När sedan Wäinämöinen med sitt följe kommit till Pohjola och hotat
bortföra Sampo hel och hållen, ifall Pohjola-värdinnan ej i godo ville
dela den med honom, lät denna i hast uppbåda krigsfolk för att afstyra
sådant. Wäinämöinen lät folket samlas, fattade sedan sin kantele och
begynte spela, hvarmed han fortfor, tills de alla somnat. Derpå beströk
han deras ögon med sömnvatten, så att de ej i hast kunde åter uppvakna.
Med mycken ansträngning fingo de Sampo ur Pohjola kopparberg, under det
Pohjola-värdinnan med allt sitt uppbådade manskap sof och drömde. När
de sedan fått Sampo i båten och voro på återfärden, ansåg Lemminkäinen
det vara tid för Wäinämöinen att sjunga. Men denne tyckte, att det var
angelägnare att ro än sjunga. Ännu på tredje dagen, när Lemminkäinen
ytterligare påminnte honom om att sjunga, sade han sig ej vilja göra
det, förrän han såg sin egen gård och hörde knarrandet af egna
gångjern. Men Lemminkäinen, för hvilken denna liksom all annan
försigtighet var motbjudande, upphof trotsande sjelf sin röst till
sång. Detta gjorde han så oskickligt, att en trana hastigt uppskrämd af
sången flög öfver hafvet till Pohjola och gaf ännu der ett sådant
nödskrik från sig, att folket i Pohjola uppvaknade ur den långa sömnen.
Efter uppvaknandet fann Pohjola-värdinnan snart, att kopparberget var
öppnadt och Sampo bortröfvad. I sin första nöd anropade hon dimmans
beherrskarinna, _U'utar_ (Udutar), att låta en tjock mist falla ned
öfver hafvet, så att Wäinämöinen ej skulle hitta fram och bad derjemte
en hafsjätte, _Iku Turso_, vräka omkull hans fartyg och återbringa
Sampo till Pohjola. Skulle Wäinämöinen lyckas rädda sig från dem, så
bad hon öfverguden, _Ukko_, utsända en storm, som skulle qvarhålla W.
på hafvet.
_Udutar_ hörde hennes bön och insvepte hafvet i en så stark mist, att
W. på tre dygns tid ej såg det ringaste för sig. Då blef han ledsen,
drog ut sitt svärd och högg dermed i vattnet, tills dimman
förskingrades. Kort derefter hörde han ett starkt brusande tätt vid
sidan af fartyget. Det var _Iku Turso_, som nu steg upp ur hafvet i
afsigt att enligt Pohjola-värdinnans önskan kullvräka fartyget. Men
förrän denne kom sig till att utföra sitt förehafvande, fattade
W. tag i hans begge öron och kramade honom sä eftertryckligen,
att han nöjd att slippa ur Wäinämöinens klor lofvade, att aldrig mer
göra någon skada åt honom eller någon annan menniska. Kort derefter
uppstod en den förfärligaste storm. Löfven sletos från träden och
blomstren från marken, och blåsten upprörde hela hafvet till en mörja.
Ilmarinen isynnerhet var illa deran, och trodde ej annat, än att
deras sista timma var för handen. Wäinämöinen bad om hjelp af
vattengudomligheterna, och Lemminkäinen, hvilket väl var det klokaste
han kunde göra, fästade sina medtagna sqvättbord på båtens sidor.
Antingen det nu kom sig af denna sidoförhöjning, eller att Wäinämöinens
böner voro orsaken dertill, allt nog, båten uthärdade den häftiga
stormen, hvilken dock förorsakade en stor förlust, i det W:s nya
kantele bortrycktes ur båten och föll i sjön.