Skyndsamt gick uti sin smidja,
Smidde snart hvad jungfrun önskat,
Färdiggjorde gördel-krokar,
Till dess badstugan man uppvärmt,
Badet hunnit blifva färdigt.
Badade tillräckligt sedan,
Hällde vatten på sig, rentes
Från höstgamla smidjesotet,
Vinterstjocka hammarslagget,
Tog till orda nu och sade:
"Anni du min lilla syster!
Sök upp fina linne-skjortan
För min kropp från svett befriad,
För det obetäckta hullet;
Hemta ett par snäfva byxor
Sen för mina torra vådor,
För de väl tvålfria benen;
Tag min blåa klädning sedan
Öfver fina linneskjortan,
Derpå min kaftan af kläde,
Ofvanpå den blåa kolten;
Tag ännu mitt lena bälte,
Till att gjorda om kaftanen,
Hemta ytterst sammets-mössan,
Den hvars höjd i molnen susar,
Som igenom skogen skymtar,
Sök den för mitt torra hufvud."
Derpå smeden Ilmarinen,
Den evärdeliga hamrarn,
Tog af gull, hvad mössan rymde,
Tog hattkupan full af silfver;
Stack sin fåle nu i redet,
Den eldröda mellan stängren,
Satte sjelf sig in i slädan,
Fogade sig inom korgen,
Manade sin hingst att trafva,
Den ljusmahniga att skynda.
Fort sprang hingsten, väl led färden,
Slädan rördes, stranden fräste.
Med stort gny han så nu åker
Längs sandbankarne i hafvet,
Färdas nu vid Simo-sunden,
Högt på albevuxna höjder;
Och nu skaller gråa hunden,
Gårdens sloköra hörs gläffsa.
Pohja-gårdens värd då säger:
"Gå och se på gården dotter,
Hvad den gråa hunden skäller,
Gårdens sloköra så gläffsar".
Dottern svarade och sade:
"Ej jag hinner nu, min fader!
Stor är stenen, som jag maler,
Stenen stor, men fint är mjölet,
Sjelfva målarinnan orklös."
Åter sade Pohja-värden:
"Gå då, hustru, du på gården,
Se hvad gråa hunden skäller,
Gårdens sloköra nu gläffsar".
Svarade och sade hustrun:
Gerna skulle jag ej hinna;
Tjockt är brödet, som jag bakar,
Brödet tjockt, men fint ar mjölet,
Sjelfva bakarinnan orklös".
Men nu sade Pohja värden:
"Aldrig har en qvinna ledigt,
Och en flicka hinner aldrig,
Om hon än på sängen låge;
Gå du son och se derföre".
Sonen svarade och sade:
"Gå du sjelf och se, min fader!
Ty ändock jag föga hinner;
Stor vedtrafve skall jag hugga,
Stor vedtrafve, fina klabbar,
Sjelf är huggarn svag och orklös".
Ännu skällde gråa hunden,
Och ullsvansen gnällde flitigt,
Holmgårds-vakten hördes klaga,
Sittande på åkerrenen,
Svängande sin svans mot jorden.
Sade så nu Pohja-värden:
"Fåfängt ej vår gråhund skäller,
Gårdens sloköra ej drömmer,
Orsakslöst han gnäller icke,
Morrar ej mot skogens furur."
Gick nu sjelf att se på gården,
Kom på sista åkertäppan,
Vid gårdstågets andra ända.
Såg med ögonen åt sydvest,
Vände hufvudet mot solen;
Såg nu saken ganska tydlig,
Hvarför gråa hunden skällde,
Klagade den ädle hunden,
Hvarför svarta svansen svängdes;
Med en målad släda kör man,
Far om Simoholmen landvärts,
Seglar med ett väldigt fartyg,
Sjövarts, utom Lempiviken.
Men nu sjelfva Pohja-värden
Snart i stugan sig begifver,
Stiger i de täckta husen,
Yttrar så ett ord och säger:
"Fremmande nu till oss nalkas,
Komma på det blåa hafvet".
Pohja-dottera, Pohja-hustrun
Skyndade nu ut på gården;
Skådade åt stora fjärden,
Vände hufvudet åt solen,
Sade Pohja-gårds värdinnan:
"Fremmande, som der nu färdas,
Äro friare i antåg,
Hvilken vill du ta, min dotter,
Den som der i slädan åker,
Ilar fram med målad släda,
Far om Simoholmen landvärts,
Han är Ilmarinen, smeden,
Den evärdeliga hamrarn;
Medför guld, hvad mössan rymmer,
Har hattkupan full af silfver.
Den der stora båten styrer,
Seglar på det röda skeppet,
Sjövarts utom Lempiviken,
Är den gamle Wäinämöinen,
Den evärdelige siarn;
Medför penningar på skeppet,
Hemtar skatter med sitt fartyg.
Må du taga den, min dotter,
Som för penningar på skeppet,
Hemtar skatter med sitt fartyg;
Mera rådfull är den gamle,
Om mer rask den unge synes."
Jungfrun sjelf ett ord nu sade:
"Moder kära, du som bar mig,
Du min fostrarinna, moder!
Ej ännu till denna dagen
Har för penningar man sålt oss;
Utan penningar vi lemnats
Åt de männer, som begärt oss,
Karlar, hvilka till oss friat
Den jag ville ta, min moder,
Den, af hvilken sampo smiddes,
Hamrades det granna locket."
Nu den gamle Wäinämöinen
Hade förr på stället hunnit;
Tränger skyndsamt in i stugan,
Hastar under många taken,
Tog till orda, så han talte
I dörrsmugan, under sparren,
Der man kittlarne betäcker,
Tager mössan af sitt hufvud,
Handskarne från handen löser.
Der han talte nu och sade,
Yttrade sig såsom följer:
"Finnes här för mig en jungfru,
En som blir min lifstids maka,
Lefver, hönan lik, vid sidan;
Hvilken för mig bädden lagar,
Ordnar vackert hufvudkudden"?
Nu den sköna Pohja-dottern,
Känd till lands, på sjön den bästa,
Skyndade sig sjelf att svara:
"Föga prisar jag en sjöman,
Föga ock en åldrig gubbe;
Stormen för på sjön förståndet,
Vårens ilar skada hjernan,
Till förtret man tar en gammal,
Till besvär en åldrig make.
Ingen jungfru här nu finnes,
Som för alltid blir din make,
Bor som hönan vid din sida,
Hvilken för dig bädden ordnar,
Ställer vackert hufvudkudden."
En Finsk Runas öde.
Helsingfors Morgonblad 1843, n:o 72.
(Ur ett bref till Fabian Collan.)
-- -- I anledning af artikeln "En Finsk Runa, öfversatt på alla
verldens språk", Morgonbl. n:o 44, måste jag till en början anmärka,
att rubriken ofelbart är tilltagen i för stor skala. Ty om man ock
kände alla verldens språk till deras antal och namn, så är det dock
långt ifrån att derigenom få en finsk runa på dem alla öfversatt.
