392. Gömde piporna i påsen, ett finkst talesätt, hvarmed man
vill uttrycka, att han gjorde sig färdig, packade in.
Troligen har det ursprungligen sagts om dem, som gingo
omkring med säckpipor.
Händelsen har passerat på Laucko gård i Wesilax socken, hvilken tid,
känner ej undertecknad. Suomela ligger omkring 7 verst ifrån Laucko.
Den finska runon, hvarifrån denna öfversättning blifvit gjord,
förekommer tryckt uti Kanteletar 3 Osa, pag. 51-64, och sjunges
dessutom ännu af äldre qvinspersoner i Wesilax.
Några ord om finskans, estniskans och lappskans inbördes förhållande.
Föredrag den 14 februari 1854.
Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning. November 1853.
(De 5 sista häftena af årgången utkommo först 1854.)
Då jag nu har äran här uppträda med ett offentligt föredrag, så borde
jag visserligen begynna med några undskyllande ord för min både ovana
och oförmåga dertill, och det så mycket mer, som min af hela landet
sörjda, af utlandet saknade, oss mycket förtidigt frånryckte
företrädare genom sin öfverlägsna lärdom och snillrika framställning
vänjt icke allenast sina åhörare i den akademiska lärosalen, utan äfven
alla andra, som med någon uppmärksamhet läst hans skrifter, vid
någonting helt annat, än jag ens kan hafva det aflägsnaste hopp att
någonsin kunna åstadkomma. I jemförelse med denne min oförgätlige
företrädares stora förtjenster och hans allt uppoffrande kärlek för
vetenskapen framstår obetydligheten af mina sträfvanden åt samma håll
så mycket klarare, som de i sjelfva verket oftast ej varit annat, än
ett ofta omedvetet mer eller mindre planlöst användande af
tillfälligtvis sig erbjudande fördelar, och någon sjelfuppoffring vid
dem ej heller någonsin kunnat komma i fråga.
Men då nu likväl universitetets högsta styrelse täckts fästa det
afseende på dessa tillfälligheter, att den nådigst utnämnt mig till det
vigtiga lärarekall, hvaruti jag nu borde göra mitt offentliga inträde,
så är det väl rådligast för mig att lemna den nyss vidrörda
jemförelsen, hvilken i detsamma den erinrar om den oersättliga
förlusten, ej kan annat än så mycket mer nedslå sinnet och göra modet
vacklande. I dess ställe skall jag upptaga en annan jemförelse emellan
vårt finska modersmål och dess närmaste syskonspråk, sedan jag
dessförinnan fått tillfälle med några ord yttra mig om språk i
allmänhet.
Då man åtskiljer emellan _lefvande_ och _döda_ språk, så kunde det
tyckas, som skulle man i och med detsamma tillerkänna språken ett lif,
hvilket, liksom allt lif här i verlden, haft sin början, sin fortgående
utveckling och sitt engång inträffande slut. Så kunde det visserligen
efter ordalydelsen tyckas, men likväl är det mer än sannolikt, att
orden, som uttrycka denna åtskilnad, här träffat det verkliga
förhållandet närmare, än tanken någonsin åsyftat, och hvem skulle väl
förmena orden att någongång göra ett sådant försprång, när de eljest
och vanligen blifva långt efter.
Med lefvande språk har man väl i allmänhet ej ment annat än språk,
hvilka talas af folk, som för det närvarande finnas och lefva, och i
motsats dertill har man kallat de språk döda, hvilka engång talats af
folk, som numera icke finnas till, och vanligtvis fäster man derutöfver
det begrepp vid uttrycket "döda språk", att någon litteratur af desamma
ännu qvarfinnes.
Emellertid kan den, som tager saken i närmare betraktande, ej neka, att
språken äfven hafva sitt egna inneboende lif med en i tiden begränsad
början, en fortfarande, beständiga förändringar underkastad tillvext,
och ett engång inträffande slut, må det ock vara huru aflägset som
helst.
Att hvarje språk haft sin början, är en så sjelfklar sak, att derom
intet tvifvel kan uppstå. För något tusende år tillbaka fanns ju icke
ens det språk till, hvilket jag nu här har äran begagna, och likaså
voro de flesta andra europeiska språk då ännu i en så outvecklad
början, att det ingalunda var lätt att förutsäga, hvad af dem med tiden
skulle blifva.
Nästan lika sjelfklart är också språkens engång inträffande slut eller
död, om man hellre vill begagna det uttrycket för deras upphörande.
Utom annat hafva vi derpå oafvisliga bevis, hvad sanskrit, hebreiskan,
grekiskan, latinet och några andra forntidens språk beträffar, ty hvad
af dem återstår, är likaså litet det fordna lefvande språket, som en
sina par tusende år gammal mumie i de egyptiska grafvarna är den engång
lefvande och handlande personen. Deras ännu befintliga litteratur, den
må vara mer eller mindre rikhaltig, är ej annat än ett bättre eller
sämre utrustadt grafmonument öfver deras fordna härlighet.
Men hvem kan ens ana, huru många språk i tidens längd dött och
försvunnit utan något sådant monument, som för efterverlden skulle
påminna om deras fordna tillvaro? Sådant händer ännu oupphörligen med
åtskilliga mindre bekanta språk. Utan fara för öfverdrift kunde man
antaga, att sedan Amerikas upptäckt för tre och ett hälft århundrade
ett eller annat språk, som dess urinvånare talat, om ej med hvarje
menniskoålder så åtminstone för hvart århundrade nästan spårlöst
försvunnit, och att något dylikt händer med våra stamförvandters skilda
språk i Asiens nordliga delar, finner man bland annat af min
oförgätlige företrädares reseskildringar, ty det är ej gerna möjligt,
art ett språk, som numera talas af endast några få individer, kan länge
trottsa förgängligheten och fortfara bland de lefvandes antal. Bättre
framtid kan ej heller de i motsatt väderstreck från oss boende
vermländska Finnarnes språk hafva, ty efter all sannolikhet är finskan
hos dem efter några mansåldrar ej annat än en tradition, hvarjemte man
här och der i någon vrå skall påträffa en gammal, half-sliten, nedrökt
och neddammad bok, hvilken ingen af det då lefvande folket förstår, men
hvarom man möjligtvis vet berätta, att farfadren eller mormodren talt
det språk, hvarpå boken är tryckt.
Åtskilliga exempel kunde jag af egen erfarenhet anföra på ett sådant
bortdöende af ett språk. År 1837 om vintern kunde jag i Kuolajärvi
Lappmarker ej få anvisning på någon enda, som dåmera talade lappska,
ehuru många redan aflidna namngåfvos, hvilkas modersmål lappskan varit.
Alla talte sin finska med en egen brytning deraf. Fem och ett halft år
sednare påträffade jag i volosten Ischaira emellan Kargopol och
Wyitegra några tschudiska byar, som just höllo på att i stället för
sitt förra modersmål antaga ryskan. De äldre samtalade ännu sinsemellan
på tschudiska, men den yngre generationens vanliga språk var ryskan, om
den ock ännu väl ej allenast förstod utan äfven kunde uttrycka sig på
tschudiska. En generation till, och tschudiskan är i dessa byar helt
och hållet bortglömd, liksom det redan skett i många andra byar
deromkring.
Såsom säkert kan man i allmänhet antaga, att hvarje språk, som talas af
ett inskränkt antal menniskor, de der från alla sidor hafva påtryckning
af ett annat talrikare, mera upplyst och rörligt folk, skall småningom
undertryckas och försvinna utan annat spår än möjligtvis ett och annat
ord, som det anförtrott åt det kringherrskande språket och derigenom
lyckats få bevaradt. Det är den svages död, med hvars förkunnande
enligt ett finskt ordspråk ryktet ej besvärar sig, men att samma
öde förestår äfven den mäktige, derpå hafva vi i det engång
verldsherrskande romerska språket ett alltför bekant exempel. Dock
tillgår det annorlunda vid ett sådant herrskarespråks undergång: genom
inre upplösning och yttre verkan af andra, fremmande tungomål
framalstrar det flere nya språktelningar, af hvilka sina afkomlingar
det småningom förtäres, tills det slutligen alldeles försvinner. Utom
det romerska må man ännu erinra sig det rika sanskrit språket, för att
så mycket bättre finna sanningen af det nyssanförda.
Ehuru visserligen de begge nyssnämnda orsakerne: inre upplösning och
fremmande inverkan vanligtvis och kanske alltid äro tillstädes vid nya
språks uppkomst af ett moderspråk, så bör man dock ingalunda förstå
saken sålunda, som vore de begge alltid lika starkt verkande, ty än är
den enas af dem, än den andras verkan öfvervägande. För tanken vore det
visserligen icke omöjligt, att ett moderspråk blott och bart genom inre
upplösning kunde framalstra nya telningsspråk, men i verkligheten torde
sådant aldrig inträffa, utan att äfven fremmande inflytelse dervid vore
medverkande, liksom på andra sidan också den förändring, ett språk
undergår tillfölje af fremmande inverkan, vanligtvis underhjelpes och
påskyndas af språkets inre upplösningstillstånd. För att på hvardera
fallet anföra något exempel, så synes det, som hade det romerska
språkets afkomlingar uppstått mer genom fremmande tungomåls inverkan på
latinet, hvaremot de många skilda språken, som tillhöra den scytiska
språkätten, företrädesvis utvecklat sig af moderspråkets inre söndring.
Jag önskade att få för de språk, hvartill äfven vårt kära finska
modersmål hörer, begagna det historiska namnet _scytisk_ hellre än de
dels geografiska dels ethnologiska benämningarne altaisk, ural-altaisk,
turanisk, finsk-tatarisk m.m., emedan det synes, som kunde äfven den
bästa af dessa benämningar, den altaiska, passa likaväl för de
indogermaniska som för de scytiska språken, ty äfven de förras ättmoder
har sannolikt befunnit sig i den _altaiska_ bergsregionen. Ville man
ändock använda namnet altaisk, så borde man väl då kalla de scytiska
språken till _nordaltaiska_ och de indogermaniska till _sydaltaiska_,
men äfven med denna åtskilnad synes benämningen vara mindre lämplig,
såvida det fordras mer än vanlig kombinations förmåga för att finna,
huru t.ex. finskan, som väl alldrig talats och troligen framdeles ej
kommer att talas af folk uppå eller ens i närheten af Altai-bergen,
skall heta ett altaiskt språk; det vore ungefär detsamma, som om man
ville kalla Finnarne till ett altaiskt eller annat asiatiskt folk.
