barnen, några slogo armarna om hvarandras hals.

Vägen var lätt, nedåt gick den, det var som vingar under hvar fot. Där

trädsnåren slutade, låg flodstranden brant på sidan och en öppen vidd,

-- järnfärgadt stelt och stort allt! De drogo förbi. Kring de tre stora

stjärnorna kunde skönjas allt flera och flera.

De voro ej längre rädda för upptäckt, de kunde tala högt, men de hade

intet att säga. De lutade blott hufvudena bakåt och andades djupt och

sågo rätt öfver sig den allt tunnare natten. I spetsen gick Menahem,

gick liksom ständigt stigande mot ett fjärran mål. Bland de främsta

efter honom var Rahel, hon såg blott på honom, och hon ändrade tyst sin

plats, så att hon ständigt hade en af de bleka, stora stjärnorna rätt

öfver hans hufvud, och hon skalf till af glädje hvar gång, den åter var

där.

Där vägen krökte öfver floden, borde de kunna se sin stad. De vände

förströdt sina hufvud, men där var ingenting. Något svart bland de

svarta bergen, några brutna och vilda linjer, som lågo skarpare än

annars, emedan inga nakna träd voro däröfver -- det kunde vara klippor,

allt.

Kanske var den borta helt och fanns ej längre, kanske hade den aldrig

varit annat än en pinodröm?

Och öfver brons timmer dånade deras steg; i ett doft jubel, en rytande

triumf steg ljudets tunga fanfar och dog bort i smattrande tramp på

stenen. Under dem gled flodens tröga, mattgråa vatten, en bädd af dimma

och ovisst dunkel, framför dem stod en port af träd, två långa rader af

mörka stammar som rycktes med af farten och lyfte sina slingrande rötter

till marsch.

Och Menahem talade i korta brutna satser, liksom glimt ur täta moln -- i

våldsamt stigande syner. De främsta hörde och drucko in hans ord, och

när hans röst sjönk till kort hvila, spredos de bakåt från mun till mun

och sorlade och lyftades högt. Det blef liksom strofer i en hymn, burna

och sammanknutna af musikens sträckta armar.

Och Menahem talade:

Deras land, gult i aftonsol, ett brinnande bål mellan bergspassens

vikande blåa murar! Han såg det, och han såg kerubernas spända kinder

och lysande blickar och ullhvita hår. Hvem vill vara den första att

känna deras svala kläder fläkta dammet från sin böjda panna, hvem vill,

hvem vill, hvem vill?

Deras jord, deras jord, som lidit och suckat! När man kastade sig ned

och grep en handfull mull, då rann där blod ur, men den rann ljus och

ung nu och doftade som blommor. Hvem vill vara den första att lägga sina

slutna ögon emot honom och sofva sig sund på en natt, hvem vill, hvem

vill, hvem vill?

Deras synd, deras tunga synd! På vägen den, under fötterna den! I

hålornas mörker flyr den, mot törnen slits den i stycken, i mörka

tjärnen och träsken drunknar den under gråt. Och bort ifrån den och bort

ifrån den och fram och fortare fram!

Deras dag, deras första dag! Ljus intill yrsel och famnande glädje,

syskon som mötas och röster som domna i förvirring och ögon som se och

se och se!

Framme i de första leden hade någon höjt ett slags fana, kommen, man

visste ej hvarifrån, ett fälttecken, med små klingande klockor; den

skymtade öfver massan som ett ting med vingar, ett sjungande ting.

Och Menahem talade om Arsareth, rubinlandet, -- knappt hade de hört

namnet förr i den halfförglömda sägnen om Esdra, -- han talade i korta

ord, liksom i skri.

Arsareth, rubinlandet, högt på bergets gula trappor -- stillhetens vida

luft!

Hvad var det? Man förstod ej, men lifvades som af trumpeters klang af

ordets stolta ton. Ett under, ett under däri?

Och fram gick tåget, och tunnare och klarare blef natten, nu sågo väl

tusen ljus dit ned! Och framåt gick det, uppför höjder, ned längs

frostljusa stigar, och timmarna rullade fram.

Nu var där trenne vägar. Här skulle de möta den närmaste flocken, eller

höra dem nalkas eller ana deras jubel långt framåt. Men där kröp blott

en ensam man ur snåret.

»Menahem», ropade han, »Menahem, vänd om! De vågade ej, de trodde ej, --

här är krigsfolk ute, de ana något, de kunna draga hitåt ...»

Då föll den sönder, deras spänstiga styrka, då brast klangen i deras

ord. Där blef spridda röster och rop, där blef tvifvel.

»Vägen stängd! Och redan, redan nu! Hvad kände vi, hvad fruktade vi?»

Men Menahem ropade: »De trodde ej, de tordes ej! Så blir sorgen deras!

Fram igen!»

»Men vägen stängd, men krigsfolket?»

Han spratt till som för en stöt och strålade upp i glädje.

»Guds tecken, Guds tecken! Ett större under vill han göra med oss! Folk»

-- han sträckte båda sina händer ut -- »ditåt, ditåt är vägen!»

»Men det är hafvet, det är hafvet!» -- I rösternas tungt suckande sorl

var redan dess brus.

Han ropade högre än.

»Ditåt är vägen, där, där! Ha ni aldrig hört Mose namn? Ha Ni hört om

Esdras tåg, de tio stammarnas vandring, ha Ni hört om Arsareth och de

vida vattnens flod?

»Folk, där är vägen!»

Och han skyndade fram; brant var sluttningen, bredvid honom dansade och

vacklade den klingande fanan; i den ljusnande luften anades färgerna nu.

Ur snårets mörker sköt ett moln af fladdrande vingar upp, -- det var

flyttfåglar på väg hemåt, lärkor, under natten funno de sin väg!

De följde honom, allt folket, åter ekade jorden af tramp. Närmast honom

väfdes åter de brinnande orden i hvarann.

Men bakom var där tvifvel. Hvart bar det? Var det annat än hafvet där?

Hvad ville han, hvad visste han?

Man var trött också, trött i knäna, trött i pannan -- hvad var det för

ord han sade? Kanhända hade han skepp där, hans blickar voro ju så

sällsamma, allt kunde ske! Kanhända var det förtviflan, han förde dem

mot, likagodt! Den voro de vana att bära, den var bakom dem också,

öfverallt!

Och tyngre blefvo stegen, fast vägen bar nedåt, flera blefvo grupperna.

Men Menahem visste det ej, han gick som förr, han talade ord som förr;

öfver hans hufvud klingade klockorna och lyste -- för Rahel -- en stor

flamliknande stjärna. Hon hade knappt hört afbrottet, knappt förstått.

Nu förstod hon af luftens sus, af stegens rytm, att det bar mot större

under, större tro, och hon kände sig ha den och var lugn och leende

glad.

Och alltmera berusande stego Menahems syner!

Arsareth i purpurglans! För större under, större mål! Arsareth och

storhetens tysta vidd. Under våra fötter allt! Som slitna kläder falla

från skuldran, som svepet fallar från blomman, bort med allt, som band!

Vår värld en syn från bergens torn af blåa, fjärran linjer och dallrande

ljus, vår bön en flamma, som stiger i stilla luft, vårt lif en sång!

Och hans närmaste unga böjde sig fram mot hans ord och anade och ropade

dem högt med armarna om hvarandras halsar. Nu började ljuset bryta fram

ur luft och mark, snart skulle solen vara där! Det var färger i ljuset,

röda dukar, glitter af guld, fladdrande band och hår. Det var mera färg,

blått och grönt, det var siden, som slog för knänas stötar, det var

dansande fötter och röda läppar och ögons glitter. Öfver Menahems hufvud

var stjärnan borta, en döende hvit glans, en smältande flinga, -- men

fanan var purpurröd med ett glimmande märke i, hufvudet var stolt och

spänstigt lyft -- åh, hans hufvud!

