31 Runon. 430 vr.

Det var en moder till tre söner, hvilka ödet redan som unga skilde från

hvarandra. En kom till Ryssland och uppväxte der till en handelsman, en

annan kom till Karjala och kallades Kalervo, den tredje blef hemma och

fick namnet Untamo. Untamo råkade i tvist med sin broder Kalervo om

fiskevatten och andra egor, hvilken tvist efter några föregångna

slagsmål slutades så, att Untamo med en hop folk anföll sin broder och

hotade nedgöra allesamman. Kalervo var ej beredd på detta öfverfall,

hvarföre han med hela sitt hus tog till flykten.[22] Untamo fann vid

sin framkomst huset tomt med undantag af ett nyssfödt barn, som man i

brådskan qvarglömt. Untamo tog barnet ur vaggan och begaf sig dermed

hem, sedan han förut uppbrännt Kalervos gård. Barnet, som tycktes vara

endast några dagar gammalt, kallades _Kullervo_, och var redan så

obändigt, att det sönderref sin linda och hjelpte sig sjelf upp på

täcket. Untamo fröjdades i sitt sinne och sade: "af denna gosse får jag

med tiden en träl, som ej aflåtes för små summor". Hans fröjd var icke

långvarig, ty efter några månader hörde han gossen tala för sig sjelf:

"skulle jag blott växa litet till, så skulle jag nog hämnas min faders

och moders död"; han visste ej, att de undkommit, utan trodde, att de

blifvit ihjälslagna. När Untamo hört, hvad gossen förehade i sinnet,

beslöt han att dränka honom och lät i sådan afsigt kasta honom i sjön.

Men detta bekom honom ej värre, än att han tre dygn derefter fanns helt

oskadd sittande på vågen. "Vänta", tänkte Untamo, "efter vattnet ej rår

öfver dig, skall väl elden göra det". Han lät nu tillreda ett stort bål

af näfver och torrved, lägga gossen derpå och antända bålet. Hela tre

dygn brann det med låga, och när man derefter gick att närmare betrakta

stället, fanns gossen sitta midt ibland de glödande bränderna och med

en stake i handen maka dem närmare till hvarandra, för att få dem att

brinna så mycket bättre. När ej ens elden rådde öfver Kullervo, beslöt

Untamo låta hänga honom i en ek. Tredje dagen, sedan gossen blifvit

hängd, bad han sin träl gå och se till, om han ens nu vore död. Trälen

återkom med underrättelse, att Kullervo ännu var lifslefvande och med

en sticka i handen höll som bäst att rista figurer af spjut, svärd och

krigsmän i trädet. Nu visste Untamo ej mer någon råd, huru han skulle

blifva af med gossen, och beslöt derföre att använda honom vid arbete.

Först sattes han att vagga ett barn, men han dödade barnet och brände

upp vaggan. Derpå skulle han fälla en sved, han gick då till Untamos

bästa timmerskog, nedhögg den och förbannade marken, så att ej någon

växt skulle trifvas på den. Untamo skickade honom nu att gärda, men

äfven detta arbete verkställde han ej honom i lag. Han lemnade nemligen

ingen öppning i gärdet och lade det eljest så högt, så att han till

störar använde de längsta granar. Ännu försökte Untamo att låta honom

tröska, men äfven dertill befanns han vara oduglig, ty han tröskade

både halm och korn till bara pulver. Slutligen beslöt Untamo att sälja

bort honom. "Han kan just vara passlig till att trampa smeden

Ilmarinens bälg", sade han och bjöd honom åt Ilmarinen, hvilken ock för

något uselt jernskräp köpte honom.

Elias Lönnrots svenska skrifter. 1. Uppsatser och översättningar · 第 41 / 72 题