Kalevala-dikten, hvars hufvudsakliga uppgift varit att beskrifva, huru
Kalevala från en i början underordnad ställning småningom uppvuxit till
lika styrka med Pohjola och slutligen blifvit detsamma öfvermäktigt,
slutas egentligen med den föregående sången. Med Pohjolas undergång var
äfven Wäinämöinens roll utspelad. Nya idéer intränga med kristendomen
äfven i Kalevala och finna gehör hos folket. Wäinämöinen, deri lik
många andra sin tids välgörare, att han ej kunde inse, det något godt,
hvars upphofsman han sjelf ej varit, kunde tillkomma, blef ledsen öfver
framgången af kristendomens läror och beslöt i harmen att öfvergifva
det otacksamma folket. Han vandrade ned till hafsstranden, framsjöng
der ett däckförsedt kopparfartyg, hvarpå han lemnade landet och styrde
bort till horisontens rand, der himmel och jord förenas. Der stadnade
han; men sin kantele lemnade han qvar till en evärdelig fröjd för Suomi
folket. De flesta runosångarena tillägga i ometrisk tradition, att han
ännu lefver der emellan jord och himmel, och att han engång skall
derifrån återkomma. Jag vet ej, om denna tradition grundar sig på
någonting annat än på Wäinämöinens afskedsord, hvilka äro af följande
lydelse:
"Anna'pas ajan kulua',
Päivän mennä', toisen tulla',
Taas minua tarvitahan,
Katsotahan, kaivatahan,
Uuen sammon saattajaksi,
Uuen soiton suorijaksi,
Uuen kuun kulettajaksi,
Uuen päivän päättäjäksi,
Kun ei kuuta, aurinkoa,
Eikä ilmaista iloa".
d.ä.
Låt ännu en tid gå öfver,
Dagar komma och försvinna,
Då behöfver man mig åter,
Väntar mig igen och saknar,
Att ännu en Sampo bringa,
Reda till ett spel ånyo,
En ny måne återföra,
En ny sol i frihet sätta,
När man saknar sol och måne,
Ej har någon fröjd på jorden.
Om denna profetia redan gått i fullbordan, sedan Wäinämöinens bedrifter
efter en tusenårig glömska hos större delen af Suomis folk nu åter
blifvit för hvar man bekanta, och han således på sätt och vis, eller
andligen, återuppträdt, är en sak, som hvar och en efter sitt eget
tycke må afgöra. Hvem skulle dock ej gerna önska, att allt skulle gå
hans Suomifolk väl i handen, så att gubben finge hvila i ostörd fred,
der han hvilar, helst hans segrar öfver Joukahainen och Pohjola ej
skulle hafva mycken betydenhet för våra oroliga tider. Äfven de
strängaste kristna ifrare torde ej vilja bestrida honom den plats, han
nu innehar.
Anmärkningar till den nya Kalevala upplagan.
Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning. Januari 1849.
Så långt den nya upplagan hunnit blifva redigerad, har jag vid hvarje
runo i det föregående[25] anmärkt, när formen från den vanliga episka
öfvergått till lyrisk eller magisk. Man har ansett de i de flesta runor
återkommande magiska elementerna verka störande för berättelsens lugna
gång, och derföre uttryckt den önskan, att de vid en blifvande ny
upplaga skulle sparsammare begagnas. Jag har noga betänkt denna sak och
tyckt mig finna, att den störande inverkan af dem mera härrör af den
olikhet, som finnes mellan den nuvarande och fordna verldsåsigten, än
den vore grundad i sjelfva saken. Den fordna åsigten var fast
förknippad med öfvertygelsen om magins verklighet, och, hvad den
inverkade på händelsernas gång, ansågs då så litet ovanligt, att icke
all frånvaro deraf varit en mycket ovanligare företeelse. Då nu det
fordna föreställningssättet, sådant det i runorna finnes förvaradt,
måste återgifvas i dess helhet och så troget som möjligt, utan all
inverkan af närvarande tiders meningar, så har jag ej trott det vara
skäl att göra någon märkbarare inskränkning i de magiska elementernas
upptagande, undantagande der de någongång förekommit utan allt närmare
samband med de öfriga händelserna i dikten, eller ock till formen varit
för mycket ordrika. Med denna sednare inskränkning har likväl den
önskade fullständigheten ofta råkat i strid.