Deremot kunna Finnarne ganska väl heta ett scytiskt folk, och deras
språk äfvenså ett scytiskt språk, och allt derföre vill det synas, som
hade de lärde män, hvilka gjort sig besvär med utgrundandet af
benämningen altaisk för ifrågavarande fall, alltförväl kunnat åtnöja
sig med den förut befintliga scytiska benämningen, om hvars lämplighet
äfven den celebra Rask yttrar sig på följande sätt: "De gamle, säger
han, som gåfvo alla mellan- och nordasiatiska såväl som nordöstliga
europeiska folk namnet _Scyther_, hafva väl haft ett riktigare begrepp
om deras slägtskap, än man velat tillstå dem, och detta namn är
otvifvelaktigt det enda passande, hvarunder de alla kunna
omfattas".[30]
Men det är tid att från dessa anmärkningar återkomma till det förra
ämnet: nya språks uppkomst genom ett urspråks inre söndring, på hvilket
sätt det scythiska ättspråket företrädesvis af sig framalstrat de många
deraf härledda dels ännu befintliga, dels redan försvunna, sinsemellan
beslägtade språken, bland dem äfven vårt finska modersmål. Det är en
förut anmärkt, allmänt känd sak, att ett språk i sin naturliga frihet
lämpar och gestaltar sig olika efter olikheten af den yttre naturen och
folkets olika lefnadssätt. Sålunda antager det en särskild form och
prägel allteftersom en ort är en bergstrakt eller ett lågland, uppland
eller kustort, skogrikare eller flackare, klimatet varmare eller
kallare, och ett lika mäktigt inflytande utöfvar ett folks lefnadssätt
och bildningsgrad på språket, som derefter gestaltar sig olika
alltefter som folkets hufvudsakliga sysselsättning är jagt, fiske,
boskapsskötsel, åkerbruk, handel o.s.v., eller som det är rörligare
eller trögare, står på en högre eller lägre bildningsgrad, är i
besittning af en rik litteratur eller saknar densamma. Alltefter det
dessa förändras, förändrar sig äfven språket, ty man måste engång för
alla ihågkomma, att ett lefvande språk alldrig är någonting
stillastående färdigt, utan befinner sig i en fortgående framalstring
och utveckling, liksom fallet äfven är med allt annat lefvande.
Egentligen är det menniskans eller folkets andliga egendomlighet, som
förändras och rättar sig efter de nyss antydda olikheterna i yttre
naturen och lefnadssättet, och språket, såsom ett uttryck eller en
representant af det andliga tillståndet, följer i andra ledet efter.
Det nyss anförda kan äfven förklara fåfängligheten af alla försök, som
blifvit gjorda eller göras att engång för alla fastställa några
orubbliga reglor för ett lefvande språk. De kunna gälla och hafva sin
tillämpning för en tid, men sedan måste de åter omgöras, eller blifva
de, såsom för närvarande den engelska och franska orthografien,
olämpliga för språket. När nämnde orthografier efter några århundraden
hunnit blifva ännu mer otjenliga, och man slutligen, för att de
orthografiska lärorna ej må öfvervexa hela grammatiken, måste göra en
förändring i de nuvarande skrifsätten, hvilket ofelbart förr eller
sednare kommer att inträffa, då får man på engång tvenne nya språk till
verlden, hvilka skilja sig från franskan och engelskan, såsom de nu
skrifvas, mer än nygrekiskan från forngrekiskan, ryskan från slavonskan
och svenskan från danskan, och äfven detta, i och med detsamma som det
borde afstyrka från antagandet af ett stereotypiskt skrifsätt för något
lefvande språk, kan gifva en vink om språkens fortgående förändring och
möjligheten af nya språks tillkomst. Den tid, den franska och engelska
orthografien tillkom, voro orden i nämnde språk längre, rörelsen i det
allmänna lifvet ringa, de andliga sträfvandena obetydliga, industrien
och handeln svaga, och derföre kunde menniskorna uttrycka sina tankar
långsammare, och hade ändock tid öfver till stillatigande, liksom
Finnen ännu i denna dag med sina få ämnen att omtala, skulle väl hinna
dermed, om ock hans ord vore dubbelt längre, än de verkligen äro. Men
efterhand uppkom sedan ett rörligare lif, den förut ofta odrägligt
långa tiden begynnte anses lika med penningar, hvarföre man bjöd till
att hushålla dermed och räknade äfven det för en vinning att kunna
uttrycka sin tanke på kortare tid. Derigenom har det händt, att
nuförtiden de flesta ord t.ex. i engelskan uttalas enstafviga, ehuru de
ännu efter det fordna sättet skrifvas med två eller flera stafvelser.
På samma sätt har hvardagstalet i svenskan kommit sig till många
förkortningar, t.ex. _ha, ta, ge, be_, för _hafva, taga, gifva, bedja_;
_sen, fa, sku_, för _sedan, fader, skulle_ o.s.v. Äfven finskan på
kustorterna röjer samma sträfvan, i det den i många fall ej allenast
saknar den uti inre landet brukliga ändelsevokalen, men äfven ofta
förkortat qvantiteten; och äfven detta kunde man vara böjd till att
anse såsom förorsakadt af ett raskare, verksammare och rörligare lif på
samma kustorter, om man ej hellre, såsom framdeles kommer att omnämnas,
kunde antaga, att i motsatt förhållande orden inuti landet med tiden
förlängt sig från hvad de ursprungligen varit.
När således språket på alla tider och ställen är ett troget uttryck af
menniskans andliga tillstånd, och alltid gestaltar sig derefter, så
följer deraf, att om en stam menniskor med samma språk kringsprides i
öster, vester, norr och söder, utan oupphörligt fortfarande ömsesidigt
umgänge, och dessa menniskor sedan på hvart sitt ställe förökas och
vexa till skilda folkslag, skall äfven språket i tidernas längd omforma
sig olika på hvart ställe, och detta ådagalägger tillräckligt
fåvitskheten af den förmodan, någon möjligtvis kunde hafva, att man
måhända någonstädes i de altaiska eller uralska eller kaukasiska
bergstrakterne kunde påträffa menniskor, som ännu talade ren finska.
Med annat vilkor, än att dessa menniskor för ej länge sedan från oss
utflyttat dit, vore en sådan händelse det största underverk, ty enligt
naturliga förhållandet måste tillochmed slägtskaps kännetecknen blifva
med tiden och afståndet allt svagare och svårare att uppdragas och
igenfinnas.
Efter hvad redan blifvit antydt, kan således ett språk af sig sjelf
genom inre söndring framalstra nya slägtspråk, liksom det äfven genom
fremmande umgänge kan sönderfalla till nya språk, likväl ihågkommandes,
hvad också redan nämndes, att de begge sätten ofta äro samverkande. Ty
der också ett språk af sig sjelf sönderfaller till flere deraf
härstammande andra, plägar dessas utveckling påskyndas af fremmande
språks inverkan, emedan ett folk, det må lefva i hvilken vrå som helst
på jorden, ej kan tänkas såsom alldeles afskildt från andra, och man i
och med detsamma ej heller kan tänka sig en uteslutande inre och
sjelfständig utveckling af ett språk. Om också fordomdags fremmande
folks umgänge med hvarandra var mycket mindre, än nuförtiden, och med
detsamma språkens ömsesidiga beröring med hvarandra äfven mindre, så
fanns då likväl en annan vigtig orsak till språkblandning förhanden uti
trälarne, som ofta voro krigsfångar af fremmande folk, och hvilka utom
annat äfven begagnades till domestiker i den inre hushållningen, der
deras språk ovilkorligen måste ha ett verksamt inflytande på den
uppvexande ungdomens språk. Men i förhållande derefter, som ett folk
lefver mer eller mindre afskildt, är ock den sjelfständiga utvecklingen
af dess språk mer eller mindre betryggadt, och ju trögare
och mindre bildadt ett folk ar, dess långsammare förändring är dess
språk underkastad!
Det scythiska ättspråket, sjelf en nära afkomling af menniskoslägtets
urspråk, och således en syster eller ett syskonbarn till det
indogermaniska, det semitiska, det kinesiska och det malayiska
ättspråket, fördelte sig med ätten till flere klasser eller familjer i
de nordliga delarna af såväl Asien, som Europa och Amerika. Vid
bestämmandet af dessa språkklasser eller familjer har man följt olika
indelningsgrund alltefter som man trott sig hos något af de sinsemellan
beslägtade språken finna större eller mindre likhet med några andra. Så
har t.ex. den oss närmast angående finska språkfamiljen af Klaproth
indelats i sex särskilda stammar, nemligen: de germaniserade Finnarnes,
den volgiska, den permiska, den voguliska, den ungerska och den
ostiakiska, hvarvid han således gifvit samma språkfamilj nog vida
gränsor, utan att dock i den eller någon annan scythisk språkfamilj få
rum för Turkarnes språk, hvilket han räknar till den kaukasiska
familjen. Rask deremot har en annan indelning och inrymmer äfven
turkiskan i samma språkfamilj, liksom de nya språkforskarne
öfverhufvudtaget deruti hafva följt honom.
Dessa indelningar kunna dock här alltförväl åsidosättas, för att vi i
det följande mer uteslutande må kunna hålla oss till de med vårt finska
modersmål närmast beslägtade estniska och lappska språken. Det är väl
numera omöjligt att ens till någon sannolikhet närmare bestämma tiden,
då dessa från ett gemensamt grundspråk skilde sig till särskilda, men
det kan man dock antaga som säkert, att lappskan redan då utgjorde ett
särskildt språk, när finskan och estniskan ännu vandrade tillsammans.
Äfven finnes det ganska tillräckliga skäl för det antagande, att
lappskan af dessa tre blifvit minst förändradt från det engång
gemensamma grundspråket, och dessa skäl äro ej allenast yttre, som fås
af lapparnes åtskilda läge och minst kultiverade tillstånd, utan äfven
inre, hemtade af sjelfva språket, som såväl i sitt alfabet, som i
enskilda ord och former har mycket gemensamt med de öfriga
slägtspråken, än finskan och estniskan numera hafva, hvarföre lappskan
utgör liksom en föreningslank emellan finskan och estniskan på den ena
sidan och tscheremissiskan, syrjänskan, ungerskan m.m. på den andra.
