Lemminkäinen vistades derpå någon tid hos sin moder och umgicks med
tanken att, så snart möjligt blefve, hämnas på Pohjolafolket. Han
erinrade sig nu en gammal krigskamrat vid namn _Tiera_, uppsökte honom
och sade: "kommer du ännu ihåg, du min bepröfvade vän Tiera, hvilka
krigsbragder vi fordom vid hvarandras sida utförde, huru vi härjade
byarne och fällde hvarenda man i dem". Tieras föräldrar, bröder och
systrar, som anade, det nu skulle gälla någon ny tillämnad krigsfärd,
inföllo: "icke har Tiera nu tid att följa dig ut i krig, han har nyss
gift sig, och ingalunda ännu hunnit tillräckligt smeka sin unga
hustru". Men Tiera sjelf, när han hörde talas om krig, brydde sig
hvarken om hustru eller de andra, utan rustade sig genast och stod
snart färdig att följa med Lemminkäinen. De begge hjeltarne stego om
bord och begåfvo sig ut, för att bekriga Pohjola. Men Pohjola
värdinnan, som fått kunskap om detta deras företag, skickade emot dem
sin fosterson, _Kölden_, som bedref saken så, att fartyget frös fast i
en alntjock is, der det måste lemnas. Med möda räddade sig Lemminkäinen
sjelf ur köldens klor och slapp till närmaste land, som var en öde,
obebodd trakt, der han led mycket ondt. Om hans kamrat _Tiera_ nämnes
ej, huruvida äfven han lyckades rädda sig eller blef ett offer för
kölden, och det då till straff för sin oartighet mot den i hemmet
qvarlemnade unga makan. I denna runo förekomma åter så magiska som
lyriska inblandningar.