I denna sång beskrifves förfärdigandet af en ofantligt stor not,
hvarmed det slutligen lyckades att ur Alue-sjön fånga fisken, som
förtärt den himmelska elden. Elden igenfanns i dess buk, men flög vid
upptäckandet hastigt åter sin väg öfver Alue-sjön, antände sedan skogen
på andra sidan om sjön och uppbrände mycken mark. Wäinämöinen begaf sig
i hamn och häl efter och lyckades slutligen uppfånga en gnista, som
gömt sig under en gammal, murken trädstubbe. Den bar han varsamt till
Kalevala och fick derigenom elden åter att lysa och värma i de mörka,
kalla stugorna.
Vid det elden utskurits ur fiskens buk, hade den illa skadat Ilmarinens
ansigte och händer, dock ej dess värre, än att han under behöriga böner
och ord mot eldskador småningom åter tillfrisknade. Denna sång har åter
åtskilliga magiska episoder.