Alla anmärkningar mot ordningen mellan de särskilta runorna i den förra
upplagan äro, der det kunnat ske, vid den nya observerade och begagnade
densamma till godo. Så har den 29 runon i den förra upplagan kommit att
uppflyttas enligt förslaget i _Fosterl. Album_ Hft. 1 sid. 155. Deremot
har den 28 runon ej kunnat omflyttas så, som nämnde skrift s. 151
föreslår, och det af skäl, att deri beskrifves Kalevalas seger öfver en
af de plågor, hvarmed Pohjola värdinnan sednare hemsökte orten. Till
sakkunniges bepröfvande hänskjuter jag föröfrigt, om diktens enhet
verkligen vinner något derpä, att den 29:de runon, som beskrifver huru
Wäinämöinen förgäfves sökte sin förlorade kantele och derefter gjorde
en ny, kommer att anföras omedelbart efter _sampo_färden, eller om det
ej vore mera skal att låta den stå på sitt nuvarande ställe, så att
Wäinämöinen först vid det tillfälle, då han genom att hafva befriat
solen och månen ur deras fängelse och öfvervunnit äfven den sista af
Pohjolas stämplingar, kände behofvet af att med kantelespelet yttra sin
utomordentliga glädje. Sålunda skulle denna runo komma att sluta den
egentliga dikten med beskrifningen om den verkan, Wäinämöinens spel
utöfvade så hos den lefvande som liflösa naturen; derefter skulle blott
runon om Wäinämöinens hädanfärd, hvilken i alla fall blifver ett slags
appendix, tillkomma. Jag anser det vara en bisak, om Wäinämöinens
kantele låg en längre eller kortare tid på hafsbotten, helst den ändock
blef der; hufvudsaken blifver, att placera runon, hvarest behofvet af
en lifligare glädjeyttring gör dess tillkomst förklarlig.
Hvad D:r Castrén i sin öfversättning af Kalevala, Förord, s. XXIII,
anmärker om den då lefvande, numera aflidne, utmärkte runosångaren
_Arhippa_ äfvensom s. V om de flesta runosångare, att de sjungit
Samporunorna i ett sammanhang, eger visserligen sin rigtighet; dock
synes han ej ogilla den method i Kalevala blifvit följd, att
interpolera Samporunorna med frieri- och bröllopps-runorna, emedan
eljest innehållet af Kalevala sönderfölle i flera af hvarandra
oberoende runocykler. Den ordning, i hvilken runosångarene sjelfva
sjunga sina runor, är väl ej alldeles att förbise, om jag ock ej vill
fästa alltför stor vigt dervid, såvida de deruti mycket afvika från
hvarandra. Just denna olikhet, hvarigenom ordningen mellan särskilta
runor hos den ene sångaren ofta kom att korsa den andres, och sedan
efter mångfaldiga uppteckningar af samma runor hos särskilta sångare
högst få återstodo, som ej af den ene eller den andre sjungits i något
slags sammanhang med en eller flere andra, styrkte mig i den redan
förut fattade meningen, att alla runor af detta slag möjligtvis kunde
bringas i samband med hvarandra. Jag kunde ej anse den ena sångarens
ordning mer än den andres för ursprunglig, utan förklarade så den ena
som den andra ur det hos menniskan naturliga begäret, att bringa sina
kunskaper i någon ordning, hvilket efter sångarenas individuela
föreställningssätt skapat olikheten. Slutligen, när ingen af sångarene
enskilt mera kunde mäta sig med mig i anseende till massan af runor,
dem jag samlat, trodde jag mig ega samma rätt, som jag var öfvertygad
om, att de fleste af sångarene tillerkände sig, att nemligen ordna
runorna, eftersom de bäst passade till hvarandra, eller med runons ord:
_itse loime loitsijaksi, laikahtime laulajaksi_, d.v.s. jag ansåg mig
för en sångare, lika god som de sjelfva.
Med samma sångarrätt har jag vid den nya upplagan trott mig kunna göra
de nämnda förändringarne i runoordningen och andra ännu vigtigare.
Sednare runovarianter hafva styrkt den förmodan, som jag redan vid
förra upplagan (esipuhe s. VII) uttalade, att _Joukahainen_ och den
'_glosögde Lappen_', som sköt på Wäinämöinen, voro en och samma person.
Derigenom hafva den 30:de och 31:sta runon i den förra upplagan, hvilka
förr stodo alldeles för sig sjelfva, numera fått ett mycket nära och
naturligt samband med de öfriga, sålunda att de flyttats tillbaka
framför berättelsen om Wäinämöinens äfventyr med Lappen, en anordning,
som för dess naturlighet troligen af alla måste godkännas. Äfven har
större delen af den förra 24:de runon (vr. 9-215) kommit att omflyttas
så, att den nu befinner sig på ett vida lämpligare ställe (se: 2 Runon
framställningen af innehållet). Vr. 394-461 af den förra upplagans
15:de runo hafva i denna flyttats lägre ner till Ilmarinens andra
friarefärd till Pohjola; andra smärre förändringar att förtiga. Den
största förändring har dock skett i början af dikten, i det _veen
emonen_ fått öfvertaga den roll vid verldens skapelse, som i den förra
upplagan tillskrefs Wäinämöinen. Det ojemförligt större flertalet af
runovarianter tillskrifver denna akt ännu, som då, Wäinämöinen;
hvarföre jag ej utan mycket vigtiga skal vågat göra denna förändring.
