34 Runon. 240 vr.

Efter denna illbragd tordes Kullervo ej längre qvarstadna hos

Ilmarinen, utan packade sig bort, förrän smeden, som sysselsatte sig i

smidjan, visste det ringaste af, hvad som händt hans hustru. Först då,

när Kullervo redan var långt borta, kom Ilmarinen och fann sin hustru

död på gården. Skulle han ock eljest kunnat få lust att hämnas, så blef

han nu dock så betagen af sorg och bedröfvelse, att han ej hade sinne

för något annat. Kullervo åter vandrade flere dagar å rad i ödemarken

och klagade öfver sitt öde, att så snart efter sin födelse hafva

förlorat fader och moder, och att nu öfvergifven af alla nödgas

kringirra i skogen och utan det ringaste tecken till ett hem, något som

dock alla andra menniskor hade. Under det han så jemrade sig, upprann

hastigt i hans sinne tanken att fara till Untamo och uppbränna hans

gård, för att derigenom hämnas sin faders och moders förmenta död.

Under färden mötte honom den blåmantlade skogsfrun och frågade

hvart han ernade sig. Kullervo svarade, att han begaf sig till

Untamo, hvars gård han ville bränna upp till hämnd för sin faders och

moders död. "Din fader Kalervo lefver ju ännu", sade skogsfrun, "och

likaså din moder", och på Kullervos tillfrågan, hvar de då vistades,

svarade hon: att deras boning stod på stranden af en fiskrik insjö vid

Lapplands vidsträckta gräns; han skulle i två dagars tid vandra åt

nordvest, då skulle honom möta ett högt berg, det skulle han lemna åt

högra handen och fortsätta färden, derpå skulle han komma till stranden

af en flod och följa längsefter den ända till sjön, der han på yttersta

ändan af en lång och smal udde skulle finna sin faders och moders

boning. Kullervo glömde hela Untamo färden och begaf sig genast åstad,

för att efter skogsfruns anvisning uppsöka sina föräldrar, dem han ock

verkligen fann efter beskrifningen. Föräldrarne igenkände honom

naturligtvis icke, så deras son han ock var, förrän han tillkännagifvit

sig och sagt, att han var samma gosse, som af Untamo karlarne blifvit

funnen i vaggan och bortförd, då han ej var längre än sin moders

slända. Modren blef mäkta glad att återfå en son, hvilken hon så lång

tid begråtit såsom död. "Jag hade fyra barn", berättade hon sedan, "två

söner och två döttrar. Af dem förlorade jag under kriget ena sonen och

den andra dottern sedermera, utan att jag vet, hvart hon kommit. Sonen

återfick jag i dig, men dottern får jag väl aldrig se. I flera dagar

sökte jag i skogen den försvunna, steg slutligen upp på ett högt berg

och ropade af alla krafter efter henne; men intet annat svar fick jag,

än hvad höjderna och skogarne rundtomkrig genljödo, att hon alldrig mer

skulle återkomma."

Elias Lönnrots svenska skrifter. 1. Uppsatser och översättningar · 第 43 / 72 题