Det var ljus öfver dem därbakom också, men icke samma ljus. Ett hånande

klart ljus! Ett ljus, som smög sig in efter förkrympta, smutsiga

gestalter, dem färgerna skreko mot, ned öfver gula ansikten, öfver

munnars veck, som redan voro trötta till döds, öfver blickar som

stirrade i vilsenhet och hade gråten eller hånet nära.

Men Menahem såg ej bakom sig, ej heller de, som voro närmast honom,

Rahel såg ej bakom sig.

Rätt fram var där ett sken mellan täta snår och en sällsam, stor

luftning, en lätt köld. Rätt fram var där en molnvägg med flammor öfver

likt en tigerfläckig fäll.

Det spridde sig och brann från flamma till flamma -- hur det blänkte,

baneret, hur det glittrade Menahems hår! Det smälte, det var en röd

rymd, det var solen.

Mot det bländande hvalfvet vingar som glänste likt mörk metall, stora,

långsamma vingar ...

De vandrande hejdade sig i hänförelse. »Se örnarna! Se, örnarna!» -- Så

störtade de framåt, nedåt.

Då slog där emot dem en ny brand, nu först glödde det helt, -- hafvet i

lågor och svarta linjer himlen en öppen rymd af eld -- solen, Arsareth.

Arsareth!

Men bakom dem ett skri af oro och nöd: Inga skepp, ingen stig, ingen

räddning, hafvet!

Då sprang Menahem tillbaka, upp på en sten, handen ut mot vattnet.

»Förlåtet är er rädslas skrik, men ha Ni då glömt, hvad tid det är? Är

det ej passah och samma nöd som då och samma Gud?

»Vattnen sågo dig, Gud, vattnen sågo dig och ängslades och djupen

stormade.

»I hafvet var vägen din, och i stort vatten din stig, och därunder är nu

ditt fotspår.

»Folk, folk, Mose folk, där är vägen, där är undret och befrielsen, där

är landet och segern och triumfen och tusen års aning och väntande dag.

Nu följ utan en tvekan, nu språnget ut i det okända, nu tron på en

allsmäktig Gud!

»Bakom är oändlig sorg och skymf, framför Er oändlig glans. Hvem vill

vara den första, hvem vill, hvem vill? Där hans fot slår ned, blir

djupet banad stig. Fram!»

Han sprang ned från stenen och längre ned, hans kinder lyste brinnande

röda, hans ögon glittrade vilda och stora. Där sprungo andra med, där

fladdrade hår, där lyftes armar, -- man såg dem ej, allt var eld!

Då slog fasan som en flod öfver dem som stannade kvar, då skrek

förtviflan i deras öron. En dåre, en dåre var han, en ond ande, hvem

visste ...

Mot döden lockade han, mot oändlig fasa dref han, och hur stark hade

icke hans makt varit! -- Bort, ögonen ifrån det, bort, fly!

Och man förlamades af rädsla att dragas med och slog händerna mot

ansiktet och föll mot jorden eller vände om och sprang med skrämseln

jagande öfver sig.

Där bakom ljöd det ett plask och ett skri, ett vildt skri af jubel eller

smärta, och skenet var gulare -- solen var helt uppe. Men få sågo sig

om, skräckslagna flydde de, krälade de uppför branter, kröpo de med

sargade knän och rifna händer tillbaka mot påskens skymf och Ussias

hälsning, kanske mot plågor och död.

Men bland dem var icke Rahel. Tätt intill Menahem hade hon ilat fram,

med läpparna öppna; ett tiotal andra voro där heller ej. Man hade ej tid

att begråta dem, man flydde i rädsla för sitt lif.

Och så hunno de hem och lefde samma lif som förr och trampades i skymf

och smuts och åto sitt bröd under suckan. Men i de stunder, då sorgen

gjorde sinnena stora, sågo de för sina ögon den nattens glädje och

berusande hopp, och hörseln fylldes af fötters tramp och segersångers

böljande ljud och klockors klang och vingars slag, och de hade för sig

hafvet, flammande rödt i morgonsol, och de visste ej, om det var lif

eller död däri.

Så småningom blef det till en sägen, att de nått fram, de unga och

förtröstande som störtade sig ned. Icke till fädernas land, ty ingen

hade ju hört rykten därom, men till okända trakter, där all sorg är

fjärran och vidden stor, till Arsareth, det sällsamma sagolandet,

rubinlandet, som glänser och lockar i morgonljus.

Falken.

Renauds ögon togo färg af dagern, domnande matta och mörka i skymningen,

lysande, smältande guld, när solskenet svepte öfver hans hår och

sträckta hals, gnistrande i vidgade och krympta flammor, när de spejade

öfver fälten med blå dimma mot morgonrodnadens sneda ljus och hararnas

prassel i snåren och skrämda fåglar och gungande kvistar.

En lat och stolt blick, reflex af förgylldt stål på hvilande dolkfäste,

af lyckoslant på zigenarflickans bruna bröst; lat och stolt var också

rytmen i hans nakna fötters gång, eller armarnas linje, när han lade sig

rak i hettan med händerna under nacken och hörde hornen jubla på afstånd

och marken darra för jägarnas ridt.

Men, när det så blef tyst -- en underlig spänd tystnad, liksom sträckt

ut i ett spetsigt hvalf af orörlig väntan, med tvänne svarta, krympande

fläckar, som stego i kretsar högst uppe, -- då vände Renaud sig ditåt,

lutad på armbågen, med ögonen stora och läpparna halfslutna. Och när

punkterna stötte samman och föllo, den ena sviktande i veka bukter, den

andra skarp som ett spjut ständigt öfver, och den blåa luften åter klang

af röster, och ryttarna sprängde fram att se falk och häger sluta sin

strid, då sprang gossen nära. Och han skrek af fröjd, när falken lyftes,

ännu darrande af ifver, på sin herres handske, med vingarna hängande och

ögonen blinda under hufvan.

Ofta följde han med till sire Enguerrands bakgård och såg falkenerarna

bada jaktfåglarnas gula fötter i metallskålar och torka dem

omsorgsfullt, som vore de furstebarn, med hvar sitt märkta kläde, och

smeka deras halsar, tills de slöto de nakna ögonlocken och drömde mot

vårdarens axel.

Och Renaud skulle gärna gifvit tio år af sitt lif eller ett af sina tio

fingrar för att få hålla dem så, de stolta, tysta djuren, men de fingo

icke röras af hvem som helst, de voro ädla. De hade hvar sin handske,

sirad efter rang, hvar sin hufva med spetsmönster på, hvar sin särskilda

föda, och man talade med dem på ett sällsamt, ålderdomligt språk med

snirklad etikett. Renaud nästan rodnade, när han mötte deras stora ögon

med likgiltig, lättjefull hvila i, och mest för sire Enguerrands hvita

islandsfalk, som hade röd purpurhufva med guld, röd purpurhandske, en

rem med silfverbjällror om foten och en blick af trött förakt och

hjältesagors gula sol.

