STOCKHOLM
ALBERT BONNIERS FÖRLAG
STOCKHOLM
A.-B. FAHLCRANTZ' BOKTRYCKERI, 1908.
Arsareth.
På bergen låg snön ännu kvar i smutsiga flak, längre ner kastagneskogar,
mörka och nakna ännu, längst ned i djupet staden.
Det var bara en half dagsled från hafvet, men man skulle icke ha trott
det här, det borde redan vara vår helt nära, men hit in sken solen bara
sent och kort, och jorden var trögare än annorstädes. Det var bara
skyarnas slitenhet och brådskande fart, som visade att vintern var
öfver.
Staden var trängd tillhopa i en kittel och hade bara sig själf att se
på. Det gjorde den också. Uppklängda på knotiga kullar och bergens våta
branter satte de mörkgråa husen armbågarna i hvarandras sidor, sträckte
sig med smala dystra gaflar och stirrade ned på hvarann i trumpet
högmod, ned mot flodens hålväg, öfver den till andra sidan, där en
liknande hop mötte deras blickar i trots. Öfver dem alla var kastellet
med rostbruna trätak och tinnarnas glesa utsprång likt tänder i en
gammal jättes mun. Men under dem alla var judestaden.
Längst ned, där floden krökte under ett lågt hvalf, längst ned, dit
smutsen rann från alla sluttningar, där all stank sjönk hop, och bullret
strök öfver, och bergets skugga kväfde, en klunga af svarta, däfna tak
med mörknande brokiga klutar som vanskötta sår i hvart fönster, där låg
den, ett mål för allas hån, ett lägre för hvar och en att begabba, hur
lågt han än själf stod.
Där sjuknade vattnet om sommaren, bubblade gulsvart och fläckigt af fett
och drog ned de bundna båtarna i dyn, och djurkroppar stannade där med
uppsvällda skinn och grinade med lossnande tänder. Där steg det under
flodtider öfver det gröna brotimret och röt i hvalfvet och slet i
ankarkedjor och svämmade in i källare och jagade ut kvidande människor
och djur och slickade trösklar och portar. Själfva den första snön som
föll var smutsig och fattig där.
Där var kvaft af folk och trångt af buller och skrik; som i skamstock
satt den, hela stadsdelen med lemmarna klämda af brutalt våld och med
trötta, mörka blickar.
Bleka män med svarta kappor, bleka kvinnor med svarta dok, på axeln
skulle de alla ha insydt ett märke, en gul heraldisk lilja, sådan som
brottslingar brändes med, att man äfven på kläderna skulle känna deras
stam. Icke nog därmed, för att skärpa skammen med hån och under skratt
ge slaget hade man gett det märket en form af klöf, likt ett spår af ett
djur.
Där, i sina egna kvarter skulle de bära det som en ständig påminnelses
rop, och uppe i kristenstaden skulle de blotta sitt hufvud för hvar och
en, de mötte, och böja sig djupt för hvar blick som strök kall och
spotsk öfver dem. Om påsken skulle de hålla sig kvar där nere, krypa
undan där nere under hela den heliga veckan och, så godt de kunde, hålla
öronen igen för klockornas skri. Men en af menigheten, en i tur skulle
vara med i de kristnas kyrka och huka sig samman i skam, medan
uppståndelsens hymner stego, och på sin bleka kind ta ett slag till lön
för det förgångnas brott och bära märket hem till barn och fränder som
minne och varning.
Nu var det snart påsk, tidig påsk, och luften låg tung och grå och hade
ej i sig en glimt af vår, och vattnet brusade snösvälldt och röt i hot,
som ville det rycka med sig deras usla hem, det lilla stycke mark, som
var deras allt.
De fingo åtminstone lefva där, -- så långt man mindes, hade ingen
mördats bara för sin nations skull, annat än i okynne någon gång, -- de
fingo samla egendom där, om de kunde gömma den väl, de fingo äta sitt
bröd stående. De fingo dö i lugn där, och på en kulle nära hade de en
grafplats med stenar sträckta mot skyn så tätt som armar i en folkhop,
där de kunde slumra tysta och vänta på sin Messias.