Sålunda har det lappska alfabetet åtskilliga aspirerade och
hväskonsonanter, hvilka det finska och estniska saknar, men som
vanligtvis igenfinnas i de uti norra Ryssland i Europa och Asien
förekommande slägtspråken. En annan hufvudsaklig olikhet är, att
lappskan saknar vokalljuden y och ö, hvilket äfven i sin mån
tillkännager, att språket befinner sig på en lägre utvecklingsgrad. I
några andra vokalljud, isynnerhet diftonger, är uttalet ännu så osäkert
och sväfvande, att språkforskarne ofta stannat i förlägenhet huru de
borde uttrycka dem med svenskans, norskans eller finskans vokaltecken.
Äfven af de personela pronominernas och hjelpverbets större
regelbundenhet i lappskan, än i finskan och estniskan, kan man ej annat
än komma till den slutsatts, att lappskan bättre försvarat sin
ursprunglighet, än finskan och estniskan, åtminstone har den ej mycket
lidit af andra språks inverkan, hvilken framförallt yttrar sig i
personpronominer och hjelpverbet.
Angående ordformen är bland annat att anmärka en väsendtlig åtskilnad
deruti, att lappskan i många fall saknar finskans vokaliska ändelser ej
allenast i stammen utan äfven i ändelserna, en omständighet som den har
lik med estniskan och några kustdialekter i finskan. Man vore böjd att
anse de förkortade formerna för en afslitning af orden, om det ej
funnes åtminstone lika starka skäl för det antagande, att just de äro
de ursprungliga, och att finskan sedermera genom en egen inre
utveckling kommit sig till sina vokaländelser. För denna förmodans
sannolikhet talar ej allenast förhållandet i lappskan och estniskan,
utan såvidt jag känner äfven i alla andra slägtspråk, uti hvilka det är
enahanda. Att finskan sålunda skulle hafva förlängt sina ord kan
ingalunda förekomma mindre sannolikt derföre, att enligt hvad man
känner, språken med tiden sträfva till att förkorta sig; det kommer här
an på olika, stundom motsatta orsaker. I språkets barndom, då dess
bildningselement är öfvervägande, skjuter det friskt ut och framalstrar
en mångfald af former till motsvarande af begreppets små förändringar
och olika förhållanden, men sedan språket en tid fortfarit dermed och
likasom utnött eller försvagat sin första bildningskraft, kommer det
till en annan period, då det mer sysselsätter sig med ordnandet af de
sålunda tillkomna formerna, än tillskapandet af nya. Formerna, som
under den förra perioden ofta voro sväfvande, osäkra och mångtydiga, få
nu efter hand en fastare intellektuel betydelse, och stödjande sig
derpå kan språket sedermera utan saknad låta från desamma ett och annat
bortfalla, som under den första bildningsifvern, då formerna
hufvudsakligast bjödo till att med ord återgifva sinliga intryck och
föreställningar, tillkommit. Äfven häri är språket, såsom enhvar lätt
finner, en trogen återspegling af folkets lif och det menskliga lifvet
i allmänhet under barndomstiden, då de sinliga intrycken ock
föreställningarne spela hufvudrollen, samt under en sednare
reflekterande ålder. Sålunda är det mycket troligt att finskan, sedan
den från det gemensamma grundspråket skilt sig och begynnt ett
sjelfständigt lif, ej mindre förlängt de förut en- eller tvåstafviga
orden till två- och trestafviga, än tillagt de konsonantiska
böjningsändelserna en vokal i slutet, och detta får så mycket mer
sannolikhet för sig deraf, att den vokaliska ändelsen i några fall uti
samma ord är olik i olika dialekter, såsom man vet, att den olonetsiska
dialekten ofta har ett u och y, der finskan har _a eller ä_. Likaså 1
och 2 pers. plural, i finskan än ett _a, e eller o_. Saken torde bäst
kunna förklaras sålunda, att begge dialekterna i samma fall fordom haft
konsonantiska ändelser, och att de hvardera sedan sträfvande till
vokaländelse endast skilt sig i valet af vokal. Särskilda orsaker kunde
förefinnas, hvilka hindrade estniskan att göra detsamma, ty liksom allt
annat här i verlden bero äfven språkföreteelserna ytterst af orsak och
verkan. Såsom särskilda orsaker till estniskans qvarstadnande vid de
konsonantiska ändelsema kunde man anse ett rörligare lif, folkets
boningssätt i sammanbyggda byar, landets olika beskaffenhet m.m.
sådant, hvilket allt, efter hvad redan förut omnämnts, inverkar olika
på språket, som gestaltar sig annorlunda t.ex. på en bergstrakt, än på
en kustort, annorlunda i ett flackt, annorlunda i ett skoguppfylldt
land. Det är isynnerhet på de sjörika orterna, Savolax, Karelen och
Österbotten, der en sådan ordförlängning med vokal renast förekommer,
och der allmogen ännu i denna dag bor enstaka. På de orter deremot, der
folket bor tillsammans i större byar, såsom i Tavastland och på
åtskilliga kustorter är fallet, finner man ett kortare språk, antingen
det då förblifvit så efter sitt ursprungliga skick eller sedermera
förkortat sig.
Utom de tillfogade vokaliska ändelserna, har finskan, der det så
fordrats, förenklat konsonantändelserna, hvilket dock i estniskan och
till en del äfven i lappskan förekommer, men hela vokalharmonien, eller
ändelsevokalernas överensstämmelse med rotens, synes finskan efter
skilsmessan från syskonspråken hafva utarbetat för egen räkning,
ty i lappskan finnes den icke, och i estniskan är den äfven till
större delen en okänd sak. Oaktadt andras motsatta åsigt anse vi
vokalharmonien, som i en del af de till finska språkfamiljen hörande
språken förekommer, i andra icke, ej hafva varit något till
grundspråket väsendtligen hörande, utan utvecklat sig sedermera allt
efter som rotstafvelsens vokal fick ett mer eller mindre skarpt och
bestämdt ljud. I lappskan liksom i estniskan är nämnde vokalljud ej så
skarpt bestämdt som i finskan, utan kan första stafvelsens vokal i
sagde språk ofta få en tillstötning af ett annat vokalljud, det lappska
_a_ t.ex. en tillstötning af _ä_, och likaså _o_ af _ö_ eller _e_.
Genom en sådan ljud-nyansering har i estniskan utvecklat sig en egen
vokal emellan _e_, _o_ och _ö_, för hvilken man numera antagit ett eget
tecken, men som förut betecknades olika med oe, oö, Öe eller Öo. Samma
ljud påträffas märkvärdigt nog äfven i lappskan, ehuru man der ej
infört något särskildt tecken derföre, utan skrifver t.ex. _buorreb_
(bättre) än med uo, än med _ue_ eller _uoe_.
Genom sjelfständig utveckling har finskan äfven till en del utbildat
sitt rika kasussystem utöfver hvad det i början kunde vara. Finskan
räknar 15, lappskan 8 kasusformer, och då äfven af dessa lappskans åtta
kasus endast sex hafva likartade ändelser med finskans, så synes derat
att hela 9 kasus i finskan tillkommit sednare, och dessutom har språket
under sin första bildningsförmåga varit på god väg att få ännu flere. I
några dialekter i finskan förekommer nämligen spår af en egen kasus på
-nta, bildad af essivus med tillsatts af infinitivi ändelse, t.ex.
_siintä, luonta, takanta, kotonta, ulkonta, kaukanta_ i stället för det
vanliga _siitä, luota, takua, kotoa, ulkoa, kaukoa_, hvilken
halfbildade kasusform på sina ställen i Ingermanland har en allmännare
användning, så att man t.ex. säger: _emon ainoan apunta, ätti kullan
kumppalinta_, för hvilket man i vanliga finskan, som ej upptagit denna
kasusform, eller gifvit den en allmän användning, måste genom
omskrifning säga: _oltua emon ainoan apuna, äiti kullan kumppalina_.
Äfven af en annan kasusbildning med ändelsen _ne_, som uttryckte
rigtning åt något håll finnas tillräckliga lemningar: _tänne, sinne,
muanne, hyvänne päin, toisanne_.
I estniskan räknar man 12 särskilda kasus, af hvilka elfva hafva
besläktade ändelser med finskans, den tolfte med lappskans. Estniskan
har ännu en trettonde vanlig ändelse för substantiver, nemligen den på
_-ni_, med begreppet _ända till_, t.ex. _pohjani_, ända till botten,
_surmani_, ända till döden, men obekant är för mig, af hvad skäl
grammatici ej upptagit den såsom tillhörande en särskild kasus, hvarmed
deras antal kunnat blifva tretton.
En egen märkvärdighet hos den estniska deklinationen äro dess parallela
kasusändelser i flertalet, eller en dubbel pluralform, en när ordet är
bestämdt, en annan når det är obestämdt. Sådana äro t.ex. af laps,
barn, bestämda formen: _lastele, lastelt, lastest_, den obestämda:
_lapsile, lapsilt, lapsist_. I lappskan finnes ej något spår till denna
dubbla deklination, men väl i finskan, der man af flertalets genitivus
har en dubbel form _lasten, lapsien, ihmisten, ihmisien, rantain,
rantojen_ o.s.v. af hvilka, såsom fallet är i estniskan, den förra
borde vara för bestämda, den sednare for obestämda fall, men hvilka
vanligtvis utan någon åtskilnad blifvit i finskan efter måfå eller på
sin höjd med något afseende på välljudets fordringar begagnade.
En märkvärdig omständighet för estniskan är, att den alldeles saknar
personalsuffixerna, hvilka lappskan och finskan äger fullständigt så
för en- som flertalet. Man har trott, att de förut funnits allmänt i de
scythiska språken, men sedan genom de indogermaniska språkens inverkan
gått förlorade för en del af dem -- en mening, som på långt när ej
låter bevisa sig. Mycket troligare är, att de ej ännu varit utbildade i
det gemensamma grundspråket, utan först sednare i en del af de derifrån
härstammande språken tillkommit, i andra blifvit outvecklade, ty om de
tillfunnits redan i grundspråket, så hade de äfven i de språk, der de
nuförtiden ej finnas, bort qvarstadna åtminstone i några adverbiala
uttryck, hvilket ej alltid är fallet. Detsamma kunde sägas angående
gradus superlativus, som i de andra språken finnes, men i estniskan
saknas, och till denna förmodan finnes så mycket mera skäl, som
lappskan och finskan på olika väg bildat sin superlativus, lappskan
t.ex. _ugjo, ujob, ujomus_, _roakkad, -dabbo, -damas_, _gavvel,
-labbo, -lamus_, finskan _ujo, ujompi, ujoin_, _rohkia, -ampi,
rohkein_, _kavata, -lampi, -lin_, likaså _nuorra, -rab, -ramas_, f.
_nuori_ etc.