De unga fåglarna, som ännu skälfde af raseri öfver fångenskapen och

drömde om fria jakter under hufvans natt och reste halsfjädrarna för att

skrika och tämdes med svält och mörker, dem fick han ibland lyfta ur

buren. Han fick visa dem dagern och se dem vackla med blinda ögon först

och klorna spända in i hans handled, lugnare sedan, när pupillerna

krympte, och nästan smeksamma, när han räckte dem en bit varmt, blodigt

kött, -- men dem höll han ej af, dem tröttnade han snart på, och han

lärde sig fort att se, att ingen hade islandsfalkens bröstmuskler af

stål och långa breda vingar och hvilande styrka. Men det var roligare än

något annat att se på, hur de öfvades till jakt efter kung Modus' visa

regler, när det gått om en tid, så att minnet af frihet värkt bort, och

de sutto där tunga och blinda och dåsade på sina pinnar.

Först gällde det att vänja dem att flyga igen, men med snöre om foten,

tills de lärt sig att vid falkenerarens rop slå ned på den röda

klädesbulvanen med ett par stora hägervingar, som han svängde i luften

vid en rem i konstigt afmätta kretsar -- vackert var det att se! -- och

vid hvilken han bundit bröstet af en vaktel eller en del af en kyckling,

som falken sedan förtärde med raseriet öfver fångenskapen domnande i

blodtörst. Snart voro de så vana vid det, att de aldrig sträckte ut

snöret ens, att det aldrig glimtade till i deras ögon af vildhet; de

spejade genast lugnt mot lockbetet och stego blott för ordningens skull,

och emedan man väntade det af dem, uppåt i en krets för att så

lättjefullt och kokett skjuta nedåt i en vid svängning; och när de miste

snöret, tycktes de icke känna det.

Nu var tiden inne att öfva dem till jakt, hvar på sitt byte, de mindre

på vaktlar, på rapphöns eller sparfvar, de större på harar eller hägrar

eller glador, de oädla gladorna som hade kråknatur till sina starka klor

och näbbar och aldrig kunde tämjas att äta vid ridderlig taffel.

Först fingo de bulvaner, som liknade bytet, med ett stycke älsklingsföda

inuti att leta upp, sedan lemlästade kräk, som de kunde slå klorna i

genast och slita upp i halfväckt raseri, så allt svårare rof att fånga,

tills de lärde sig att åter njuta af jaktens tjusning. De gamla vilda

instinkterna vaknade igen i full styrka, men behärskade och förädlade,

så att de lugnt släppte det döende bytet efter en kort rusdryck af blod

och åto blott från sina sirade fat, utan ifver, som det passar sig för

riddares fåglar.

Och deras ögon blefvo lata och stolta och togo färg af dagern, svarta

när hufvan lyftes af, ljusnande till smältande guld, när de stego i

solljuset, brinnande af gnistor öfver rofvets skrik. De lutade sig

smeksamt mot Renauds bruna hand, men ingen var som islandsfalken med

trött, konungsligt förakt i blicken, och han var led vid dem alla,

tryckte hårdhändt näbbarna till, när de ville leka, och kastade undan

dem vårdslöst och härmade gladans skri, så att de skälfde i oro, och

lämnade fågelgården med männens svordomar efter sig och det vida, bruna

fältet framför sig.

Sire Enguerrand red hvar dag ut på jakt och oftast med den guldstickade

röda handsken på, ty endast islandsfalkens bjällerklingande flykt kunde

väcka sång i hans inre och komma honom att andas morgonens skarpa, lätta

luft med glädje, som drucke han ett lifvande vin. En dag hade falken

kastat hägern blödande i en sump bak ett skogssnår, där jägarn fann

honom och knäckte af hans hals, men falken själf var borta, antingen han

lockats af ett nytt rof eller skytt det bruna vattnet, eller af en nyck

låtit sig lyftas och ryckas med af blåsten, -- fåfängt sökte man,

fåfängt ropade man de vackraste namn, fåfängt lät man hornlåtarna studsa

mot hvar höjd. Sire Enguerrand slog öfverfalkenerarens darrande mun i

blod med den röda handsken och red hem i sträck öfver tufvorna med

läpparna ännu skarpare slutna och ögonlocken ännu dystrare sänkta öfver

loja pupiller, -- och falken fann man icke.

Men Renaud fann den, snärjd in vid fotremmen i en nyponbuske, orörlig,

väntande hungersdöden med fast grepp om grenen, den ena vingen hängande,

den andra trotsigt lyft, det smala hufvudet hotfullt sträckt framåt med

ögonen spända och näbben hvass, -- vacker var han bland de blodigt röda

bären. Renauds hand darrade af ifver, när han löste remmen ur taggarna,

när bjällrorna skramlade om hans fingrar och ringen med sire Enguerrands

märke, och han skrek af glädje, när de hvassa klorna skuro in i hans

seniga arm, och den var hans, falken med det bredaste bröst och de

längsta vingar och de stoltaste ögon af brinnande guld.

Den var så mycket mera hans, som han aldrig skulle kunna visa den för

någon, ty han visste, att stränga lagar skyddade riddarnas nöjen. I

skogen skulle han bygga en bur åt honom, tidigt på morgonen skulle han

smyga dit, innan fågeln skakat kölden af sig, på fälten skulle de följas

åt med spejande blickar bort mot hvitaktig rymd, de skulle få hvarann

kära, där de läto solljuset stiga och sjunka öfver sina hufvud och

vinden rycka deras tysta tankar med sig, och aldrig skulle falken sakna

sin röda handske eller sin pärlprydda hufvas tvång. Han band honom igen

och sprang ned mot tjärnen, snart kom han tillbaka med en stenad and,

och falken tog den, och Renauds hjärna domnade af berusning därvid, ty

det var tecknet på, att den ej föraktade honom, och att den ville vara

hans.

Och hans blef den, den böjde sitt hufvud lyssnande framåt med vakna,

lugna ögon, när frostiga grenar knäcktes under hans steg i morgonens

tystnad, den sprang lätt ned ur buren och sträckte sig mot hans hand och

slog med vingarna som för att flyga, men den flög icke -- det var bara

en maning -- och så skyndade de ut till hedarnas sakta ljusnande vidder.

Deras ögon spejade skarpa mot dunkelröd himmel. Svarta lågo kullar och

glesnande snår, och träden sofvo med grenarna tunga af tysta fåglar. Men

ljusare blef himmeln, flammande i guld och rödt, och blåa blefvo fältens

linjer, och ugglan strök tätt öfver marken, sökande sitt gömsle, och

dagfåglarna sträckte på sina vingar och pepo sakta af köld, och mörk

skar deras flykt in i glimmande luft. Men Renaud och hans falk gingo

snabbt förbi, ty det var sparfvar och trastar, icke rof för dem. Nere

mot träsken drogo redan hägrarnas skrin och långa vingslag sina vida

kretsar, där var deras byte. Där kastades falken uppåt med bröstet redan

spändt och vingarna färdiga att slå, och Renaud såg honom förgyllas af

sol, stod med blinda ögon och svindlande hjärna, medan fågeln krympte

mot det djupa blå, och hörde hur klangen af hans bjällror gäckade

hägrarnas rop.

De snurrade som hjul i sin förfäran, än ville de skjuta ned till

stranden och gömma sina långa halsar och dumma, rädda hufvud med den

bakåtsträckta tofsen under mörka trädbangar, än sökte de i tvekande

ovisshet att stiga upp i skruflinje, förlitande sig på sina breda vingar

att hinna högre, än fienden kunde följa, och de sviktade som rön af

bleka hjärtans skrämsel.

