Det var om våren, då boskapen första gången släpptes ut på bete, som
Kullervo kom i Ilmarinens hus. Ilmarinens hustru släppte ut sin boskap
med sedvanliga böner till luftens, skogens, markens, gräsväxtens,
sommarns, sunnanvindens och andra gudomligheter för boskapens välgång
och trefnad.[23] Deri gjorde hon väl, att hon läste sina böner; ty
kanske vi nu eljest ej skulle ega någon kunskap om dem. Äfven deri
gjorde hon rätt, att hon åtvarnade björnen att ej komma för nära hennes
kor, så litet det ock föröfrigt hjelpte henne, såsom snart kommer att
erfaras. Men en sak var det, som hon kunnat låta vara ogjord, och det
var följande. Hon ville roa sig på Kullervos bekostnad och bakade en
sten in i brödet som hon gaf åt honom till vägkost. När Kullervo på
dagen skulle skära sig en skifva af brödet skar han sin knif i den
fördolda stenen. Begabbandet åsido, gick det honom så mycket mer till
sinnes, som knifven var hans enda arf efter hans föräldrar; men runon
lemnar ingen upplysning derom, huru han kommit sig ens till detta arf,
antingen han upphittat den bland ruinerna efter den uppbrända gården,
eller ock fått den genom någon annan händelse. Nu uppmanades han af
både korp och kråka att till hämnd för värdinnan drifva hennes kor i
ett sankt kärr och hopsamla en hjord af vargar och björnar, dem han
skulle föra till gården. När värdinnan sedan efter vanligheten kom att
mjölka dem, skulle dessa nog utkräfva hämnden. Så skedde afven: när
värdinnan med stäfvan i handen kom att mjölka, blef hon så illa sargad
af odjuren, att hon kort derefter afled.