För att ej draga alltför länge ut på tiden, kan adjektivernas dubbla
form, en egen företeelse i lappska språkets utveckling, här alltför väl
förbigås, äfvensom den för lappskan egna omständigheten, som äfven till
en del förefinnes i estniskan, att det vidfogade adjektivet blifver
oförändradt framför sitt substantiv ungefär som den förkortade formen
af adjektiverna på _-nen_ i finskan: _muinais-aika_, _huomis-päivällä_.
I de språk, der sådant händer, är adjektivet med sitt substantiv att
betraktas nästan såsom ett sammansatt ord. Med undantag af det
nyssnämnda och några få andra fall, som medgifva ett sådant bruk, t.ex.
i _aika miehelle, kelpo pojalta, koko päivänä_, böjer finskan
fullständigt både adjektivet och substantivet och har således
i denna sak kommit till en högre utveckling än syskonspråken.
I verbernas böjning och härledning är lappskan fullständigare än både
finskan och isynnerhet estniskan. De lappska verberna äga ej allenast
en fullständig passivform utan äfven dualis i alla modi och tempora.
Dessutom urmarker sig lappskan genom rikedomen af derivata verber,
såsom inchoativa, desiderativa, m.m., hvilka till en del saknas i
finskan, och ännu mer i estniskan. Den lappska passivformen återfinnes
visserligen i finskan, men med neutral eller reflexiv bemärkelse t.ex.
_antautuupi_, han gifver sig, motsvarande lappskans _addejuvvup_, han
gifves, likaså: _ostautuupi_ mot _oasstajuvvup_. Deremot saknar
lappskan finskans modus optativus och äfven åtskilliga former af dess
modus substantivus, hvilken brist äfven finnes hos de estniska
verberna, utom det att de sistnämnde ej hafva någon modus concessivus
eller praesens conjunctivi, såsom nämnde modus af äldre grammatici
kallats.
Af hvad jag nu haft äran anföra -- ock hvartill mycket kunde tilläggas
-- kan man finna att lappskan, estniskan och finskan hvar i sin
rigtning utvecklat sig olika. Hos hvarje språk af dessa har denna
utveckling visserligen följt språkets inre, egendomliga ande, eller
varit en uppenbarelse af dess individuella lif, hvarigenom den olikhet,
som nuförtiden emellan nämnde språk finnes, äfven utan någon annan
tillstötande orsak kunde förklaras, ehuru likväl en fremmande inverkan
isynnerhet på estniskan och finskan äfven i sin mån bidragit till att
göra denna olikhet ännu större. Det kan tillochmed hända, att de för
lappskan fremmande vokalerna _y_ och _ö_ till en del genom tyskans och
svenskans inflytande tillkommit i de andra språken. Genom egen
tillskapning lärer lappskan, sedan den skilt sig från det gemensamma
stamboet, kommit sig till konsonanten _f_, hvilken i estniskan saknas,
och i finskan endast i lånta ord och fremmande namn begagnats, utan att
folket ännu i större delen af landet lärt sig dess egna uttal.
Framför både finskan och lappskan har det tredje systerspråket,
estniskan, sträfvat efter ordens korthet, hvartill det kommit ej
allenast genom den vokaliska ändeisens åsidosättande, utan ock likaså
mycket genom stammens sammandragning och kvantitetens förkortning i
andra och följande stafvelser. Således säger Esten: _joelt, joest_, för
vårt _joelta, joesta_, _andlen, andma_ för _antelen, antamaan_,
_hakkama_ för _hakkaamaan_ o.s.v. Utom annan vighet och behändighet,
som språket genom en sådan förkortning tillvunnit sig, har det
derigenom blifvit mycket användbarare för moderna versformer, än
finskan och lappskan det äro. Deremot har språket i sina egna
etymologiska former af samma orsak blifvit så borttappadt och
intrassladt, att det i många fall är omöjligt utan finskans tillhjelp
få dem utredda.
Det kan vara tid att lemna dessa jemförelser, dock utber jag mig att
ännu få yttra några ord i allmänhet om den bildning, ett språk genom
fremmande inflytelse kan tillvinna sig. Dervid äfventyrar språket lätt
att bortglömma sitt eget skaplynne, och detta händer isynnerhet om det
i hast skall upphöjas till ett allmänt skriftspråk ifrån att dittills
hafva varit endast allmogens talspråk eller ock begagnats blott i vissa
grenar af det skriftliga uttrycket. De nya ett allmänt skriftspråk
tillhörande begreppen fordra nödvändigt sitt eget uttryck, och då
språket i hast ej finner sådana af egna tillgångar, så tager det sin
tillflykt till ordlån, men då dessa blifva på en gång i större mängd
anlitade, så hinner språket omöjligen omskapa dem efter sin egendomliga
art, hvarföre de länge komma att stå i ett fremmande förhållande och
derigenom hämmande inverka på språkets bildande kraft; det kommer
härvid att lida af indigestion, såsom man vanligen i medicinen benämner
ett analogt förhållande. Men likasom det öfverallt åtföljer bildningen
att ej åtnöja sig med det inhemska, utan från alla verldsdelar
hopskrapa sina förnödenheter och gerna tillegna sig fremmande seder, så
synes det äfven vara ett till bildning sträfvande språks tillhörighet
att allt mer och mer utan en ängslig rädsla upptaga och införlifva hos
sig fremmande såväl enskilda ord som hela uttrycksformer. Så hafver
äfven finskan gjort, och mängden af ord och ordställningar, som den i
tidens längd tillegnat sig från isländskan, svenskan, danskan, ryskan,
tyskan och tillochmed latinen, är större, än mången säkert kunde ens
förmoda. Men derigenom, att desamma småningom upptagits, hafva de till
större delen blifvit så införlifvade med språket, att man vid de flesta
af dem numera knappt kunde ana till ett fremmande ursprung. Men skulle
t.ex. för ett eller endast ett halft århundrade tillbaka finskan i en
hast kommit att blifva landets offentliga språk för den lärda
undervisningen, vid domstolarne och andra embetsverk, äfvensom för
vetenskapliga arbeten, så vore det nu utan tvifvel fullt med
oassimilerade svenska, tyska, franska, latinska och grekiska termer,
hvilka framtiden skulle hafva svårt, om ej omöjligt, att någonsin
bortrensa, förutsatt att man ens ville det. "Hvad skulle det då betyda
mot den stora fördelen å andra sidan", invänder härvid mången, och
säger: "hafva ej äfven svenskan, tyskan, ryskan och andra språk
upptagit en mängd ordlån, hvarföre skulle då finskan ej kunna begagna
sig af samma rätt?" Dem som så tänka, ber jag erinra sig en liten
omständighet, som här är af mycken vigt, den nemligen, att sinsemellan
beslägtade språk, såsom de nyssnämnda och andra indogermaniska språk
äro, vida lättare kunna tillegna sig hvarandras ord och former, än
fallet vore med finskan, hvilken såsom bekant är tillhör en helt och
hållet annan språkstam. Af de förra sinsemellan kan man få tillochmed
ett kompostspråk, såsom det engelska språkets exempel ådagalägger, men
det är ej gerna tänkbart, att af finskans och svenskans eller något
annat indogermaniskt språks skilda elementer någonsin en sådan
sammansättning kunde uppstå, som kunde motsvara ens de aldra lägsta
fordringarne på språkharmoni och skönhet. Allt dertöre anser jag
finskan ännu hellre kunna sakna uttryck för mångt och mycket, än att
äga dem, men odugliga, ty liksom vid uppfostran det är en erkänd
sanning, att man lättare kan göra folk af ett alldeles obildadt barn,
än af ett vanartadt, så skall också språket mycket lättare upphjelpa
sig ifrån förhandenvarande brist och fattigdom, än det förmår afskaffa
en missbildning, som under långa tider fått inrota sig i detsamma.
Dessa slutord har jag trott mig böra tillägga till tröst och
hugsvalelse för dem, hvilka möjligtvis kunde önska, att finskan redan
hade inträdt i alla ett bildadt språks funktioner, såsom en sådan
önskan här och der ofta låtit höra af sig såväl hos bildade personer
som finska allmogen, och äfven är fulltut lika naturlig och berättigad,
som barnets önskan att höra till de fullväxtas antal. Det hade
onekligen varit en evärdelig vinst för finska språket, om det i början
fått utvecklas och utbilda sig bredvid samhälls-institutionerna och
bildningen, men då försynen engång låtit det gå annorlunda, och det
genom den svenska eröfringen för nära sjuhundra år tillbaka blef till
följe af tidsförhållandena sågodt som omöjligt, och det finska språket
fördenskull kom att i flere sekler stå ungefär på sin förra punkt,
medan samhällslifvet hos den bildade klassen framskred, så blef
aflägsenheten dem emellan med hvart århundrade större och större, och
så fortfor det hela den långa tiden Finland utgjorde en svensk provins.
Först sedan landet kom i ett nytt politiskt förhållande, uppvaknade hos
mången den förut sågodt som fremmande tanken, att svenskan ej var vårt
modersmål, och en liberal, för landets sanna väl ömmande regering
uppväckte då äfven den frågan, om ej finskan kunde inträda i svenskans
ställe vid undervisnings- och embetsverken. Man har hört dem klandras,
som då afstyrkte sådant, men med all möjlig respekt för finska språkets
kraft att öfvervinna svårigheterna ville jag dock gerna till något
rättfärdigande för dem erinra, att om också i den anorganiska eller
såkallade döda naturen nya varelseformer ofta med brådstörtande
hastighet kunna uppstå, sådant likväl ej kan äga rum i den lefvande
naturen, som der den ej våldföres endast genom en långsam utveckling
undergår sina förändringar, och derföre skulle jag anse dem, hvilka
ömma för vårt finska modersmål, verka säkrast och fördelaktigast för
dess sak ej blott för den närvarande stunden, utan äfven för framtiden,
om de genom ett stilla, troget och träget arbete för dagen bjödo till
att bringa det allt närmare och närmare den ställning, som den allmänna
europeiska bildningen och särskildt värt lands kultur innehar. Ett
sådant arbete har också redan i fyra decennier fortgått och tillvunnit
sig med tiden allt flere och flere deltagare, samt derunder uträttat
mer för finska språkets ans och bildning, än de föregående lika många
seklerna kunnat åstadkomma. Genom den derunder lemnade friheten för
språket att röras och öfva sig i särskilda ett bildadt språks
egenskaper och former, har dess förra afstånd från bildningens och
samhällslifvets engång vunna försprång blifvit så förminskadt, att
deraf ej mera mycket återstår, och skall under samma vilkor snart helt
och hållet försvinna. Hvad deraf isynnerhet bör fröjda oss, är att
språket under denna sin hastiga utveckling haft tillräcklig tid att
bilda sig efter sin egen inneboende art, så att dess lif alltännu
framställer en helgjuten företeelse af harmonier emellan språkets ande
och materie. Föreställom oss motsatsen, nemligen att språket med
tillbakasättande af dess andliga fordringar förkofrat sig företrädesvis
på det materiella området genom det så vanliga lånsystemet, och redan
lyckats tillvinna sig erkännandet att vara landets officiella språk.
