Det var en moder till tre söner, hvilka ödet redan som unga skilde från
hvarandra. En kom till Ryssland och uppväxte der till en handelsman, en
annan kom till Karjala och kallades Kalervo, den tredje blef hemma och
fick namnet Untamo. Untamo råkade i tvist med sin broder Kalervo om
fiskevatten och andra egor, hvilken tvist efter några föregångna
slagsmål slutades så, att Untamo med en hop folk anföll sin broder och
hotade nedgöra allesamman. Kalervo var ej beredd på detta öfverfall,
hvarföre han med hela sitt hus tog till flykten.[22] Untamo fann vid
sin framkomst huset tomt med undantag af ett nyssfödt barn, som man i
brådskan qvarglömt. Untamo tog barnet ur vaggan och begaf sig dermed
hem, sedan han förut uppbrännt Kalervos gård. Barnet, som tycktes vara
endast några dagar gammalt, kallades _Kullervo_, och var redan så
obändigt, att det sönderref sin linda och hjelpte sig sjelf upp på
täcket. Untamo fröjdades i sitt sinne och sade: "af denna gosse får jag
med tiden en träl, som ej aflåtes för små summor". Hans fröjd var icke
långvarig, ty efter några månader hörde han gossen tala för sig sjelf:
"skulle jag blott växa litet till, så skulle jag nog hämnas min faders
och moders död"; han visste ej, att de undkommit, utan trodde, att de
blifvit ihjälslagna. När Untamo hört, hvad gossen förehade i sinnet,
beslöt han att dränka honom och lät i sådan afsigt kasta honom i sjön.
Men detta bekom honom ej värre, än att han tre dygn derefter fanns helt
oskadd sittande på vågen. "Vänta", tänkte Untamo, "efter vattnet ej rår
öfver dig, skall väl elden göra det". Han lät nu tillreda ett stort bål
af näfver och torrved, lägga gossen derpå och antända bålet. Hela tre
dygn brann det med låga, och när man derefter gick att närmare betrakta
stället, fanns gossen sitta midt ibland de glödande bränderna och med
en stake i handen maka dem närmare till hvarandra, för att få dem att
brinna så mycket bättre. När ej ens elden rådde öfver Kullervo, beslöt
Untamo låta hänga honom i en ek. Tredje dagen, sedan gossen blifvit
hängd, bad han sin träl gå och se till, om han ens nu vore död. Trälen
återkom med underrättelse, att Kullervo ännu var lifslefvande och med
en sticka i handen höll som bäst att rista figurer af spjut, svärd och
krigsmän i trädet. Nu visste Untamo ej mer någon råd, huru han skulle
blifva af med gossen, och beslöt derföre att använda honom vid arbete.
Först sattes han att vagga ett barn, men han dödade barnet och brände
upp vaggan. Derpå skulle han fälla en sved, han gick då till Untamos
bästa timmerskog, nedhögg den och förbannade marken, så att ej någon
växt skulle trifvas på den. Untamo skickade honom nu att gärda, men
äfven detta arbete verkställde han ej honom i lag. Han lemnade nemligen
ingen öppning i gärdet och lade det eljest så högt, så att han till
störar använde de längsta granar. Ännu försökte Untamo att låta honom
tröska, men äfven dertill befanns han vara oduglig, ty han tröskade
både halm och korn till bara pulver. Slutligen beslöt Untamo att sälja
bort honom. "Han kan just vara passlig till att trampa smeden
Ilmarinens bälg", sade han och bjöd honom åt Ilmarinen, hvilken ock för
något uselt jernskräp köpte honom.