Troligen tillkommer Fader Vår äran af de flesta öfversättningar, och
tviflar jag högeligen, att den ännu blifvit öfversatt på alla menskliga
tungomål, som på jorden finnas. Då denna anmärkning naturligtvis ej
angår dig, så måste jag framkomma med en annan, på det du ej må blifva
alldeles lottlös. Du säger nämligen, att en variant af ifrågavarande
runa finnes i Kanteletar II s. 39, hvilket väl äger sin rigtighet; men
ditt yttrande är dock felaktigt såvida, som dylika varianter af runans
andra delar förekomma uti sångerna 32, 42, 43, 46, II:dra delen. Ty
emedan den sångare, efter hvilken Topelius uppskrifvit runan, synes
hafva sammanfört strofer ifrån flere skilda stycken, såsom det ganska
ofta är fallet äfven med ej dåliga sångare, så har jag vid redaktionen
af Kanteletar varit nödsakad att verkligen fördela den uppå så många
särskilda sånger. Åtminstone tyckas de fem sista verserna af runan,
såsom den förekommer hos Topelius, stå utan inre sammanhang med de
föregående, och således sakna en tillräcklig förklaring för sin
tillkomst. Nästan detsamma kunde man säga om verserna 7-11, af hvilka
dessutom versen "_kahen rakkahan välillä_", utan tvifvel bör heta
_kahen kaunihin välillä_; ty den äldre finska folkpoesien talar ej
gerna om sådana saker, som den abstrakta karleken, utan åtnöjer sig i
dess ställe med den mera konkreta skönheten eller något annat dylikt
vederlag. De sista fem verserna deremot tillhöra helt naturligen sången
32, hvarest en tjensteflicka förut omnämner flere fördelar, dem
husbondfolket lofvat henne, mot det hon skulle öfvergifva sin älskare,
och sedan fattar sitt raska beslut att dock likväl ej göra det, utan
hellre umbära allt annat. Jag må försöka en öfversättning af hela
sången:
_Ej jag öfverger min älskling_.
Stora löften gaf mig presten,
Prestfrun lofvade än mera:
Ett år smör till hvarje måltid
Och färsk fisk för andra året;
Lofvade en vacker klädning
Och de bästa linneskjortor,
Om jag lemnade min älskling,
Skilde mig ifrån den hulde,
Att jag alldrig ville höra,
Någonsin ej skåda honom.
Men jag lemnar ej min älskling,
Öfvergifver ej den hulde;
Läckra rätterna jag lemnar,
Glömmer alla prestgårdsstekar,
Vill försaka granna kjortlar,
Och de bästa linneskjortor,
Förrän jag min älskling lemnar,
Skiljer mig ifrån den hulde,
Som jag späkt åt mig om sommarn,
Som jag böjt åt mig om vintern.
Lika naturligt tyckes början, eller de sex första verserna af runan,
tillhöra följande sång, som är den 42:dra i II:dra delen, och lyder i
öfversättning:
_Fjerran borta är min älskling_.
Skäl att sjunga har jag icke,
Ännu mindre skäl att fröjdas,
Ty min älskling färdas borta,
Min förtrogne vän är fjerran,
Går på okänd stig den hulde,
På en annan ort den blonde.
Borta är min vän, långt borta,
I ett annat land mitt äpple,
Ynglingen med håret krusadt,
Lågväxt man med skor af läder.
Oss åtskilja tio byar,
Oss afsöndra hundra vägar;
Ej på en dag vinden hunne
Fram, en fogel ej på tvänne.
Dock, hur' också vinden hinner,
Huru luftens foglar flyga,
Jag ej känner vindens tanke,
Vindens tanke, fogelspråket;
Men om min förtrogne komme,
Han den förr bekante syntes,
På hans gång jag honom kände,
Märkte lätt på fotens svängning,
På det unga benets lyftning,
På den svarta strumpans skimring,
Uppå skon, som ledigt röres,
Uppå rockens fåll, som frasar.
Sprunge straxt en verst till mötes,
Flöge tvänne verst i blinken
För att rifva gärden lägre,
För att jemna vägens broar,
För att öppna gärdesleden,
Låta upp hvar grind som möter.
Snart hans hand jag sedan tryckte,
Låg der än en orm på handen;
Hastade att kyssa honom,
Sågs än vargblod på hans läppar;
Sloge armarna om halsen,
Om än döden sjelf der sutte;
Smöge mig intill hans sida,
Om än blod vid sidan flöte.
En variant till denna sångs sednare del är den nästföljande, sid. 39
förekommande, och således också en variant till den ifrågavarande
runan, som till så många språk öfversättes. Dess 7-11 verser åter
förekomma i 46:te sången, II:dra delen. Om jag rätt ihogkommer, så har
en öfversättning deraf stått att läsas i Morgonbladet. Den börjar
eljest med frågan: "hvar må nu min älskling vara, uti hvilket land mitt
äpple", hvarpå med osäkerhet nämnas flere orter. Sedan skulle
sångerskan önska framskicka en hellsning eller underrättelse om sig
till honom och anlitar någon liten fogel att framila med budet, men
återtager det snart och säger:
Liten fogel mäktar icke
Flyga långt utöfver hafvet. --
Ganska snart den lille tröttnar,
Lätt den svages kraft är uttömd.
O, att vinden dock förstode,
Vårens ilar kunde tala!
De förmådde bud framföra,
öfverbringa mången hellsning;
Föra budskap fram och åter,
Växla ord, om än så mycket,
Mellan oss, vi tvänne sköna,
Mellan tvänne ömma vänner.
Af det föregående finner du lätt, hvad för öde den mer omnämnda runan
haft i Kanteletar. Med åtskilliga andra förut bekanta och ej orättvist
för sin täckhet beprisade runor har det gått likaledes. Ty som jag vid
redaktionen måste hafva ett hufvudsakligt afseende på flertalet af
varianterna, och de förut tryckta efter min tanke ej sällan voro sämre,
än hvilka jag upptecknat, så måste de än anföras i varianterna, än
efter omständigheterna fördelas på olika stycken, när nemligen någon
mindre van sångare, efter hvad redan nämndes, sjungit såsom hörande
till ett stycke strofer af flere. Fåfängt skulle man i Kanteletar
efterleta något stycke, som skulle svara emot t.ex. följande
öfversättning, hvilken jag redan för femton år tillbaka fick af Nvr i
T:fors, och hvilken du, ifall han dertill lemnar tillstånd, alltförväl
kan införa i Morgonbladet, emedan den, så mycket jag ihogkommer, ej
förut är tryckt. Den lyder:
Om min älskling nu sig tedde,
Viste sig den fordom sedde,
Straxt min hand jag honom räckte
Och hans mun med kyssar täckte,
Dock jag länge ren fått bida,
Länge mot min längtan strida;
Derför tiden ledsamt lider,
Trögt och långsamt dagen skrider.