Dessa skall hafva utgjorts af de många uppenbara motsägelser, som runon
i sitt förra skick framställer, af den muntliga traditionen och af den
lätthet, hvarigenom en namnförvexling mellan _Ween emonen_ (eller:
_Weinemoinen_) och _Wäinämöinen_ kunnat uppstå (jfr. Kalev. öfvers. af
M.A. Castrén, s. VIII, IX och Mehiläinen 1839 Joulukuulta). För en
namnförvexling, och den ej särdeles gammal, talar äfven den
omständigheten, att _D. Juslenius_ i sitt _Suomal. Sana-lugun Coetus_,
tryckt i Stockholm år 1745, s. 422 öfversätter namnet "Wäinämöinen" med
"nereis -- hafz fru", af hvilken öfversättning man måste draga den
slutsats, att han ment _veen emonen_, så förvånande det ock å andra
sidan är, att han, som både gjort trägna resor i landet och äfven haft
någon ej ringa kännedom om våra runor (jfr. 1. c. praefatio §§ 14, 16)
ända till den grad varit okunnig om Wäinämöinen och hans bragder. Blott
hans presterliga embete, för hvilket runorna då lära hafva skyggat, kan
till någon del förklara denna okunnighet.
Angående den första runons närvarande skick har jag i ett privatbref
nyligen fått följande anmärkning mig välvilligt meddelad: "Den 1:sta
sången af Kalevala, som varit införd i _Suometar_, tyckes mig", säger
anmärkaren, "var hopsatt af flere stycken och komponerad i senare
tider, så framt den någorstädes ännu sjunges i sin helhet, sådan den
finnes införd i nämnde Tidning; ty den förekomma tydliga spår af den
christna läran, som haft sitt inflytande på kompositören. Månne den
således kan vara egnad att stå i början af Kalevala sångcykeln? Om
läsaren redan af första sången ledes till den åsigt, att Kalevala
sångerna blifvit mycket förändrade under den christna tiden, så
förlorar det hela betydligt af sitt värde."
Denna anmärkning torde ej af någon, som intresserar sig för ämnet,
anses likgiltig, hvarföre jag ej annat kan, än utbedja mig att få höra
äfven andras omdöme i saken, antingen i någon tidningsartikel eller
annorlunda. Min egen åsigt är ännu, att samma runo, sådan den stod att
läsas i _Suometar_ N:o 42 för 1848, ej förråder mer hopsättning af
flere stycken, än äfven många andra runor, tillföljd af deras
hopfogning ur ofta tie till tjugu eller flere varianter, torde göra
det. Under det dubbla bemödandet att ej genom upptagande af allt, som
varianterna innehålla, göra runon oformlig, och dock ej lemna något
vigtigt, kunna så lätt fel begås i synnerhet uti förra afseendet. Många
sådana fel i den förra upplagan har jag i den närvarande bjudit till
att afhjelpa, men i deras ställe hafva andra kunnat uppstå. Hvad som
dock mer än allt eget bemödande för saken ger mig hopp, att den
närvarande upplagan äfven i afseende på dess form skall blifva vida
öfver dess föregångare, är den omsorgsfulla granskning, som den före
tryckningen kommer att undergå hos Litteratursällskaperna i Helsingfors
och Wiborg, då deremot den förra upplagan aftrycktes ord för ord sådan,
som jag inlemnat manuskriptet dertill.
Hvad nu vidare angår den delen af anmärkningen, som påstår, att i denna
runo "förekomma tydliga spår af den christna läran, som haft sitt
inflytande på kompositören", så kan jag ej obetingadt medgifva ens
sådant. De tydliga spåren skulle väl förekomma genast i början af
runon, der det heter:
Olipa impi ilman tyttö,
Kave luonnotar korea,
Piti viikoista pyhyyttä,
Iän kaiken impeyttä...
d.v.s.
Fanns en jungfru, luftens dotter,
Kave, dotter af naturen,
Förde länge enslig lefnad,
All sin tid en jungfrulefnad.
Men hvad tydligt inflytande af kristna läran ligger väl i dessa ord?
Lika orimligt som det vore att påstå, det orden _pyhä, pyhyys,
pyhittää_[26] o.s.v. först med den kristna läran kommit i språket, så
obefogadt vore äfven det antagandet, att ej flickorna före
klosterlifvets tider kunnat föra en enslig lefnad, äfven om någon karl
funnits till i verlden, hvilket dock ej tyckes hafva varit fallet under
denna _Kave Luonnotars_ jungfrutid. De följande orden:
Ikävystyi aikojansa,
Ouostui elämätänsä,
Aina yksin ollessansa,
Impenä eläessänsä,
d.v.s.
Tiden blef för henne långsam,
Underlig hon fann sin lefnad,
Då hon alltid var så ensam,
Lefde sina dar som jungfru,
gifver dessutom tydligt tillkänna, huruvida hennes ensliga jungfrulif
var henne behagligt, och de derpå följande verserna upplysa vidare,
huru hon bjöd till att befria sig derifrån; hvilket allt, om det ock ej
saknas exempel derpå, att sådant i det kristliga nunnelifvet någongång
förefallit, likväl illa öfverensstämmer med idéen deraf. Allt derföre,
och emedan andra varianter ej finnas, som kunde lemna sådana ord i
stället, hvilka mindre vore missförstånd underkastade, har jag
ännu ej trott det vara tillräckligt skäl för utelemnande af det
anförda stället: _piti viikoista pyhyyttä_ ... om ej ytterligare
anmärkningar, som kunna göras, öfvertyga mig om nödvändigheten deraf.
