anticipera ennata ennuttaa.
centrum keske, keskipiste kesko l. keskus.
sector leikka leikko l. leikkoma.
corollarium seurio seuraama, seuraamus.
tangera sivua äärtää.
jemföra suhdeta verroittaa.
triangel kolmelma kolmilaita.[35]
Vi förmode ej annat, än att en hvar, som kunde vara intresserad af att
se, huru en gammal bekant utlänning tar sig ut i Finsk drägt skall
förskaffa sig den lätt åtkomliga boken, och vilja derföre ej här anföra
några profstycken derur. Den finnes numera tämmeligen utspridd i
bokhandeln, är tryckt på godt papper med utmärkt tydliga stilar,
innehåller 128 sidor och kostar med allt det ej mer än 30 kopek
silfver, hvilket pris måste finnas vara högst lågt, när man betänker
att figurerne äro placerade vid sidan af texten alldeles såsom i den
gamla Svenska Euklides, hvilket faller sig dyrare, än att vidfoga dem
efteråt.
Förord till Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning.
Maj 1847.
Det är en tid, då barnet går i ledband, och en annan, då det allt ännu
under tukt och eftersyn, ofta mot dess vilja, bildas i hemmet och i
skolan. Denna tid kan icke räcka evinnerligen, utan sedan krafterna
utvecklats, och ynglingen lärt sig inse undervisningens och bildningens
sanna värde, går han sjelfmant och är angelägen att föröka sina
kunskaper så mycket i hans makt står. Ej mindre bakvändt än löjligt
vore det, att då ännu vilja föra honom i ledband eller att med riset i
ena, premiet i den andra handen dels skrämma dels locka honom, dit han
sjelf sträfvar att komma. Ett sådant ynglingsstadium på bildningens väg
synas Europas nationer för det närvarande till större delen hafva
uppnått I befordrande af folkets bildning, hvilket, i början helt och
hållet bortglömdt, derefter varit styrelsemaktens ensak, har folket
sjelft med verksam hand deltagit, så att en nation, hos hvilken ett
sådant sträfvande icke spordes, i närvarande tid med allt skäl skulle
kunna kallas obildad. Den tid torde komma, då hvar och en, som icke
deltager i denna sträfvan för närmast sitt fosterlands och dernäst hela
mensklighetens förkofran i upplysning och bildning, skall anses för en
ovärdig medborgare, en orättrådig förvaltare af lifvets gudaskänk, och
ej ens den fastaste öfvertygelse om den all bildning inneboende kraft
att sjelf utveckla sig, eller hans föreburna oförmåga skall då kunna
skydda honom för det förakt, hvarför allmänna tänkesättet i våra dagar
ännu kan hålla honom fridlyst, tillochmed om han mera sträfvade emot,
än för bildningens och upplysningens sak.
Huru nära ett folks bildning och litteratur hänga tillsamman, är en
alltför bekant sak, att här behöfva annat än nämnas. De ömsesidigt
verka på hvarandra och mottaga verkan. Råkar den ena eller andra från
rätta kosan, så följer den andra snart efter. Att så mycket möjligt är
motverka afvägarne på litteraturens sida skall blifva ett af
hufvudsyftemålen för denna tidskrift, som föröfrigt kommer att
innehålla, hvad i annonserne om dess utgifvande redan korteligen
nämnts. Utgifvaren skattar visserligen sin förmåga ringa och obetydlig
i en så vigtig sak, men är å andra sidan öfvertygad derom, att ett enda
pund, som efter bästa insigt väl användes, är bättre än tjugu, som
ligga begrafna. Och i allmänhet är väl en död kunskap ett af de
ömkligaste ting i verlden, är att liknas vid en sandöken, som väl kan
emottaga frön af allehanda vexter, men aldrig sjelf frambringar ett
lefvande strå.
Men huru undert. än må förvalta sitt pund, så äro dock hans tid och
krafter så upptagna på annat håll, att han i förlitande endast på sig
sjelf ingalunda skulle vågat begynna utgifva en litteraturtidning, ej
ens i sjelfva universitetsstaden, der det lärda umgänget och åtskilliga
litterära hjelpredor kunde göra företaget lättare. Men då f.d.
redaktören af Kallavesi, hvilken, i hopp att äfven i år kunna fortfara
med nämnda litteraturblads utgifvande, för den utländska litteraturens
skuld gjort reqvisitioner om nödiga hjelpredor, ej allenast kan låta
dessa komma litteraturbladet till godo, utan äfven förbundit sig att
till det mesta besörja redaktionen, så vågar undert. utgifvare hoppas,
att allmänheten ej skall blifva bedragen på sina billiga fordringar.
Slutande detta mer eller mindre nödiga förord får jag tillägga, att
till Redaktionen af litteraturbladet adresserade uppsatser och
afhandlingar, som öfverensstämma med bladets plan, skola med tacksamhet
emottagas och efter omständigheterna införas, dock ej några anonyma. Då
litterär verksamhet ej är någon sak att skämmas för, så förmodas ej
annat, än att hvar och en, som ärligen sträfvar för densamma, skall
kunna göra det med sitt ärliga namns utsättande. Afven redaktörerne
hafva gjort det till en regel för sig att underskrifva hvarje artikel
med sitt namn eller namnbeteckning.
Psalmografi.
Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning. Juli 1847.
Ehuru redan Huss författade några kyrkosånger för de böhmiska Christna,
så kan man dock säga, att kyrkosången i den mening, hvari den hos oss
förstås, egentligen har att tacka den lutherska reformationen för sin
uppkomst. Katolikerne höllo sig allt fortfarande vid de gamla latinska
sångerna, hvilka, ehuru de ock till en del uttryckte en djup andlighet
och derjemte ägde poetisk förtjenst, likval ej kunde längre egna sig
till kyrkans tjenst, emedan språket var obekant för församlingen.
Kalvinisterne, ehuru de på samma tid med Lutheranerna skilde sig från
den katolska kyrkan, togo ej någon synnerlig del i kyrkosångens
utbildning i det de inskränkte sig till öfversättningar af Davids
psalmer, så att hela förtjensten deraf tillkommer den lutherska
Christenheten med dess sedermera afsöndrade sekter t.ex. Herrnhutarne.
Först i sednare tider hafva Katholikerna och tillochmed Judarne skaffat
sig kyrkosånger på det hos församlingarne gängse språket.
En stor del af de första tyska kyrkosånger efter reformationen
författades efter bekanta folkmelodier och för åtskilliga skall jemväl
folkvisans text blifvit lagd till grund sålunda, att dess verldsliga
innehåll förvandlades till andligt.
Den första för lutherska kyrkan utgifna samlingen af kyrkosånger
innehöll endast åtta psalmer. Denna samling utkom 1524. Fyra år
derefter utkom en ny psalmboksupplaga, hvari antalet stiger till 56,
och den Greifsvaldska af år 1597 räknar redan 1600 psalmer. Under de
följande århundraden tillväxte antalet af kyrkosångerne med sådan fart,
att det psalmregister, som Domdekanus von Hardenberg i förra seklet
utgaf, upptager begynnelse orden till 72,732 psalmer.[36] Då äfven
sedermera nya oupphörligen tillkommit, så torde man för det närvarande
kunna uppskatta hela antalet af de psalmer, som på Tyska språket
finnas, till minst 100,000.
Oaktadt denna rikedom på psalmer, hvilka under flera århundraden
tillkommit, och hvilka således ej enkom afspegla någon inskränkt tids
eller ett eget partis särskilta uppfattning af den christna läran,
saknar likväl den Tyska evangeliska Christenheten ännu i denna dag en
gemensam psalmbok, och skall efter allt hvad man kan förutse länge nog
blifva i saknad deraf. Orsaken dertill är ej svår att inse, och härrör
ytterst af de särskilta andliga myndigheters sträfvan efter
sjelfständighet, hvarvid egenkärleken har en ej ringa del, ty denna,
såsom bekant är, uttrycker sig ej blott såsom individuel, utan äfven
korporations- och nationsvis. Ingenting annat är ju ändock t.ex. det
tanklösa skrytet om egen nations, eget språks, egen vetenskaps m.m.
företräde framför alla andra, än ett uttryck af egenkärlek i större
skala, må den ock bära hvilka hedersnamn som helst. Samma egenkärlek
afhåller de andliga myndigheterna från att tillegna sig något af en
annan, och ett annat hinder för en gemensam psalmboks antagande är
sjelfva Christendomens särskilta uppfattning på särskilta orter och hos
särskilta individer. Då kyrkosången just är ett uttryck af denna
uppfattning, så följer deraf, att sånger diktade i en viss kristlig
anda skola omtyckas mer på en, mindre på en annan ort; anses sköna och
förträffliga af somliga, medelmåttiga eller dåliga af andra. Så har ock
i Sverige fallet varit, der den år 1819 öfverhetligen sanktionerade nya
psalmboken med allt sitt utrop om en non-plus-ultraitisk förträfflighet
ej kunnat på alla orter bringa den gamla i förgätenhet, och äfven hos
oss sjelfva kan man lätt göra samma erfarenhet emellan den vanliga
kyrkopsalmboken, Achrenii Hengellisiä lauluja, Sionin Wirret, m.m.
