I glädjen deröfver, att Sampofärden lyckats helst så väl, skulle
Wäinämöinen nu gerna önskat, att han haft qvar sin kantele, som under
stormen kastats i sjön. Han begaf sig ut, för att med ett af Ilmarinen
enkom dertill inrättadt instrument dragga eller räfsa upp den ur sjön;
hvari han med allt besvär dock icke lyckades. Med nedslaget sinne begaf
han sig hemåt, hörde derunder en björk i lunden beklaga sig öfver sina
olycksdagar, att än såras för att lemna björklake, än afklädas sin
näfver, än beröfvas sina löfrika qvistar, än hel och hållen nedfällas.
Då föll det W. in att förvandla björkens sorg till en evinnerlig
glädje: han gjorde deraf en ny kantele, med hvilken han sedan ånyo
rörde till glädje allt lif, i naturen fanns, så att tillochmed träden i
skogen och blomstren på marken fröjdade sig.