Ehuru nu elden återfåtts i de förut mörka stugorna, voro dock solen och
månen ännu borta till stor saknad för allt, som vexte och lefde.
"Hauki tiesi hauan pohjat,
Kokko lintujen kul'ennan,
Tuuli haahen päiväyksen;
Ei tieä' imehnon lapset,
Milloin aamu alkanevi,
Yö tulla' yrittänevi,
Nenässä utuisen niemen,
Päässä saaren terhenisen".
d.v.s.
Gäddan känner hafvets gölar,
Örnen fogelns stig i luften,
Vinden skeppets fart för dagen;
Menskobarnen veta icke,
NÄr en dag ånyo uppgår,
Natten sänker sig till jorden
På den dimmbetäckta udden,
Den af skuggor fyllda holmen.
På anmaning af åtskilliga företog nu Ilmarinen sig att smida en
splitter ny sol af silfver och en ny måne af guld. Wäinämöinen sade väl
åt honom, att hans arbete vore förgafves; men Ilmarinen fortfor det
oaktadt att smida i sitt anletes svett och bar sedan sina klot upp i
toppen af tvänne höga träd. Det var, som W. sagt, de gåfvo ej ljus och
värme från sig. Nu tog W. _arpa_ till råds, d.ä. kastade lott för att
få veta, hvart sol och måne försvunnit. Lotten gaf tillkänna, att de
voro gömda i ett berg uti Pohjola. Dit begaf sig nu W. och återfordrade
dem samt, då han ej fick löfte derom, nedslog hela Pohjola folket med
undantag af Louhi sjelf. Men berget, der solen och månen voro
inneslutne, kunde han ej öppna, hvarföre han återvände, för att låta
Ilmarinen smida sig de redskap, som behöfdes till dess öppnande.
Pohjola-värdinnan, som efter sitt folks nedgörande måtte hafva fruktat
äfven för sitt eget öde, förvandlade sig till en grå hök, flög som
sådan till Ilmarinens smidja och frågade, hvad han smidde? I. svarade,
att han höll på att förfärdiga ett halsjern, hvarmed Pohjola-värdinnan
skulle fastbindas vid Pohjolaberget. Hon flög då i hast hem, släppte ut
solen och månen ur deras fängelse och kom så åter i skapnad af en
dufva, för att tillkännagifva, det solen och månen åter voro på
himmeln. Der voro de också, och Wäinämöinen helsade dem med följande
ord:
"Terve kuu kumottamasta,
Kaunis kasvot näyttämästä,
Päivä kulta koittamasta,
Aurinko ylenemästä!
Kuu kulta kivestä pääsit,
Päivä kaunis kalliosta,
Nousit kullaisna käkenä,
Hopeaisna kyyhkyläisnä,
Elollesi entiselle,
Matkoillesi muinaisille.
Nouse aina aamusilla
Tämän päivänki perästä!
Tee'pä meille terveyttä,
Siirrä' saalis saatavihin,
Pyytö päähän peukalomme,
Onni onkemme nenähän!
Käy' nyt tiesi tervehenä,
Matkasi ilmantehena,
Päätä kaari kaunihisti,
Pääse illalla lepohon!"
d.v.s.
"Hell dig måne, att du lyser,
Att ditt anlete du visar;
Hell dig gyllne dag, som randas,
Hell dig sol som åter uppgår!
Du guldmåne slapp ur stenen,
Sköna sol, du steg ur klippan;
Som en gyllne gök du uppsteg,
Höjde dig som silfverdufva
Till din fordna plats på fästet,
Till din kända himlabana.
Så du må hvar morgon uppgå
Äfven efter denna dagen;
Och hvar dag, du återvänder,
Må du åt oss helsa bringa,
Hopa håfvor uppå håfvor,
Hemta fångst åt våra händer,
Bringa lycka åt vår metkrok!
Vandra så din väg med helsa,
Lägg din bana frisk tillrygga,
Fyll din båge, skön att skåda,
Gå i qvällens lugn till hvila!"