Emedlertid hafva hufvudsakligast under de sistförflutna tre decennierne
många röster i Tyskland uttalat sig för behofvet af en gemensam
psalmbok för Tysklands evangeliska Christenhet och såsom förarbeten
dertill äger man värdefulla psalm-urval och samlingar utom andra af
Kanne, Wilhelmi, Raumer, Bunsen, Pauli, Stier, hvartill kommer Berliner
Liederschatz och Evangelischer Liederschatz af Knapp m.m. Den
sistnämnda, hvars fullständiga titel är: Evangelischer Liederschatz für
Kirche und Haus. Eine Sammlung geistlicher Lieder aus allen
christlichen Jahrhunderten, gesammelt und nach den Bedürfnissen unserer
Zeit bearbeitet von M. Albert Knapp, utkommen 1836 och 1837, upptager i
två digra stor octavs band, utom ett särskilt anhang, 3,572 psalmer af
431 särskilta dels manliga dels qvinliga författare, till en del
öfversättningar från latin, böhmiska, engelska m.a. språk.
I jemförelse med den oerhörda mängd af kyrkosånger på Tyska språket
förfaller det, hvad man på Svenska af dem äger, till en obetydlighet,
och de Finska förtjena knappt att nämnas. Antager man, att af hundrade
psalmer helst en enda kunde bestå alla kritikens fordringar, så skulle
redan detta förhållande, när urvalet kan göras bland 100,000, lemna åt
Tyskarne en psalmbok med 1,000 sånger, ett antal, som väl borde kunna
anses vara tillräckligt för hvarje Christen församling. Men också ett
sådant urval vore ej så lätt verkställdt, hvilket man kan finna, om man
betänker, att den, som på ett år ville afsluta ett sådant arbete, borde
granska och välja bland inemot 300 psalmer dagligen, och dock vore
redan 30 ett ganska tillräckligt antal för den, hvilken med någon reda
och urskiljning ville utföra ett sådant företag.
Något, som äfven i ej ringa mon bidrager till att försvåra antagandet
af en gemensam psalmbok för Tysklands evangeliska kyrka, är sjelfva
språket, hvilket sedan de äldsta psalmisternas tid i Tyskland
betydligen förändrats, så att åtminstone enskilta då vanliga ord och
uttryck numera antingen icke förstås eller ock missförstås, det sednare
till en naturlig följd deraf, att desamma med tiden, som säges förändra
allt, iklädt sig en annan betydelse, än den de för några århundraden
tillbaka hade. Nu hålla sig somliga såväl bland de lärda som bland
folket så hårdnackadt vid det gamla uttryckssättet, att de på intet
villkor vilja tillåta, att det nuvarande språkbruket skall göra något
intrång på detsamma. De äro så envisa och nitiska vid detta sitt
bemödande för det ålderdomliga, att man verkligen måste hålla dem
räkning för den liberalism, som antagandet af någonslags öfversättning
af den ursprungliga hebreiska och grekiska texten i den hel. skriften
nödvändigt hos dem förutsätter. Andra åter anse språket böra rättas
efter det närvarande bruket, blott innehållet blifver detsamma. Nekas
kan väl icke, att några af det sednare partiet förfarit mer
godtyckligt, än af någon obefängd kunde gillas, men härutinnan liksom i
allt annat bör man för missbrukets skull ej förkasta äfven det rätta
bruket, och i allmänhet kunna de äldre psalmerna ej annat än vinna på,
att formen, der den är föråldrad, med skonsam hand förändras. "Många
äldre psalmister, yttrar sig Joh. Fr. von Meyer, skulle (om de lefde)
veta sig stå i förbindelse hos dem, hvilka begåfvade med poetisk talang
och evangelisk anda i sednare tider öfversett deras psalmer, emedan
just derigenom deras grundafsigt att i det möjligaste längsta kunna
gagna den christna kyrkan, med tillhjelp af yngre gåfvor blifvit
uppfylld".
Då Tyskland så i psalmografin som i all annan theologisk litteratur är
att anses för hela den protestantiska christenhetens centrum, så torde
det ej vara fremmande för ämnet, hvad i det föregående blifvit yttradt
om dess psalmlitteratur i allmänhet. Nu förfoga vi oss till ett annat
håll för att anställa några betraktelser öfver vår egen (Finska)
psalmlitteratur med särskilt fästadt afseende på den tillänade nya
Finska psalmboken.
Den vid gudstjensten ännu brukliga Finska psalmboken har att tacka
särskilta tider och särskilta bearbetare för sin uppkomst och sitt
närvarande skick. De älsta deri förekommande psalmer författades eller
öfversattes af Mag. Michael Agricola, hvilken såsom biskop i Åbo dog
1557. Några decennier derefter lefde Mag. Jacob Finno (suomalainen), en
af de förnämsta psalmskrifvarene. Andra hafva till författare
kyrkoherden i Masku Herr Hemming, som lefde kort derefter, och några
tror man vara af kapellanen i Nykyrka, Jonas Raumannus, omkring 1640.
N:o 278 (Etkös ole ihmisparka) är af E.O. professoren Johan Cajanus,
död 1681, men en stor del psalmers författare eller öfversättare känner
man ej så noga.
Särskilta psalmer blefvo väl tidigare tryckta, men den första större
samlingen af dem, som kunde förtjena namnet psalmbok, utkom ej förrän
år 1621 med 148 psalmer. Tjugufem år derefter utgafs deraf en ny
upplaga förökt till 251 psalmer. De sedermera år 1668, 1680, 1691
utkomne upplagorne finnas äfvenledes hvar och en tillökt, tills
slutligen under biskop Gezelii d.y. "ledning och bedrifvande" den
Finska psalmboken, bearbetad efter den kort förut utkomna Svenska,
utkom i sitt närvarande skick med alla der ännu förekommande 413
psalmer. Föröfrigt få vi angående denna sak hänvisa läsaren till en i
Mnemosyne, årg. 1821, April månad, af Renvall införd värdefull uppsats
om "Finska Psalmers ålder och Författare" och till Gezelii d.y. Minne
af J.J. Tengström p. 76-78. I sin uppsats uppräknar Renvall, hvilka
psalmer vid hvarje ny upplaga tillkommit, men känner ej något mer om
deras författare, än hvad här ofvanföre blifvit nämndt.Den äldsta kända
Finska psalm är Tule Pyhähenki Luoja (N:o 173), hvilken jemte första
versen af psalmen O puhdas Jumalan Karitza (N:o 146) förekommer i
Agricolas emellan 1544 och 1550 tryckta Finska skrifter, ehuru ej ord
för ord i sitt nuvarande skick. Troligen äro de ock författade af
honom. De dernäst äldsta äro Me uskomm' yhden Jumalan päll' (N:o 4) och
Jesus Christus uhrix' meille (N:o 157) begge af Finno, samt Jesuxen
muisto ihana (N:o 137) och Kirjoittaa on minull' miel' af Hemming, af
hvilka psalmer den sistnämnda likväl blifvit af andra sedermera mycket
omarbetad. Med ganska få undantag äro samtliga Finska psalmerna
öfversättningar eller imitationer af då kända Svenska, Tyska och
Latinska kyrkosånger, hvilkas melodier naturligtvis blefvo bibehållna.
Det vore orättvist att klandra de värda och nitiska Finska
psalmskrifvarene för det de ej kunde tillvägabringa en bättre psalm
bok, så mycket man också måste beklaga, att deras nit och välmening ej
bar bättre frukter. Mot innehållet torde väl ej några betydliga
anmärkningar kunna göras, hvilket redan följer deraf att arbetet,
förrän det trycktes, uppå öfverhetlig befallning blifvit granskadt och
godkändt af i theologien väl hemmastadde män i tre särskilta
domkapitler (Åbo, Viborg, Narva), och det på en allvarsamt Christen
tid, då rationalismen var så godt som okänd, och man ej heller viste af
annan neologi, än den Spenerska, som hos några hade anseende af
neologi. Så mycket svårare falla anmärkningarne emot språket, som i
högsta grad blef vanvårdadt. Väl anförer biskop Gezelius d.y. i sitt år
1691 gifna betänkande till Kongl. Cancelli Collegium, "att denna
(Finska) nation hafver den berömliga genium, att den i samtal med
andra ingaledes aktar, om främmande dess språk något bryta och
förändra, allenast de det förstå; men i predikan och alla delar af
gudstjensten vilja de hafva språket oqvaldt,[37] och oansedt de kunde
förstå det, som in sacris af förseende orätt framföres, så bedröfvas
dock de rättsinniga deraf"; det oaktadt blef språket i den af de tre
domkapitlen gillade Finska psalmboken så brutet, qvaldt och
förändradt, att man äfven för hälften mindre haft nog orsak att
"bedröfva". Såsom föresyn har det under tidens längd åstadkommit en,
såsom det tyckes, obotlig skada för Finska poesien, utom hvad det för
församlingens andliga uppbyggelse kunnat verka menligt. Icke läres ju
dock Guds ord rent och klart, der i snart sagdt hvarje vers, om ej
hvarje rad, förekomma så illa stympade ord, att läsaren för deras skull
nog kan stanna i villrådighet om den rätta meningen. Högst allmänt
förekomma sådana ordstumpar som ylist, omist, tapaht, kost, kuul,
rakenn, juonittel, suositel, oll, muist, aut, heit, lans, meill, pääl,
Jumalall, kunnias, taivaas o.s.v., hvilka kunna vara förkortningar af
alldeles olika former t.ex. maall af maalla, på jorden, maallen, till
jorden, muist af muisti, han ihogkom, muista, ihogkom du, muista af
andra, muisto, minne, taivaas af taivaasa (eller taivaassa) i himmelen,
taivaasi din himmel, taivaasen in i himmelen. Derföre kunna orden, ne
Jumalan sormill' kirjoitettiin (N:o 2 v. 1) betyda: de skrefvos med
Guds fingrar, och: de nedskrefvos på Guds fingrar d.v.s. sormilla eller
sormillen? istuu isäns' oikiall' kädell' (N:o 8 v. 5) han sitter på
fadrens högra hand och: han nedsätter sig på fadrens högra hand; Ja
anna -- -- -- taivahas perii (N:o 11 v. 8) och låt ärfva din himmel,
och låt taga arf i himmelen; Herra Christus tuli Jordanill' isänsä
tahtoo täyttämään (N:o 15 v. 1) Herren Christus kom till Jordan för att
fullkomna sin faders vilja, och: H. Chr. kom att vid Jordan f.s.f.v.