Man har framdragit enskilda ord till stöd för sin mening om dessa
runors ålder och derigenom kommit till olika resultaten. Min tanke är
den, att på ett sådant stöd ej är mycket att bygga. Hvarken enskilda
ord, om hvilka man kan bevisa, att de först i en sednare tid tillkommit
språket, ej heller enskilda idéer och föreställningar, om hvilka
äfvenledes kunde bevisas, att de voro obekanta för våra förfäder i en
viss tid, kunna gifva något säkert kriterium för bedömmandet af
runornas ålder, i hvilka de anträffas. Ingenting hindrar en runo att
härstamma från den förkristliga tiden, oaktadt der finnas åtskilliga
ord och idéer, som först sednare tillkommit; tvärtom vore det
oförklarligare, huru en hedendomsruno kunnat uti blott tradition
genomlefva flere kristna sekler utan att få någon den ringaste
anstrykning af det nya lifvets ord och föreställningar. Har man då ej
nog erfarenhet deraf, att en landsman, som längre tid lefver skild från
hemlandet, småningom antager språk och seder af det folk, midtibland
hvilket han lefver; dock förblifver han med allt det en landsman. Under
den dagliga sysselsättning, som jag nu fortfarande i halfannat års tid
haft med att sinsemellan jemföra flerfaldiga varianter af en och samma
runo, har jag mer än tillräckligt egt tillfälle att öfvertyga mig
derom, huru litet vissa ord och idéer i sådant afseende betyda. I en
variant anropas _Jungfru Maria_ (Neitsy Maria emonen) att uträtta det,
hvartill en annan variant kallar den väna skogsbeherrskarinnan
(mielikki metsän emantä), den utvalda qvinnan, sommardottern (Suvetar
valio vaimo), huldfogeln biet (Mehiläinen mielilintu) eller någon
annan, och likaså besvärjes det onda i en variant att förfoga sig till
sidan af den målade kyrkan, invid den med otaliga bräder försedda
byggnaden (kirkon kirjatun sivuhun, satalauan lappeahan), eller till
Jordans floden (tuonne Jortanin jokehen) i stället för, att en annan
variant förviser det till döde mannens boning, den för alltid
försvunnes vistelseort (miehen kuollehen kotihin, iki-mennehen majahan)
eller till Tuonelas flod, Manalas underliggande vatten (tuonne
Tuonelahan jokehen, Manalan alantehesen). Skulle nu endast de förra
varianterna qvarstå -- och huru lätt hade ej de sednare kunnat för
alltid försvinna? -- så kunde mången finnas, som ansåge runons ålder ej
gå utöfver den kristna tiden. I ursprungsrunorna beskrifves vanligtvis
först det ondas uppkomst och derpå dess benämning utan vidare omsvep.
Men nu har den kristna föreställningen förknippat döpelseakten med
namngifvandet, och derföre läser man i åtskilliga runovarianter, huru
ej blott björnen, ormen o.s.v., men äfven immateriella sjukdomar bäras
till dopet för att få sig namn. Men denna af den kristna läran lånta
döpelseidé bevisar ingenting vidare, än att den sjelf tillkommit efter
bekantskapen med kristna läran; hvad som står före och efter den i
runon, blifver deraf ej det ringaste bestämdt i anseende till sin
ålder.
Med nyss uttalade öfvertygelse om enskilda ords betydelse i sådant
hänseende hafva dessa föga bekymrat mig, huru stor likhet de än må
hafva haft med Svenska eller andra utländska ord, och äfven med en
annan öfvertygelse hade jag ej egt rätt till deras utmönstring. Derföre
anträffas i dessa runor emellanåt sådana ord, som _tuoppi, kanna,
kappa, kuppi, vati, kattila, säkki, tynnyri, kellari, kartano, kammari,
tupa, penkki, uuni, muuri, porstua, portti, kampa, luokki, satula,
kalpa, kulta, kupari, mallas, humala, akana, vehnä, liina, hamppu,
silkki, korppi, kumppali, kuningas, herra, kauppa, mahti, viisas,
rikas_, m.m. Hafva de ock ej alla tillhört runon i dess ursprungliga
skick, så är det nog, att de tillhöra den, sådan tiden öfverfört den
till oss, hvarefter jag i främsta rummet haft att rätta mig. Att numera
i hvarje fall vilja återställa runon i dess ursprungliga skick, vore
ett otacksamt arbete, som dessutom skulle efter hvars och ens
subjektiva tycke taga sig högst olika ut.