Fröjden deraf skulle i sanning ej litet minskas af det medvetandet, att
språket derjemte vore så öfverväldigadt och bortblandadt af fremmande
elementer, att bildningen derigenom hade svårt att meddela sig åt
landets allmoge, såsom fallet i detta afseende är med flere bildade
språk, hvilka utan särskildt studium föga förstås af allmogen.
Ehuru jag redan mer än tillbörligt förlängt detta mitt föredrag, ville
jag ännu ytterst förtälja en liten saga om trenne bondsöner, af hvilka
den äldsta genom inre drift och gynnande yttre omständigheter under
långväga resor kommit att blifva delaktig af alla bildningens förmoner,
hvaremot de tvenne yngre blifvit hemma och biträdt fadren vid
jordbruket. Efter dennes död skiftades det rika boet emellan bröderne,
hvarefter den äldsta inrättade sitt särskilda bo efter bruket hos
ortens ståndspersoner, med hvilka han umgicks, och dem han genom sin
bildning tillhörde. Den mellersta brodern trodde sig på grund deraf,
att han var son till samma fader och moder, böra hafva allt såsom sin
äldsta broder, inrättade derför sitt bo på samma sätt och efterapade i
allt herremanér, sågodt han kunde. Med hvilken framgång han det gjorde,
behöfver ej ens nämnas, ty den som vill, är i tillfälle att lära känna
det af hans vederlikar öfverallt i landet. Han var och förblef en narr
i alla sina lifsdagar, ett åtlöje såväl för bönder, som för
ståndspersoner. Den yngste af bröderna, ehuru äfven han en mäkta rik
man, förändrade i hast ingenting af sina lefnadsvanor, men af ett
allvarsamt lynne och vettgirig, som han var, försummade han intet
tillfälle att föröka sina kunskaper, och afhörde derföre uppmärksamt,
hvad hans äldste broder och andra, af hvilka han kunde lära något,
visste berätta för honom. Derjemte skötte han sitt jordbruk med den
drift och omtanka, att hans förmögenhet om någon tid fördubblades, och
när hans äldste broder, som med förstånd, nit och redlighet skött flere
kommunala befattningar, aflidit, anförtroddes desamma enhälligt åt
honom, som äfvenledes till allmän belåtenhet handhade dem, liksom han
alltid var mån om att för ortens och sina medmenniskors väl göra hvad
han kunde. Under allt detta hade den mellersta brodern i sin onaturliga
ställning försummat sitt jordbruk, och hvad ännu värre var, under sitt
herrelif lyckats tillegna sig alla dess sämre egenskaper, utan att till
motvigt få något af det goda, ståndspersonslifvet äfven har att
framvisa. Slutligen förföll han alldeles genom omåttlighet, kom från
gård och grund, samt lefde derefter med hustru och barn såsom ett
nådehjon hos sin yngste broder.
Det är naturligtvis icke mitt fel, om denna saga ej till alla delar
passar in på finska språkförhållanden, men såtillvida kan den ändock
tjena till lärdom och föredöme, som den kunde föranleda finska språket
att följa hellre den yngste än mellersta broderns exempel, då försynen
i sin allvishet ej funnit för godt att i likhet med den äldsta brodern
låta nämnda språk från barndomen blifva delaktigt af allt det goda
bildningen medförer.
Om ursprunget till Finnarnes Hiisi.
(Föredr. d. 8 Febr. 1858.)
Acta Societatis Scientiarum Fennicae. Tomus V.
En del fornforskare har trott, att de mångfaldiga berättelserna om
_Hiisi_, hvilka ännu förekomma hos finska allmogen så i sång som saga,
skulle antyda ett fornhistoriskt folk, som före de nuvarande invånarne
bebott Finland och företrädesvis uppehållit sig i vilda ödemarker, i
jordkulor och bergskrefvor. Med ett sådant antagande hafva de trott,
att allt, hvad i runorna och sagorna förekommer om _Hiisi, Hiisis folk,
boskap, slott, åkrar, ängar, konstiga arbeten_ m.m. kunde få sin
naturligaste förklaring, hvaremot dock genast kunde anmärkas, att efter
samma grund äfven _Tuoni och Mana_, begge betecknande dödens gudom
eller underjordens herrskare, kunde förklaras för fornhistoriska
personer, ty runorna veta förtälja äfven om deras folk, djur, arbeten
m.m.
Såsom bekant är förekommer äfven i den skandinaviska sagohistorien tal
om några dylika aborigines under benämningarne _Jotnar, Thjassar,
Thussar, Rimthussar_ m.fl., hvarom utom andra professor _Neikter_ i
Upsala i sina derstädes år 1793 och följande åren i flera delar utkomna
akademiska disputationer _de gente antiqua Troll_ skrifvit med
omfattande lärdom och stor skarpsinnighet. Man har trott att de finska
_hiisi_sagorna vore ej annat än en genklang af de skandinaviska, eller
tvärtom, till hvilken förmodan äfven namnlikheten emellan _Thjasse,
Thusse och Hiisi_, likasom emellan _Jote_ och det finska _Juutas_,
gifvit någon större eller mindre anledning. Juutas förekommer nämligen
i de finska Runorna ofta i alldeles samma bemärkelse med _Hiisi_ och
behöfver ej obetingadt anses hafva inkommit först med kristna läran.
Den nyssnämnda förmodan lemnar jag i sitt värde och vill nu endast
fästa uppmärksamheten derpå, att benämningen _hiisi_, utan allt
afseende på dess möjliga slägtskap med _thjasse, thusse_ m.m. afven
eljest ej står så enstaka i den finska traditionen, som man hittills
utan undantag ansett den vara. Bland de senaste, som vidrört detta
ämne, är _Castrén_ i sina år 1853 utkomna föreläsningar i Finsk
mytologi. "I lappska mytologin", säger han s. 113, "förekommer Hiisi
under formen _Hita_, men begagnas enligt _Lindahl_ och _Öhrling_ blott
som en svordom". Redan den omständigheten, att ordet _hita_ eller efter
min anteckning _mana hiidii_ (finska _mene hiiteen_), gå för fan i
våld, i lappskan brukas endast i svordomar, antyder tillräckligt, att
det i senare tider blifvit infördt påtagligen genom lån från finskan,
hvilket ytterligare bestyrkes af dess inskränkta bruk äfven i
svordomsfall, då Leem för den norrsklappska dialekten ej ens upptagit
hela ordet. Deremot förekommer i lappska mytologin allmänt ordet _seida
eller seita_, hvarom _Castrén_ i sina redan nämnda föreläsningar s. 207
nämner, att det "förekommer hvarken i Finskan, eller andra beslägtade
språk, men igenfinnes deremot i Fornnordiskan och de germaniska
språken, under den föga afvikande formen _Seidh eller Seidhr_, som
betecknar ett eget slag af trolldom (J. Grimm, Deutsche Mythologie, s.
988)". "Skulle", fortfar _Castrén_, "Lapparnes _Seida_, såsom troligt
synes, vara lånadt ifrån Fornnordiskan, så betecknar det väl egentligen
en gudabild, hvilken Lapparne hade af nöden vid utöfvandet af sina
trollkonster -- en bestämmelse, som gudabilderna verkligen ännu ega hos
flere beslägtade stammar".
Det hörer icke till ämnet för närvarande uppsats att omständligare
redogöra om Lappens föreställning af _seida_; så mycket må dock nämnas,
att dermed betecknades en gudomlighet under bilden af en på något sätt
ovanligare sten eller till någon menniskolikhet formadt träd äfvensom
stället för sådana. Ty att benämningen betecknade äfven stället för
bilderna, ej endast bilderna sjelfva, torde man kunna antaga af Leems
förklaring, som lyder: "Sieid locus a Lapponibus nonnullis tempore
ignorantiæ sacer habitus et cultus, in qvo idolum adorabant et de
faciendo et omittendo consulabant, et ab eo responsum ferebant;
oraculum perhibentur temporibus ignorantiæ sacrificiis coluisse".
Finnarnes föreställning om _hiisi_ skiljer sig förnämligast i tvänne
omständigheter frän den, Lapparne fästade vid sitt seida. Först var
hiisi hos Finnarne en ond makt, då Lappens seida stod i vänskapligt
förhållande till honom, och för det andra känner man ej till några
hiisibilder hos Finnarne. Om man ändock ville anse Lappens seida och
Finnens hiisi för ursprungligen samma väsende, så kunde det förra
lätteligen förklaras sålunda, att då vid Finnarnes invandring Lapparne
sjelfve kommo att stå i fiendtligt förhållande till Finnarne, deras
gudar och gudabilder ej heller kunde anses vara särdeles vänskapligt
sinnade mot de sistnämnda. Det senare, eller bristen af bilder, vore
likaså lätt förklarligt. Då i allmänhet Finnarne ej ens för sina egna
gudomligheter hade några bilder, huru skulle de då åt en fiendtligt
sinnad lappsk gudamakt bestå sådant. Svårligen torde derföre någon
kunna påstå, att icke Lapparnes _seida_ på antydd väg alltförväl kunnat
förvandlas till Finnarnes _hiisi_.
