När försöket med guldbruden tagit sig så illa ut, beslöt Ilmarinen att
fara till Pohjola, för att fria till sin omkomna hustrus yngre syster.
Der lofvades honom ingen brud mer; och Pohjola-värdinnan sade sig hafva
gjort nog illa, då hon gifvit honom sin äldre dotter. Öfver detta
afslag och annan smälek, som honom vederfors i Pohjola, vredgades
Ilmarinen, fattade tag i den begärda flickan, bar henne i släden, satte
sig sjelf bredvid henne och gaf sig att kuska af. Under färden hemåt
fick han af flickan ej ett vänligt ord till svar på sina smekningar;
hvartill ännu kom, att han på nattlägerstället i någon by vid vägen
tyckte sig märka, att hon förmycket gynnade någon annan. Då uppsteg hos
honom en vild svartsjuka, och han ämnade med sitt svärd nedstöta henne;
men svärdet, anande hvad han hade i sinnet, sade sig ej vara skapadt
att förgöra qvinnor. Ilmarinen afstod då från sin föresats och påminnte
sig några trollord, med hvilka han förvandlade den olyckliga flickan
till en måse. Som sådan flög hon långt ut på sjön och slog sig ned på
en klippa, för att skräna. Ilmarinen åter satte sig i släden och åkte
hem. När Wäinämöinen sedan träffade honom och frågade efter orsaken
till hans dystra sinnesstämning, samt huru Pohjola folket mådde,
svarade han förtrytsamt: att ingen nöd gick på Pohjola, så länge Sampo,
orsaken till allslags välstånd, fanns på stället. Derjemte berättade
han om utgången af sitt frieri derstädes.