För dem, hvilka straxt äro färdiga att förklara för ett lån alla de
ord, hvilka Finskan äger lika med Svenskan, får jag ytterst tillägga
några ord af de germaniska språkens grundligaste forskare, _Jacob
Grimm_. "Finnarne hafva", säger han,[27] "vid sin beröring med Tyskarne
både i landet och språket qvarlemnat intryck, som kunna varseblifvas i
Göthernas och andra högtyska stammars språk, starkast i det
Skandinaviska, oberoende af den urgemenskap, som äfven mellan Finnar
och Tyskar ägt rum". Han anför derpå några speciella exempel och
fortfar: "den nordiska munarten" (Svenskan etc.) "synes hafva tillegnat
sig alla sådana uttryck från Finskan, som den ej har gemensamma med de
öfriga tyska munarterna" t.ex. _räf, pojke, piga_, etc. "Annat är
förhållandet med ursprungligen beslägtade, hvarken från Tyskan till
Finskan eller från Finskan till Tyskan öfvergångna ord", hvarpå anföras
t.ex. de Finska orden _mato, meri, nimi, miekka, multa, kulta, akana,
runo, äiti, tytär, tursas, hanhi_, hvilkas likhet med motsvarande
göthiska ord förklaras af en ursprunglig gemenskap; och dock behöfver
man ej gå långt för att finna t.ex. det påståendet, att Finnarne ej i
fordna tider, förrän de kommit i beröring med Skandinaverne, kännt
_guldet_, emedan de hafva benämningen för denna metall lik med den
Svenska, hvilken derföre måste vara lånt! Det förundrar mig blott, att
ingen på samma grund påstått, att Finnarne fordomdags ej haft något
begrepp om _mullen_, om en _strand_ o.s.v., emedan benämningarne för
desamma _multa, ranta_ hafva likhet med de Svenska.
Vid många af de ord, hvilka Finskan tydligen har lånat, måste man
erinra sig den förkristliga gemenskapen mellan Skandinaverna och
Finnarne (Bjarmerne). I annat fall blefve det ej så lätt förklarligt,
huru desamma återfinnas ej allenast hos Ryska Karelare och Olonetsare,
utan till en stor del äfven hos Esterne; hvarföre endast få från
Svenskan lånta ord i dessa runor torde förekomma, om hvilka man kunde
bevisa, att de först efter landets eröfring af Svenskarne och
kristendomens införande tillkommit i språket. Må de föröfrigt vara
flere eller färre, så gifva de i alla fall ej rätt till någon annan
slutsats, än att antingen ett _gammalt_ uttryck utträngts af ett
brukligare _nytt_, eller att runon på det stället fått en sednare
tillsats; och säkert är man sanningen närmast, om man antager, att än
det ena, än det andra inträffat.
Jag är långt ifrån att anse Kalevalarunorna än i denna dag vara sådana,
som de i början sjöngos; icke heller är jag numera af samma tanke med
dem, som tro, att om någon företagit sig att samla dem några sekler
tidigare, skörden då blifvit vida rikare. Det är väl ej blott möjligt,
men äfven troligt, att några runor med tiden försvunnit; men å andra
sidan måste den, som närmare känner förhållandet, medgifva, att i
stället andra, såsom man plägar säga, vuxit till sig. Sångarene, som
från slägte till slägte genom sekler fortplantat dessa runor, voro
visserligen ej så nogräknade, att icke mången af dem, när det eljest
föll honom in någon lyckligare idé, något bättre uttryck, som han
trodde lända till sångens förskönande, då äfven begagnade sig af
desamma. Läser man för en god sångare upp en runo, den han ej förut
hört, och ber honom derpå återsjunga den, så skall det sällan inträffa,
att han skulle svara, det den ej ännu fastnat i hans minne, utan han
sjunger den verkeligen, dock icke alla ställen ord för ord, utan med
bortlemnande af några, med tillsats eller förändring af andra.
Upptecknar man nu sången, sådan han ur sitt minne återgifvit den, läser
den för en annan sångare och anmodar så åter denne att sjunga den, så
får man den ytterligare förändrad. Fortsätter man arbetet vidare
sålunda, att man alltid läser den sista reproduktionen för en ny
sångare, och sedan jemförer, hvad man af den tionde sångaren fått, med
den ursprungliga sången, så skall man finna, att äfven i den tionde
återgifningen sången till sin grund är densamma, som den ursprungliga,
men att många uttryck deri äro annorlunda, somliga bättre, andra sämre,
och att ett och annat mindre väsendtligt stycke kunnat bortfalla,
hvaremot något annat tillkommit. Den, som vill hafva en rätt åskådlig
bild häraf, hänvisar jag till _Paavo Korhonens viisikymmentd runoa ja
kuusi laulua_, hvarest i _alkulause_ ss. 24-27 finnes införd en sång
först sådan den af författaren (Paavo Korhonen) blifvit diktad, och
omedelbart derefter sådan den upptecknades i Ryska Karelen omkr. 50 mil
derifrån. Förvandlar jag nu de nyssomtalte tie sångare till de tie
sekler, genom hvilkas mun Kalevala sångerna kunna hafva kommit till
oss, så torde jag ej behöfva tillägga något ytterligare, för att
tillkännagifva min tanke om deras närvarande beskaffenhet i förhållande
till den ursprungliga. Det lefvande ordet är ett andligt frö, som
kastas ut i tiden, vexer, der det finner en tjenlig jordmon, och förgås
slutligen liksom allt annat lefvande, sedan det framalstrat något nytt
och bättre. Den tjenliga jordmonen för Kalevala sångerna har hittills
varit det Ryska Karelen, der folkets ringa bildning gjort sinnet
tillgängligare så för den enkla episka beskrifningen som för det
underbara, mystiska i magin. Den dag torde ej vara långt borta, då de
äfven der underhållit sinnet i tillräckligt lång tid och gjort det
beredt och moget för mottagande af nya begrepp i lifvets åtskilliga
förhållanden, och då dö de med allone undan hos folket, lefvande blott
ett slags _vita posthuma_ i skriften.