Saat hänta taivaan iloon (N:o 30 v. 7) led honom (och: du får honom) in
i himmelens glädje, Mä voimas kans hyvyydes tunnustan (N:o 34 v. 1) jag
bekänner din makt jemte din godhet, och: jag b. i makt jemte godhet.
Utom sådana tvetydigheter, till hvilka de öfverallt vanliga
ordförkortningarne nog ofta gifva anledning, besväras språket i
psalmboken af här och der förekommande triviala uttryck, af numera
ovanliga ord och andra otydligheter. Något bättre kan man ej gerna säga
om strofer sådana som desse: Älä sen pääll' mitään myös epäile, Ett'
synnit on sinull' annett' andeex', Siihen ruumis on meil' pantix' (N:o
17: 8), Vaan virastas vakuull' pyydä, Kuins' siit' saat, Siihen sitt'
tydy (N:o 3: 8), Kuing' veljens' leikkais kielens' kans' (N:o 27: 6),
Eik' lahjoi viattomald' ota (N:o 34: 4) (är då meningen, att man af den
sakskyldige får taga mutor?), Sinun sanas ann' meidän kuulla, Joll'
nimes pyhittää tiennemm', Jota paitz' ei se mies taida tulla, Se siihen
meitä vienee (N:o 12: 1) m.m. Hvad uppbyggelse skola t.ex. följande 3,
4, 5 verserna i N:o 37 gifva: v. 3. Minä mato, en ihminen liene,
Ihmisten irvitys ja ihme, Häväist, pilkat kaikk mua tienne, Päät
pudistaa, nauroo tehne: Sylkee, pitittä, kaikk pilkkaa, Minun sydändän
suurest vaivaa, Näin puhuvat minust itze ilkiät: Turvais Jumalan, apuu
toivoo, Saam nähdä koht, Jos Jumalan poika on tott. v. 4. Kuiteng
Jumal! turvani olet, Minun toit ulos äitin kohdust, Äitin rinnald minun
turviis otit, Päälles heitett olin äitin kohdust. Käsis hätä on, älä
ole kaukan, Suur tuska, ettei apu ole kustan: Sonnit suuret minua ymbär
ovat, Mullit lihavat minua puskevat, Hengeni perän Karkavat kuin
jalopeura. v. 5. Olen kuin vesi ulos kaattu, Kaik luun hajall eroin
yhdest, Kivust sydämmeni sulattu, Kuin meden vaha valkian liekist, Pois
kuiven kuin kruusin muru, Wäken ja voiman liene, Muhox puree kipu suur
suru, Suun laakeen tarttu kielen, Tuskan on suur, Kuoleman kahus olen
juur. Äro orden i de nyss anförda verserna[38] Finska, så må de då
vara, men svårligen kunde språket och poesin i dem förlora stort derpå,
om hvart ord kliptes särskilt och, sedan det blifvit gjordt, de
allesamman lades i en hatt, skakades om och hopfogades ånyo efter det
de råkade uttagas. Hvad innehållet kunde förlora, lemna vi derhän.
I jemförelse med sådane verser, hvilka föröfrigt ej höra till
sällsyntheter, kan tillochmed Estniskan understundom vara ett slags
Högfinska. På det läsaren sielf må kunna öfvertyga sig härom, skola vi
här i ena spalten nedskrifva begynnelseversen till några estniska
psalmer och ord för ord återgifva dem på finska i den andra.
1.
Ma tullen taevast üllevelt,
Häid sannumid toon teile seält,
Neid toon ma teile römoga.
Neid tahhan minna kuluta.
1.
Mä tulen taivaasta ylhältä,
Hyviä sanomia tuon teille sieltä,
Niitä tuon mä teille riemulla,
Niitä tahdon minä kuuluttaa.
2.
Oh Kristus! lunnastaja,
Sa öige valgustus,
Sa kallis önne toja
Ja hinge römustus;
Se koidotäht sa olled,
Ja issast meile tulled
Kui öige abbimees.
2.
Oh Kristus! lunastaja,
Sa oikea valkeus,
Sä kallis onnen tuoja
Ja hengen riemustus;
Se kointähti sa olet,
Ja isäst meille tulet,
Kuin oikia apumies.
3.
Et möda läts se pimme ö,
Se om, oh Jummal, sinno tö.
Sa ollet essi valvanu,
Nink armoga meid kaenu.[39]
3.
Että myötä lähti se pimiä yö,
Se on, oh Jumala, sinun työ.
Sä olet itse valvonut,
Ja armosta meitä katsonut.
Afledne D:r Renvall, hvilken med sina erkändt stora förtjenster om
Finska språket och litteraturen ändock med en viss predilektion
omfattade det vestra språkidomet, hvarur äfven psalmboksfinskan utgått,
yttrar sig om denna (se Mnemosyne 1819 N:o 16), att "den är till den
ytterlighet apostropherad och misshandlad, att den på många ställen är
svår att förstå för Åboländningar och vore hardt nära obegriplig för
Finnar af andra dialecter derest ej ett långvarigt bruk och Religions
Lärarnes fortsatta förklaringar gjort dem mera bekanta med nämnde
Psalmdialect. Men desse författare hafva dessutom verkligen skadat vårt
språk i det, att deras Skaldspråk igenom sagde Sånger, blifvit ett
mönster för sednare tiders författare af Psalmer och andliga Sånger,
hvilka derföre i afseende på språket blifvit lika bristfälliga."
Den nuvarande Finska psalmbokens stora brister har äfven regeringen
insett och derföre blef för nära 30 år tillbaka en Psalmboks kommitté
nedsatt, hvilken den 12 Febr. 1818 hade sin första sammankomst i Åbo
och dels genom arbetande ledamöter, dels genom uppmuntrande pris
bestämningar bemödade sig att tillskapa bättre psalmer, än de gamla
voro. Under de derpå följande åren inkommo också flere dels från gamla
omarbetade, dels nya psalmförslag, hvilka kommitteens ordförande,
Ärkebiskopen Tengström slutligen redigerade till de år 1836 i Åbo
utkomna Uusia Virsiä Kirkossa ja kotona veisattavia, upptagande begge
delarne tillsammans 752 numror. Oberoende af kommitteen utgaf D:r
Ignatius (1824) sina psalmbearbetningar, hvilka efterföljdes af D:r
Helenii (1826 o. 1837) och af kyrkoherden Roschiers (1836), de begge
sistnämnda utgörande öfversättningar af den nya Svenska psalmboken.
I afseende på behandlingen af språket skilja dessa profpsalmer sig
såtillvida från hvarandra, att då i Uusia Virsiä ordstympningar af alla
slag på det sorgfälligaste undvikits, hafva Roschier och ännu mer
Helenius i sitt sednare arbete tillåtit sig sådana, dock i mindre grad,
än den gamla psalmboken, hvilken derutinnan är och förblifver
oöfverträffad. Några parallela jemförelser må bättre utvisa detta
förhållande:
(Gamla psalmboken N:o 22).
Sull' Jesu! mielest' nöyrästä,
Mä kiitoxen nyt kannan,
Tain runsaan armos edestä,
Kuin sielullen' täs' annat:
Siis terve armas ystävän',
Mun kanssas olet yhdistän'
Jost' laulan suurell' riemull'.
Sä yliz' sen kuin ymmärrän,
Mun itzelläs nyt ruokit:
Siis sinus' aina pysynen,
Sä tuskis turvan tuotit:
Ei puutu muld' nyt mitäkään,
Mä Jesu! sinus siunataan;
Siit' suur' sull' kiitos olkoon.
Ann' minun sinus' pysyy ain',
Ja palvell' uskos' vahvas',
Kans' pysy minus' edespäin,
Suo Jesu pyhät lahjas.
Kosk' tuonen tauti kauhistaa,
Täll' ruall' silloin vahvista;
Suo riemull' lähden tääldä.
(Uusia Virslä N:o 227).
Mielellä Jesu! nöyrällä
Ylistän rakkauttas,
Ja iloisella kielellä
Sun veisaan laupiuttas;
O Ystäväni armias!
Nyt ole terve tultuas
Asumaan tykönäni.