Ännu lättare, än med dess betydelse, går det med sjelfva ordet _hiisi_,
att härleda det från lappska ordet _seida_. De äro verkligen ej annat
än ett och samma ord, och hafva ingen annan åtskillnad sinsemellan, än
den som äfven andra gemensamma ord i hvardera språket erhållit,
hvarföre det förefaller mig något förunderligt, att man icke förr
varseblifvit detta. För hvarochen, som helst litet befattat sig med
finska grammatiken, är det en välkänd sak, att stammen till ordet
_hiisi_ är _hiite_, hvilken senare form också ännu är ordets
nominativus, så snart en pronominalsuffix vidfogas (_hiiteni_,
_hiitesi_ o.s.v.). Såsom en tämmeligen allmän regel gäller vid
jemförelsen emellan lappskans och finskans enskilta ord, att de
tvåstafviga nominer, hvilka i det senare språket slutas på _i_ och i
status affixus i stället för samma _i_ hafva _e_, antaga i lappskan _a_
till slutvokal.[31] Jag skall strax anföra en mängd gemensamma ord,
hvilka sålunda (många af dem äfven annorlunda) skilt sig i hvardera
språket. Så heta finskans esi, stället framför, i status affixus ete,
på lappska ouda.
henki, ande henke hægga, vuoignga
hirsi, timmerstock hirte hirsa
hirvi, elg hirve sarva
huoli, omsorg huole fuola
impi, flicka impe oabba
joki, elf joke jokka
keski, midt keske gaska
kieli, språk kiele giella
kolmi, tre kolme golm l. golma
kuusi, gran kuuse guossa
kuusi, sex kuute gutta
kynsi, nagel kynte gadza
käsi, hand käte gietta
lehti, löf lehte lasta
leski, enka leske læska
lohi, laks lohe luossa
meri, haf mere mærra
mieli, sinne miele miella
neiti, jungfru neite nieida
nimi, namn nime namma
nuoli, pil nuole njuola
nuori, ung nuore nuorra
pilvi, moln pilve balva, boalva
rupi, skorf rupe ruobba
sormi, finger sorme suorbma
suoni, sena suone suodna
syli, famn syle sälla
tosi, sann tote duotta
tuli, eld tule dolla
uksi, dörr ukse uksa l. ufsa
umpi, hel, tillsluten umpe obba
uusi, ny uute oddha
veli, broder velje velja, vielja
veri, blod vere värra
viisi, fem viite vitta
yksi, en yhte okta l. ofta
ääni, röst ääne jedna
I fullkomlig analogi med ofvanstående skulle således det finska
_hiisi (hiite)_ motsvaras af _hiita (hiitta, hiida)_ i lappskan, såsom
ordet verkligen i svensklappskan heter efter hvad förut nämnts. Det
nämndes då tillika, att detsamma under denna form, efter all
sannolikhet, först i senare tider blifvit öfverfördt från finskan, och
man känner, att sådana i senare tider antagna lånord icke undergå samma
förändringar, som de hvilka språken i en tidigare period tillegnat sig.
Under en sådan tidigare period kunde samma ord, som i finskan
begynner med konsonanten _h_, i lappskan ganska lätt få _s_ till
begynnelse-konsonant, såsom äfven föregående ordförteckning
vidhandengifver, der man finner finskans _hirvi_ motsvaras af lappskans
_sarva_. På samma sätt motsvaras finska orden _haamottaa_ skymta,
_haapa_ asp, _haara_ gren, _haarake_ grenighet, _halkean_ spricker,
_heinä_ hö, gräs, _hiertyy_ nedsmutsa, _hijon_ hvässer, slipar, _hivus_
hår, _hoippaa_ vacklar, _horjuu_ hänglar, raglar, _huojuu_ svigtar,
_huokaa_ suckar, _hyvä_ god, _hän_ han, _he_ de, af lappska _sabmat,
suppe, suorre, suorgge, salgidam, suoinne, suortto, sajam, sovs,
suoibbo, sorja, sogja, s'uokka, s'iega, son, sii_. Och icke endast i
början, äfven inuti orden förvexlas sålunda _h_ och _s_ sinsemellan
såsom redan i föregående ordförteckningen af _lehti_ och _lohi_ på
lappska _lasta, blossa_, kunde ses. Tillochmed i samma språk träffar
man några ord, hvilka kunna begynna såväl med _h_ som _s_, så de finska
orden _hakara el. sakara_, spets; _haara, saara_, gren; _halava,
salava_, piltrad; _hiestain, siestain_, svart vinbärsbuske; _hilpoa,
silpoa_, skära; _hivauttaa, sivauttaa_, hastigt vidröra, slå; _hoikka,
soikka_ (= soukka), smal; _huippu_, spets; _suippo_, spetsig; _hylkkyä,
sylkkyä_, sqvalpa, skakas; _hyvä, _sievä_, god. I andra fall öfvergår
_h_ inuti ordet till _s_, t.ex. i _miestä för miehtä, kas eller kah,
läsnä, lästä_ för mena, lähetä (sammandr. lähnä, lähtä) af lähi_.
Det vore en lätt sak att ur andra språk anföra liknande fall,[32] men
då de äfven eljest torde vara tillräckligt bekanta, vill jag ej
onödigtvis med deras anförande förlänga denna uppsats. Icke torde
numera heller någon, som känner till den alldeles ej ovanliga
förvexlingen emellan _h_ och _s_, vilja påstå, att icke det finska
_hiisi_ (urspr. _hiite_) och lappska _siita_ eller _siida_ kunde
motsvara hvarandra. Också förefinnes i lappskan ordet verkligen under
nyssanförda form, men i bemärkelse af _lappby_, hem. Jag lemnar derhän,
om denna bemärkelse är den ursprungliga, eller om icke äfven _siida_
ursprungligen betydt detsamma, som sedermera _seida_ eller _sieida_, en
husgud eller annan gudomlighet; så betecknades ju äfven hos Romarene
med _lar_ både husgud och hus, hem. Lappen kunde på samma sätt i början
hafva nyttjat ordet _siida_ såväl för det ena som andra, tills han
genom förra stafvelsens egna betoning eller vokalutvidgning begynte
särskilt utmärka guden. Men äfven utan en sådan anledning till
vokalutvidgning är den ingalunda ovanlig för lappskan, såsom redan af
föregående ordjemförelsen af _ouda, oabba, guossa, gietta, luossa,
nieida, boalva, ruobba, suorbma, duotta, vielja, vârra_, hvarochen lätt
kan finna. Skulle någon ej åtnöja sig dermed, så kan han ytterligare
jemföra t.ex. följande ord: _boass'o_, på finska _pohja_, botten;
_buorna, purnu_, lår; _buorreb, parempi_, bättre; _buotto, pato_,
fiskdam; _dielde, telta_, tält; _doarra, tora_, strid; _duosta,
tohtii_, han törs; _fuoddo, peto_, vilddjur; _gierjedet, kerjätä_,
tigga; _glæppa, käpy_, nätnål; _goarrad, korea_, grann; _guoika,
koski_, fors; _heibba, viipyy_, han dröjer; _juolge, jalka_, fot;
_loabme, loma_, mellanrum; _luofta, lahti_, vik; _maida, mitä_, hvad;
_mietta, mesi_, honing; _muorje, marja_, bär; _niekke, niska_, nacke;
_rieft, rlhti_, riktig; _riegges, rengas_, ring; _riestet, riistää_,
streta; _ruoss'a, ryssä_, rysse; _soatte, sota_, krig; _suolo, salo_,
ö; _viessa, väsyy_, han tröttnar; _vuodna, onni_, lycka; _vuoolla,
ali_, under.
Då nu således ej ens utvidningen af det långa _i_ (i hiisi) till _iei_
(i sieida) eller _ei_ (i seida) kan anses lägga något hinder i vägen
för derivationen, så tror jag mig till följd deraf och hela den
föregående utredningen vara fullt berättigad att anse _hiisi_ och
_seida_ vara i grunden ett och samma ord. Nu uppstår en annan fråga:
fanns ordet till redan vid den tiden, då Finnarne och Lapparne ännu
utgjorde ett gemensamt folk, eller har det först senare uppstått, och
om så vore, hos hvilketdera folket? På dessa frågor skall jag nu i
korthet affatta mitt svar.
Skulle _hiisi_ eller _seida_, medan Finnarne och Lapparne ännu utgjorde
ett folk, varit bekant, då skulle naturligtvis föreställningen deraf i
början ej varit så olik, den för det närvarande är, utan lika, antingen
dermed då betecknats en _god_ eller _ond_ gudamakt. Det lärer vara
svårt, att ur någon nations mytologi framvisa ett fall, der en
gudomlighet, den man ursprungligen föreställt sig såsom ond och
fiendtlig, senare skulle hafva fått en bättre betydelse; mycket lättare
kunde motsatsen inträffa, såsom man i några bestämda fall känner, att
den också verkligen inträffat. Deraf synes det vara påtagligt, att
_seida_ hos Lapparne ursprungligen haft samma betydelse, som den intill
de senaste tider bibehållit, af en blid, välvillig, gynsamt stämd
gudamakt. En sådan betydelse tyckes deremot Finnames _hiisi_ aldrig
hafva haft, ty några spår deraf skulle då åtminstone qvarstå, hvilket
icke är fallet. Finnarnes föreställning om _hiisi_ kan alltså ej hafva
uppstått samtidigt med Lapparnes om _seida_. Då likväl ordet, såsom jag
tror mig hafva ådagalagt, är detsamma, och då den lappska betydelsen,
såsom nyss antydts, måste anses vara ursprunglig, åtminstone ej senare
uppkommen af en tidigare föreställning om en illasinnad gudamakt, sådan
som Finnarnes _hiisi_, så torde saken svårligen tillåta någon annan
förklaring, än den, att Finnarne lånat sitt _hiisi_ af Lapparne och af
redan tillförene nämnd anledning gifvit det en motsatt betydelse af
hvad det hos Lapparne egde. Detta förklarar äfven, hvarföre Finnarne
föreställde sig _hiisi_ såsom vistande i vilda, ödsliga skogar, i
jordkulor o.s.v., ty efter landets eröfring af Finnarne uppehöllo sig
de få öfverblifna Lapparne verkligen på sådana ställen, och der
Lapparne sjelfva vistades, der äfven deras skyddsgudar. Sålunda kunde
äfven de olika benämningarne _metsänhiisi, vuorihiisi, vesihiisi_,
skogshiisi, bergshiisi, vattenhiisi m.m. få sin aldra naturligaste
förklaring af de på särskilta ställen för tillfället kända Lapparnes
olika uppehållsorter.
Då Lappar och trollkarlar icke blott i Finnarnes utan äfven i de öfriga
angränsande folks föreställning länge och allt till senaste tider varit
liktydiga, och Lappen just med tillhjelp af sin _seida_ utöfvade
trolldomskonsten, så var det helt naturligt, att Skandinaverna i den
egenskapen benämnde honom _seidmadr, seidman, seidkona_, hvilka ord
sedermera öfvergingo till allmännare betydelse af trollkarl,
trollpacka. I denna sak är således min tanke den, att fornnordiskan
fått sitt _seidh, seidhr_, från lappskan, och icke tvärtom, såsom
_Castrén_ på anfördt ställe förmodar. Och genom att sålunda, som i det
föregående skett, hafva ådagalagt _hiisis_ rätta ursprung, tror jag mig
hafva gjort en väsendtlig tjenst åt de forskare af fornhistorien,
hvilka i _hiisi_ trott sig böra uppspåra ett fornhistoriskt folk, ett
slags aborigines i landet.