Skulle de, hvilka skrifvit om de homeriska sångernas uppkomst, haft den
erfarenhet om traditionens behandling af sången, som jag beträffande de
finska sångerna vunnit, så tror jag, aldrig någon tvist kunnat uppstå
om sättet för deras uppkomst. De skulle då allmänt hafva funnit, att
någon med händelserna samtidig skald först besjungit dem kortare, och
att traditionen sedan utvidgat sångerna samt framställt dem i många
variationer. Den som sedan hopsamlat varianterna, hade för sig ett
ungefär dylikt arbete, som Kalevala sångernas ordnande och hopfogning
af deras många varianter gifvit mig, hvilket jag ber, ingen dock må
misstyda derhän, som ville jag ställa min förmåga eller ens ämnet för
behandlingen i jemnbredd med hans. Redan de åtskilliga, ofta
förekommande olika dialektformerna i de Homeriska sångerna göra det
omöjligt, att tänka sig en gemensam författare för de samma, eller ock
en tradition af dem, utan många varianter. För den, som ordnar och
hopfogar sådana till en sångcykel hörande stycken, blifver det
emellanåt nödvändigt att tillsätta någon sammanlänkningsvers, och jag
tviflar ej på, att sådana finnas äfven i de homeriska sångerna, om man
noga letar efter dem. Äfven i Kalevalarunorna måste understundom någon
dylik sammanlänkningsvers insereras, hvars särskilda utpekande för
hvarje gång dock säkert af mången annan jemte mig skulle anses för
pedantiskt och så mycket mer obehöfligt, som en sådan ej det ringaste
vidrör sjelfva saken, utan vanligtvis består i orden: _Sanan virkkoi,
noin nimesi -- Siitä tuon sanoiksi virkki_ o.a.d.
Jag har vid innehållsförteckningen upptagit äfven versantalet för
hvarje af de redan färdiga 34 runorna. Hufvudsumman af dem belöper sig
till 14,600 och summan af de motsvarande runornas verser i den förra
upplagan till 7,720, hvilka tal gifva ett ungefärligt begrepp om den
nya upplagans omfång i förhållande till den förras. Versantalet af de
runor, som ännu återstå att redigeras, uppgår i den förra upplagan till
4,360, hvilket tal efter det nyssnämnda förhållandet skulle motsvaras
af 8,250 verser i det nya, och till följe deraf skulle den nya upplagan
komma att innehålla 22,850 verser, då den förra ej hade mer än 12,080.
Annan förändring i formelt afseende torde ej vara nödig, än den, att
denna nya upplaga förses med förklaring öfver de obekantare orden,
äfvensom med ett sak- och namn-register, begge i slutet, eller ock
ordförklaringen fortfarande vid hvarje sida under texten _ad modum
Minellii_. Då verket eljest kommer att blifva så mycket vidlyftigare,
än den förra upplagan, så har jag ansett vara bäst att lemna bort alla
varianterne för denna gång. När de framdeles hinna blifva redigerade,
kunna de alltförväl, om så för godt finnes, tryckas särskildt.
Nionde Runon i Kalavala.
Helsingfors Morgonblad 1835, n:ris 91-93.
(Runon är icke den nionde utan den elfte i den äldre upplagan af
Kalevala, som utkom 1835.)
Följande är ett försök till ordagrann försvenskning af 9:de Runon i
Kalevala, utom annat vittnar sjelfva språket, att Runon är en af de
uräldsta. En af de allmännaste är hon också och sjunges i Wuockiniemi
och trakterna deromkring af nästan hvarje qvinna, hvaremot hon tyckes
vara mindre i karlarnes smak. -- För sammanhangets skull må af de
föregående Runorna anmärkas, att en underskön jungfru fanns i Pohjola
eller Pohja (Norden). Om henne förekommer i 3:dje Runon:
-- -- -- -- --
Det var Pohjas mö den fagra,
Känd till lands, på sjön den bästa,
Klädde sig i röda strumpor,
Lade granna skor på foten,
Klädde på sig allt det bästa,
Band det grannaste om halsen,
På sitt bröst det prydligaste,
Det mest lysande om kroppen.
Satte sig på luftens loka,
Lysande på himlabågen,
I den aldra rensta drägten,
I en lysande beklädnad.
Der sin väf af gull hon väfde,
Skötte om sin silfver-väfnad,
Med en gyllne väf-skottspole,
Med en väfvar-sked af silfver;
Väl hon kunde skeden föra,
Låta skaften höjas, sänkas.
Runon förtäljer vidare huru Wäinämöinen, betagen af hennes prakt och
fägring, gjorde henne sitt anbud. Jungfrun gaf då icke genast ett rent
afslag, utan affärdade gubben med det hon förelade honom några svåra
betingsarbeten, hvaruti han kunde visa sina öfverlägsna talenter och
göra sig förtjent af hennes bifall. På denna färd dröjer Wäinämöinen nu
allt till 9:de Runon. Men under tiden hade smeden Ilmarinen inträffat i
Pohjola och förfärdigade der ett underbart redskap, som benämnes Sampo.
