Inga betänkligheter, att Untamofärden kunde slutas olyckligt, afhöll nu
Kullervo från företaget, såvida han just fröjdade sig i hoppet, att
äfven sjelf omkomma dervid och sade:
"Soma on sotahan kuolla,
Kaunis miekan kalskehesen,
Sorea sotainen tauti:
Äkin poika pois tulevi,
Potematta pois menevi,
Laihtumatta lankeavi".
d.v.s.
Skönt det är att dö i striden,
Skönt att falla under svärdsklang,
Ha ett slagfält till sin sjukbädd.
Hastigt ryckes mannen hädan,
Tärs ej länge på sitt läger,
Magrar icke af för döden.
Så rustade han sig ut, tog afsked af fader, broder och syster, och
frågade, om de skulle sörja öfver honom, när ryktet snart förkunnade
hans död. Nog kalla svar fick han af dem: ingen af dem sade sig fråga
efter honom, antingen han dog eller blef vid lifvet. Då vände han sig
sist till sin moder och gjorde samma fråga till henne. "Du känner då
icke modershjertat", svarade hon, "visst sörjer jag öfver dig och
gråter så, att snön på gården skall uppsmältas af mina tårar, gräset
uppgro på stället och rinnande bäckar bilda sig i gräset".
Lumet itken iljeniksi,
Iljenet suliksi maiksi,
Sulat maat vihottaviksi,
Vihottavat viereviksi.
Så for han af; men ödet hade nu lagt sin hand tung ej allenast öfver
honom, utan öfver hela Kalervos slägt. Kort efter hvarandra dogo de
qvarblefne, först fadren, sedan brödren och systern och sist modren.
Kullervo fick under färden till Untamo underrättelse om de hastiga, på
hvarandra följande dödsfallen, men återvände ej hem, förrän han utfört
sitt förehafvande och huggit ner hvar enda en käft hos Untamo samt lagt
hans gård i aska. Då först vande han åter och fann vid sin hemkomst,
att allt beklagligtvis var sannt, hvad ryktet redan vetat beratta.
Stugan var öde och kall, stranden utan någon båt, och förstörelse mötte
honom öfverallt, dit hans ögon föllo. Endast en svart hund fann han
ännu lefvande på stället, och begaf sig med den ut i skogen för att
skjuta sig något till föda. Men på denna skogsfärd kom han till samma
ställe, der han förfört den okända systern. Hela stället, gräset på
marken och ljungens blomster voro ännu i den djupaste bedröfvelse, och
jemrade sig öfver den grufliga tilldragelsen. Då drog Kullervo ut sitt
svärd, betraktade det en stund och frågade, om det hade lust att mätta
sig med skuldbelastadt kött och blod. Svärdet anade genast, hvart
frågan syftade, och svarade:
"Miekka varsin vastoavi:
Miks' ei mieleni tekisi,
Syöä syyllistä lihoa,
Viallista verta juoa;
Syön lihoa syyttömänki,
Juon verta viattomanki".
d.ä.
Svärdet lemnade till gensvar:
Hvarför skulle jag då icke
Skuldbelastadt kött förtära,
Dricka brottsligt blod så gerna,
Som jag skuldfritt kött förtärer,
Med obrottsligt blod mig mättar.
Då tryckte Kullervo fästet fast i marken, vande udden mot sitt bröst,
störtade sig af alla krafter hastigt emot den hvassa udden och blef
liggande liflös på stället. När Vainämöinen sedan fick höra omtalas
Kullervos ömkliga slut, varnade han allt folk att ej på ett förvändt
sätt hos fremmande sköterskor uppfostra sina barn. Han sade:
"Lapsi kaltoin kasvattama,
Sekä tuhmin tuuvittama,
Ei tule älyämähän,
Miehen mieltä ottamahan,
Vaikka vanhaksi eläisi,
Varreltansa vahvistuisi".
d.ä. ett barn som uppfostrats förvändt, som oförstån digt skötts i sin
vagga, förblifver sedan oförståndigt och tolkar sig icke, om det ock
blifver gammalt och fullväxt.
P.S. I hela Kalevala finnes ingen annan så tragisk person som Kullervo.
Straxt efter födelsen råkade han i fiendens våld, som sedermera på
mångfaldigt satt eftertraktade hans lif; äfven hos Ilmarinen ansåg
värdinnan sig kunna drifva gäck med honom, och sedan han slutligen
oförmodadt återfått sina föräldrar, hände honom det värsta missödet med
den först försent igenkända systern. Äfven utan att ödets straffande
hand (för denna misgerning) fallit öfver hela hans slägt, hade hans
sinneslugn för alltid varit förspildt; men alla hans anhörigas död
kunde ej annat än påskynda utförandet af det beslut, han redan förut
synes hafva fattat, att göra af med sig, så snart han först hunnit
hämnas på Untamo. Huru samtiden ansåg hans skuld i och för sig,
framlyser i runorna utan några förklaringar, äfvensom huru den
betraktades i Kullervos omständigheter. Af de ord, Wäinämöinen till
slut fäller om saken, finner man, att skulden ytterst hvälfves på den
förvända uppfostran, han i barndomen erhållit, och råkar således mindre
Kullervo sjelf, än Untamo, eller ock hans föräldrar, hvilka ej hade
bättre försorg om honom, än att han kom till det onaturliga
uppfostringsstället. -- Föröfrigt inhemtar man af Kullervo runorna,
till hvilka följder -- tvänne slägters totala undergång -- en i början
obetydlig tvist kan föranleda.