Bittert är det, när jag vaknar
Och med smärta honom saknar,
Tom i luften armen sträcker
Och en skuggbild endast räcker.
När vi sen till arbets tåga,
Qvalen än mig lika plåga;
Bittrast dock de mig belasta
När till hvila andra hasta,
Och jag ensam på mitt läger
Ingen vid min sida äger,
Ingen hvilar uppå armen,
Tryckt intill den fulla barmen,
Och med mina lockar leker,
Veka lifvet sakta smeker.
Ack! hvi får jag än ej höra
Honom sig der borta röra,
Och utaf hans yxa slagen
Under fönstret hela dagen!
Kom då älskling, hvarför bida,
Till min bädd invid min sida!
Ohörd ock min sång ej ljuder,
Snart ditt varma blod dig bjuder,
Snart du till mitt sköte ilar;
När du då invid det hvilar,
Nära, nära då dig maka!
Tätt, min älskling, till din maka!
Det motsvarande originalet finnes i v. Schröters _Finnische Runen_,
2:dra uppl. sid. 120, men i Kantaletar II: 50, 51, 53, 210 finnas
endast särskilda delar af sången, -- hela sången ingenstädes.
Härmed har jag nu ganska omständligen förklarat, huru det kommer till,
att, ehuru Kanteletar borde innehålla hela det hittills uppdagade
förrådet af finska lyriska poesien, flera förut bekanta lyriska stycken
dock icke så lätt igenfinnas der.
Finska Runor.
Under denna titel förekomma 1 Helsingfors Morgonblad och Borgå Tidning
öfversättningar af sånger. I Elias Lönnrots konceptbok för år 1843
finnas jämväl några sådana, hvilka ej bllfvit tryckta. Då emellertid
deras form vittnar om att de ej ännu erhållit sin slutliga redaktion,
upptagas de ej här, utan 1 en följande del, afsedd att innehålla bref
och dagboksanteckningar.
Borgå Tidning 1838, n:o 58.
Under ordnandet af Finska poësiens lyriska och idylliska stycken,
hvarmed jag i dessa tider varit sysselsatt, har jag emellanåt försökt
öfversätta några och skickar härhos till dig en del af sådana
öfversättningar. Flere hundrade sådana stycken på original språket
komma att snart afgå till Finska Litteratur Sällskapet. Ett halft år
har jag nu nästan dageligen ordnat och skrufvat om dem, försökt att af
ofta nog många varianter utvälja det bästa till hufvudstycke,
omskrifvit å nyo, hvad redan tre eller fyra gånger dessförinnan
blifvit renskrifvet o.s.v. Ännu torde par månader åtgå till samma
sysselsättning, eller rättare så lång tid, att jag slutligen tröttnar
dervid, hvilket ännu ej händt, då jag dageligen trott mig finna nya
skönheter uti dem, och dageligen haft orsak att instämma uti Dan.
Juslenii ord: "Peculiaris hujus lingue est poësis. Illam artem non
doctissimi alias magis callent, qvam rustici; qvibus, ut de Arcadibus
traditur, ingenitum est, de qvalibet materia, in instanti, carmina
canere elegantissima: qvod peregrino qvidem creditu impossibile esse
poterit; at nos experti novimus, apud nostros praesertim nasci poëtas,
non fieri." -- Det är märkvärdigt att flere stycken af detta lyriska
slaget rent af icke kunna öfversättas, och alla förlora sig ganska
mycket ej allenast under min, men äfven under andras skickligare
händer.
Den moderlösa.
Icke vore jag nu heller
Mörkare än andra jungfrur,
Blekare än grannens flickor,
Men jag mörknade vid stockeld,
Röktes i nattläger-röken,
Bleknade vid kokelds-brasan.
Modren öfvergaf mig liten
I beskydd hos grannens qvinnor,
För att af grannhustrur badas,
Af granngummorna befallas.
Allt olyckliga jag känner:
Grannens ord och grannens sinne,
Grannens medlidsamma omvård,
Hur' i verlden väl man hålles,
Hur' hos fremmande man vaknar.
När en fremmande dig väcker,
Så den fremmande då säger:
"Upp med dig, du svarta sotklabb
Fort ur sängen, lata sjövrak!
Skynda, blås upp eld, torföra!
Antänd pärtan, Lempos ättling!"
Icke så ens egen moder;
Egna modren skulle säga:
"Stig nu upp, min lilla dotter!
Hoppa upp, min snälla dotter!
Blås upp eld, min gyllne börda!
Antänd pärtan, eget vaggbarn!"
_Karlarnes oförstånd_.
Ve de unga karlars enfald,
Gossars oförstånd i valet!
Välja ej en fattig flicka,
Stadna ej vid låga dörrar,
Dröja ej vid murkna trösklar,
Hålla ej vid gamla grindar,
Vid förfallna åkergärden.
Allt den fattiga dock gjorde,
Hade tid till alla sysslor;
Allt sitt garn hon ensam spunne,
Väfde hvarje väf allena,
Sydde sen till mannens kläder.
Rika flickan har nog göra
Med sin egen ans och prydnad.
Borgå Tidning 1838, n:o 59.
_Min och andras_.
Andras fästmän lefva hemma,
Min är borta uti kriget;
Den gull-lockiga är borta
Der vid Turkens landamären,
Eller i Fransosens grannskap,
Der en mor sin son ej vårdar,
Systern ej omfamnar brödren,
Finska flickan kysser ingen;
Stridskanonen der en vårdar,
Der omfamnar blanka svärdet,
Hvassa sabeln bjuder kyssen.
Så dig, arme fästman, hände;
Tänkte här ditt bröllop fira,
Men i Moskva blef det firadt
På den store herrens gårdsplan,
Eller i en mindres pörte;
Vigdes der af hedningskäppen,
Långa svärdet blef din brudring,
Och din fästmö eldgeväret.
_Ingen orsak att sörja_.
Må vi flickor dansa skickligt,
Sjunga vackert våra sånger;
Fadren gaf mig lof att sjunga,
Leka alla helgdags aftnar,
Fröjda mig vid solnedgången,
Tills att sjutton år jag vore.
Derför må vi flickor sjunga,
Dansa vackert våra danser,
Snart vi så till brudar växa,
Höjas upp till höga brudar.
Som gåsungar, fort vi växa,
Mogna snart, som unga svanor,
Älskas sen af många karlar,
Fås utaf en enda lycklig.
Hvarför skulle vi ju sörja
Och uti vår enfald ängslas;
Icke tar man oss för landskatt, Skrifver oss för uppbörds
resten;
Kräfver ut för andra gälder;
Kopparn samlar man i landskatt,
Ekorrar man tar i uppbörd,
Qvittar gälderna med papper.
_Modrens råd och eget råd_.
Modren bad jag skulle vara
Hemma alla helgdagsaftnar,
Läsa först uti katkesen,
Sen den stora aftonbönen.