_J. Grimm_ i sin Deutsche Mythologie (Göttingen 1835) sid. 583 säger
angående _seidhr_: "Wäre zu schreiben _seydhr_ (von _siodha_, coqvere).
_Seidhkona, seydhkona_, kluge frau, die sich aufs sieden und kochen
zauberkräftiger heilmittel versteht." Att denna etymologi icke kan stå
tillsammans med den utläggning af saken, jag nu haft äran framställa,
är sjelfklart, hvarföre jag ej annat kan än bedja den grundlärda,
outtröttliga och snillrika forskaren hålla mig ursäktad, att jag
derutinnan hyser en annan tanke. Vill man för seida hafva en annan
etymologi i stället, så kunde man kanhända få jemföra det med Grekernas
_Zeus_, _theos_. Med afseende endast på den finska betydelsen af
_hiisi_, hade jag mig för jemförelsens skull till minnes tecknat äfven
det svenska ordet _bjesse_ och ryskans _bes'_, latinska _odi_, tyska
_hassen_, ryska _hitit'_ m.m. ord, hvilkas sammanhang med _hiisis_
ursprungliga bemärkelse jag numera gerna erkänner vara alldeles ingen.
Die Grundzüge der Finnischen Sprache mit Rücksicht auf den
Ural-Altaischen Sprachstamm, von H. Kellgren.
Litteraturblad för allman medborgerlig bildning. September 1847.
Åfven utomlands har man i sednare tider skänkt Finska språket en
uppmärksamhet, som det för sin sjelfständighet, sitt inre sammanhang,
sin materiela och formela rikedom väl torde förtjena. En sådan
uppmärksamhet bör hos oss uppskattas så mycket högre, ju färre de medel
äro, hvarigenom vi kunna ådraga oss någon uppmärksamhet, som vore
fördelaktig för oss. Om någon tysk eller fransysk turist efter
återkomsten till sitt hemland beskrifver sällskapslivet i Helsingfors
såsom dock något öfver det låga begrepp, man derom utomlands vanligtvis
hyser, tillochmed meddelar sina landsmän den nästan otroliga
underrättelsen, att i Helsingfors finnes ett universitet på europeisk
fot,[33] eller ock berättar någonting annat godt angående lefnaden,
sederna och landsvägarne i Finland, så kan det val fägna vår
egenkärlek, men någon verklig båtnad hafva vi svårligen deraf. Tvärtom
kunna sådana sötsaker bortskämma magen eller bringa oss till en
säkerhetssömn, som ej mindre i lekamligt, än i andeligt hänseende är
ett ganska farligt tillstånd. Kan deremot Finska språket tillvinna sig
någon aktning, något vitsord om sitt välljud, sin rikedom och annan
fullkomlighet, så båtar det oss mer, än hvilket annat loford som helst,
som utlänningen kunde gifva oss. Det behöfver ej smickra vår fåfänga,
ännu mindre locka oss till en vådlig kappränning på utländsk botten,
det endast innehåller ett erkännande, att vi dock äga något redbart,
som vi kunna kalla vårt eget, och anvisar oss detsamma till vidare
odling, så som den enda grunden till Finska folkets fortfarande
bestånd. Ett folk mer eller mindre betyder väl ingenting för Den som
styr alla folks öden, men emedlertid är det en oafvislig pligt för
hvarje folk att arbeta för sitt sjelfbestånd, och det i en vida högre
grad, än samma pligt åligger en enskild menniska. Det har inträffat och
kan hvarje dag inträffa förhållanden, der det för den enskilda
menniskan blifver en pligt att uppoffra sig för ett högre ändamål, än
bibehållandet af sitt eget fortfarande; historien känner religiösa,
politiska och andra martyrer, men kan ej anföra något fall, der det för
ett folk kunnat vara ens tillåtligt, än mindre en pligt att godvilligt
uppoffra sig.
I mångfaldiga rigtningar korsa och öfverkorsa hvarandra rålinierna
emellan särskilta folk och stater, men svårligen får man någon annan
förnuftig grund, hvarefter folksärskildheterna kunde bestämmas, än det
gemensamma språket, ej blott i skrift, utan äfven i folkets mun. Allt
annat är blott tillfälligt och mer eller mindre förgängligt. Ett
gemensamt språk bestämmer äfven oss Finnar till ett särskilt folk; utan
det hade vi för länge sedan hopsmultit med våra mäktigare grannar,
likasom t.ex. Lapparne i Kuolajärvi kapell och på några andra orter,
efter det de glömt sina förfäders tungomål och antagit Finskan, numera
heta Finnar och ej Lappar annorstädes, än möjligtvis i några gamla
dokumenter, som datera sig från de tider, då de ännu talade Lappska.
Har nu språket en sådan vigt och betydelse, så kan dess odling af ingen
redlig Finne anses med likgiltighet, utan måste en hvar hellre känna
sig pligtig att efter bästa förmåga befrämja dess och den derpå
baserade unga litteraturens kultur. Fägnande måste derföre hvarje
försök på den banan vara, och det i dubbelt mått, om derigenom tillika
utlänningen drages till att arbeta för samma mål, såsom fallet kan vara
med den i början af denna uppsatts nämnda skriften. Den innehåller väl
ej något mer, än de första grundlinjerna till en komparativ grammatik
emellan några särskilta språk tillhörande den ural-altaiska
språkstammen, nämligen emellan _Finskan, Ungerskan, Turkiskan,
Mongoliskan och Mandschuspråket_, men författarens skickliga behandling
och varma framställning af sitt ämne gör boken synnerligen intressant
äfven för icke-lingvister. En af flere skäl tillbörlig förkärlek för
Finskan framlyser nog ofta och qvarlemnar hos läsaren den
öfvertygelsen, att Finskan af de nämnda språken utvecklat sig
lyckligast och följdriktigast ur det för dem gemensamma grundanlaget.
Detta lemnas dock ingenstädes såsom ett tomt fennofiliskt skryt, utan
ådagalägges genom sjelfva jemförelsen, och måste derföre nödvändigt
draga utlänningens uppmärksamhet på Finskan. framdeles, mer än fallet
hittills varit, hvilket ej kan ske, utan att det äfven hos oss sjelfva
skall yttra någon återverkan. Det kunde tillochmed hända, att Finskan
utomlands en vacker dag intoge den höga plats, sanskrit för det
närvarande har hos lingvisterna, och blefve ett modestudium för dem; ty
den omständigheten, att Finskan ej hör till samma stam, som de
germaniska språken, kan ej vara ett tillräckligt skäl, som kunde
afhålla den vetenskapen trogne forskaren från dess studium. Redan år
1818 yttrade sig prof. Rask, den celebre förkämpen för hela den nyare
lingvistiska skaran, om Finskan med följande sällsynta loford. Sedan
han förut nämnt, hvad man den tiden hade gjort för Finska språkets
odling, fortfar han: "denna ifver för Finlands språk är i hög grad
önsklig och glädjande såväl för folkets egen upplysning och regeringens
ära, som för vetenskaperna, särdeles den nu med sådan flit odlade
språkvetenskapen; ty Finskan är ett af de mest ursprungliga,
regelbundna, bildningsbara och välljudande språk på jorden: den har den
skönaste harmoni emellan vokalers och konsonanters antal och fördelning
i orden, hvari den kan liknas vid Italienskan, är fri från de
obehagliga hväsljud och aspirerade bokstäfver (konsonanter) i de
lappska och slaviska språken, hvari den liknar Danskan; har liksom
Isländskan och Fransyskan ett alldeles bestämdt tonfall; den har
tolf[34] kasus, men blott två (högst tre) deklinationer med ytterst få
afvikelser från regeln, och likaså har Finskan i verberna flere former,
men färre konjugationer och afvikelser, än Latinen, det vill säga
större fördelar med mindre ofullkomligheter och last för minnet och
förståndet. Den är oändligt rik på härledningsord och sammansättningar,
likasom Grekiskan och Tyskan, och synes således hafva utvalt och
förenat det bästa af alla andra språk i Europa, alldeles motsatt hvad
man sagt om Engelskan. Men som ingenting under solen är fullkomligt, så
saknar också Finskan något, som synes vara vigtigare än alla inre
fullkomligheter, nämligen en betydande litteratur, en större
utsträckning, mera inbördes sammanhang (emellan Finnar, Olonetsare och
Ingermanlänningar) samt ett herrskande bruk vid ett glänsande hof. Dock
skall den evigt blifva ett märkvärdigt språk för tänkaren och, såsom
nyckeln till alla icke-slaviska språk i det inre Ryssland och
Nord-Asien, oumbärlig för språkforskaren och en hvar, som vill arbeta
på dessa ännu till större delen sig sjelfva öfverlemnade folkslags
bildning och upplysning."
Efter dessa distraktioner återgå vi till den ofvan-nämnde
skriften. -- -- --
Här följa några detaljanmärkningar.
Finsk Litteratur.
Neljä ensimäistä kirjaa ynnä viidennen määritykset Euklideen Alkeista
mittaustieteessä. W. Kilpinen, suomentaja.
Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning. September 1847.