Halulla pöytääs lahestyn
Ja piinaas tutkistelen
Sun ristis alla hämmästyn,
Neuvojas ihmettelen;
Jos armostasi Jesu! vaan,
Sinusa elää, kuolla saan,
Ei puutu multa mitään.
Sun liitos pidän ainian,
En sua koskan kiellä,
Ja askeleitas noudatan
Vanhurskauden tiellä;
Suo että muistan kuolemaas,
Kuin nautitsen sun atriaas,
Ja veres voimaa kiitän.
(Roschiers Psalmi-Kirja N:o 161).
Sun, Jesu! kiitos ijäinen
On tähden armo lahjais.
Suo muistokses, o ylhäinen!
Kaikk' käytett' olla mahtais.
Siis terve armas ystävä!
Mun nytkin kanssas yhdistä,
Niin riemu rintaan tayttää.
Sä Jesu Christe! kutsuit mun
Ehtoolliselles käymään.
Nyt olet mun, mä olen sun,
On tuntoik turvaa täynnään.
En nyt taas puutu mitänä,
En muuta kaipaa ikänä,
Kuin armoo Jumalalta.
Suo sinussa vaan kestäisin
Palvellen sua aina,
Ett' autuutta niin tähtäisin,
Sen tunto mieleen paina.
Kuin tuonen tauti ahdistaa,
Tain einehen suo vahvistaa,
Ja rauhaas sielun mennä.
Helenii Suom. Virsi-Kirja N:o 161.
Sun, Jesu! kiitos ijäinen
On armo lahjoistasi.
Suo muistoxes, o ylhäinen!
Tääll' käytän tahdostasi.
Siis terve annas ystävä!
Etts kanssas tahdot yhdistä,
Niin riemu rindan täyttä.
Sä Jesu! ehtoolliselles
Mun kutsuit täällä käymään.
Nyt olet mun, ja omaxes
Mun annan turvaa täynään.
Ei puutu muld' nyt mitänä,
Eng' muuta kaipaa ikänä;
Sull', Jesu! kiitos olkoon.
Suo pysyä mun Sinusa,
Ja palvell' uskos' vahvas';
Myös pysy Jesu! minusa,
Ja anna armo lahjas;
Kuin tuonen tauti ahdistaa,
Tain ruan voimall' vahvista,
Tääld' rauhaas riendäisäni.
En svår beskyllning har man både i tal och tryck hört upprepas emot
Uusia Virsiä, nämligen bristen på andlighet och verklig christendom.
Väl ihogkommande det gamla: ne sutor ultra crepidam, vågar ref. lika
litet instämma i detta klander, som motsäga det. Såsom öfverdrift på
klandrets sida är utan tvifvel det påståendet, att icke en enda af dess
752 psalmer skulle hvad innehållet beträffar bestå inför kritikens
domstol. Emedlertid är det beklagligt, att likgiltigheten för den nya
psalmboken varit så stor, att den ej blifvit bemött med en enda
utförlig kritik, ty hvad Tidningarne i andeliga ämnen och Mehiläinen i
den vägen framte är högst knapphändigt. Ett sådant förhållande måste
alltid blifva oförklarligt, om ej Es. 56: 10, 11, 12 kunde lemna någon
förklaring deröfver. Kan hända är dock den ringa theoretiska kännedomen
om Finska språket, och den ännu mindre om allslags metrik orsaken
dertill att äfven män, som eljest kunnat hafva lust och varit
qvalificerade dertill, ej vågat angripa verket.
Skulle helst tionde delen af de psalmer, som i Uusia Wirsiä finnas,
vara antaglig, så borde det ej vara så alldeles omöjligt för en
sakkunnig man att med tillhjelp af, hvad godt Ignatii, Roschiers och
Helenii arbeten kunde lemna, åstadkomma en ny psalmbok med omkring 100
sånger. Detta antal skulle ock, om sångerna vore helst medelmåttiga,
vida öfverväga den gamla psalmbokens 413 sånger, af hvilka kanske ej
ens 100 äro så beskaffade, att de oftare kunde låta höra sig vid
gudstjensten, åtminstone ej till annan uppbyggelse, än den en god
choralmelodi i och för sig kan gifva. Det ändamålsenligaste sättet att
åstadkomma en förbättrad psalmbok vore likväl att korrigera språket och
metern i de gamla psalmerna och utgifva dem sålunda bearbetade med
motsvarande nummerföljd, hvarvid alla psalmer, hvilka i ett eller annat
afseende befunnes vara så skrala, att af dem ingenting vore att göra,
saklöst kunde uteslutas och luckorna efterhand vid blifvande nya
upplagor af psalmboken uppfyllas med nya. Man har bland andra gjort
äfven den anmärkningen, att psalmerna i den gamla psalmboken ej följa i
någon dogmatisk ordning på hvarandra, men denna anmärkning är af ingen
särdeles vigt och betydelse. Genom ett register, som i systematisk
ordning upptoge de befintliga psalmerna vore saken afhjelpt; dessutom
torde psalmboken ej behöfva vara en dogmatisk lärobok, och ej annat än
en smula löjligt kan det vara att nödvändigt vilja hafva en psalm
tillhands vid alla tillfällen, vid resors företagande och fulländande,
vid höslag, såning, plöjning och uppskärning, vid åska, hagel, under
regn, blåst, torka och vackert väder, vid barnvaggning m.m. Ingen må
missförstå oss som skulle vi med detta yttrande vilja ogilla ett
christligt sinnelag och religiösa tankar vid alla sådana tillfällen,
tvärtom tro vi oss kunna värdera dem lika med andra, men tro derjemte,
att om de äro af äkta skrot och kom, de vid sådana och många andra
tillfällen kunna hjelpa sig utan att just behöfva yttra sig med sång.
Vill man nödvändigt lägga orden i munnen på den enfaldigare, som ej
eljest kan umgås med Gud, så hvarföre kan det då ej lämpligare ske
genom korta böner eller bibelspråk?
Med anledning af det nyss nämnda förslaget till en nödtorftig
förbättring af den gamla Finska psalmboken må det tilläggas, att i
Lifland den Dorpat-estniska psalmboken blifvit vid hvarje ny upplaga
förbättrad ungefär på enahanda sätt. Annan mening kan man ju ej få af
Jürgensons ord i Verhandl. der gel. Estn. Gesellsch. zu Dorpat, der han
i 1:sta Bandets 3:dje häfte säger: "Das im J. 1685 zuerst erschienene
dörpt-ehstnische Gesangbuch hat bis jetzt 10 sehr veränderte Auflagen
erlitten". Äfven för ej många år tillbaka utarbetade tvänne värdiga
kyrkans tjenare, prosten J.Fr. Heller och pastor C.G.G. Masing ett nytt
förslag till en förbättrad psalmbok, hvilket med alla sina så formella
som materiella företräden dock icke blef antaget af Konsistorium i
Riga, såsom den sednare nämnde för ref., hufvudsakligast af den orsak,
att detsamma efter Konsistorii tanke afvek för mycket från den gamla
psalmboken. För det närvarande äro tvänne andra män, pastorerne Meyer
och Christiani, sysselsatta med förbättrandet af den sista psalmboks
editionen. "Es soll dieses alte Buch -- skrifver i ett privat bref den
förutnämnde derom -- dem Inhalte nach ganz erhalten werden, und nur die
Sprache soll mit aller Pietät gebessert werden, wo total falsche und
unverständliche Formen vorkommen."
Just en dylik åtgärd hade för länge sedan för den finska psalmboken
varit af behofvet högeligen påkallad, dock med den afvikelse, som redan
ofvanföre blifvit omnämnd, att de psalmer, hvilka ej egnade sig till
omarbetning (Psalmbokskommitteen har ju funnit en del vara sådana)
skulle helt och hållet uteslutas och luckorna efterhand vid nya
editioner uppfyllas med goda psalmer. Psalmboks-kommitteen skall hafva
funnit, att psalmer i synnerhet fattas om Guds egenskaper, döpelsen,
barnauppfostran, trons frukter, ett med Guds välbehag förnöjsamt
sinnelag, redlighet i uppfyllande af sitt kall och i allmänna
sammanlefnaden, äfvensom sådana, som kunde användas vid sjukas
kommunicerande, vid början och slutet af skriftskolan, vid prestval och
vid presters inställande i församlingen, emot dryckenskap och
skörlefnad och vid några andra särskilta tillfälligheter (se Turun
Wiikko sanomat 1822 N:o 28).[40] Vore det nu så alldeles nödvändigt att
vid alla sådana tillfällen hafva säregna psalmer mer än af dem redan i
Uusia Wirsiä och annorstädes finnas, så kunde de, efter det sådana fås,
blifva införda under de toma numrorna eller i ett anhang i slutet af
boken.
Det nu föreslagna sättet vore en jemt fortgående förbättring af
psalmboken och utan allt tvifvel bättre, än att låta psalmboken i
sekler vara sådan hon är, och sedan i hast vilja eller nödgas omarbeta
allt, hvilket här likaså litet låter göra sig utan förargelse och
mångfalldiga andra olägenheter, som om i en stat inga förbättringar
gjordes med tiden, utan allt finge hvila vid det gamla skicket, tills
det slutligen blefve alldeles obrukbart och måste i hast helt och
hållet omskapas.
