I de närmast föregående sångerna omtaltes, huru Kullervo genom sin
illpariga hämnd bragte Ilmarinens hustru om lifvet. Sedan Ilmarinen
under sin djupa bedröfvelse en hel månads tid bortglömt smidja och
hammare, företog han sig slutligen att smida sig en brud af guld och
silfver. Efter åtskilliga misslyckade försök fick han den gyllne bruden
färdig, men kunde ej få lif i henne.
"Jalat laati neitoselle,
Jalat laati, käet kuvasi,
Eipä jalka nouse'kana,
Käänny' käet syleilemähän.
Takoi korvat neitoselle,
Eipä korvat kuule'kana;
Niin sovitti suun sorean,
Suun sorean, sirkut silmät,
Ei saanut sanaa suuhun,
Eikä silmähän suloa."
d.v.s.
Gjorde fötter sen åt jungfrun,
Fötter gör och händer formar;
Foten höjs dock ej från marken,
Handen sträcks ej till ett famntag.
Öron smidde han åt jungfrun,
Men de blefvo utan hörsel;
Prydlig mun åt henne bildar,
Prydlig mun och vackra ögon,
Men han fick ej ord i munnen,
Ej behag och lif i ögat.
Ilmarinen lät dock ej afskräcka sig af allt detta, utan sedan han badat
sig väl från sot och gullslagg, tog han guldjungfrun bredvid sig till
natten. När han morgonen derpå vaknat, fann han den sidan, med hvilken
han låg vänd åt jungfrun, vara helt stel och kall som is, hvaremot den
frånvända sidan var nog varm. Nu var det slut med hans tålamod, och
mången annans skulle säkert ej hafva räckt ens sä länge; han begaf sig
nu med bilden till Wäinämöinen. Så snart W. sett den, frågade han: "i
hvad afsigt kommer du hit med det der vidundret af guld?" Ilmarinen
svarade, att han ämnat gifva guldjungfrun till en evärdelig maka åt
Wäinämöinen; hvarpå denne utlät sig:
"Tunge neitosi tulehen,
Tao' kaikiksi kaluiksi!
Tahi vie' Wenäehelle,
Saata' Saksahan kuvasi,
Rikkahien riian naia',
Suurien soan kosia';
Ei sovi' minun su'ulle,
Ei minullen itselleni,
Naista kullaista kosia',
Hope'ista huolitella."
d.v.s.
Stoppa du din mö i ässjan,
Smid deraf dig ett och hvarje!
Eller henne för till Ryssland,
Skicka bort din bild till Tyskland,
Till de rikas giftastvister,
Till de stores giljarstrider;
Ty min slägt det anstår illa,
Passar för mig sjelf ej heller,
Fria till en gyllne jungfru,
Trakta efter brud af silfver.
Runon slutar med varningar af Wäinämöinen till hans efterkommande att
ej fika efter guldbruden; ty:
"Kylmän kulta kuumottavi, vilun huohtavi hopea" -- d.ä. Guldets rodnad
värmer icke, kallt är silfret, fast det lyser.