Derigenom att språket är ett vilkor för all bildnings meddelande,
upphör det ej att äfven sjelf vara ett föremil för bildning. Detta är
en sanning, hvarpå mindre än det sig borde hafves afseende. Huru ofta
t.ex. hör man ej en och annan till och med ännu i våra dagar upprepa
det gamla påståendet om Finska språkets fattigdom utan att dervid
tänka, att den fattiga kan blifva rik, och ännu oftare är man i
tillfälle att höra och läsa Finska, som på det obarmhertigaste sätt
blifvit rådbråkad efter utländskt bruk och fullproppad med fremmande
ord och vändningar. Ännu är mången af den tanke, att det vore en svår
synd att för betecknandet af ett nytt föremål använda ett eget Finskt
ord, hvarföre han antingen nyttjar det utländska med Finsk
ändelse eller ock uttrycker sig med flere ord d.v.s. begagnar sig af en
omskrifning eller definition. Sålunda läser man i en Finsk Arithmetik
sådana konstiga ord som nämnari, täljari, dividendus, dividendukseksi,
dividerataan, brooki (bråki) o.s.v.; i en annan kunde man till
undvikande af sådana barbarismer vilja förtydliga sig genom
omskrifning, och göra det någon gång så omständligen, att hela
begreppet kunde borttappas i orden. Prosten Borenius har dock i sin
Finska arithmetik visat, att en tredje väg finnes, en väg som utan all
tvifvel är den enda rätta, den att ur språkets eget förråd bilda
motsvarande termer eller helst uppsöka och använda dem, der de ej
behöfva ånyo bildas. Det kommer ej så mycket an derpå, om en
vetenskaplig term genast förstås af hvar och en, att ej långt
angelägnare vore att få termen rigtigt enligt härlednings-analogien
bildad, hvarjemte den ej bör blifva för tungrodd (lång, missljudande),
ej heller gerna sådan, att deraf ej vid förefallande behof ett adjektiv
kunde bildas. Med rätta anmärker derföre Suometar i N:o 25 att
tietomus, tarinamus äro odugliga ord till betecknande af vetenskap,
historie, hvartill de af några blifvit använda. Hvad särskilt det
sednare ordet beträffar, må här anmärkas, att det utom sin språkvidriga
härledning är alldeles obehöfligt, ty historia är ett ord, som oaktadt
dess fremmande ursprung ej allenast kan upptagas, men äfven redan
blifvit upptaget af språket så att det allmänt förstås, och är i så
måtto bättre än tarinamus, förutsatt att detta sednare vore Finska; att
deraf kan härledas flere andra ord: historioitsee, historioitsia,
historioima, historiainen, historiallinen o.s.v., hvilken omständighet
vid hvarje nybildad term alltid borde afses, ty en term, hvaraf inga
härlednings ord kunna bildas, är att liknas vid ett gammalt, torrt träd
utan några qvistar.
Öfversättaren till ofvannämnde bok har sorgfälligt undvikit att låta
komma sig till last en sådan vårdslöshet eller okunnighet vid nya
termers bildande, en sak, hvarföre språket ej kan annat, än vara
honom högeligen förbundet. Utan tvifvel erinrar sig mången läsare att
under par föregående år i några tidningar hafva stött på mer
eller mindre långa ordlängder med mathematiska termer. Så mycket ock en
och annan då hade kunnat önska, att finna något läsvärdare i deras
ställe, så litet har han numera skäl att klandra tidningarne, om han
betänker, att Hr. K--s i allmänhet lyckligt tillskapade mathematiska
termer till en del hafva tillkommit på sådan väg. Är man tvungen att på
en gång bilda en större mängd af nya termer, såsom i det närvarande
arbetet, så kan ingen med billighet fordra, att de alla genast borde
blifva sådana, att vid dem ingenting mer vore att önska. Må äfven i det
närvarande arbetet en och annan term framdeles kunna fås bättre, det
skall ej minska arbetets värde och afhålla någon från att tillerkänna
det ett välförtjent loford under önskan, att äfven åtskilliga andra
vetenskaper snart måtte finna lika nitiska och skickliga bearbetare på
Finska språket, som mathematiken i Hr. K. funnit. Närmast skulle vi
tillönska en sådan lycka Botaniken och Fysiken, dernäst den
tecknologiska Kemien och populära Astronomien, och denna vår önskan
härleder sig af den öfvertygelse, att deras studium i allmänhet,
men i synnerhet Botanikens och Fysikens kunde ingå i den Finska
folkundervisningen. Icke obetänkt säga vi den Finska, ty vi äro fullt
öfvertygade derom, att den Finska ungdomen skall hafva vida lättare för
att fatta dessa undervisnings ämnen, än någon ungdom hos de germaniska
folkslagen. Hos folken tillhörande den germaniska stammen (Tyskar,
Danskar, Svenskar o.s.v.) finnas öfverhufvudtaget tvänne språk: ett
folkspråk och ett lärdt språk (bokspråk), af hvilka det sednares
instuderande i och för sig kostar eleven föga mindre möda, än om han
hade ett helt och hållet fremmande språk för sig. Sätt gossen ifrån
Dalarne i en Tysk eller i en Svensk skola, och han skall i den förra
komma ungefär lika fort fram, som i den sednare. I våra egna skolor,
der Svenskan är undervisningsspråket, kan man alltid göra den
erfarenhet, att allmogens barn af Svenska föräldrar ej lemna skolan på
kortare tid eller bättre underbyggda, än de med Finskan till sitt
modersmål, må man blott ej anställa jemförelsen emellan allmogens barn
å ena och herrskapsbarn å den andra sidan, ty dessa sednare hafva redan
i föräldrarnes hus vänjt sig vid ett språk, som ej skiljer sig så
mycket från bokspråket och kunna derföre lättare fatta undervisningen.
Det lärda språket (bokspråket, riksspråket, riksidiomet eller hvad det
föröfrigt må heta) har bildat sig till en del af någon hufvuddialekt,
mera sällan af fleres sammanstötande, till en annan del af fremmande
ordlån. Då nu redan den till skriftspråk upphöjda dialekten endast med
svårighet, ofta alldeles icke utan särskilt studium, förstås af dem,
som tala andra dialekter, och de från fremmande språk lånade orden
naturligtvis äro alldeles obekanta så för den ena som andra, så följer
ju deraf solklart, hvad vi ofvanföre yttrat om den stora svårigheten af
vetenskapliga lärors meddelande i folkundervisningen hos de germaniska
folken. Deri ligger äfven, som vi tro, den förnämsta orsaken till den
stora ytlighet i samma folkundervisning, hvilken mer än en gång lemnat
vapen i händer för folkbildningens vedersakare. En alltför ytligt och,
hvad dermed så lätt förenar sig, förvändt uppfattad kunskap är ofta
sämre än en total okunnighet, ty denna lemnar dock den naturliga
tankeförmågan sitt värde med vanan af dess anlitande och begagnande,
men en ytlig kunskap förhäfver sig deröfver, utan att dock sjelf kunna
åstadkomma något godt.
Hvad om skriftspråkets svårighet vid folkundervisningen hittills
blifvit yttradt, gäller blott till en ganska ringa del Finskan. Från
Lapplands gränsor till Nyland och från Olonets till Åbo talas språket
af invånarne med ej så stora olikheter, att icke Svenskan och de öfriga
germaniska språken ofta inom ett enda distrikt kunna uppvisa större
inbördes skiljaktigheter. Tillochmed Lappskan skiljer sig ej betydligt
mer från Finskan, än Folkspråket i Dalarne och på många andra ställen i
Sverge skiljer sig från det Svenska skriftspråket, och bestämdt kunna
vi påstå och försäkra en hvar, som ej eljest känner det, att
skiljaktigheten emellan Finskan och Estniskan är vida mindre, hvaraf
följer, att en Lapp, en Est ej skulle hafva större svårighet vid att
emottaga undervisning på Finska, än mången infödd Svensk har, när det
gäller att undervisa honom på det vanliga Svenska skriftspråket. Hvad
särskilt fremmande ordlån beträffar, så är Finskan, liksom i medvetande
af sitt eget anlag till ytterligare utbildning, högst ogen mot sådana.
Den som ej eljest känner förhållandet har svårt att förestalla sig,
hvilka löjligheter af sådana i andra språk högst vanliga ordlån i de
flesta fall skulle uppstå i Finskan, men så är det dock i sjelfva
verket, att endast ett färre antal fremmande ord kunna i Finskan
upptagas utan att framställa en egen karrikatyr. De öfriga måste
förändras efter Finskans lynne ofta sä, att de blifva nästan
oigenkännbara, hvarföre det då är vida bättre att ur språkets egna
förråder söka få motsvarande uttryck för desamma. Ehuru nu sådana
nybildade ords vetenskapliga betydelse naturligtvis måste särskilt
inhemtas tillika med sjelfva saken, som de antyda, så bör detta dock
blifva vida lättare, der termerna hafva en så att säga inhemsk drägt,
än der de för sitt utländska ursprung redan vid första påseendet
afskrämma hvarje läsare, som ej känner andra språk, än sitt modersmål.
Om t.ex. en Svensk bonde händelsevis får i sin hand en bok, der han
träffat ord sådana som problem, hypothes, diagonal, axiom, konkav,
trapezium, vertikalvinkel, kommensarabel, korollarium, tangera,
tangent, qvantitet, plan, parallel o.s.v. så månne icke han i nie fall
af tie låter boken vara utan att vidare bekymra sig derom i den
öfvertygelsen, att han ändock icke skall kunna begripa dess innehåll.
Men icke behöfver samma fruktan inställa sig hos den Finska bonden vid
en skrift, der han träffar orden tehtävä (te'usta). ehdotus, halkaisia,
itseselvä, hovera, nelivino, vastapäiset, kulmat (ristikulmat),
samamitallinen, seurusta (seuraama). äärtää, äärtäjä, suuruisuus,
tasapinta, suuntainen (yhtä-suuntainen), hvilka i den ordning, hvari de
anfördes, svara emot de förra, i Svensk skrift de enda brukliga, och
allesamman äro så beskaffade, att de dels genast dels med liten
eftertanke begripas af hvar Finne. Häraf följer ytterligare och
framstår nog klart för en hvar, att, när arven andra vetenskapliga
läror engång blifva på Finska bearbetade, de ej skola finnas så slutna
och otillgängliga för den Finska allmogen, som de i många andra länder
äro, ehuru på landets s.k. eget språk framställda. Vidare bör äfven
denna språkets art uppmana oss att efter förmåga utarbeta läroböcker i
hvarjehanda ämnen för den Finska allmogen, öfvertygade som vi äro, att
folkets bildning och folkundervisningen alldrig kan för mycket
befrämjas. "Numera bör det väl vara icke blott för hvar och en tänkande
begripligt, utan äfven af de flesta fullständigt begripet och insedt,
att de förstöringskrafter, som uppkomma inom samhället sjelft, genom
den arbetande klassens vanvård och förvildning, äro dess
fruktansvärdaste fiender, och att den blott utifrån hotande
inkräktningsmagten, må den vara huru väldig som helst, är ett ringa
ting i jemförelse med dem", äro ord innehållande en sanning, den
erfarenheten alldrig kunnat och alldrig skall kunna jäfva.
Hvad nu särskilt vidkommer den ovannämnde boken, som förledt oss till
dessa sidosprång från ämnet, så vilja vi icke påstå, att i sjelfva
verket alla termer deri blifvit så väl förfinskade, att ej en och annan
af dem framdeles kunde fås bättre, hvad vi endast kunna försäkra är att
flertalet af dem ej lemna något att önska öfrigt. För några termer
vilja vi straxt här föreslå andra, som efter vårt tycke skulle i ett
eller annat afseende bättre uttrycka saken.