Sedan nu Finska språket i sednare tider blifvit bättre undersökt i
gramatikaliskt hänseende och tillochmed dess metriska lagar tillvunnit
sig någon uppmärksamhet, så långt man ock ännu är från något
slutresultat, torde det i framtiden ej blifva så ytterst svårt om
dugliga psalmförfattare, öfversättare och bearbetare, som det hittills
varit, då de flesta famlat i mörkret eller ock arbetat i det sparsamma
och af svenskan fördunklade ljus, deras egen orts dialekt kunnat lemna
dem. Hvad de uppmuntrande premierna beträffar, som Psalmboks-kommitteen
genom välmenande bidrag af några bland dess ledamöter i början af dess
verksamhet var i tillfälle att anslå för psalmbearbetningar, så, om ock
arbetaren här som annorstädes är sin lön värd, skulle dock en hvar
hellre se, att denna lön bestode i något annat, än några lumpna rublar
eller riksdalrar. Tillfälle till mera passande uppmuntran har icke
heller förut saknats och saknas för det närvarande ännu mindre, då,
till följe af en Allernåd. Förordning, vid lediga pastoraters
besättande afseende kommer att fästas äfven på skickligheten i Finska
språket. Troligen skulle Konsistorium ej annat kunna än vitsorda en
sådan skicklighet hos en duglig psalmograf, hvilken uppmuntran åter
skulle hafva till påföljd, att flera skickliga psalmografer kunde
uppstå, hvilket också ganska väl behöfdes, om eljest den Finska kyrkan
någonsin skall kunna motse en ny, efter tidens och språkets kraf
omarbetad psalmbok.
Till deras tjenst, hvilka kunde finna hos sig någon kallelse, att såsom
psalmförfattare gagna den Finska kyrkan, må det vara tillåtit att här
(efter den ofvannämnde Knapp) anföra en god psalms väsendtliga
egenskaper.
a) En god Evangelisk psalm måste vara genomträngd af skriftens anda och
sanning enligt en icke tillkonstlad uttydning.
b) Den måste noga öfverensstämma med Kyrkans allmänna bekännelse i alla
fundamental artiklar, och undvika sådana åsigter, som tillhöra endast
enskilta partier och sekter, och hvilka ej finna medhåll hos en
grundlig, harmonisk skrifttolkning.
c) I trospsalmer bör den evangeliska Kyrkans i bibeln begrundade tro
fullständigt framhållas i en efter möjligheten allmän och mångsidig
tillämpning på lifvet och en Christens hopp.
d) I psalmer, hvilka afhandla kärleken till Gud, Guds lof (Lofsånger),
i tacksägelse sånger och andra af det slaget bör den christliga känslan
uttrycka sig i dess sanna, okonstlade och allmänt giltiga djup och
innerlighet.
e) De psalmer åter hvilka hafva att skaffa med en Christens
lefnadspligter och särskilta förhållanden i lifvet, måste göra det så,
att pligterna finnas vara grundade på den evangeliska tron, och att
lefnadsförhållanden betraktas öfverensstämmande med Jesu Christi och
hans Apostlars rena lära.
f) Psalmer, hvilka hafva en Christens tröst och hopp till föremål, böra
ej ösa ur någon annan, än den lefvande trons källa.
g) I det den äkta evangeliska psalmen bör tala Skriftens och Kyrkans
enkla språk, bör den lika sorgfälligt undvika den högre (profana)
poesiens svängningar och flygter[41] som den bör hålla sig aflägsen
från all sentimentalitet och torr predikoton. Språket får väl ej sakna
ett poetiskt element, men bör derjemte vara populärt, enkelt och
lättfattligt.
h) Att det heliga ej måtte profaneras bör psalmen undvika alla
pöbeluttryck och allt tomt prat, liksom sådant ej heller någorstädes
förekommer i den Hel. Skriften. Derjemte bör den afhålla sig från ett
alltför kamratlikt (förtroligt) språk med Gud och Frälsaren, hvarigenom
så mycket hyckleri och låga föreställningar blifvit utspridda och
fortplantade.[42]
i) En god psalm bör vara efter möjligheten kort och kärnfull, så att
församlingen ej blott uppfattar den christliga sanningen i dess
precisaste och för minnet tjenligaste form, utan ock får tillfälle att
under den korta tiden, som en gudstjenst påstår, utsjunga något för sig
helt, allsidigt anslående och tillfredsställande. Detta gäller i
synnerhet om den sista versen, hvarmed gudstjensten vanligtvis slutas,
och hvilken derföre, så mycket möjligt är, bör utgöra något helt för
sig, liksom det äfven föröfrigt är en god sak, om hvarje vers i en
psalm utgör något för sig afslutet helt jemte det den står i sammanhang
med de öfriga.
Derpå kommer nämnde författare att omröra den frågan, om man äger rätt
till att omarbeta äldre psalmer och stadnar i det slutresultat, att
sådant, verkstäldt med nödig skonsamhet är kyrkans obestridliga
tillhörighet, och i alla tider ansetts så vara, der man ej gjort sig
förfallen till en andelös formalism. Till dem, hvilka af öfverdrifven
vördnad för det gamla anse hvarje förändring otillbörlig, ställer han
följande fråga: "hvarför vilja vi då se dessa andans svärd i all sin
gamla rost, sedan en längre tids erfarenhet visat, att kyrkan ej mer
vill strida med dem, och att mången begagnat sig af dem endast till
smälek, i det de svagare få anledning till bekymmer. Är då ett i
christlig anda och välmening gjordt ändringsförsök emot den apostoliska
lärdomen om eftergifvenhet (1 Cor. 10: 23, 33 Rom. 14: 13, 19-22;
1 Cor. 9: 19-23). -- -- --"
"Med faktiska bevis uppträder kyrkan sjelf for förändringarnes
tillbörlighet. Redan för äldre tider tillbaka har hon vid upptagandet
af sina sånger gjort afseende äfven på formen och så ofta sig göra
låtit mottagit sanningens gyllne äpple hellre på ett silfverfat än i en
möglig videkorg. Formens grofhet och smaklöshet äro ej ett villkor för
andakten eller den christliga enfalden, utan hellre må vi äfven i
kyrkosången kunna skåda det engla-ansikte, hvarmed Stephani heliga själ
lyste för hans domare. Vid gamla sånger är ofta den sköna, sublima
andan bortgömd under en misslyckad språkform såsom i en puppa, hvilken,
då hon på ett naturenligt sätt blifvit öppnad, låter fjäriln med
glänsande vingar utflyga."
Då den yttre formen öfverallt är underkastad förändringar, så torde en
hvar lätt medgifva, att det verkligen föråldrade ej låter försvara sig
ens i kyrkosången. Ett och annat uttryck har under tidens lopp antagit
en annan betydelse, än det hade på den tid, då sångerna ursprungligen
författades. Skulle nu någon alldeles envist hålla sig vid det gamla
uttrycket, följer ju deraf solklart, att han för formens skull
uppoffrade sjelfva andan ock innehållet. "Återhållandet af strömmen är
alltid ett vanskligt företag."
Med åberopande af Luthers m.fl. exempel uppställer Knapp, sedan han
förut ordat om nödvändigheten att förkorta de alltför långa psalmerne,
att befria andra från tautologie och annan vidlyflighet, uppfylla
uppenbara luckor i tankegången hos andra m.m. dyl. till slut, hvad
enskilta ställen beträffar, följande reglor.
a) Ett alldeles opoetiskt, platt uttryck bör antingen uteslutas eller
ock utbytas mot ett bättre.
b) Den gamla tidens stil bör dock efter möjligheten bevaras, likväl så,
att dåliga provincialismer och verkliga fel mot språket samt alltför
stora sträfheter bortskaffas mot billig ersättning.
c) Toma fraser och alltför ofta förekommande smekord för Gud och
Frälsaren böra, då de gå för långt och stöta på barnslighet, helt och
hållet frånskiljas, eller och de sednare (smekorden) hållas inom måtta
och gräns.
d) Der det förekommer en alltför gräslig, ur enskilt, tillfällig åsigt
härrörande framställning af vissa dogmer, genom hvilken Skriftens språk
blifver stegradt eller så att säga öfverbjudet, bör sådant återbringas
till den enkla bibliska normen, hvilket äfven bör ske med alla
andra uttryck och målningar så snart de afvika från Skriftens
framställningssätt, så att hvarken för mycket eller för litet blifver
sagdt i saken.
e) Finnas några verser utan logisk ordning om hvarandra, så böra de
ordnas annorlunda.
f) Finnes i en psalm blott en eller par goda verser kunna dessa ofta
infogas i en annan, hvilket dock bör ske med mycken återhållsamhet och
besinning, på det man ej må förskaffa sig sådana psalmer, som
Brödraförsamlingens äro, i hvilka en sång ofta innehåller verser
hopflikade från två, tre och fyra särskilta håll till skada för sångens
originalitet.
g) Är melodien alltför obrukbar, bör sången bearbetas så, att den låter
sjunga sig efter en annan passlig och bekant melodi.
