Kullervo stadnade nu hemma hos sina föräldrar och hjelpte till med
gårdens arbete, ehuru den tidigt hos fremmande erhållna vanan att göra
allting förvändt ej ville öfvergifva honom. Fadren sade då till honom:
"icke har jag stor nytta af dig här hemma, men kanske du är gagneligare
för resor; far då derföre och betala vår skattespanmål". Kullervo satte
sig i slädan, reste af och gjorde afbetelningen. Under återfärden
begynnte han kurtisera alla flickor, han vid vägen mötte -- detta dock
med ingen framgång, förrän han redan kommit närmare hemmet. Der
träffade han åter en flicka med tennbrisk på bröstet och bad henne
stiga i sin släda. När flickan ej gjorde det godvilligt, ryckte han
henne till sig med våld och fick henne genom små skänker snart
öfvertalad. Flickan frågade slutligen efter hans härkomst och tillade
dervid: "kanhända är du en nog högbördig man". "Jag är ej särdeles
hög- eller lågbördig", svarade Kullervo, "utan midtemellan begge, ett
olycksbarn till fadren Kalervo; nämn nu också du din slägt, af huru hög
börd du är!" "Också jag", svarade flickan, "är hvarken hög- eller
lågbördig, utan midtemellan begge, ett olycksbarn till densamma fadren
Kalervo". Derpå omtalade hon, huru hon förvillats i skogen, der hon
varit för att plocka bär. Så snart hon slutat den korta berättelsen,
sprang hon ned i en brusande fors och slutade der sitt lif. Kullervo
kanske hade gjort detsamma, men han hade redan haft nog af sin egen
syster, utan att hafva lust att ännu i döden följa henne; ej ens i den
af skyvärda släden ville han mer sitta, utan slet i förtviflan hela
redet sönder, satte sig på hästryggen och red hem det fortaste han
kunde. Der omtalade han den fasaväckande händelsen och eftersinnade
blott, hvilketdera han nu skulle göra, antingen gå och låta sig
sönderslitas af vilddjur eller dränka sig. Modren afrådde honom från
båda delarne och tyckte, han hellre kunde i någon ödemark lefva afskild
från alla menniskor och vänta, att tiden skulle gifva honom något lugn.
"Men nu", inföll härvid Kullervo hastigt, "gör jag hvarken det ena
eller andra, utan att dessförinnan hafva betalt Untamo för allt det
goda, jag sjelf och min slägt fått erfara af honom".