Så mig gamla modren råder,
Både råder och befaller,
Men mitt eget sinne råder,
Både råder och befaller,
Gå i byn, som andra flickor,
Leka, glädjas med de andra,
Sjunga, dansa bland de bästa;
Ensam kan jag dock ej dansa,
Och en ensam sång är sorgsen.
_Modrens spådom_.
Sant du sade dock, min moder,
När du mig i vaggan söfde,
Lindade din lilla dotter.
Sade att jag finge fästman,
Spådde mig en vacker fästman,
När blott femton år jag vore,
Eller helst en dag deröfver.
Femton år så nyss jag fyllde,
Lefde ock en dag deröfver,
Och jag fick mig trenne fästmän,
Trenne öfvergoda fästmän:
Sorgen gaf mig gyllne ringar,
Gråten skänkte silkesdukar,
Döden slutligen mig hemför.
Borgå Tidning 1838, n:o 61.
_Torpflickan_.
(Imitation.)
Ensam bär jag vatten ifrån brunnen,
Ensam malar säden, kokar ensam,
Hugger ensam veden uti skogen,
Bär den ensam hem den långa vägen;
Allt jag ensam gör, jag arma flicka,
Ensam jag om aftonen mig lägger,
Vaknar sedan ensam på mitt läger.
Vore dock det sista ensam borta,
Så det sista, som det näst derföre,
Litet brydde jag mig om de andra.
Den väntande.
(Imitation.)
Här sitter arma flicka jag
Och snart går solen ner;
Men den jag väntar dag från dag
Han kommer aldrig mer.
"Snart är jag åter" -- så jag minns
Till afsked sade han --
Men hvar han dröjer, hvar han finns,
Jag ej begripa kan.
Kanhända krossats har hans slup
I mycken storm och nöd,
Kanske i hafvets mörka djup
Han redan ligger död.
Kanhända stormen honom dref
Långt bort till annan strand,
Och fången eller dödad blef
Han i ett hedniskt land.
Hans vålnad var det säkert då,
Jag såg i sista natt,
Då skådande åt hafvet blå
Jag här på stranden satt.
Hans skepp jag der på fjärden såg,
Så glad jag redan var,
Men hur jag såg och åter såg,
Var bara hafvet qvar.
Och nu igen hvad skymtar der
I aftonsolens glans? --
Kom närmre, närmre, att jag ser
Om seglet är då hans.
Hans är det -- hans är skepp och mast,
Hans segel och hans rå;
Välkommen nu du gyllne last!
Välkommen sjelf också.
Helsingfors Morgonblad 1832, n:o 15.
_Den bortgifta_.
Så jag reser, så jag skiljes
Från den sal min fader uppbyggt,
Der min bror i glädje lefver: --
I en höstnatts famn jag färdas,
Reser längs en gladtad våris,[28]
Att ej spåren en gång qvarbli,
Fotens steg på isen synas,
Spår af pelsens släp på drifvan,
Att min mor ej hör min klagan,
Ej min far min tår förnimmer.
Förr jag kommer icke åter,
Än min egen son kör hästen,
Den jag burit äggar fålen.
Anländ då till fordna hemmet,
Länge på min bror jag väntar,
För att lösa hästens remtyg,
Spänna fålen utur redet.
Brödren höres icke komma;
Sjelf jag löser hästens remtyg,
Spänner fålen utur redet.
Länge på min bror jag väntar,
För att be mig in i stugan;
Icke hörs min broder komma.
Sjelfmant går jag in i stugan,
Träder obedd in i rummet;
Dock vid dörren än jag stannar,
Nära dörren invid spiseln,
I den knut, der grytor gömmas,
Drängen kastar sina kläder. --
Ingen känd jag ser i stugan,
Ingen älskad bror vid bordet.
Handen sträcker jag på spiseln,
Kalla kol i spiseln ligga;
Handen lägger jag på muren,
Murens stenar äro kalla.
Ändtligt varsnar jag min broder,
Utsträckt liggande på båset,
Nära bänken, under bordet.
Famnstjockt sot på nacken hårdnat,
Alnstjockt uppå andra ställen.
Brödrens ögon ser jag gråta,
Kinderna af tårar sköljas.
Till sin hustru säger brödren:
"Tillred mat och fägna gästen"!
Men den hårda broderhustrun
Kokar kål till mager soppa.
Rackan äter först det feta,
Hunden allt det smakligaste.
Till sin hustru säger brödren:
"Hemta öl och fägna gästen"!
Men den grymma broderhustrun
Frambär vatten åt den komna.
Rent är icke engång vattnet; Flickan har sitt anlet tvättat,
Gossen sina händer i det.
Helsingfors Morgonblad 1832, n:o 47.
Gossen blåste på sin rörflöjt,
Med sitt vallhorn svarte flickan.
"Vill du bli min flicka liten,
Vill du lefva hos mig lycklig?"
"Hvad för lycka kan du bjuda?
Toma händer och tom ficka".
"Jag med dessa toma händer,
Och i denna toma famnen
Bär dig in i skogens sköte,
Till de mest aflägsna skogar,
Vill dig der med ömhet vårda,
Lefva oförmärkt af andra."
"Hvar är marken för dig utmärkt,
Hvar den plats der stugan bygges?"
"Nog finns rum i stora Suomi,
Nog man sämjes bo i vårt land;
Vill du bo i öknen afskildt,
Eller i aflägsna städer,
Eller på en qvist i skogen,
Fri och sorglös som en fogel.
Snart jag skall ett bo dig bygga,
Der dig vinden sakta vaggar,
Och jag roar dig med sången!
Vill du åter bo på landet,
Bygger jag af hägg din stuga,
Och af rönn din säng jag täljer,
Der du vid min sång fördröjer,
Drömmer idel vackra drömmar."
"Men de hårda brödbekymren
Göra slut på sång och drömmar?"
"Nog finns bröd i löfskogsdälder,
Gyllne korn i hvarje björkskog,
Och jag har nog starka armar,
Sidor, som ej sakna senor
För att stöka uti jorden
Och att berga mogna kornet".
Helsingfors Morgonblad 1835, n:o 89.
Kantele II, pag. 66.
Om min fader kunde hamra,
Om en smed min farbror vore,
Koppargjutare min broder,
Jag en häst af sorger finge,
En svart fåle af bekymmer;
Hästens munlag af min oro,
Betseljern af onda dagar,
Af byns hårda tal en grimma,
Och af grannens ord en sadel,
Släda af byfolkets sqvaller,
Rankor af allt snack hos grannen.
Mina sorger äro flere,
Än man räknar granens kottar,
Finner barr uppå ett enträd,
Videbuskar på en kärrmark,
På en sjöstrand runda stenar.
Ingen häst man skulle finna,
Träffa hos en hemmansbonde,
Ej ens på den rikes backe,
Som min sorg förmådde draga,
Släpa bort bekymret från mig.
Sådan häst ej kunde finnas,
Ej ens på den bästa prestgård.
Tag du, korp, bekymret från mig,
Bär min sorg, du svarta fogel,
I de träsk, der fisk ej lefver,
Ingen abborre man finner.