Dessa vore nu de hufvudsakligaste animadvertenda för den som vill
befatta sig med gamla, obrukliga psalmers bearbetning och förändring,
så att de ånyo kunna gagna församlingen. Hvad särskilt det sista
momentet beträffar, så vore ej ur vägen att hafva särskilt afseende
äfven derpå, och ej, såsom ofta fallet varit, just som vid håret vilja
indraga nya melodier, de der dock äro och till det mesta förblifva
obekanta för de flesta. Tio goda melodier, som församlingen känner och
värderar, äro mycket mer värda än hundrade obekanta eller icke
omtyckta. När Luther sjelf råder att vid utarbetandet af en psalmbok
välja hellre en om ock svagare psalm med god, än en djup med obruklig
melodi, så skulle han säkert icke vilja godkänna den method, enligt
hvilken melodierna i en psalm borde blifva så många som möjligt,
hvilken vid redaktionen af Uusia Virsiä äfven såtillvida blifvit följd,
att ett särskilt anhang enkom för melodiernas skull blifvit vidfogadt i
slutet af boken. Det torde derföre ej vara ur vägen att söka
förskaffa sig en bestämdare kunskap om de psalmmelodier, hvilka Finska
folket sig verkeligen tillegnat, ty utan allt tvifvel finnas i den
gamla psalmboken flere melodier, hvilka folket ej känner, om ock en och
annan klockare skulle kunna rådbråka dem. Skulle Domkapitlen genom
församlingarnes pastorer fordra uppgift på dem, så borde det ej blifva
särdeles svårt att något så när komma till en klar kunskap om detta
förhållande. Uppgifterne borde dock grunda sig på sångkunniga bönders
utsago, ej på klockarenes, ty desse sednare gifva sig gerna anseende af
att känna allting, så mycket mer det som enkom hör till deras fack.
Sedan sålunda uppgift erhållits på ett större eller mindre antal psalm
melodier, hvilka vore bekanta hos hela folket eller åtminstone hos
större delen deraf, borde desamma läggas till grund för den nya
psalmbokens versification, så att äfven de i den gamla befintliga, som
ginge efter en obekant melodi, blefve till versslaget ändrade. En
alltför stor mångfald af melodier kan visst ej vara nödvändig till
christlig uppbyggelse, tvertom menlig i det en obekantare melodi för
att kunna sjungas drager uppmärksamheten från innehållet. För att få en
god koralbok, borde af en dertill skicklig man de förnämsta
varieteterna samlas kring hela landet, och koralen derefter redigeras.
En hvar har väl hört, att äfven de bekantaste melodierna sjungas något
olika på olika ställen; dessa olikheter kunna ej alla vara lika goda
och vackra, ej heller vet man på förhand, om ej någon af dem vore
tillochmed bättre, än hvad i de Svenska och utländska koralerna finnas,
åtminstone vore de mer nationella. Af allt detta följer möjligheten af
en Finsk nationell koral och det enda sättet till åstadkommande deraf
är det nyss nämnda. Förfeladt blefve det, att liksom Häffner med den
Svenska koralen gjorde, verkställa detta uppdrag utan noggrann kännedom
af alla varianter till en och samma melodi, och deras jemförande med
hvarandra.
Hvad versifikationen eller metriken beträffar, nödgas vi i brist på
bättre råd gifva de blifvande psalmograferna helst det rådet, att de,
förrän de befatta sig med någon psalmdiktion, göra sig så bekanta med
vår runopoesi, att de åtminstone kunna åtskilja en i metriskt hänseende
haltande runovers från en korrekt. Denna kännedom är hvar och en i
tillfälle att förskaffa sig af de gamla runorna, om han blott gifver
sig tid till att med uppmärksamhet begrunda deras inre byggnad. Ett
nödvändigt vilkor är att till denna öfning välja de gamla folkrunorna,
ty de i sednare tider författade, i synnerhet om författarene varit
studeradt folk, äro till större delen öfverfulla med fel emot den gamla
runometriken, eller rättare mot all metrik, som vill innebära något mer
än det, att 8 stafvelser utgöra en runostrof. Härmed vore likväl icke
påyrkadt, att runometriken i allt borde läggas till grund för
psalmmetriken, men alltid kan det ej annat än gagna att känna helst
något bestämdt i den Finska versbyggnaden. Finner man grundad anledning
att i psalmdiktionen afvika från den gamla runometriken, så må det då
ske, har man åter inga skäl att frambära för sin afvikelse, om ej sin
egen okunnighet och ovana, så kan af ingen gillas, att man ändock
tillåter sig det.
Då psalmverser ofta komma att uppläsas utan sång, så torde derpå böra
så mycket afseende fästas, att cesuren i ord ej blefve alltför mycket
använd, om det ock å andra sidan ej finnes grundade skäl till att
alldeles förkasta den. I början af en strof synes den i allmänhet
bättre lämpa sig än i slutet. Minst på sin plats synes cesuren vara i
slutet af strofer, som hafva sista versmåttet enstafvigt, om derigenom
ett tvåstafvigt ord med lång vokal i den sednare stafvelsen kommer att
fördelas på tvenne versmått, såsom i följande strofer.[42]
Sankarsu ku Priamon ka-too.
Siihen rakkautesi va-joo. (Kan. 1845: 17.)
Ympär' maailman na-paa.
Itsiäin sinussa vaan i-haan. (Kan. 1845: 41.)
Tuuli purjeesen pu-huu. (Kan. 1846: 36.)
Långt mindre stötande, om ej just vackert, är cesuren i sådant fall, om
det tvåstafviga ordet har begge stafvelserna korta t.ex.
Emma! haihtuuko se-ki? (Kan. 1845: 17.)
Henki auringon ty-kö. (K. 1845: 41.)
Muistatko kullastani?
O, muistappas to-ki. (K. 1846: 15.)
Näenkö Wolmar taas si-nun.
Tuhansistapa olet minun. (K. 1845: 40.)
Täydellistymähän myös i-loin. (K. 1845: 41.)
Dock torde det tvåstafviga ordet äfven då ej kunna slutas med en
hårdare konsonant, hvarföre cesuren i följande verser är stötande:
Mutta oh sina e-lät. (K. 1845: 18.)
Ja talven voittaako ke-vät? (K. 1845: 40.)
Uti en cesur, som uppstår genom ett flerstafvigt ords fördelande,
finner jag ej något obehagligt, om den ock gäller det sista versmåttet.
Ingen anmärkning kan väl göras mot verser sådana som
Sinua muistan, kun sulosti Koitar
Rusotta-vi,
Sinua lähtehessä konsa Kuutar
Kumotta-vi. --
Sun äänes kuulen, joet kun ruusuloissa
Lirise-vät,
Sinua kuulen, tuuloset kun puissa
Asettu-vat. (K. 1845: 45.)
Hellre än obehagliga och stötande äro verser sådana som de nyss anförda
vackra och välljudande, och göra ett angenämt intryck derigenom att de
afbryta den på längden monotana gång hos vers utan cesur.
I gamla Finska psalmboken är versinrättningen, allt huru den träffat
blifva, än utan än med cesur. Med cesur äro t.ex. de flesta stroferne
af N:o 14.
Ra-kas tai-vaallinen Isä,
Ni-mes pyhi-tett' ol-koon,
Wal-takun-tas meill' lisää,
Tah-tos ta-pahtu-koon,
Ann' leipää levos' saada,
Syn-nit kiu-saukset kaada
Pääs-tä pa-han pauloist.
Såsom läsaren sjelf finner, förekomma i denna vers ej mindre än 15
cesurer, och dylika finnas nog annorstädes i boken, att man ej behöfver
länge efterleta dem. Något försvar för cesurens undvikande kan således
den gamla psalmboken ej lemna, då den tvärtom gifver ett faktiskt bevis
derpå, att verser med cesur i två fulla sekler, och längre tid, låtit
sjunga sig, ehuru cesuren ofta nog varit så illa anbragd, att derigenom
en kort vokal kommit att uttänjas, en lång deremot att förkortas,
hvilket säkert långt mer än cesuren verkar ofördelaktigt på välljudet.
Framförallt låter i slutet af strofen en kort vokals uttänjning högst
illa då, när den tillhör ordets första stafvelse och den andra tillika
är kort t.ex. i uti isä, se strofen Rakas taivaallinen isä i det
ofvanstående. Huru man än må sjunga, så blifver det alltid svårt att
låta isä höras rent, utan blifver det förvrängdt till iisä eller issää
(isää). Utan tvifvel vore i N:o 374 strofen: nyt lepoon itsens antaa,
mera välljudande med cesur: le-poon nyt itsens antaa.
Vår öfvertygelse är den, att en man med religiöst sinne och theologisk
bildning, om han derjemte ägde någon poetisk talang och gjort sig
hemmastadd ej mindre med Finska språkets, än med Finska poesins
egenheter, att en sådan man, med begagnande af de hjelpredor som
finnas, utan några oöfvervinnerliga svårigheter kunde utarbeta en ny
Finsk psalmbok, som något så när kunde uppfylla den närvarande tidens
behof. Väl kunde han ej vänta att på ett eller par år blifva färdig med
sitt arbete, men skulle han ock använda 10 eller 20 år på ett företag,
som i lika många decennier gagnade en hel nation, så tro vi, att han ej
med ånger behöfde se tillbaka på den tiden. Mången använde sin tid på
sämre. Den förmodan, som jag någonstädes erinrar mig hafva läsit, att
man genom någon runopoet af allmogen lättast kunde åstadkomma dugliga
Finska psalmer, saknar all grund i erfarenheten. Äfven de bästa
runoförfattare hafva, när de skrifvit vers på någon annan än runons
vanliga meter, tagit den gamla Finska psalmboken med sitt stympade
språk ock sin brist på all slags metrik till förebild, och skrifvit
psalmpoesi föga annorlunda eller bättre, än den uti gamla psalmboken
förekommer, en omständighet, som troligen föranledt D:r Helenius att i
sitt sednare psalmarbete återgå till ordförkortningar, ehuru han förut
var deremot. Korhonen och Ihalainen i Rautalampi hafva begge skrifvit
en hop runor, i hvilka fel emot runometriken ej ofta förekomma;
hvardera af dem har äfven skrifvit annanslags vers, så t.ex. Ihalainen
på följande maner.