Men falken valde från början en af de starkare, en af dem, som genast

flögo mot höjden, ty han älskade att pröfva sin kraft och känna skarp,

lätt luft under vingarna, och han lyfte sig så snabbt och rakt, som hade

han kretsat kring en solstråle. Snart var han öfverst, mindre än en

sparf syntes han, men något i vingarnas hållning, i kroppens samlade

styrka kom en att ana hans ögons gnistrande vildhet och hans sträckta

klor, -- och med ens föll han, tung som stål, på rofvets värnlöst

uppåtvända hals, och de sjönko som en enda sten, knappast hvirflande en

vingbredd ens. Då sprang och simmade och vadade Renaud för att hinna

fort fram, innan den af stöten döfvade hägern hann att samla sig och i

förtviflans vildhet bruka sin hvassa näbb. Och falken gaf dödshugget

skarpt och snabbt och vände sina stora, redan lugnade ögon mot sin

herre, ty han älskade ej att sudla sina fjädrar med blod, och väntade

att få det varma hjärtat räckt till sig.

Sedan flög han ej mera för dagen; när Renaud kastade honom och sprang

med ett lockrop, tog han blott ett par vingtag och satt åter på hans

axel med stolt kyla mot gossens skrattande ansikte; han tycktes förakta

all lek, och Renaud slutade snart därmed, och hans blick fick falkens

fjärrskådande allvar. Han fick den kärare, än han haft någonting, det

tycktes honom, den var hans egen själ, hans längtan med breda vingar och

segerviss blick. Men det var smärta i hans kärlek, dyster förkänsla af

en olycka, och han fruktade ibland, att fågeln skulle flyga från honom i

likgiltighet, försvinna i ett gäckande ljud af bjällror, och det skulle

bli som döden, så tomt. Eller det tycktes honom, den var äran, glänsande

af solljus mot blå luft, som hvilade ut till nya färder på hans skuldra,

och midt i hans glädje tryckte honom hans ringhet, och han vågade

knappast se på den, och det sved i hans hjärta, att den aldrig ville

dela hans fröjd, att aldrig dess blick ville smälta i värme mot hans,

och han flydde till drömmarnas vidder.

Han lade sig ned midt på heden med röd ljung under sitt hufvud, och

molnen gledo förbi som människoöden, tunga och lätta, samlade inom fasta

linjer eller spridda i flykt, ständigt med vindens osynliga hand mot sin

skuldra, och buskarna lutade sina prasslande gyllene kvistar, och Renaud

berättade sagor för falken.

Kung Artus var kommen igen, ur Bretagnerhafvet räcktes honom åter hans

svärd Excalibur, blått som natthimmel i köld, hans tolf riddare lyfte

sina tunga hufvud från stenbordet och skakade sömnen bort, marken sjöng

under deras steg. Gareth var med, furstesonen, som tog köksdrängens

kläder på och vände Lynettes klingande hån till kärlek. Renaud var också

med, var ädel född, och hästen dansade under honom, och falken, som nu

sof med hufvudet sänkt, satt högt på hans hand och sökte hans blick med

ögonen glänsande af glädje och hjältesagors gula sol.

Men molnen gledo förbi som människoöden, drefvos mörka öfver hvarandra

till ett hvalf af jätteblock, där solstrålar föllo genom öppningarna,

bleka och skarpa som spjut, och falken drömde dystra drömmar af maktlös

vrede och vaknade med ett skrik.

Snart fingo ströfvande gossar se sire Enguerrands fågel på Renauds hand,

riddarens drängar grepo honom och förde honom till slottet, och han frös

af köld, när falken togs från honom, orörlig och stolt som alltid, utan

en vändning af den krökta halsen eller en blick ur kalla, lugna ögon.

Man förde den till dess herre, men han hade ej en smekning ens för den

saknade gunstlingen som låtit sig beröras af oädla händer. Sire

Enguerrand blickade tyst ned på Renaud, och för hans tankar präglade sig

allt skarpare minnet af en gammal jaktlag från den tid, då ädlingens fot

låg stålskodd mot folkets nacke, och nöjena fladdrade oantastliga kring

hans skuldror, -- och hans ögonbryn slöto sig kring vissheten, att den

gamla lagen hade aldrig återkallats. Lagen bjöd, att den, som stal en

falk med en riddares märke om fotleden, skulle böta tolf sols silfver

eller sex uns kött från refbenen under näbben af en uthungrad roffågel.

Och sire Enguerrand visste af Renauds fattigdom och såg på hans nakna,

bruna bröst, sträckte ut handen och rörde vid det med en pröfvande,

okänslig åtbörd. Så sände han bud till grannslottet, som lyfte spetsiga

tak öfver skogen, och bjöd senechallen och hans två döttrar att trenne

dagar därefter blifva hans gäster och se några falkar flyga, sedan de

med sin närvaro höjt allvaret af en tjufs bestraffning -- och de skulle

komma före gryningen.

Renauds ögon hade vidgats af fängelsets mörker, de voro svarta och

orörliga, och pupillerna drogo sig blott långsamt ljusnande samman och

speglade österns slitna moln och stigande sol; bakom sire Enguerrand

fördes islandsfalken med klorna häftigt spända i handsken och hufvan

öfver vakna, hungriga blickar, som ej sett föda på trenne dagar.

Men längre bakåt buktade sig en linje af färg, som flammade och brann;

sex ljusa hästar, blåa nästan i morgondagern, leddes af svenner, i

språng, röda sammetstäcken lyftes af deras krökta halsar, röd var

vagnen, som de drogo, och inne i den glänste guldet tungt öfver

senechallens döttrars späda bröst och smala armar. Sex tärnor redo efter

med hår blondt som korn och de spetsiga fötterna lekande under

kjortelfållen, sex jägare blåste toner, som tycktes dansa och svänga som

hjul ur de krumma hornens mynningar, slättens linjer dansade med och

sköto förbi hvarann i vinfärgadt töcken, medan molnen ofvanom hade

glänsande bårder som fjärilsvingar.

De slöto sig i en halfkrets, plym vid plym, skuldra vid skuldra, kring

en buske, där fången bands. Hästarnas täcken slogo för vinden, rödt tog

djup i skuggan, tungt som hopplös trängtan, rödt brann i ljuset, lätt

som segerjubel, fröknarnas veka halsar böjde sig framåt ur vagnen, och

deras toppiga hufvor gingo i ett med axlarnas sluttande linjer. De voro

som hägrar, tyckte Renaud, och han nästan väntade att höra dem gifva

till gälla skrik, när hornlåtarna föllo som slungade stenar långt borta,

och allt blef tyst. Men när han såg dem tydligare, med deras tunna, raka

läppar och sällsamt drömmande ögon, som alltid riktades på något

oändligt fjärran i kylig extas, och de hvita, lata händerna i skötet och

dräkternas långa veck, då tycktes de honom underbart sköna som de

rikaste helgonbilder med domnande vaxljuslågor vid foten, och det

smärtade honom, att de skulle se honom bunden. Han lät blicken löpa

vidare, utmed tärnorna, -- skygga, nätta fåglar, som han velat skrämma

med en hvissling -- utmed drängarnas röda ansikten och nyfiket gapande

munnar, utmed den bruna slätten, där han sprungit sig trött och drömt

sig trött.

Han visste hvad för ett öde, som väntade honom, men när islandsfalken

bars fram, och han förstod, att det var denne, som skulle utföra

straffet, då skrattade han i glädje, och hans hjärta bultade af

stolthet, liksom när de voro hans, fågeln och den långa soliga dagen och

fältet med lyssnande vindar och bugande höstgula träd.