Bär ej dit der fiskar trifvas,
Hvarje fisk blott sorger finge;
Abborn sjönke ned till botten,
Gäddan lätt af sorger sprängdes,
Lilla mörten skulle blötna,
Mujkan svartna af bekymmer,
I bekymmer, som jag skickat,
Denna mörka pannas sorger.
Helsingfors Morgonblad 1843, n:o 36.
_Flyr ifrån det vackra hemmet_
Kanteletar II, 161.
Skönt det var att lefva fordom,
Ganska väl vi trifdes hemma:
Jag en ljungens blomma växte,
Uppåt sköt som unga gräset;
Fadren nämnde mig sin blomma,
Och sitt älsklingsbär min moder,
Brödren nämnde mig sitt hvetkorn,
Och sitt blåa nystan systern.
Till ett annat hem då kom jag,
Under annan gårdsvärdinna:
Svärfadren till stock mig skäller,
Svärmodren till granrisruska;
Heter iskall sten hos sonen,
Hos gårdsdottren kvinnors utskott,
Byns förtret hos sonahustrun.
När så sällsamt tal jag spörjer,
Ständigt hör det bittra tadlet,
Ofta nog jag arma kvinna,
Arma barn jag alltför ofta
Flyr ifrån det vackra hemmet,
Skyndar mig långt bort i skogen,
Far längs kärr och ödemarker,
Far igenom sanka vatten.
Fore jag ock ned i vattnet,
I en flod, der fisken lefver,
Till en nätfångst för min broder,
För min fader till ett notvarp!
P. S. En mindre vällottad svärdotters sång.
Helsingfors Morgonblad 1843, n:o 39.
_Dock då först en son du vore_.
Kanteletar II, 179.
Vagga vill jag lilla sonen,
Vagga upp det goda barnet,
Till mitt stöd i stormens tider,
Till min hjelp på motvindsfärder.
Vyss, vyss, min son, den lilla,
Vyss, vyss, en man af sonen!
Som kan så, och som kan plöja,
Som med säd beströ kan marken,
Som för fålen ut på fåran,
Ut att plöja svarta hästen.
Vyss, vyss, min son, den lilla,
Vyss, vyss, ett stöd af sonen!
Dock då först en son du vore,
När från skogen bröd du bure,
Kakor ifrån enrisbacken,
Från en granskog bruna skorpor,
Hvetebröd från telningslandet
Åt din far för fordna födan,
Åt din mor för brödets näring.
Vyss, vyss, min son, den lilla,
Vyss, vyss, ett stöd af sonen!
Dock då först en son du vore,
När du nya stugan byggde,
Finge oss ett bättre badhus,
Gjorde trappa framför stugan,
Reste upp ny dörr på trappan.
Vyss, vyss, min son den lilla,
Vyss, vyss, ett stöd af sonen!
Dock då först en son du vore,
När sonhustru du mig gåfve,
En som för mig vattnet bure,
Som badstugan skulle värma,
Mjuka upp hvar gång min badqvast,
Reda totten, som jag spinner.
Helsingfors Morgonblad 1843, n:o 49.
_Brudsökerskan_.[29]
Kanteletar III, 50.
Brud jag sökte åt min broder.
Maka åt min älsklingsbroder;
Fann i lunden då en jungfru,
Prydlig mö i gröna gräset,
Frågade och sporde henne:
"Vill du bli min broders maka?"
Jungfrun spörjer mig tillbaka:
"Hvad för man är då den brodren?"
-- "Boskapsherde är min broder". --
"Vill ej ha en boskapsherde;
Dålig skjorta har en herde --
Kan ej hvila vid hans sida,
Icke vid hans bröst mig värma,
Vid hans arm ej trefnad finna".
Brud jag sökte åt min broder,
Maka åt min älsklingsbroder;
Såg i lunden då en jungfru,
Prydlig mö i gröna gräset,
Frågade och sporde henne:
"Vill du bli min broders maka?"
Jungfrun spörjer mig tillbaka:
"Hvad för man är då den brodren?"
-- "Jägare han är, min broder". --
"Vill en jägare ej hafva;
Jägaren af barrskog luktar --
Kan ej hvila vid hans sida,
Icke vid hans bröst mig värma,
Vid hans arm ej trefnad finna".
Brud jag sökte åt min broder,
Maka åt min älsklingsbroder;
Såg i lunden då en jungfru,
Prydlig mö i gröna gräset,
Frågade och sporde henne:
"Vill du bli min broders maka?"
Jungfrun spörjer mig tillbaka:
"Hvad för man är då den brodren?"
-- "Fiskare han är, min broder". --
"Vill en fiskare ej hafva;
Fiskaren af råfisk luktar --
Kan ej hvila vid hans sida,
Icke vid hans bröst mig värma,
Vid hans arm ej trefnad finna".
Brud jag sökte åt min broder,
Maka åt min älsklingsbroder;
Såg i lunden då en jungfru,
Prydlig mö i gröna gräset,
Frågade och sporde henne:
"Vill du bli min broders maka?"
Jungfrun spörjer mig tillbaka:
"Hvad för man är då den brodren?"
-- "Åkerman han är, min broder".
"Honom vill jag gerna hafva;
Varm är åkermannens sida --
Vid hans sida kan jag hvila,
Vid hans bröst kan jag mig värma,
Vid hans arm jag trefnad finner".
Helsingfors Morgonblad 1843, n:o 65.
_Prisa hästen först i morgon!_
Vaggsång. Kanteletar II, 173.
Jag mitt kära barn nu vyssjar,
Vaggar här min lilla fogel,
Ammar upp det vackra barnet,
Gifver bröstet åt det sköna; Men bröstgifverska jag vet ej,
Barnets sköterska ej känner,
Hvartill mina barn jag ammar,
Hvad engång af dem kan blifva;
Om jag till min framtids glädje,
Eller gråt och sorg dem föder,
Sköter dem till egna plågor,
Vaggar till förtret för modren,
Gungar till mitt lifs bekymmer,
Fostrar för mig sjelf till oro.
Så forntidens qvinnor sjöngo,
Mången mor så hördes säga:
"Prisa hästen först i morgon,
Sen din son, när skägget vuxit,
Dottern uti mannens boning,
Och dig sjelf, då lifvet slutas!"
Ofta nog en osäll moder,
Den beklagansvärda modren,
Åt sitt barn får bröstet gifva,
Skyndsamt föra det i munnen,
Men förståndet ger hon icke,
Får ej mandom uti barnet --
Vettet blir ej vägdt med besman,
Ej med slef förståndet inöst.
Helsingfors Morgonblad 1843, n:o 82.
_Vyss, vyss mitt barn till Tuoni!_
Kanteletar II, 178.
Vyss, vyss, mitt barn, du arma,
Som i arma vaggan hvilar,
Af din arma moder vaggas
I en arm och usel koja!