Te nuorukaiset kaikki,
Kuin aivott' avioon,
Rukoilkaat Herraa ratki,
Ett' lainais suosion.
Rakkaus, ilo, rauha
On Herralt luvattu,
Sill' riemun virsi pauhaa,
Waikk' tääll' on vaivattu.
Läsaren sjelf må döma, hvad företräde en sådan psalmvers kan hafva
framför den gamla psalmbokens.
Men skulle också våra runopoeter kunna skrifva lika felfri psalmvers,
som de sjunga sina runor felfria, så föga torde de dock kunna lämpa sig
till psalmografer, ty dertill fordras en hel hop andra saker, än blott
den att skrifva felfri vers i metriskt hänseende och äga någon poetisk
fallenhet.
Några ord om spirituösa och nykterhetsföreningar.
Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning. September 1847.
Allt sträfvande för ett bättre, hvar och huru det ock må yttra sig, kan
ej annat än tillvinna sig vårt bifall. Men med detta sträfvande
inträffar det egna fall, att då det är rigtadt emot en förderflig last
eller annan inrotad osed med afsigt att afskaffa den, det sällan lyckas
komma till något resultat, om det fattar sitt ögnamärke på den punkt,
der afvikelsen från det rätta uppstått, utan måste det taga sitt mål
ett stycke bortom samma afvikelsepunkt, alldeles som läkaren icke
alltid lyckas kurera en genom dietfel uppstånden sjukdom med
föreskrifvande af en sund diet, utan måste taga till hjelp
medikamenter. Det är från sådan synpunkt, man hör många gilla de
pietistiska sträfvandena, utan att de derföre tro pietismen utgöra det
christliga lifvets helsa. Andra exempel hafva vi i homeopatin och
hydropatin, hvilkas uppenbara gagn efter vår öfvertygelse består i att
återföra medicinen ifrån det med tiden uppkomna, länge fortsatta
missbruket med medikamenters användande, äfven der de alltförväl kunde
undvaras, hvilket missbruk i våra dagar vuxit till en sådan höjd, att
mången i samma mon tror sig kunna återvinna sin helsa, som han är i
tillfälle att intratta i sig medikamenter.
Hvad pietismen är emot likgiltigheten för religion eller uppenbart
förakt för all religiös öfvertygelse eller och några egna funder på
religionens bekostnad, det äro nykterhetsföreningarne emot det
öfverhand tagande förderfvet af dryckenskapslasten. Äfven de söka
botemedlet bortom sjelfva helsotillståndet, som härutinnan vore
ingenting annat, än ett måttligt, oskadligt bruk af spirituösa. Hvarken
pietismen eller nykterhetsföreningarne kunna bringa sin sak derhän, att
ens tionde delen af folket skulle annamma den, men icke desto mindre
utöfva de ett helsosamt inflytande på hela folket och det på ett sätt,
hvarom strax, hvad särskilt nykterhetsföreningarne beträffar, några ord
skola yttras.
Ingen kan aflägga en last eller annan osed, utan att han kommit i
medvetande deraf. Dryckenskapslasten har insmugit sig långsamt under
århundraden, och har, om man tager hela folket i betraktande, ända till
dessa tider varit omedveten, så klart ock enskilta här och der må hafva
insett dess förderflighet. I denna dag kan nyländska bonden icke tro
sig utöfva en last, då han för sin gäst i kammaren, bär bränvinsflaskan
på bordet och fyller glaset väl hvar femte minut, med anmaning och ofta
nog enträgen påminnelse till den andra att förtära det ena glasets
innehåll efter det andra. Tvärtom gör han det ofta i den öfvertygelse,
att han derunder utöfvar en gästfrihetsdygd, hvarföre han ock tror sig
hafva gjort det så mycket bättre, ju mera vimmelkantiga gästerna äro,
när de skiljas från honom. Andra göra det af fåfänga och prål, så
mycket mera att ursäktas hos bonden, som ståndspersonklassen, den han
gerna vill efterapa, föregått honom med inga bättre exempel. Men
uppstår nu en nykterhetsförening, om ock med färre medlemmar, på en
ort, så verkar den utom sig på mångahanda sätt emot dryckenskapslasten,
så att äfven de, som ej deltagit i föreningen med annat än glåpord, hån
och begabbelse, med tiden komma till medvetande om dryckenskapens
skadlighet, hvarpå dess afläggande ofta följer. Det tillhör nemligen
hvarje medvetande, som stadgat sig till öfvertygelse, en sträfvan till
handling, liksom kroppen tillhör själen. Det är hufvudsakligast genom
ett sådant medvetandes frambringande nykterhetsföreningarne verka godt
för framtiden, ock uträtta det specielt mot dryckenskaps öfverflödet
hastigare, än äfven det mest ändamålsenliga och nitiska befrämjande af
folkundervisningen kunde åstadkomma. Visserligen vore en god
folkundervisning det enda rätta medel, så emot dryckenskapslasten som
emot alla andra afvikelser från det rätta, men ett medel, som ännu i
århundraden låter vänta på sig, förrän det i någon större mon visar sig
verksamt. Derunder kan det dock vara godt att hafva till hands ett om
ock endast palliativmedel emot det onda. I allmänhet står en verklig
folkbildning ännu allestädes på en skral fot och dess framsteg hafva
sedan Grekernas och Romarnes tid för två årtusenden tillbaka ej varit
synnerligen stora. Redan då förstod menniskan lika väl som i dag att
med en enda tillställning förstöra mer, än många af hennes vanmäktigare
bröder under en hel lifstld i sitt anletes svett kunde förtjena.
Kalaser och andra s.k. glada tillställningar förorsakade redan då
husfäderne lika stora uppoffringar och husmödrarne lika mycket
hufvudbry för det stora ändamålet att dermed förskaffa de utvalda
lyckliga, som till de samma inviterades, hufvudvärk och indigestion för
den följande dagen. Glömmande sin menskliga bestämmelse sträfvade redan
då de fleste blott för sig sjelf, en för att med rätt och orätt samla
sig rikedomar, en annan för utmärkelse, ära och anseende, andra för
annat. Redan då -- dock hvartill gagnar att fortsätta dessa
jemförelser, då hvar och en äfven dem förutan kan finna, att
folkbildningen sedan den tiden ej gjort något jättesteg, och att man,
då dess gång hittills varit så ytterst långsam, ej kan af några
århundraden härefter vänta särdeles mycket för densamma. Det enda som
häruti kan berättiga menskligheten till några bättre förhoppningar är,
att den stora bristen i folkundervisningen, som hittills varit mera
omedveten, numera blifvit allestädes bättre insedd och erkänd.
Hvad en rätt folkundervisning, en bildning, som genomträngt hela
nationen, skulle förmå äfven emot dryckenskapslasten, borde icke vara
svårt att begripa. Icke skulle en moder eller fader tro sig gagna sitt
barn genom att i vaggan hälla i det några droppar bränvin, eller,
hvilket kommer på ett ut, nedtysta hvarje dess skrik med droppflaskan,
om de visste, att sådant hos dem vanligen grundlägger ett framtida
behof af spirituösa, så det ock för tillfället må döfva deras lidande
och nedtysta deras gråt. Icke heller skulle ynglingen sätta så stor ära
i att på värdshusen eller eljest förtära sina föräldrars ofta nog
mödosamt förvärfvade medel, och tro sig stå så högt i manhaftighet,
som han nu vanligtvis tror, när han utan att blifva liggande kan
intaga mer än andra, om han bättre visste, hvad för slut dessa
manhaftighetsprof vanligtvis taga, eller att det är långtifrån ärofullt
att onödigtvis utan någon rimlig nytta förstöra ens sina egna, så
mycket mer fremmande medel. Skulle vidare husfadern och husmodern inse
att välvilja för sina medmenniskor är någonting annat, än det nu
vanliga skrytet och bemödandet att synas hafva allting bättre eller
åtminstone lika godt som andra, deras vilkor må föröfrigt vara hurudana
som helst, så skulle de troligen ej, såsom nu vanligt är, uppbjuda alla
sina krafter för tillställningar af tråkiga nöjen och lustbarheter,
utan hellre använda sin tid och förmåga på nyttigare företag.