Man trodde, han skulle komma snart.
Därute var det värre tider för israeliterna, och när de somnade om
natten, hade smärtan länge ropat emot dem ur mörkret. Hat bröt öfver dem
från alla håll. Hat och vedervilja från folken, hat och snikenhet från
förstarna som pressade blod och guld ur dem och sparde dem likt djur
till slakt. Från Rom, öfver hafvet slogo påfvegubbarnas heta
förbannelser emot dem och stungo med slipade ord, i söder morisk grymhet
som brände de sår, den slog, eller kristna soldathopar som mördade på
lek; i öster var allt förfäran och brand och skrik.
Så måste han väl komma snart Messias, om han icke skulle komma för sent!
Man bad om det på morgnarna, innan man gick ut till sina sysslor, och
när man tvått sina händer rena om kvällen, bad man åter om det.
Icke att man kände sig värdig att ta mot honom, åh nej, men såg han ej,
Gud, hur de stötte sina pannor mot golfvet och vaggade i förtviflan,
hörde han ej, hur de ville göra allt, hvad han bjöd! Om de också
förstodo honom rätt? Åh, svårt och outgrundligt svårt var det, och hur
skulle de finna tid och ro att begrunda, eller ens tid och ro att bedja!
De måste släpa för sitt bröd och se att gömma sin styfver och veta att
huka undan hufvudet för slungade stenar, hur kunde de så fylla alla hans
bud! Men icke en stafvelse af bönerna eller en skugga af de fromma
bruken hade de släppt ur sina pinade hjärnor, -- det var väl allt som
verkligt lefde där, -- och så fingo de väl förtrösta om resten!
Han måste komma, Messias, ty de behöfde honom så väl, han måste komma
och binda upp sin vingård, ty nu lågo blommorna i smutsen. Och han
skulle komma! Den vise Rabbi Ben Issa hade ju för många mansåldrar sedan
räknat ut hans ankomsttid, den tvåhundrafemtiosjätte måncykeln skulle
det vara i, det kunde icke vara i någon annan, man hade räknat fel
förut. Men Ben Issa var klok och räknade aldrig fel. Nu var den tiden
här snart, sade deras rabbin, sade alla rabbiner rundt omkring och sände
ordet till hvarann och skakade gråa hufvud som icke tordes tvifla på Ben
Issa, men icke heller helt tro på lidandets slut. Och öfver hela landet
lopp det förklädt och böjdt, segerbudet, smög in under låga portar och
stammade och ritade cirklar i sand och grubblade och stirrade vid
sabbatens släckta härdar.
Det var sabbatskväll snart, och Rahel satt på bakgårdens tröskel mot
stranden och väntade att larmet bakom henne skulle falla ned med munnen
mot jord.
Hon var trött vid det och trött vid att stängas inne och trött vid
vintern som dröjde och trött vid våren som närmade sig och intet skulle
ge henne. Den var icke för henne och hennes folk, våren. Den gaf ej, den
tog blott! Den kom med en glimt i dagern, med en klang i luften, den kom
med fröjd som ville kännas, med sång som ville sjungas, med prakt som
ville lysa och fladdra, med saknad som ville skrika -- den var icke för
dem!
Hur skulle de ge som stodo med händerna bundna, hur skulle de glädjas
som hade ängslan öfver sig, och lysa som voro stängda i dunkel, hur
skulle de klaga som hade munnen låst af slag!
Nej, stöda hufvud i händerna och stirra ned öfver sina knän och vagga
sin tysta, sjuka sorg och vyssa sin egen röst och somna och dö omsider,
det var det bästa! Tystnaden, det var allt som var något värdt. Och den
kom dock så sällan.
Sammanfösta, hopade på hvarann, hade de att rystas för hvar skälfning i
massan, se hvarandras smärta och sjukdom, blott de vände sin blick utåt,
röra vid hvarandras sår, blott de flyttade en lem.