Vyss, vyss, mitt barn till Tuoni,
Vyss i bräders famn, du lilla,
Till en sofstad under torfvan,
Till en hvilobädd i mullen!
Der af Tuonis barn du vaggas,
Söfves ljuft af Manas flickor.
Bättre är dock Tuoni-bädden,
Vackrare är Manas vagga,
Tuonis qvinnor mera ömma,
Manas unga hustrur bättre,
Stor är Tuoni-gårdens stuga,
Manas boning vid och rymlig.
P.S. Det finnes fattigt folk, som uppriktigt längtar efter den stund,
då döden befriar dem ifrån det jordiska eländet. En sådan känsla
uttalar sig i förevarande runa, en fattig moders vaggsång öfver sitt
sjukliga barn.
Helsingfors Morgonblad 1843, n:o 89.
Kanteletar II, 55.
Tvenne vackra barn vi voro,
Tvenne dufvor här på holmen,
Tvenne svanor här på stranden,
Tvenne liknande hvarandra.
Arm vid arm vår väg vi gingo,
Hand i hand vår dag vi lefde,
Skyndade i kapp till rian,
Täflade att säden mala.
Tvenne vackra barn vi voro,
Såsom ett par unga dufvor:
Nu den ena hädan farit,
Sorgsen qvar den andra lemnats
För att gråta genom lifvet,
För att sörja alla tider.
Något hopp jag kunde hafva,
Att han skulle återkomma,
Om han tagit med sig vägkost,
Ätit någon afskedsmåltid,
Farit öfver vida hafven,
Hamnat bort i andra länder:
-- Öfver hafven färdas mannen,
Men igenom torfvan icke.
P.S. Sången uttrycker en fästmös sorg öfver sin aflidne fästman, eller
en systers öfver brodren, eller ock en enkas sorg öfver sin mans död.
Helsingfors Morgonblad 1844, n:o 17.
_Olika till mods_.
Kanteletar I, 25.
Hur till mods är lyckans gunstling,
Hvad för tankar har den sälle? --
Så till mods är lyckans gunstling,
Sådana den sälles tankar,
Som om våren dagens gryning,
Som den blida morgonsolen.
Hur till mods är den betryckte,
Hvad för tankar har en is-and?
Så till mods är den betryckte,
Sådana en is-ands tankar,
Som en kolsvart natt om hösten,
Som den skumma vinterdagen;
Ännu mer mitt mod är kolsvart,
Dystrare än höstens skymning.
_Kunde ej för skratts skall gråta_.
Kanteletar II, 56.
Dog för mig min ädle brudgum,
Störtade min vackre fästman:
Gerna honom jag begråtit,
Gråtit genom hela lifvet,
Allraminst min halfva lifstid,
Men ett år ens ej jag kunde.
Fadren bjöd mig honom taga,
Modren önskade hans bane,
Brodren att han bortkörd blifvit,
Systern att jag klöst hans ögon.
Helsingfors Morgonblad 1844, n:o 21.
_En flickas qvarnsång_.
Kanteletar II, 133.
Mala, mala qvarnsten lilla,
Slamra, slamra, vackra klippa,
Rör dig snällt, du sandstensskifva,
När min tur det är att mala!
Rörs, fast fingret ej dig rörde,
Ej en hand på vefven fördes,
Ej en arm uppå dig drefve,
Fast ock tummen blef i hvila!
Hvarför qvider lilla stenen,
Hvarför klagar du, min klippa,
Vid mitt bröst, den unga flickans,
Vid min hand, den sköna jungfruns?
Månne derföre du qvider,
Månn' jag derför hör dig klaga,
Att för svagt jag på dig drifver,
Att jag malar alltför sakta?
Upphör goda sten att qvida,
Lemna lilla berg din klagan!
Ej till denna sten man hemtar
Ens från Åbo någon flicka,
Finner ej i hela Tyskland,
Ej i vida Ryssland träffar,
Väljer ej från hemlandsbyggder, Städslar ej på kyrkobacken
En som bättre skulle mala,
Svängde om dig mera hurtigt.
Helsingfors Morgonblad 1844, n:o 30.
_Hvad bekymrar mig förtalet._
Kanteletar II, 98.
Om jag är af ringa värde,
Nämnes dålig framför andra,
Ännu sämre sägs jag vara,
Ännu mera dålig nämnes;
Hvarje käft mig vill förtala,
Hvart ett öga på mig rigtas,
Alla öron på mig lyssna.
Men hvad bryr en hurtig flicka,
Hvad kan stolta mön väl ängsla, Hvad skall jag af sqvallret
störas,
Hvad förtalet mig bekymra!
Redan van är jag vid tadel,
Gammalt mål för byasqvallret,
Länge nog af ondskan pröfvad,
Ställd inunder onda rykten.
När jag märker mig förtalas,
Hör mig öfvermåttan klandras,
Då jag står blott mera upprätt,
Desto högre bär mitt hufvud,
Går som unga hingsten modig,
Rörs som fålen lätt på foten.
Hörde jag mig engång prisas,
Helst en enda gång berömmas,
Lägre då jag bar mitt hufvud,
Sänkte ögonen till marken.
Klaus Kurck och liten Elin.
Suomi 1842, hft 6.
(Örversättning ifrån Finskan.)
Unga jungfrun, liten Elin,
Gick till visthuset på backen,
Bar en kopparvacka hos sig,
Och i vackan kopparnyckel:
5. "Klaus Kurck ju der nu kommer?"
"Hvarpå vill du känna honom". --
"Lätt på gången känns den store,
På fotslängningen den stolte".
"Finns då inga andra stolta,
10. Utom Klaus Kurck på Laucko?" --
Klaus snart på gården stadnar
Med sin stora ryttarskara,
Hundra sadelfasta kämpar;
Gyllne svärd de buro alla,
15. Hästarne af silfver lyste.
Fem de voro Elins bröder, Sutto vid bordsändan inne,
Stego upp på en gång alla,
Gingo för att motta Klaus.
20. "Finns här jungfru, som man säljer,
Någon flicka för min räkning?"
"Jungfrur säljas ej på gården,
Flickor handlas ej på backen;
Hästar säljer man på gården,
25. Hofförsedda djur på backen;
Stugor finnas hos oss många,
Dit en friare kan föras,
Der man in och ut kan stiga.
Också finns ett stall för hästar,
30. Der de kunna svalka af sig,
Knaggar för att hänga sadlar."
Klaus Kurck nu in begaf sig,
Stötte dörren upp med svärdet,
Slöt den till med svärdets slida:
35. "Finns här jungfru, som man säljer,
Någon flicka för min räkning?"
Unga jungfru Elins moder
Neg och svarade åt Klaus:
"Här kan ingen jungfru säljas,
40. Ingen flicka åt dig lemnas;
Våra flickor äro späda,
Alla än i växten stadda".
"Finns ju hos er liten Elin;
Kan jag ej få liten Elin?"
45. "Gif mig icke, bästa moder,
Gif för all del ej åt Klaus!"