Emot sådana ofog, hvars grund vi tro ligga i en bristande folkbildning,
hafva nykterhetsföreningame uppträdt, och hvem skulle ej önska dem
framgång i sin sak, äfven om han ej kan godkänna nyttan af ett totalt
bortlemnande af spirituösa. Spirituösa drycker såväl som kaffe, the,
tobak m.m. äro likaså litet som någonting annat utan sin goda afsigt
och nytta i naturens hushållning. Orsaken dertill, att man ej
allmännare insett deras bestämmelse, ligger, såsom vi tro deruti, att
man för ensidigt fästat sig vid deras missbruk, och att man betraktat
dem i förhållande till den individuella menniskan -- äfven då mera i
zomatiskt än psykiskt hänseende -- i stället att man bort taga hela
menskligheten och företrädesvis dess andliga sida i betraktande.
Likasom hvarje enskild menniskas, så är ock hela menniskoslägtets
bestämmelse att med tiden förbättras och förädlas, och det är en sådan
slägtets utveckling hvarpå hufvudsakligen uppmärksamheten borde fästas,
när fråga är om spirituösas bestämmelse och gagn. Huru skola spirituösa
kunna verka något för menniskoslägtets förädling, frågar mången; svaret
derpå behöfver ej sökas alltför långtifrån. Allmänt erkändt är, att det
andliga elementet hos menniskan utöfvar en stor inflytelse på det
kroppsliga, eller såsom man plägar säga, drager kroppen efter sig,
likasom den äkta konstnärn formar sin bild efter idealet, och såsom
redan hos en enskild individ hvarje starkare framträdande passion eller
annan andlig potens vanligtvis trycker sin pregel på ansigtet. En lika
känd sak ar den förstegring, som måttligt njutna spirituösa tillskynda
det andliga elementet hos menniskan. Inbillningskraften lifvas, själen
blir så att säga mera fri och tanken ledigare, i det alla små bekymmer
och andra omsorger, som förut verkade hämmande, lemnas å sido. Till och
med hypokondristen ser man i ett gladt lag upplifvad deltaga i andras
glädje, misantropen blifva sällskaplig och den kalla egoisten visar ett
varmt deltagande för sina medmenniskors väl. Någon sanning innehåller
derföre Sir John Falstaffs välkända beröm öfver vinet i Shakespeares
Henrik IV, der han yttrar sig på följande sätt: "Jag vill svärja på,
att den der nyktra unga herren är en misantrop; ingen menniska kan ju
förmå honom att le; men det är ej att undra på: han dricker intet vin.
Med så beskaffadt folk är det illa bevändt, ty vattnet, som de dricka,
och den eljest magra dieten afkyler deras blod, att de falla i ett
slags trånsjuka, och om de sedan gifta sig, få de bara flickor. De äro
vanligen narrar och fega stackare, hvilket äfven vi skulle vara, om vi
ej förstode värma oss. Godt Spanskt vin har en dubbel verkan, det
uppstiger i hjernan, fördelar der allt det dumma och grofva töcken, som
lagt sig öfver henne, gör henne rådig, rask och qvick, full af lifliga
bilder och glada föreställningar. När dessa sedan i det de framföras
till verlden, öfverlemnas åt rösten och tungan, blir deraf en makalös
qvickhet. En annan egenskap hos vårt ypperliga vin är, att det
uppvärmer blodet, hvilket förut kallt och trögt gjorde lefvern vek och
tvinande, hvaraf klenmodighet och försagdhet följer. Men vinet
uppvärmer och sprider det från de inre till de yttersta kroppens delar.
Det upplyser ansigtet, hvilket liksom elden från vakttornet manar hela
den lilla staten, som man plägar kalla menniska, till vapen, och då
följa alla lemmarne och de underordnade lifsandarne från provinserna
sina anförare, hjertat, som härigenom stort och mägtigt utför modiga
bedrifter. Och denna tapperhet kommer af vinet; all vapenskicklighet är
ett intet, om ej vinet lärer, huru man skall göra bruk deraf. Lärdom är
en guldhög, vaktad af en djefvul, till dess vinet befriar den och gör
den nyttig och brukbar."
Dessa Falstaffs ord jäfvas ej af hvad Albrecht von Hallen i sin
physiologi yttrar om vinet ungefär på följande vis: "tydligast märker
man, huru vinet uppväcker snillet, om man gifver akt på, huru det
disponerar menniskan för poesi, hvilken just är snillets sak." Ifrån
urminnes tider har man alltid antagit, hvilket ock saken sjelf
ådagalägger, att vinets upplifvande egenskap underhjelper
inbillningskraften och stämmer fantasin till högre flygt, hvarföre
Ovidius, som under sin landsflykt måste umbära vin, med skäl beklagar
sig sägande:
"All den gudomliga kraft, som fordom värmde mitt hjerta, Skaldernas
vanliga gäst, är borta".
Sådana auktorliga vittnesbörd äro dock nog öfverflödiga i en sak som
äfven eljest finner kanske för många försvarare. Ingen kan dock neka,
att vinet, njutet med måtta, framkallar äfven goda tankar och idéer,
som eljest kanske alldrig låtit höra sig. Låt vara, att de i de flesta
fall med vinet åter förflyga, ingen kan dock beräkna den riktning de
under sin tillvaro lemnat själen och hvad de möjligtvis hos andra
närvarande kunnat verka. En framfödd ide bortdör ej gerna, om den ock i
åratal vore bortglömd. Förr eller sednare gör den sig åter påmind, ofta
när ingen mera tänkt derpå. Ty nya tankar och nya idéer, huru och när
de ock hafva uppstått, blifva ej länge den enskilde menniskans
tillhörighet, om de eljest äro af den art, att menskligheten af dem kan
hafva någon vinning. Ännu i högre grad, än fallet är med det
kroppsliga, äger det andliga den egenskapen att fortplanta sig, om
detta ock ej låter sig tabellariskt åskådliggöra. Eller rättare sagdt
är det just det andliga, som i all fortplantning spelar hufvudrollen.
En gladare sinnesstämning, ett rörligare temperament, en lifligare
känsla och högre fantasi, hvilka af vinet framkallas hos individen,
kunna således småningom blifva det normala andliga uttrycket hos bela
slägtet.
Härigenom blifver det förklarligt, hvarföre just hos de nationer, hos
hvilka vinet företrädesvis varit i bruk, civilisationen gjort större
framsteg än hos andra, der vinets bruk varit inskränktare, och hvarföre
vilden liksom af en naturdrift rusar åstad efter starka drycker, när de
äro åtkomliga.
Men den betydelse vi i det föregående tillagt vinet i afseende på
mensklighetens förädling, förutsätter det måttliga bruket deraf, ej
dess förtäring ända till dryckenskap, som är och förblifver ett
oförsvarligt missbruk. Förtärdt ända till berusning kan vinet ej annat
än vara skadligt, så för hvarje enskild menniska, som för hela
menskligheten. Det blifver då den trolldryck, hvarmed Circe fordom
förvandlade Ulyssis följeslagare till svin och hvarom Ovidius sjunger:
Och så snart jag förtärt den dryck med törstande läppar,
Blef mitt hår till ragg förvandladt, skam till att tala;
Tala kunde jag ej, ehvad jag ämnade säga,
Blef det ett grymtande ljud, och nosen böjdes mot marken;
Munnen sträckte sig ut och växte så till ett tryne,
Halsen svalde och snart jag började böka i jorden
Med den mun som nyss förtärt den förföriska drycken;
In i ett svinstall stängs jag.
"Ack mitt goda namn! mitt goda namn. Jag har förlorat mitt goda namn
och rykte! Jag har förlorat min odödliga del, och det som återstår hos
mig äger ett oskäligt kreatur likaväl som jag. Att dricka och pladdra
lik en papegoja, att gräla, skryta och svärja, att prata dumheter och
galenskaper med sin egen skugga! Ack du vinets osynliga ande, har du
ännu ej ett namn, hvarpå du kan igenkännas, så vill jag kalla dig
djefvul! -- -- Ack att man kan taga en fiende i sin egen mun, för att
låta honom stjäla hjernan från sig, och att glada upptåg, fröjd och
gamman skola kunna förvandla oss till kreatur. Skulle jag bedja honom,
att återfå min tjenst, så torde han svara att jag är en fyllhund. Om
jag ock hade tusende munnar så skulle de allesammans tillstoppas af ett
sådant svar. Att vara först en förnuftig menniska, derpå en narr och
sedan innan man vet ordet af ett kreatur, ack det är förskräckligt!
Hvarje glas till öfverlopps är förbannadt, ty det innehåller
djefvulen."
Sådana äro den till förtviflan bragte drinkarens ord i Shakespeares
Othello, hvilka kunna tjena till begrundande för dem, som möjligtvis
tyckt, att det kort förut anförda talet af Falstaff till vinets beröm
varit för mycket bra.
Der missbruket af vin och andra spirituösa uppnått en större höjd,
hafva nykterhetsföreningarne uppträdt emot det och verkat välgörande,
ehuru man af mångahanda skäl velat förtyda och förlöjliga dem. Äfven
religionen, som ej förbjuder bruket af vin eller andra spirituösa, har
man låtit draga i fält emot dem, och likväl räknar vår religion
dryckenskapen till dödssynder (1 Cor. 6: 10; Gal. 5: 21; jfr. Rom. 13:
13; Eph. 5: 18, m.fl.). Den som bad utsticka ögat och afhugga handen,
om de äro till förargelse (Matth. 5: 29, 30) skulle i närvarande tid på
orter, der dryckenskapen är en daglig förargelse, troligen ej annat, än
råda till undvarandet af alla spirituösa.