När falken skådat ljuset åter och vant sig att se, samlade han sin

styrka till flykt och väntade att svingas af bärarens arm, medan hans

blickar snabbt sökte rofvet i luften, -- de voro skarpa och vilda af

hunger och flammade som af gnistor, och de hade intet minne i sina djup,

de kände ingen igen. Men Renauds ögon stodo ängsligt spörjande på

fågelns och tårades af sorg att ej möta dem. De skulle ha speglat hans

dagars käcka längtan och hans förakt och hans drömmar på den röda

ljungen, men de väntade blott snålt på rof, grymt och kallt, som

människornas nyfikenhet eller skämtet på sire Enguerrands tunna läppar.

Han kände sorgen svida bittrare än förr och vände hufvudet åt sidan för

att finna sig själf igen, med ögonlocken slutna om fladdrande tankar.

Han låg så, medan härolden läste upp lagen -- »tolf sols i silfver -- --

sex uns kött vid hjärtat -- -- så skyddar sire Enguerrand ädlingarnes

nöjen» -- han såg ej upp, när huden rispades, för att blodlukten skulle

locka falken, och när den sänkte näbben i hans bröst, gaf han ej till

ett rop, skälfde blott, så att fågelns ögon flammade till i vrede, och

hans vingar spändes ut att slå.

Och senechallens döttrar lutade fram sina hufvuden med en glimt af

intresse i de sällsamt drömmande ögonen, men de lyfte ej händerna ur

skötet, och deras dräkter lågo som förr i lugna veck, och hästarna fnöso

af blodlukten och stampade i frostig mark, så de röda täckena flämtade

mot morgonluftens blånande blekhet, men Renaud låg tyst och jägarna

stodo fåfängt med uppsvällda kinder och hornen till munnen, färdiga att

öfverrösta honom.

Den första smärtan hade ryckt i hans finaste fibrer, det var som om

hjärtat skulle följa med, men sedan hade han domnat nästan i välbehag, i

svindlande dvala, och medan blodet gled varmt ur såret, och den hvassa

näbben slet i hans bröst, drömde Renaud sig in i sina drömmars höga blåa

luft, och han förstod allt, döden och äran, och han kände, hur den brann

och bländade, hjältesagornas gula sol.

Och när sire Enguerrand trodde, att lagstadgans sex uns voro erlagda,

gaf han männen tecken att blåsa, och falken lyftes bort, mättad af blod

och med ögonen åter fyllda af lugn stolthet, och tåget satte sig i

rörelse än muntrare än förr ner mot vassen, som blänkte gul i fjärran;

men Renaud kunde man ej väcka, han hade drömt sig in i döden, och man

löste honom blott och lät honom ligga med röd ljung under hufvudet.

Men islandsfalken fick aldrig sitta på sin herres hand, ty sire

Enguerrand älskade ej att dricka ur en bägare, där en annans läpp tryckt

sin kyss.

Adonia.

Abisag af Sunem drömde i Konung Davids famn. Med öppna ögon drömde hon.

Hon stirrade ut i mörkret.

Mot hennes bröst låg gubbens hufvud och sof, det tunga hvita hufvudet,

hon kände dess sträfva skägg och matta anda; kring hennes lif låg hans

arm, mot hennes kropp hans kropp, mot hennes varma gyllene hud hans

blods domning.

Hon låg som på en bädd af grodor och ormar, af mörkrets vämjeliga, kalla

djur, hon vämjdes vid sig själf.

Men hon vred sig ej ifrån honom, ty till detta var hon hämtad dit, till

att värma kungen, hvars lemmar började stelna, till att le och leka för

honom, hvars ögon aldrig öppnades helt mera, till att skänka sitt blods

friskhet som ett bad öfver hans förvissning, till detta hade man utsett

henne som den skönaste af alla landets jungfrur.

Och hon log i undergifvenhet, när man förde henne bort från Sunem, och

log och knäföll för konungen och värmde hans händer med sitt kyssande

och dansade för hans ro.

Hennes dans var som skälfningen af ett träd, då kvällens heta vind

griper det, då örter och blommor rundt omkring skänka sin doft i

flammor, och marken bäfvar under den kommande åskans hot; i ängslan och

fröjd sträckas bladen, men roten binder vid mullen, och den svarta

luften glimmar af en blixt. Det var gråt i hennes dans och tryck af blod

mot hjärtat, det var längtan och oro i barmens flämtande andedrag och

förtviflan i hennes stelnande hvila. Ringarna kring hennes armleder

klirrade i en långsam rytm som besegrades vapen och korsades kylande

öfver hennes bröst, men sina ögon riktade hon i tillbedjan och skygghet

mot sin herre.

Då ville konungen ha hennes smärta skuldror intill sig och leka med

hennes hals och ansiktet som sänktes mot mattan, och hans styfva fingrar

gledo i smekning mot hennes kind, medan blicken efter en vänlig glimt

blef tom igen, och läpparna rördes i meningslöst mummel.

Men nu drömde Abisag, drömde sig fri, där mörkret flämtade omkring dem,

och lampans runda röda låga var som nattens ängsliga hjärta.

På en afbruten klippa satt hon, famnad af sol, och stenens röda yta

brände mot hennes arm, fastän det var morgon ännu. Hon lutade sig bakåt,

så att solen strök öfver ögonfransarna, och såg två örnar, långsamt

kretsande kring hvarandra, lysande som ny brons mot det bjärta blå, hon

följde dem med välbehag, fastän hon visste, att deras skarpa lugna ögon

voro riktade nedåt. Hon hade gripit en sten, att skrämma dem med, om de

voro snikna efter hennes får.

Då klang luften af glädje. Zuar stod på en klippa helt nära och ropade:

»Abisag, Abisag, stig upp och spring!» Hans rop studsade från bergen,

som snabba fåglar lyfte de sig.

Och Abisag steg upp och sprang, framför henne årslammens hopp och de

tunga mödrarnas gång; i en däld mötte henne Zuar och kysste lutad hennes

kinder och skuldror och höll hennes hand, medan de hvita hjordarna

spridde sig in i hvarann. Hans kläder luktade timjan och isop och ullens

varma svett, hans hår låg i smala svarta flätor som hufvudfjädrarna på

en gam, hans hals lyste som guld, sin nacke kastade han bakåt och följde

med blicken örnarnas flykt. Hans röst smekte hennes kind och öra som

fladdrande dufvor.

»Abisag», sade han, »Abisag, följ efter mig och spring!»

De hoppade från sten till sten och nådde i en krets den högsta klippans

hjässa, där örnarna voro närmast. Då löste Zuar sitt bälte och grep en

sten och slungade. De visste, att den icke kunde nå de fjärran starka

djuren, men de fröjdades åt dess fart. Brant upp steg den och hven och

glänste i solen, och hvinande föll den. Och örnarna, som visste sig

vaktade, sträckte i några långa slag sina vingar och fortsatte öfver ett

annat berg sin hvirflande hvila. Då satte sig Zuar ned och drog Abisag

med sig och log och sjöng; som hvita stenar i en bäck glittrade hans

tänder under löjet, som sol i vattnet glittrade hans ögon. De talade om

sina får och visste att skilja dem åt, där deras ulliga ryggar skymtade

nedanför i snåren, de tvistade om sina lamms storlek, och deras röster

slingrade sig i hvarandra som bollarnas lopp under spelet, de lyste mot

hvarann som stjärna mot stjärna. Ibland böjde Zuar sig ned och kysste

Abisags knä.