"Alltför ung är liten Elin;
Kan ej styra tjenstefolket,
Ej matlagningen besörja,
50. Sköta stora ladugården".
"Det behöfver hon ej göra;
Har jag ej då pigan Kerstin. --
Pigan Kerstin kan befallas
Hafva vård om tjenstefolket,
55. Laga maten, som behöfves,
Sköta stora ladugården."
"Har så visst du pigan Kerstin
Som en annan gårdsvärdinna;
Hon mig önskade i elden,
60. Ville snart till döds mig plåga".
"Sådant gjorde Kerstin aldrig;
Har ännu ej uppbrännt någon,
Bragt om lifvet någon menska,
Skall ock framdeles ej bringa".
65. Hvem i verlden vore galen,
Om ej just den arma flickan --
Om ej galen, är hon tokig:
Mottog ringen, bortgaf handen,
Hand i hand med Klaus hon färdas,
70. Kommer så med Klaus till Laucko.
Kerstin tittade i fönstret,
Blängde ut igenom rutan:
"O att någon här jag hade,
Som förstörde denna kärlek,
75. Förrn jag bortger gårdens nycklar,
Lyder här en frus befallning".
Smög sig fram till Klaus och sade:
"Ack min vän, min bästa Klaus!
Litet vet du hvad som händer,
80. Hur din fru besöks af Olof."
"O min kära lilla Kerstin!
Om du kunde det bevisa,
Som du nu har sagt och yttrat,
Snart du gick i fina klädet,
85. Elin finge dö i lågor;
Fem de bästa klädeskjortlar,
Dem åt dig jag skulle skänka,
Förrn jag gåfve dem åt Elin;
Gåfve åt dig hvarje nyckel,
90. Förrn jag gåfve den åt Elin."
"Ack min vän, min bästa Klaus!
Åk du bort till Aumas lada,
Dröj en tid på lilla ängen,
Säg att längre bort du reser,
95. Att du dröjer flere veckor,
Uppå ting i norra socknar;
Så jag tänker snart bevisa,
Hvad jag en gång kom att säga."
Klaus lofvade så göra:
100. "Ack min egen lilla Elin!
Lägg du smör uti en bytta,
I en matsäck vägkost för mig,
Låt mig få af fläsk en skinka,
Jemte några kappor hönsägg;
105. På en längre färd jag måste.
Far till ting i norra socknar."
"Ack min gode Klaus! lofva
Att ej dröja der för länge;
Nära är min barnsängsvecka,
110. Nedkomstdagarne för handen.
Gå liksom du vore halfskodd,
Gå härnäst den andra hälften;
Tala blott med halfva tungan,
Säg härnäst den andra hälften;
115. Drick med bara halfva munnen,
Drick härnäst den andra hälften --
Så du förr kan återvända
Från trollpacket der i norden."
Unga gårdsfrun, liten Elin,
120. Lade nu i säcken vägkost,
Skar med slefven smör i byttan,
Lade ock af fläsk en skinka,
Jemte några kappor hönsägg. --
Och nu reste Klaus från gården,
125. Åkte fram till Aumas lada,
Körde till den lilla ängen.
Kerstin gick att klappa byke,
Gick att tvätta fina kläder,
Unga Elins bästa linntyg.
130. Från tvätthuset hörs nu bullret,
Så att frun kom ner och sade:
"Hvad är det du, kära Kerstin,
Här i tvätthuset nu bullrar,
Som du bankar på vid grytan?"
135. "Det är blott en skökas trasor,
Häxans kläder, som jag tvättar".
"Kära Kerstin, bulta icke,
Banka ej så hårdt uppå dem".
Kerstin visste, hvad hon gjorde:
140. Slår och bankar endast värre.
"Bulta ej, du onda kåna,
Far ej så med mina linntyg;
Icke äro här de gjorda,
Utan hemma hos min moder".
145. "Fritt må jag en kåna heta,
Dock en sköka är jag icke.
Och hvad ville det betyda,
Om det arma tjenstehjonet
Stundom blir till kåna öknämndt,
150. Då ock sjelfva gårdsvärdinnor
Gerna nog se Olof hos sig,
I hans långa skägg förälskas."
Med en tår i ögat Elin
Kom från stranden upp till gården,
155. Kerstin skyndade sig efter:
"Låt oss, bästa fru, nu kalla
Gårdens tjenare tillsammans,
Drängarne från sina oxar,
Ställa till ett litet gästbud,
160. Gifva dem en glädjemåltid,
Såsom alltid förr man gjorde,
Då husbonden var på resor!"
"Må du sjelf, min lilla Kerstin,
Göra såsom dig behagar,
165. Likasom du gjort tillför'ne;
Öppna om ock alla tunnor,
Endast den du lemnar orörd,
Som för min skull enkom bryggdes".
Kerstin visste, hvad hon gjorde:
170. Den af alla först hon uppslog.
"Annat bad jag, Kerstin lilla,
Annat var det, som du gjorde".
"Hvar vill bästa frun sig lägga?
Att jag visste bädda för er;
175. Kanske i den nya stugan,
Som står öfver stora porten".
"Bädda ej i nya stugan,
Ej i rummet öfver porten;
Gör min bädd i Klaus' stuga,
180. Likasom du gjort tillförne".
"Räds ej frun för skjutgevären,
För de många blanka svärden,
För de jern, som kunna såra,
Stålredskaper, mycket skarpa?"
185. "Uti krig gevären döda,
Svärdet, när en man det svänger;
Fredliga de äro inne
Såsom prydnader på väggen.
Må så dit min bädd du laga,
190. Lägg dit tvänne ylle täcken,
Likså tvänne hufvudkuddar,
Äfven tvänne linnelakan."
Kerstin visste, hvad hon gjorde:
Lade dit fem yllne täcken,
195. Föste dit fem hufvudkuddar,
Äfvenså fem linnelakan.
Elin gick för att sig lägga:
"Annat bad jag, Kerstin lilla,
Annat var det, som du gjorde;
200. Lade hit fem yllne täcken,
Föste hit fem hufvudkuddar,
Och dertill fem linnelakan".
Kerstin sig begaf från kammarn,
Gick till Olof, der han bodde:
205. "Olof alla drengars förman!
Kom nu snart till Klaus' stuga;
Der man eder hjelp behöfver,
Och man bad I skullen skynda."
"Hvartill kan jag der behöfvas?" --
210. Men i alla fall så gick han.
Kerstin skyndade sig efter,
Stängde dörrn med nie stängsel,
Slog dertill en bom för dörren,
Sprang i hast till Aumas lada,
215. Ilade till lilla ängen:
"Nu, min aldrakärste Klaus!
Har jag ledt uti bevisning,
Hvad jag en gång kom att yttra:
Nu som bäst man finner Olof
220. Med den unga frun i kammarn."
Klaus sig nu hemåt hastar,
Ond i själn, med nedtryckt sinne,
Tände eld på tjärvedsstickor,
Riklig eld i näfverrullor,
225. Stack i brand en knut af huset,
Utgjöt lågor under väggen.