Hvart trångt bekymmer blef trängre af att eka i allas öron, hvar torftig
glädje blef uslare af att klinga in i spruckna toner, där var ej luft
att andas som ej redan var kvalmig af suckar och prat. Och när natten
låg stor öfver ens hufvud, och man kunde känna sig ensam med sin själ,
då skalf allt af oro och af små och trötta drömmar.
Ibland skar en följd af skrik igenom stillheten. Det var någon där
uppifrån som drog ner i judestaden på jakt efter nöje, det kunde bli
dödsskri och kall, stum förfäran att lyssna efter. Eller det var en
kvinna som födde ett nytt lif; det var det mest förfärande af allt. Då
tryckte Rahel händerna öfver sina brännande ögon, och tiden var svart
och tung och grym framför henne, och hon förstod ej, hvarför hon skulle
vara till.
Och nu floden, floden! Hvad ville den, hvad steg den för, hvad brusade
den för och sjöd och skrek? Den lyfte båtarna upp och lät dem sjunka
igen, som af ett brösts lidelsefulla andetag, den hade med sig i sitt
lopp afslitna trädstammar och buskar som sträckte röda rötter ur djupet,
den blickade som vilda hvita ögon ur skum och mörker, den ropade -- var
det hån och hot? Förbi och förbi och förbi for den fram, ett vildt och
grymt djur med krusig man som tryckte sig fnysande ned under brons
svarta hvalf och vände sitt hufvud i böjningen och såg och såg. Och det
tycktes henne, att snart skulle allt vara slut, och floden vara öfver
allt, i språng skulle den kasta sig öfver dem och störta husen samman
för bogarnas stötar och sänka det tunga i dyn och hvirfla det lätta till
intet i sitt skum -- och det kunde vara så godt.
Där hvisslade någon gällt som en roffågel uppåt floden, där sköt en båt
ned öfver, svart på blyfärgadt skum. En man stod upprätt i den, och hon
förstod af hans vink, att hon skulle vika åt sidan, att han skulle ta
språnget just där hon satt. Hon tryckte sig in mot dörrposten utan att
få tid att rysa för hans fara, han stötte åran mot en sten så hårdt att
träet brast; så sträcktes där tvenne svarta armar upp mot henne, ett
språng, och han var invid henne, öfver henne.
Rahel hade ej sett hans ansikte, visste ej hvem han var; hon böjde sig
åt sidan och pekade ner på båten som tveksamt vände i det vägvilla
vattnet vid stranden.
»Tag fast den», ropade hon, »annars får du den icke!»
Då sträckte mannen ut sin fot och gaf relingen en spark, så att den
knäcktes inåt. Båten sköt ut i hvirfveln och kastades fram, den brast
sönder mot brohvalfvet, spanten skymtade och lyste fram som krossade
refben, så drogs den ner.
Rahel såg häpen upp mot honom, där han rätade sin krökta kropp. Han var
blek, glansig af svett eller vatten, hans ögon voro stirrande, vilda.
»Är du en af oss», sade hon.
Han såg ej ens ned för att veta, af hvilka hon var en. »Nej», svarade
han.
»Men din dräkt är judisk --» hon bröt af, tordes ej visa på det gula
märket vid axeln. »Du har varit i fara», började hon.
Han såg ned på henne, hans röst var hård.
»Ditt tal är judiskt», svarade han, »jag har icke varit i fara. Men jag
är af judisk börd, från grottorna kommer jag.»
Rahel förstod. »Då är du en af _de sörjande öfver Sion_», sade hon och
ryste till för blotta namnet med alla dess sägner om grymma försakelser
och vild fromhet. »Då har du alltid lefvat däruppe bland stenarna och
fastat och bedt. Då har du aldrig varit här förr?»
Han tycktes knappt höra på. Han skakade vattnet ur håret.
»Nu är jag icke af dem», svarade han, »nu är det slut med sorg, nu är
det väntans och tigandes tid!» Och han sträckte sina lemmar med en
sällsam pröfvande åtbörd, det var som om han tvang ett skrik af jubel
tillbaka och kväfde en glimmande gnista i djupet af sin blick.