Äfven detta arbete gick ut på att dermed vinna jungfruns ynnest. Hennes
toilette beskrifves vid Ilmarinens ankomst på följande sätt:
Det var Pohjas mö den fagra,
Känd till lands, på sjön den bästa,
Gick uti ett loft på gården.
Trenne loft på gården funnos,
Ett tillhörde hennes moder,
Och det var det bästa loftet.
Der stod kista ställd på kista,
Ena skrinet vid det andra.
Hon slog opp den bästa kistan,
Granna locket klang och uppfor.
Fann nu der sex gyllne gördlar,
Valde ut fem yllne kjortlar,
Lade på sig allt det bästa,
Band det grannaste om halsen,
o.s.v.
Ilmarinens frieri strandade dock denna gång dervid, att jungfrun
förblef hemma. Nu ville äfven Lemminkäinen försöka sin lycka i Pohjola.
Denne var en lustig ture, tapper och modig, men ofta alltför
obetänksam, såsom han i Runorna med uthållande karakter beskrifves.
Sjelfva hans frieri var nog komiskt till sin början, ehuru slutet blef
mera tragiskt. Honom förelades nämligen flera svåra förrättningar, för
att med dem tillvinna sig jungfrun. Vid ett af dem ombragtes han
slutligen på ett ganska beklagligt vis och kastades derpå i
Tuonielfven. Detta hindrade honom dock icke att framdeles i Runorna
uppträda med nya äfventyr, ty han hade en öm och vis moder, som med
sina magiska kunskaper åter fick karl af honom. Af berättelser om dessa
frierier, om vid desamma förekommande händelser och äfventyr och af
beskrifningar om de arbeten, som i Pohjola friarene förelades jemte
deras utförande upptagas Runorna i Kalevala ifrån den 3:dje till och
med den 8:de. Derefter följer, hvad man nu i följande öfversättning
försöker meddela:
Gamle värde Wäinämöinen
For att fria till en jungfru,
Långt i Pohjas mörka trakter,
Till den by der männer dräpas,
Tappra karlar pläga dränkas.
Sköt han ut sin båt på vattnet,
Nya fartyget på vågen,
Från en barkbelastad stapel,
Från stockändarne af furu.
Reste mäster på sitt fartyg
Som uppå en bergshöjd tallar,
Hissade i masten segel
Såsom granar på en kulle,
Steg nu äfven sjelf på skeppet,
Vandrade uppå sitt fartyg,
For och styrde ut på hafvet,
Rördes stolt uppå det blåa,
Med det stora vackra skeppet,
På den nya röda båten.
Vinden blåste i hans segel,
Vårens vind uppå hans fartyg,
Redan seglar furuskeppet,
Hundra brädigt fartyg flyter,
Nära vid den gröna udden,
Den bebodda holmens ända.
Var på ön en jungfru Anni,
Smeden Ilmarinens syster,
Träffade att trampa byke,
Tvätta kläder invid stranden,
På den stolta bryggans ända,
Ytterst på den röda färjan.
Vände sig och såg omkring sig
Öfverallt i blida rymden,
Också ut åt fjärden såg hon,
Vände hufvudet mot söder.
Varseblef en skymt på hafvet,
Något blått hon såg på böljan,
Yttrade ett ord och sade:
"Hvad för skymt är du på hafvet,
Hvad som så på böljan blånar?
Vore du af gäss en skara,
Eller ock en prydlig andskock,
Eller annan väldig fågel,
Må du flyga och förskingras
Der i höjden nära himmeln.
Vore du en svärm af fiskar,
Eller och ett laxrikt sjögrund,
Eller annan större sikart,
Må du simma, neråt sänkas,
Dra dig under vattenbrynet.
Om ett stenigt grund du vore,
Någon klippa ut i hafvet,
Eller ock en vattenruska,
Må du sköljas då af vatten,
Låta vågen vältras öfver.
Vore hemmets båt du åter,
Farkost som min broder timrat,
Må du vända fören hemåt,
Mot båtställen här på stranden,
Aktern emot andra hamnar.
Och en bybåt om du vore,
Så må du då simma utåt,
Mot båtställen annorstädes,
Vändande din bakstam hitåt.
Vore Wäinämöinens båt du,
Gamle sångarmannens farkost,
Må du hit till mig då nalkas,
Styra närmre till ett samtal,
Ta ett ord och ge ett annat,
Tala tryggt ett ord på köpet"
Båten var nu Wäinämöinens,
Nalkades också till stället,
Styrde närmre till ett samtal,
För att ge ett ord mot annat,
Tala tryggt ett ord på köpet.
Det var nu ö-jungfrun Anni,
Smeden Ilmarinens syster,
Talte så till vandringsmannen,
Sporde honom om hans resa:
"Hvarthän far du Wäinämöinen,
Färdas nu elfstrandens ädling,
Far så grannklädd, landets bäste?"