Unga frun, den lilla Elin
Stack sitt finger ut från fönstret,
Vigselringen satt på fingret:
230. "O min egen dyre Klaus!
Må din egen ring mig rädda.
Om du ej ringbärarn skonar."
Klaus Kurck den snöde mannen
Ryckte nu sitt svärd ur slidan,
235. Blottade det blanka stålet,
Afhögg fingret i detsamma.
Unga frun, den lilla Elin,
Viste nu sitt barn i fönstret,
Höll det gråtande för Klaus:
240. "O min egen dyre Klaus!
Rädda dock din son från elden,
Om du låter modren brinna."
"Brinn med dina barn, du sköka,
Och förgås med dina söner;
245. Ej åt mig din son du framfödt,
Utan åt den store Olof".
Arma frun, den unga Elin
Bad nu ifrigt Herren Jesus:
"Var mig Herre Jesus nådig,
250. Låt mig af din stora godhet
En gång än min moder skåda!
När de andra rummen brinna,
Här en ymnig flod må rinna,
Tills jag hinner se min moder.
255. Du min goda broder Uoti!
Spring till Suomela och skynda,
Bed min mor, att hit hon kommer,
Säg ej hur det är, men bättre."
Uoti sig begaf på färden,
260. Sprang sin väg af alla krafter,
Sprang utöfver isen hastigt,
Tills i Suomela han stadnar:
"O min mor, min goda moder!
Frun på Laucko dit er kallar."
265. Snart ifrån sin bädd hon uppsteg
Också snart hon kläder på sig:
"Ve, o ve, mig arma qvinna!
Hur jag träder kjorteln på mig,
Alltid får jag honom bakfram;
270. Huru är det med min dotter?"
"Ganska väl, min goda moder!
Väl förut, i dag än bättre."
"Ve, o ve, mig arma qvinna!
Hur jag på mig strumpan drager,
275. Alltid vill hon komma bakfram;
Huru är det med min dotter?"
"Ganska väl, min goda moder!
Väl förut, i dag än bättre."
"Ve, o ve, mig arma qvinna!
280. Hur jag tar min sko på foten,
Alltid får jag honom bakfram;
Huru är det med min dotter?"
"Ganska väl, min goda moder!
Väl förut, i dag än bättre."
285. "Ve, o ve, mig arma qvinna!
Hur jag hufvudduken breder,
Får jag honom alltid bakfram;
Huru är det med min dotter?"
"Ganska val, min goda moder!
290. Väl förut, i dag än bättre."
Kommo sedan ner till viken:
"Ve, o ve, mig arma qvinna!
Rök uppstiger ifrån Laucko,
Synes ända hit från gården;
295. Hvad kan der nu förehafvas,
Att en sådan rök der uppstår?"
"Tuppar der till stek beredas,
Kycklingar vid elden svedas,
Och af får en mängd man slagtar,
300. Skollar hufvuden af svinen,
Till den lilla prinsens barnsöl,
Till nyfödda sonens dopfest".
Nu till Klaus' gård hon kommit,
Knäföll genast uppå marken,
305. Ödmjukt bedjande sin svärson:
"Skynda, ryck, o bästa Klaus!
Tag din egen son ur elden,
Fräls från lågorna din hustru!"
"Nej, jag vill ha skökan uppbränd,
310. Både skökan och dess foster".
"Bränn, o bränn ej, gode Klaus!
Låt då henne fly från landet,
Gömma sig med all sin vanart,
Med sin skam i landsflykt lefva."
315. Men nu framstod Kerstin hastigt:
"Gör ej det, min kärste Klaus!
Tag ett mått af svarta mjölet,
Lägg dertill en tunna tjära,
Kasta det till eldens näring,
320. Så en bättre fart får branden."
"O min egen lilla Elin,
O mitt barn, min arma dotter,
Om du varit eftergifven,
Lydt en smula kånan Kerstin!"
325. "Ej det minsta, dyra moder!
Ej det minsta har jag felat,
Kan ej förebrå mig något,
Som en knappnåls värde hade;
Allt jag gjorde, som var möjligt,
330. Gjorde till och med än mera. --
Detta rum nu må då brinna,
Sedan för den sista stunden,
För min alltför hårda dödsstund,
Jag fått tala med min moder."
335. Ännu något ord till afsked
Åt sin mor hon velat säga,
Åt sin sorgbetyngda moder,
Men hon for uti det samma,
Föll uti den ljusa lågan,
340. Nedsjönk i ett öppet eldhaf.
Sådant slut fick frun på Laucko,
Sådant slut den lilla Elin,
Som var vacker till att skåda,
Och till sina seder vacker.
345. Länge skall man sakna henne,
Både sakna och begråta,
Gråten räcka skall på Laucko,
Sorgen öfver Wesilax socken.
Sådant slut fick unga Elin,
350. Sådant slut den späde sonen. --
Tvänne veckor knappt förlidit,
Eller hälften af en månad;
Hela stallet fullt med hästar,
Hela stora ladugården,
355. Dog med munnen full af gruta,
Störtade på hafrehögar.
Klaus Kurck den snöde mannen,
Hemsk och sällsam till att skåda,
Satt på trappan till ett visthus,
360. Både satt och utgöt tårar;
Jesus kom i tiggarskepnad:
"Klaus Kurck, hvad gråter så du?"
"Har nog orsak till att gråta,
Skäl att evigt mig beklaga:
365. Egen hustru har jag uppbrännt,
Dödat grymt min trogna maka,
Uppbrännt också späda sonen,
Dödat det nyssfödda barnet".
"Nog jag känner väl fru Elin". --
370. "Hvar, o hvar, är nu fru Elin?"
"Der har nu sin plats fru Elin,
Uti himmelrikets boning,
I det höga himmelriket;
Vid Guds fötter der hon sitter,
375. Har sex ljus, som brinna, för sig,
Har en gyllne bok i handen,
Och sin lilla son i famnen,
Olof lägre ned vid dörren".
"Också Klaus Kurck jag känner". --
380. "Hvar befinner Klaus Kurck sig?"
"Der har Klaus Kurck sitt ställe,
Der uti den lägsta afgrund,
Litet ser man till hans sporrar,
Hvilka lysa lågt vid marken".
385. "Än jag känner kånan Kerstin":
"Der sitt rum har kånan Kerstin
In uti den lägsta afgrund,
Stället under lägsta porten;
Litet syns till hennes flätor,
390. Svagt de gyllne banden glänsa".
Klaus sig begaf på färden,
Stack sin pipa in i säcken,
En gång ljöd den än på kärret,
Ljöd på mon inunder färden,
395. Sisst på stranden ljudet hördes;
Klaus red in i öppna hafvet,
Under hafvets djupa vågor.
Sådant slut den unge man fick,
Sådant slut den gifte mannen;
400. Kerstin som en racka efter.
Noter: