I glädjen öfver att hafva fällt björnen spelade W. ännu länge derefter
pi sin kantele:
"Soitto kuului kuun tupihin,
Ilo päivän ikkunoille;
Kuu tuvastahan tulevi,
Astui koivun konkelolle,
Päiva päätyi aitastansa,
Loihe latvahan petäjän,
Kanteletta kuulemahan,
Iloa imehtimähän".
d.v.s.
Upp till månens gård hörs spelet,
Glädjen under solens fönster; Månen trädde ur sin boning,
Satte i en björk sig neder,
Solen ur sitt loft begaf sig,
Slog sig ned uti en talltopp,
För att lyssna uppå spelet,
Njuta af den nya glädjen.
Men de fingo ej länge lyssna och njuta, förrän Pohjola-värdinnan
fångade dem, der de suto i träden, förde dem med sig till Pohjola, och
gömde dem der inuti ett berg; hvarefter hon äfven smög sig till
Kalevala och bortstal elden derifrån, så att hela trakten insveptes i
ett fullkomligt mörker. Luftens gud, Ukko, visste ej, hvart solen och
månen försvunnit; fåfängt letade han efter dem på den mörka himmeln,
uppslog slutligen eld och bad en luftens nymf sköta, vårda och vagga
eldgnistan, så att han, när den vuxit till större, kunde göra deraf en
ny sol och måne. Men elden fälldes af den ovarsamma sköterskan, och
hade under fallet blifvit sedd äfven i Kalevala. Wäinämöinen trodde,
att det möjligtvis kunde vara den saknade solen eller månen, som fallit
ned från himmeln, och for tillika med Ilmarinen, för att närmare
undersöka saken, till stället, dit elden syntes falla. Under färden kom
en qvinna, den älsta af luftens nymfer, emot dem, och berättade, hvad
för eld det var, som fallit från himmeln, hvilka skador den förorsakat
på jorden, huru den till slut blifvit besvärjd att begifva sig in i
Alue-sjön, der den sedan blifvit uppslukad af en fisk, i hvilkens buk
den nu befann sig och förorsakade fisken svåra plågor.