Ofta talade han om David, herdegossen, som med ett enda kast af sin

bruna arm slungade ner lyckans och ärans frukt, det ville också Zuar

göra, och hans drottning skulle heta Abisag. Och i dagens ljus skulle de

gå hand i hand, och hans harnesk skulle glänsa, och purpursidenet skulle

hviska och skratta om Abisags steg, och de gula mynten skulle skramla

kring hennes tinning, och bergens luft skulle bära deras rykte, och

örnarna skulle lyssnande vända sina hufvud.

De voro nära hvarann hela dagen och hjälptes att hålla hjordarna samlade

och möttes med röster flämtande af jakten efter förrymda lamm och

skakade öfver hvarandras hufvud de låga trädens blekröda knoppblad och

gula regn af solfläckar.

Så drömde Abisag af Sunem i Konung Davids famn och drömde vidare och

skalf af längtan och grät i mörkret.

Konung David drömde icke mycket, men ofta var han vaken och stel, och

kölden kramade hans mörkådriga händer. Han tänkte icke mycket. Som ett

nött guldsmide låg hans ungdom för minnet, han kunde intet gripa däraf,

intet skönja, blott en orolig glans; det rörde honom föga, hvem som

efter honom skulle bli kung.

Men därute var luften kvaf af rykten, Adonia, Haggiths son, traktade

efter kronan, samlade män i harnesk omkring sig och oroade gatornas folk

med sin prakt. Salomo teg, men prästerna talade framför honom och bugade

sig djupt, där han gick. Jehova teg och sög åt sig röken från bådas

offereldar.

Adonia trängtade efter kronan som en törstig efter vatten; han lutade

sig till Joabs bröst och sade: »Käre, jag dör, om en annan än jag blir

kung!»

Han åkte genom staden så fort, att kopparhjulen på hans vagn glänste

likt rullande eldklot, han jagade i oro och drack öknens hetta med

skälfvande näsborrar, han sof om natten på bergen med hörseln lätt vaken

i deras skarpa luft. Han hade vakter från Ghaza och Karien med grinande

lejonhufvud på knäskenor och sköldar och långa lansar i handen, och de

följde honom, hvart han gick. Han hade kvinnor med glimmande ögon och

bernstensgula halsar, men han fann intet lugn hos dem. Då gick han in

till David att få hans löfte om makten.

Adonia hade långt vågigt hår, glansigt mörkt och tungt som svärtadt

silfver, det föll stort bakom hans skuldror, emedan han höll hufvudet

högt lyftadt; hans ansikte skalf som af skälfvande strängar, hans ögon

hade den molnströdda himlens skiftande och brännande ljus. De unga

älskade honom, de gamla, som sett lifvet, skakade sina hufvud efter

bugningen, när han ilat förbi och sågo tankfulla mot jorden.

När han kom fram till Davids bädd, var Abisag i kammaren och tvänne

tjänare, men han märkte dem ej; han föll ned och tryckte sin panna mot

lejonhuden och slöt med båda armarna tätt om sitt bultande hjärta.

»Hell Israels konung», sade han. »Måtte du lefva länge och se dina

fienders barn framför dig lika lågt, som deras fäder krupit! Måtte våren

värma ditt blod! Sänk din blick ned till din son, gif honom din

välsignelse! Den mäktige guden håller ständigt sin hand på din skuldra.

»Se, vredgas icke, att jag talar därom. När dina senor mist sin styrka,

och folket gråter och sliter sitt hår, att deras hjälte är död, hvad

skall det svaras dem, hvilket ord af din vilja? Jag darrar inför dig i

fruktan, mitt hjärta är gallört mot dem, du hatar, jag lyser och glöder

mot dem, du älskar, genljudet af ditt namn vill jag stärka och ropa det

högt, att det aldrig dör. Gif mig din välsignelse!»

Den gamle konungen rörde icke sin hand. Han tycktes knappt höra hvad som

taltes, ty där skönjdes ej förståelse i hans blick. Den blixtrade till i

stolthet vid synen af ett evigt fortsatt välde också efter döden, men

mattades strax, den log af list inför sonens ödmjuka ord men blef genast

tung och trött af sorg. Så märkte han Adonias hår, och hans ögon

vidgades och glimmade stirrande emot det. Hans läppar rördes i sällsamma

sväljande rörelser, och hans röst kom hes fram. »Absalom», hviskade han.

Det var ej glädje däri, ingen yrsel, han visste, att Absalom var död,

och hans tanke trefvade öfver döda sorger. Långsamt drogs hans ansikte

samman i gula veck och skrynklor, det var som om en gråt kämpat med

långa tyngande års höljen och kväfts under dem; det var medlidande i

hans skumma blick.

Men Adonia såg ej upp och talade vidare. »Absaloms lif är förbannadt»,

sade han. »Han reste sig i olydnad, hans vänner voro dina fiender, men

Adonias lust skall vara din lust, hans röst skall tala dina tankar. Hans

själ brinner af ditt blod.»

Då stirrade David ut, bort öfver honom.

»I konungsdalen», sade han, »reste han sig en stod af sten -- ack inga

söner funnos ju efter honom! Den står där ensam och hög, och hökarna

speja från den efter rof. Jag ville dit och se Absaloms sten!»

Och hans tankar sjönko tillbaka i döda sorger, han hörde åter budskapet

om sonens fall, och under ekars svartgröna kronor såg han hans kropp

hänga. Det var mer än gråt i hans blick, det var mer än förtviflan, det

var dunkla djup af grym visshet och trött underkastelse. Han såg långt

bort, hans öra var stängdt af svunna tiders våg.

Då reste sig Adonia, tung af misströstan, och släppte den lejontass,

hvars guld han lekt med -- med ens var det allt glömdt.

Abisag var bredvid honom, Abisag var öfver honom, hennes skönhet famnade

om hans själ. Hon var snabb och skygg som dufvovingars fladdrande,

hennes mildhet svepte emot honom som doft från en blomma, hennes ögons

prakt lyste.

De voro svarta med glimmande guld öfver, guld var där öfver hennes kind,

guldglans slocknade under hårets tyngd. Hennes blickar veko för hans,

men vändes ej bort, drogo sig inåt med hans själ efter sig. Hon bar en

purpurviolett dräkt, guldsnören knutna kring midjan med gyllene knoppar,

i form lika slutna cederkottar; färgen brann omkring henne med

solnedgångars glöd.

Han visste, att hon var Abisag, ehuru han ej sett henne förr, och hans

vilja att äga henne flammade upp, med ens i låga. I hans trängtan efter

makten kom det en ny eggande önskan, starkare än den förra, genom sin

kraft bar den visshet med sig. Mot hans ögon slogo blodsvarta blixtar,

och han vacklade, nära att falla. Men han lät intet ana af hvad han

tänkte, ty ännu var hon konungens.

Han bugade sig åter öfver lejonhuden vid Davids bädd. »Du bestämmer

allt», sade han, »du kan sträcka din hand ut och skapa mig stor, du kan

förinta mig under din fot. Du har ej velat tala, och Adonia går och

väntar i undergifvenhet. Hans lycka är trygg i dina händer.»

Då såg åldringen rätt in i hans ögon, utan stränghet, med hjälplös sorg

såg han in i dem, som om han forskat i framtiden och vetat och beklagat

det oundvikligas makt. »Absalom», mumlade han igen, »Absalom!»

Och Adonia gick med ögonlocken fällda och utan att vända sig mot Abisag,

men hans blick brann under fransen, och han andades skälfvande kammarens

luft för att ana hennes doft däri.

Sedan var hon jämnt framför honom. Där flydde icke en skugga för hans

syn, som ej glödde i violett purpur, där lyste ej en solstråle, som ej

bar glans från hennes hy. Öfver hans läger brunno och lockade hennes

ögon, hans dröm stördes af sökande efter hennes röst.

