I denna sång beskrifves Wäinämöinens spel på den nya kantele, och huru
allt, som rördes i luften, på marken och i vattnet, tillochmed sjelfva
gudomligheterna, samlades omkring för att lyssna till den underbara
musiken. Det fanns ej någon, som icke blef rörd till tårar af de ljufva
tonerna, och äfven ur Wäinämöinens egna ögon framperlade stora, trinda
tårar, hvilka tillrade ned på marken och vidare in i vattnet, der de
sedan förvandlades till lysande perlor. En blåand, som simmade vid
stranden, dykade nu ned och återbragte åtskilliga af dem såsom perlor,
för att tjena till prydnad för konungar och evärdelig fröjd för höga
herrar. För denna tjenst belönade W. anden med en silkeslen beklädnad
-- troligen densamma, han ännu bär.