Under det Wäinämöinen hade att kämpa mot mist, sjövidunder och storm på
hafvet, bemannade Pohjola-värdinnan ett krigsfartyg, hvarmed hon
eftersatte Wäinämöinen. Lemminkäinen, som stigit upp på utkik i
masttoppen, varseblef på långt håll det med hundra åror försedda
Pohjola fartyget, som allt mer och mer närmade sig. När allt hopp, att
hinna undan med roende, var ute, grep Wäinämöinen till sitt elddon,
fick tag i en bit flinta och slängde den i sjön under uttalandet af
några kraftord, hvilka hade den verkan, att flintan förvandlades till
ett långt, osynligt stengrund tvärs för Pohjola-fartyget. Väl stötte
fartyget med häftig fart mot grundet och gick i spillror, men
Pohjola-värdinnan eller _Louhi_, såsom hon i dessa runor kallas,[24]
var icke rådlös: hon förvandlade sig till en ofantlig örn, tog den
skeppsbrutna besättningen
under vingarne och flög till toppen af Wäinämöinens mast. Vid en
batalj, som sedan uppstod, kom hon dock till korta; folket föll från
hennes rygg och vingar ned i sjön, och hon sjelf fick sina klor
afhuggna, så att hon damp ned i båten. Blott ena lillklon hade hon ännu
oskadd, och med den ryckte hon Sampo i sjön. Den föll dervid sönder; de
största, bästa styckena sjönko ned och blefvo orsak till hafvets
rikedom; andra, mindre bitar stadnade flytande på vattnet och drefvos
af vågorna mot Wäinämöinens hemstrand. Wäinämöinen gladdes öfver att
dock få något af Sampo, och utlät sig dervid:
"Tuost' on siemenen sikiö,
Alku onnen ainiaisen,
Tuosta kyntö, tuosta kylvö,
Tuosta kasvo kaikenlainen,
Tuosta kuu kumottamahan,
Armas päivä paistamahan,
Suomen suurille tiloille,
Suomen maille mantereille".
d.v.s.
Deraf kan ett frö dock uppgro
Till en ständig välfärds början,
Till en sådd på plöjda tegar,
Och till alltslags vext och gröda;
Genom den skall månen lysa,
Blida solens strålar skina
Öfver stora Suomi-landet,
Öfver Suomis sköna nejder.
Louhi, som ännu var ett åsyna vittne till denna Wäinämöinens glädje,
lofvade draga försorg derom, att den ej skulle blifva långvarig. Hon
hotade skicka hagel och frost öfver hans grödor, låta björnen fälla
hans boskap och sjukdomar döda folket. Wäinämöinen bemötte genast denna
hotelse, i det han sade:
"Jumalall' on ilman viitta,
Luojalla avaimet onnen,
Ei katehen kainalossa,
Vihan suovan sormen päässä".
d.ä.
Gud beherrskar väderleken,
Skaparn vårdar Ödets nycklar;
Afundsmannens arm dem icke
Bär, ej oväns fingerspetsar.
Derjemte talade han några andra kraftord, hvarefter Pohjola-värdinnan
fann för godt att aflägsna sig med den förödmjukande känslan, att det
nu var slut med hennes förra makt och anseende. Af hela Sampo fick hon
ej mer an locket tillbaka till Pohjola, hvarföre derstädes sedan ej
finnes annat an armod och fattigdom. Wäinämöinen rodde hem och
hopsamlade de bitar af Sampo, han fann vid stranden, för att låta dem
vexa och frodas till "kornöl och rågbröd"; hvarvid han bad till
Skaparen, sägande:
"Anna' luoja, suo' Jumala,
Anna onni ollaksemme,
Hyvin ain' elä'äksemme,
Kunnialla kuollaksemme,
Suloisessa Suomenmaassa,
Kaunihissa Karjalassa"!
d.v.s.
Gif o skapare, oss lycka,
Unna Gud, att vi må trifvas,
Lefva väl vårt lif igenom,
Lefva väl och dö med heder
I det ljufva Suomi-landet,
I Karelens land det sköna!