Sade gamle Wäinämöinen:
"Har mig ämnat ut till laxfångst,
Ville se hur fisken leker
Der vid Tuonielfvens stränder,
Nedanom Manalas boning".
Nu ö-jungfrun Anni åter
Yttrade ett ord och sade:
"Lätt en bakslug man jag känner,
Märker den, som osannt talar;
Annorlunda förr min fader,
Annorlunda gamle farfar
Ämnade sig ut till laxfångst,
Lade ut att fånga taimen.
Många nät hans farkost fyllde,
Af fiskbragder full var båten,
Stötelstängerna på botten,
Ljusterjärnen under bågen,
Och i fören gyllne nålar.
Hvart då far du Wäinämöinen,
Färdas nu du landets ädling?"
Sade gamle Wäinämöinen:
"Ämnade mig ut till gåsjagt,
Far till skimmervingars lekort,
Ville fånga dregelnäbbar
Från de sund, der köpmän färdas,
Från det vida öppna hafvet".
Åter sade jungfrun Anni,
Tennbrisk-prydda flickan talte:
"Så en bakslug man jag känner,
Märker en, som osannt talar;
Annorlunda förr min fader,
Annorlunda gamle farfar
Ämnade sig ut till gåsjagt,
For till skimmervinge-leken,
Ville fånga dregelnäbbar.
Dragen var då vackra bågen,
Starka fjäderstålet tillspändt,
Gråa skallet låg i båten,
Koplad var den svarta hunden,
Men kring stränderna sprang rackan,
Hvalpen flög långs strandens stenar.
Hvart då far du Wäinämöinen,
Färdas nu elfstrandens ädling?"
Sade gamle Wäinämöinen:
"Kom du flicka ned i båten,
Stig uppå min farkost jungfru!
Vill jag sanningen då säga,
Tala verklig flärdlös sanning".
Anni fortfor oupphörligt,
Tennbriskfagra flickan fortfor:
"Stormen på din båt må komma,
Vårens ilar på ditt fartyg;
Upp och ned jag vänder båten,
Låter så på böljan vräkas,
Om jag sanningen ej hörer,
Hvart du Wäinämöinen färdas.
Säg då en gång verklig sanning,
Låt mig höra mer ej lögner."
Sade gamle Wäinämöinen:
"Också vill jag tala sanning,
Litet gäckades jag endast:
Jag har farit för att fria,
Ville se hårfagra jungfrun,
Långt i Pohjas mörka trakter,
I det hemska Sariola,
I den by, der männer dräpas,
Många tappra karlar dränkas".
Det var nu ö-jungfrun Anni,
Smeden Ilmarinens syster,
När hon sanningen förnummit,
Hört en verklig, sveklös sanning,
Lemnade sitt byke obykt,
Kläderna otvagna blefvo.
Lade kläderna i ordning,
Bar tillsammans sina kjortlar,
Sprang så hem förutan dröjsmål,
Ilade åstad på gården,
Steg från gården in i stugan,
Yttrade ett ord och sade:
"Du min bror, smed Ilmarinen!
Du min moders son, min frände!
Smid du mig en liten sköttel,
Smid mig några granna ringar,
Tvenne, trenne par örhängen,
Fem, sex kedjor till min gördel,
Och jag säger sanna saker,
Talar verklig sanning för dig:
Långa sommarn skor du hästen,
Smider hofjern hela vintern,
Ämnar dig på färd att fria,
Vill begifva dig till Pohja;
Men en mera slug nu tager,
Förekommer dig och bortför
Den med hundra marker lösta,
Den med tusende betalta,
Den du lockat i två vintrar,
Friat till i trenne somrar.
Nu som bäst far Wäinämöinen,
Färdas på det blåa hafvet,
I sitt fartygs gyllne bakstam,
Stödd mot rodrets krökta ända,
Far till Pohjas mörka trakter,
Till det hemska Sariola."
Det var smeden Ilmarinen,
Den evärdeliga hamrarn,
Hammarn slintade ur näfven,
Hastigt föll ur handen tången,
Yttrade ett ord och sade:
"Anni, du min lilla syster!
Smida vill jag dig en sköttel,
Smida åt dig granna ringar,
Tvenne, trenne par örhängen,
Fem, sex kedjor till din gördel!
Omärkt elda nu till badet,
Skynda på, att ugnen kolas,
Skaffa sedan lut en smula,
Laga litet slipprig asklut,
Hvarmed denna fink sig tvättar,
Denna snösparf ren sig tvager,
Från höstgamla smidjesotet,
Vintertjocka hammarslagget."
Det var nu ö-jungfrun Anni,
Smeden Ilmarinens syster,
Fick badstugan omärkt uppvärmd,
Skyndsamt fick hon ugnen kolad,
Med finhuggna aspvedsklabbar,
Med småklufna, korta spjelkar.
Hemtade från källan vatten, Från den vasslesöta källan,
Bröt en qvast från unga skogen,
Liten kärleks-qvast från lunden,
Gjorde sedan lut af surmjölk,
Lagade af benmärg såpa,
Såpa som var lätt att lödras,
Kunde skölja mannens hufvud.