Rahel förstod honom ej, förfärades öfver hans ansiktes växling. »Och
båten», stammade hon, »hvarför?»
Han vände sig om och sträckte armen ut mot vattenhvirfveln så häftigt,
som ville han slunga henne däri. »Därför, att den bar mig hit, men
skulle ej bära mig dän, därför att min väg är ny, och bakom mig en mur!»
Så grep han hårdt hennes hand och slet henne upp från tröskeln.
»Kom», sade han. »Hvem är du? Är det långt till ditt hem? För mig till
rabbinen!»
»Jag är Rahel, och min far är Chaanan, rabbinen. Det är icke långt hem,
det är här.»
Hon sträckte ut armarna och vaggade på midjan, trött, med blicken sänkt,
som om hon därigenom velat uttrycka, hur trångt och smått allting var,
men han såg ej mot henne. Han gick snabbt framåt med hufvudet lutadt och
läpparna slutna.
Rahel följde efter, vid dörren i gången grep hon i hans kappa, och han
vände tyst och gick med henne in.
Inför rabbinen stannade han och såg forskande, i knifhvassa glimt. Det
var en böjd man med skyggt skarpsynta ögon som stirrade sig in i
tankspridd blindhet och en mild och resignerad mun. Den främmande hade
strax förstått honom och sänkte sina ögonlock.
»Jag heter Menahem», sade han. »Från grottorna kommer jag, kommer att
blifva här en tid. Jag vill ej bli din gäst, blott följa dig i templet
och se.» Och Rahel tyckte sig skymta hån och förakt i detta, att han ej
ville bli deras gäst; hennes hjärta krympte, och hon gick undan utan
afsked.
Men när hon hörde hans steg på gatan, smög hon ut och följde till
templet, blott för att se hans min där och veta, hvilken han skulle
följa hem. Där var nästan tomt och helt kallt i kvinnornas låga gång,
män var där flera, och de små lamporna lyste svagt på gula ansikten, och
skuggorna kväfde hvarann på golfvet.
Men den främmande bugade sig djupt i dörren fram mot altarskrinet med
Herrans lag, han mumlade länge och doft, och innan han ännu rest
hufvudet, ilade hans blickar skarpa och sökande kring.
De voro alla lika, de männen där, de hade alla liksom en hands tvång
öfver sina skuldror; ingen var som han; de sågo alla ned, de voro mörka
och krökta som skuggor. Blott en stod rak, det var den blinde Ussia --
kanske var det blott, emedan han ej såg, som han ej sänkte ögonen inför
sin Gud. Hans min var gåtfull, den kunde vara skratt såväl som gråt, om
man fick se hans blick. Mot honom såg hon äfven den främmande rikta sin
forskande uppmärksamhet, såg hans ansikte bli lugnt och fast. Tyst stod
han där under sången och offret, tyst och utan att söka eller se för sig
gick han sedan fram till den blinde, och det var honom, han följde ut.
Men Ussia var en hård och hånfull man, och det gjorde Rahel ondt, att
han var den utsedde.
Och långt inpå natten stodo för henne alla den främmandes ord och den
gråa tunga skymningsdagern och vattenbruset som bar dem bort och
ständigt bort på nytt och båten som brast mot hvalfvets sten.
De närmaste dagarna såg Rahel honom ej, men hon visste beständigt, att
han var där. Luften var fylld af hans närhet, den skalf som invid en
flamma. Där var oro i allt, stämmorna skälfde, minerna skälfde, själfva
murarnas hängkläden fläktade tveksammare än annars; luften var en
flämtande jakt af skuggor. Högt uppe stannade flyttfågelsvärmar och
vaggade dröjande på vingen.
Rahels händer darrade, hennes röst trycktes ned i stumhet af känslors
öfvermått, och hon lyssnade och iakttog med hvar nerv i sin kropp.
