Efter denna illbragd tordes Kullervo ej längre qvarstadna hos
Ilmarinen, utan packade sig bort, förrän smeden, som sysselsatte sig i
smidjan, visste det ringaste af, hvad som händt hans hustru. Först då,
när Kullervo redan var långt borta, kom Ilmarinen och fann sin hustru
död på gården. Skulle han ock eljest kunnat få lust att hämnas, så blef
han nu dock så betagen af sorg och bedröfvelse, att han ej hade sinne
för något annat. Kullervo åter vandrade flere dagar å rad i ödemarken
och klagade öfver sitt öde, att så snart efter sin födelse hafva
förlorat fader och moder, och att nu öfvergifven af alla nödgas
kringirra i skogen och utan det ringaste tecken till ett hem, något som
dock alla andra menniskor hade. Under det han så jemrade sig, upprann
hastigt i hans sinne tanken att fara till Untamo och uppbränna hans
gård, för att derigenom hämnas sin faders och moders förmenta död.
Under färden mötte honom den blåmantlade skogsfrun och frågade
hvart han ernade sig. Kullervo svarade, att han begaf sig till
Untamo, hvars gård han ville bränna upp till hämnd för sin faders och
moders död. "Din fader Kalervo lefver ju ännu", sade skogsfrun, "och
likaså din moder", och på Kullervos tillfrågan, hvar de då vistades,
svarade hon: att deras boning stod på stranden af en fiskrik insjö vid
Lapplands vidsträckta gräns; han skulle i två dagars tid vandra åt
nordvest, då skulle honom möta ett högt berg, det skulle han lemna åt
högra handen och fortsätta färden, derpå skulle han komma till stranden
af en flod och följa längsefter den ända till sjön, der han på yttersta
ändan af en lång och smal udde skulle finna sin faders och moders
boning. Kullervo glömde hela Untamo färden och begaf sig genast åstad,
för att efter skogsfruns anvisning uppsöka sina föräldrar, dem han ock
verkligen fann efter beskrifningen. Föräldrarne igenkände honom
naturligtvis icke, så deras son han ock var, förrän han tillkännagifvit
sig och sagt, att han var samma gosse, som af Untamo karlarne blifvit
funnen i vaggan och bortförd, då han ej var längre än sin moders
slända. Modren blef mäkta glad att återfå en son, hvilken hon så lång
tid begråtit såsom död. "Jag hade fyra barn", berättade hon sedan, "två
söner och två döttrar. Af dem förlorade jag under kriget ena sonen och
den andra dottern sedermera, utan att jag vet, hvart hon kommit. Sonen
återfick jag i dig, men dottern får jag väl aldrig se. I flera dagar
sökte jag i skogen den försvunna, steg slutligen upp på ett högt berg
och ropade af alla krafter efter henne; men intet annat svar fick jag,
än hvad höjderna och skogarne rundtomkrig genljödo, att hon alldrig mer
skulle återkomma."