Hans jakt efter kronan blef ännu hetsigare än förr, ännu mer flammande

orolig; hans vänner sade: »Guldet, makten», han själf sade: »Makten och

Abisag, guldet och Abisag, solen och Abisag!»

Hon var vinet som väntade efter en solig fest, hon var bäddens hvila och

drömmens lycka, hon var allt. Han kved af jämmer att icke kunna tala

henne till, hans ord sköto upp som yppiga blomskott, där hölster lyfter

bristande hölster och brunno som rökelse, där han hviskade dem för sig

själf, hans händer lekte med smycken och guld, han kväfdes af att intet

kunna yppa, intet kunna ge.

Men när kronan var hans och allt, hvad kungshuset höll, då skulle Abisag

komma inför honom likt ett skyggt gyllenbrunt rå, och i en ström af guld

och glimmande skänker skulle hans kärlek regna öfver henne och be vid

hennes fot.

När Adonias vänner sågo, att David intet beslöt, och att han slocknade

mer och mer, då rådde de Adonia att draga ut och offra vid Rogels brunn

på Soheleths sten: »Bjud de öfversta med dig och dina bröder, blott icke

Salomo, så göra vi dig till konung!»

De drogo dit på morgonen, då solen sprang upp emot dem från bergen, röd

och skälfvande som ett blodigt och lefvande hjärta, de skrattade i

ljuset, och harnesken brunno, och dräkterna flammade i prakt mot

gryningens långa skuggor. Ab Jathar, prästen, tvådde sig i Rogels brunn

och drog sina kjortlar på; han lyste i gult och skärt och sköldens

stenar blixtrade. Så drog han uppför kullen och efter böljade skaran.

Tvänne tjänare förde vid dess nedtvingade hufvud fram en tjur som fnös

mot mullen och stampade i oro.

Då böjde de hans hufvud bakåt, så att halsen spändes, och Ab Jathar grep

knifven och skar. I en slungad stråle, som luktade sött och varmt, bröt

bloden fram, och en präst fångade upp den i ett bronsfat, där den steg i

bubblande purpur till brädden. Som ett torn faller, när grunden gräfs

undan, sjönk djuret ned på sina kraftlösa knän, och jorden suckade under

dess tyngd. Ab Jathar tog blodet och hällde det i stenens grop, och alla

sågo på luftens sakta hvirflande rörelse, hur en ånga drogs uppåt och

steg högt, som om den dragits in af kraftiga andedrag. Det var Jehova,

som pröfvade Adonias offer och fann det godt, och Adonia spratt till af

glädje.

Ab Jathar stack sin blottade arm ned i tjurens uppristade buk och grep

magens hinnor med deras gula fett, lade kakor af honung och mjöl därpå

och lyftade sin blodiga börda mot himlen. Hans ögon spändes ut med

krympande pupiller, hans munvinklar skälfde, pannan skälfde, men den

röda armen var orörlig, och han talade med rösten hög och sjungande likt

metalltubors sång:

»Adonia, Davids son, Adonia, konungens son bringar offret af markens

fetma.»

På stenen hade tjänarna lagt en trafve af kort ved, nu bredde Ab Jathar

sitt offer däröfver och tände bålet med en brand. En lång hungrig låga

steg genast, gul och rykande, ur det kådiga träet, slickade utefter

blodet och pekade rätt upp som ett finger i den tysta luften.

Då spred sig ett sorl af jubel ikring, ty detta bådade godt, och Adonia

blickade segerviss bort mot stadens kullar.

Nya offerdjur fördes fram, tjurar som darrade för slaktlukten, gumsar

som vände blodsprängda ögonhvitor utåt. Deras strupar rosslade och

bubblade vid dödshugget. Deras röda kroppar styckades konstfärdigt, så

att blodet blef kvar i huden, och icke en droppe föll på jorden; bålet

fräste af det fuktiga köttet, och från dess mörka lågor föll svart,

blankt sot. Luften var ljum af blod, salt af blod, kom näsborrarna att

vidgas och skälfva. Från den feta stenen sköt offerhögen uppåt lik en

jätteblomma af blod och lågor, i röken stod solen blodröd utan strålar.

Allas hjärnor grepos som af yrsel, luften vaggade och hvirflade, ögonen

glänste af hänförelse, läpparna skrattade i grymhet, och af stundens

jubel bars Adonias framtid likt ett baner, som lyftes af vind. Men ännu

en gång skalf Adonia af oro, när han bragte sitt sista offer. Det var

tvänne dufvor, de andra förstodo ej, hvarför han bragte dem, men det var

för Abisag och sig själf, för att hon skulle bli hans.

När fåglarnas halsar vridits af, och de blågrå vingarna brutits, och de

kastades in i bålet, fladdrade de af det starka draget och nästan lyftes

brinnande, förtärdes, försvunno med ens. Det tycktes Adonia, att Jehova

tog dem med nåd, och han kunde knappast bära sin glädje. Nu var hon

hans, nu var allting hans.

När bålet brunnit ned, samlades man nedanför kullen, där köttet af

offerdjuren redts till. Man åt och drack, och offringens vilda triumf

blef bullrande af glädje.

Man nämnde Salomos namn och hånade honom under skratt och skymford, man

räknade offrens antal, aldrig hade _han_ bragt så många! Med lismande

och vackra ord sökte han vinna sin Gud, med rena kläder och tvagning;

hur skulle ej hans snåla läppar ha häpnat, om han bara sett så mycket

blod! Som en Herrens ark skred han fram, så försiktigt. En stentafla

hade han i bröstet i stället för hjärta. Han skulle vara här, Salomo,

och se, om han tordes vara kung för krigare, han, skökan Bath Sebas son,

-- hon skulle vara här, den hyndan! Vid hennes hår skulle man gripa

henne, hon, Adonias fiende, och trycka hennes nos mot de blodiga

hudarna, hon, Urias blodiga änka, och hennes målade naglar skulle gräfva

i jorden af skam.

Man var rusig af triumf och öfvermätt af föda, man skakade sina vapen

mot Edom och Syrien, mot Ammon och Tyrus och svor vid Adonias namn. Joab

steg fram och ropade ut honom till konung, och ur öppna munnar ropade

alla med. Det blef en hvirfvel af röster, som slungades uppåt och stötte

samman och studsade utåt, det blef en pelare af jubel och triumf som bar

himlen, och solens smältande och förblindande eld lyste Adonias ära.

Han tog mot hyllningen med blicken lugn. Nu, när han hade det åtrådda

visst och nära att gripas, darrade ej längre hans händer af begär. Som

eld förenar sig med eld, enades hans väsen med makten, endast tanken på

Abisag kom hans strupe att sammansnöras af otålig åtrå och lockade

bilder att fladdra för hans syn.

Då steg där ett skri öfver höjderna, likasom till svar på deras, och

några gälla toner ur pipor svingade högt upp och dansade i fröjd. Det

var kvinnoröster däri, mansröster, tusenden af stämmor, det måste vara

hela staden, som från ekande murar sände sin triumf utåt. Hvad kunde det

vara? Hade ryktet redan nått dit?

Då sjönk det ett mummel och sorl och steg igen, och närmare kom det med

pipornas drillande kvitter, och ur skriet trängde ett ord, lyftes öfver

halft och dränktes igen, bröt fram gång på gång, tills det anades af

förnimmelsen, och bleknade läppar hviskade »Salomo» och »konung».