På gatorna var det ej mer som förr. Man gick ej tyst och fort förbi
hvarann till sysslorna, man såg in i hvarandras ansikten. Män stannade
och talade fort och lågt, och det blef hopar som följdes åt och fyllde
gränden så tätt, att de tycktes skola sprängas, de murkna, bruna husen.
Man glömde att mäta sitt kram och vakta sin bod. Af talet trängde sig
sällsamt klingande ord äfven in till henne, i häpna utrop från gatan, i
bekymrade rådslag inne hos rabbinen.
I alla var namnet Menahem, det bar som en stormvind slitna genljud af
rykten med sig.
Ett annat namn också, Messias!
Den gamla sägnen, som hon och otaliga släkten före henne ständigt hört,
som varit inseglet på tusen års lidanden och mer, det gyllne drömskeppet
på haf af gråt, den glimmande gnistan som hölls vid lif af de döendes
sista hopp och lyste ur hopknäppta händer och sammansjunken sorg och
först rätt visade, hur mörkret låg svart och tungt omkring!
Den gamla sägnen, som brukade sägas med så sällsam röst, röst af tro och
ändå icke tro, af lockelse och tvång att tro och ändå af bristande
hopplöshet.
»Messias skall komma, skall komma så visst, som Gud lefver, skall komma
i morgon kanske, -- men jag skall vara död då! Hans härlighet skall lysa
som milda vårväders glans, -- men hvad det är tungt att slockna i
mörker! Hans hand skall upprätta; där han går fram, skall det vara som
ett sus i luften af böjda ax och blommor, där de resa sig efter vind, --
men tungt, men tungt är det nu!»
Så hade den burits, sägnen, från lif till lif, och hvar gång ett barn
blef födt, hade modern, när smärtans fullhet var öfver, och den var där
intill henne, den varma, mjuka skatten, i den första svimmande glädjen
skymtat ett hopp -- o, kanske att de ögonen skulle se det! Men strax
hade det åter flytt långt bort för tanken, att hade det varit så
bestämdt, då skulle hon helt visst ha gäldat barnets lycka med sitt lif.
Nu hade den böjt sig ned öfver dem igen, sägnen. Kloka män hade räknat
ut, att det skulle vara nu ungefär, efter gamla profetior hade de
räknat, och kloka män trodde på sin räkning och suckade och undrade, om
de icke kunde ha blifvit förfalskade i någons hågkomst på ett århundrade
eller två, de profetiorna, innan de skrefvos upp.
Och mot sägnen hade trötta blickar sett upp, likt barns mot en saga, när
sömnen redan hängt sig tung om förnimmelsen.
Men nu var där annan ton i detta.
Icke segerviss tro, långt därifrån, men oro, spörjande, tviflande,
hetsig oro. »Menahem säger, Menahem lofvar, Menahem har sett i drömmen,
Menahem har hört en röst ropa!» En ton af kamp och tvifvel, som man
bekämpar och betviflar det möjliga, men aldrig sagor.
Menahem rörde upp de unga, han lockade med falskt glitter, han visste ej
mer än de alla visste, farlig var han, tokig var han, och hvad var det,
han ville? Kunde där ej väckas misstankar redan på afstånd, från staden
och kastellet däruppe, kunde det ej kännas på själfva luften, att här
hviskades farliga ting? Borde icke sägnen hållas tyst, var det icke
deras enda klokhet?
Rahel förstod ej heller, hvad den främmande ville, och hon skalf vid
minnet af hans vilda, glansiga blick och de snabba rörelsernas vildhet,
och hon tänkte: förryckt, förryckt! -- men hon lockades jämnt af hans
namn.
Då mötte hon honom en dag, när solen sken fram glimtvis i knippen af
ljus under slitna, blåmörka moln, och hon var vid floden igen.
Han mumlade än dofva än skrällande skarpa ord och stirrade ned i
vattnet. Ibland kastade han hufvudet bakåt och log mot den hvita glansen
i svallet och mot något som lefde i hans syn, och hans ögon och tänder
glittrade kallt. Han såg henne och betraktade henne tyst och mörk.
»Du kommer ofta hit, Rahel», sade han till sist.