Där kommo rykten, förvirrade hviskningar, motsägande rop. Från en klippa

tyckte sig några skönja hur fältet i fjärran böljade af viftande kläden

och sträckta armar -- så kom där ett bud: »Salomo är konung. Till David

har hon gått, Bath Seba och påmint honom om ett löfte, vid Gihon är

Salomo krönt med olja ur tabernaklet; han har suttit på Davids stol,

David har välsignat honom; det skall, I hörden, var folkets glädjerop.»

Då spredos med ens Adonias vänner för vissheten, att intet var att göra,

och Adonia fruktade för sitt lif och gick att söka fristad i Herrans

tabernakel.

Det låg en tung blå rök därinne, och lampornas sken från ljusastaken

trängde icke fram till tapeternas kerubim. Luften var hotfullt oviss, ty

man såg ej, hur stort rummet var, och fylld af rökverkets lukt, men från

brännofferaltaret därutanför trängde en äcklig dunst af brändt fett.

Därinne stod arken, tryckt under nådastolens vingade gestalter, framför

glänste rökofferaltaret, och Adonia grep med händerna om dess horn för

att freda sitt lif; det var klibbigt af försoningsblodet och halkade

under hans grepp. Han stannade där, medan ett bud bragte Salomo hans

underkastelse.

När hans ögon vant sig vid den täta luften, såg han rundt omkring sig

allt intill hörnen, väggarna voro mörka af rök, och här och där fanns

ett svart blodstänk. Kerubernas sällsamma långa ögon stirrade grymt och

kallt förbi honom, på nådastolen var också keruber som blickade kallt in

i hvarandras gyllene ansikten; han räddes och väntade sin död, men

rökelsens tunga doft stannade hans tankar. Han visste icke, hur länge

han stod där stel och kände det blodiga guldet kallt under sin hand,

hans ögon fjättrades allt fastare vid änglahufvudenas stirrande klot,

och hans fasa trefvade att samla sig till undran, hvad den bar på, deras

blick.

Då såg han deras hufvud vända sig nedåt, och röken tätnade under

vingarna och genomlystes af ett torrt glödande sken, och i skenet brann

ett ljus, ett förblindande, uddigt ljus af hotfull, förfärande skapnad.

Adonia trodde sig se Jehova.

Härarnas gud, som bräcker murar och trampar sönder kopparspjut likt rör,

öknarnas gud, hvars makt speglar sig i den brännande röda sandens

spegling, lagarnas gud.

Och Adonia hörde hans röst.

Den var stark och förfärande, den kom ej ur några läppar, ur något

bröst, den _var_ där, var öfver allt, klang hårdt och hånfullt och

vredt. Adonia var som en sträng, darrande och dränkt i ljudet.

»Hvem är du att vara konung, hvem är du att bära mitt löfte? Din håg är

vek, dina händer famla. Att brinna af fåvitsk lust och trängta och gråta

och skakas af lidelsens grepp vid ditt bröst är du till. Att lysa och

fladdra i vinden som en purpurdräkt är du till, -- behöfver jag

purpurdräkter? -- att slitas och trampas i mullen som en purpurdräkt är

du till!»

Den tystnade i förakt, och Adonia ville sänka sitt hufvud för Jehovas

åsyn, men hans nacke var stel, hans ögonlock lydde ej, fjättrad stod

han, brännande öppnades hans ögon för fasan. Han visste, att Gud var

hans ovän, och att han skulle förintas.

Där kom ett bud från Salomo och ropade utanför tältet och förkunnade

konungens nåd och misstro. Barmhärtighet fick Adonia för det, som

brutits mot den förre Salomo, hotelse mot hvarje åtbörd, som kunde tydas

fientlig mot konungen Salomo.

Men Adonia brydde sig föga därom, blott han fick fly från gudens

skräckfulla närhet, han drog sig bort baklänges med händerna stelt

framför sig och tankarna stela. När han kom ut, flydde han solen och

stängde sig i sin mörkaste kammare, att dölja sin skam och sin sorg.

Snart slocknade David och dog, men Adonia visste det knappt och

tillbragte sina dagar och nätter, i domning och grämelse.

Och Abisag af Sunem var fri från sin tjänaresyssla och försvann i hopen

af jungfrur och fann dagen tyngre än någonsin och bergen mer fjärran och

sörjde den börda, hon mist. Då slog det plötsligt Adonia, att nu kunde

Abisag bli hans.

Förut hade han begraft äfven henne under spillrorna af sin ramlade

lycka, och hans minne hade blott haft en trög kvidan för hennes namn. Nu

glänste hon åter framför honom i all sin skönhet och sitt eggande jubel,

hon drog honom med sig fram i solen, hon väfde guldglans i hans rymd

igen. Åtrån brände hans själ.

Han sprang spänstigt upp från bädden och andades åter luften med

lidelsens korta andedrag; den var sval mot aftonen och bar tung, söt

doft af hvita blommor. Han ville ha klädt sig som en brudgum i ljus,

guldstickad dräkt, så kom han ihåg, att det först gällde att i ödmjukhet

vinna konungens gåfva. Hans ansikte tog smidigt den min, det skulle ha

därför, hans tankar letade bedjande och hyllande ord, han njöt att få

krypa i stoftet och tigga sig till Abisag.

Så tog han sin nöttaste kjortel på af svartrödt tyg, men under armodet

lyste hans glädje och hopp, och hans fötter dansade öfver marken.

Han sökte Bath Seba för att genom hennes förbön vinna sitt mål, och gick

emot sin hatade fiende med leende vördnad och smickrande, glittrande

blickar.

Hon betraktade honom misstroget. »Kommer du med frid», sade hon.

Adonia böjde sig djupt för den afskydda och svarade: »ja, med frid

kommer jag. En bön har jag att göra.»

Och därmed bröt öfver honom all hans sorg, allt hvad han mist, hans

grämelse och maktlöshet och hans längtan efter Abisag; hans händer lyfte

sig att slita sönder manteln och hufvudets hår, hans ansikte badade i

gråt, och hans röst skrek och kved. Han sjönk ned till hennes knän och

famlade efter stöd.

»Se», klagade han, »riket var mitt, jag var den äldre, och jag höll det

i min hand, allas hjärtan slogo mot mig, jag skulle ha blifvit en stor

konung. Jag offrade vid Soheleths sten, och Jehova tog mitt offer, och

solen stod stilla öfver röken -- så blef din son konung, och allt blef

hans, Jehova ville det så.

»Mitt blod blef saknad och smärta, och luften blef bitter; mitt bröst

brände, och om natten såg jag mitt lif upplösas. Allt I tagit från mig,

min tanke hade intet att hvila vid. Men gif mig Abisag af Sunem till

hustru, och jag skäll glömma allt -- o, skaka ej på hufvudet, säg

ingenting, men hör mig! -- Abisag är glömska från allt. Lyckan och

skrattet är hon, hon har aftonens glans öfver sin hy, hon har vinden

under sina fötter, hon leker som ett rå. Du har aldrig sett henne. Hon

böjer sin hals, och skuggan glimmar som guld, hennes ögon äro drömmar.

Gif mig Abisag, och jag skall glömma, att riket var mitt, och jag skall

välsigna Eder båda. Om jag hade blifvit kung, hur kunde jag då ha

blifvit hos Abisag jämt. Hon är gyllenbrun i mörkret, och hennes ögon

lysa af sig själfva.

»O Bath Seba, du har sett henne, och du vet, att jag icke kan lefva utan

henne!»

Han såg upp och fann i Bath Sebas blick undran och förakt och tvekande

ovisshet. Då kysste han hennes fötter och vätte dem med tårar och bad:

»Du, du har älskat!»