När Lemminkäinen sedan kom ut på gården i Pohjola, för att sätta sig i
släden och fara hem, fann han sin häst förvandlad till sten och släden
till en videbuske. Här var ej mycken tid att besinna sig, hvarföre han
i hast förvandlade äfven sig sjelf till en örn och höjde sig i luften,
för att flyga hem. Till följd af sin ovana att färdas i luften kunde
han ej hålla rigtig kosa, utan kom så högt, att solen säkert förbrännt
honom, om ej Ukko på hans böner omhöljt honom med ett dimmigt moln.
Engång kom han under flygten att se bakom sig och fann sig vara
förföljd af en grå falk, hvars ögon ut och in liknade den nyss för hans
svärd fallne Pohjola värdens. Falken ropade till honom och frågade, om
han drog sig till minnes deras fordna strid. Lemminkäinen gaf åt falken
till gensvar:
"Havukkani, lintuseni!
Käännäite kohin kotia,
Sano tuonne tultuasi
Pimeähän Pohjolahan:
Kova on kokko koprin saaha,
Koprin saaha, kielin syöä."
det vill saga:
Du min falk, min vackra fogel!
Vänd du om till hemmets trakter,
Och berätta, när du kommit
Fram till Pohjola, det mörka,
Säg: att svårt var örnen fånga,
Att han var för sträf att ätas.
Hemkommen berättade Lemminkäinen för sin moder, att han dödat värden i
Pohjola, och att han nu måste fly undan för Pohjola folket, som snart
skulle infinna sig för att utkräfva hämd. På tillfrågan, hvar modren nu
skulle anse det vara bäst för honom att gömma sig, svarade hon sig väl
känna en ort, som aldrig ännu blifvit hemsökt af svärdet, men ville ej
säga, hvar den låg, förrän sonen gifvit henne sitt löfte att ej på hela
sextie år draga ut i härnad. Lemminkäinen tyckte dock, att han kunde
litet afpruta på den långa terminen, och lofvade att ej på de två
närmast följande åren gå i något krig, hvilket han äfven eljest ej så
särdeles efterlängtade; ty sade han:
"Viel' on haavat hartioissa,
Syvät reiät ryntähissä
Entistäkin iloista,
Muinaisista melskehistä,
Suurilla sotakeoilla,
Miesten tappotantereilla".
d.v.s.
Sår har jag ännu på skuldran,
Flere djupa hål på bröstet
Efter förra glädjelekar,
Fordna bullersamma bragder,
På berömda härnadsfärder,
På de fält, der männer dödas.
Nu bad modren honom fara öfver nie hafsfjärdar till en holme, der äfven
hans fader fordomdags någon tid lefvat, när han under någon svår ofred
nödgats fly undan för fienden. Med vemodig känsla lemnade Lemminkäinen
sitt hem och bad modren svara åt Pohjola männerna, när de skulle komma
för att söka honom, att hon sist sett honom hemma, kort efter det han
fällt en sved, hvilken sedan dess hunnit besås, bära skörd och blifva
skuren. Utrustad med tillräcklig vägkost seglade han af och kom
lyckligt fram till ön.
På en utskjutande udde suto flera af öns flickor och skådade utåt det
blå hafvet, väntande sina bröder, fäder eller fästmän hem från
fremmande länder.
"Katselevat, käänteleivät,
Silmät päin sinistä mertä;
Kenpä vuotti veljeänsä,
Kenpä taattoa tapailil
Se vasta toella vuotti,
Joka vuotti Sulhoansa."
När de nu på afstånd varsnade något, som liknade ett fartyg, hoppades
de, att något af deras egna skepp skulle återvända från fasta landet
och gladdes i hågen! men snart märkte de, att det var ett fremmande
fartyg, som lade till stranden. Lemminkäinen kom och frågade, om han
kunde få rum att lefva på deras ö, sedan han sett sig tvungen fly från
sitt hemland. Flickorna svarade, att på deras ö nog fanns både slott
och gårdar, hvilka skulle skydda honom. Men när han sedan frågade, om
han der kunde få någon egen jordlapp att uppodla, svarades, att all
mark redan var skiftad mellan egarena (saaren maat saroin jaettu,
pellot pystöin mittaeltu). Ännu frågade han, om det kunde roa dem att
höra honom sjunga, hvartill de med en mun jakade. Der sjöng han då
vackra sånger för dem, och flickorna hörde honom med beundran, tills de
slutligen förde honom upp till sina hem. Gästfritt bemött, hvart han
kom, lefde Lemminkäinen hela tre år på ön och kom derunder allt mer och
mer i flickornas ynnest. Denna hans framgång förtröt dock öns karlar,
så att de slutligen beslöto att ombringa honom. Till sin lycka märkte
Lemminkäinen i tid, hvad som var å bane, och lemnade hastigt ön till
flickornas stora bedröfvelse, hvilka länge greto efter honom på
stranden.
Medan han nu for på hafvet, uppstod på tredje dagen en så häftig storm,
att den skakade sönder hans fartyg. Simmande uppnådde Lemminkäinen en
udde, på hvilken fanns ett hemman. Der bemöttes han gästfritt, och
sedan han berättat om sitt olyckliga skeppsbrott gaf man honom ett nytt
fartyg, med hvilket han styrde till hemmets stränder, dem han på tre år
ej skådat. Men huru var det nu icke annorlunda, än för tre år sedan!
Stränderna voro väl desamma, som då, men på det ställe, der gården
stått, växte nu frodig ungskog.
Tunsi maat on, tunsi rannat,
Tunsi vanhat valkamansa,
Ei tunne tuvan sioa,
Eikä aittasen aloa.
Jo tuossa tuvan sialla
Nuori tuomikko tohisi,
Männikkö tupamäellä,
Katajikko kaivotiellä.
Med vemodsfullt sinne skådade Lemminkäinen omkring sig och utbrast:
Tuoss' on lehto, jossa liikkuin,
Kivet tuossa, joilla kiikuin,
Tuossa nurmet nukkeroimat,
Pientarehet piehtaroimat;
Missäp' on tutut tupani,
Kussa kaunihit katokset?
d.v.s.
Der i lunden förr jag dröjde,
Klängde der på dessa stenar,
Lekte ofta der på lindan,
Tumlade på åkerrenen;
Men hvar är den kända gården,
Hvar de takförsedda husen?
Det, som öfver allt annat qvalde Lemminkäinen, var, att han ej visste
det ringaste om sin gamla moders öde, antingen hon lefde eller var död,
hvilket sednare han dock fruktade skulle vara fallet. Medan han gick
och gjorde sig svåra förebråelser för sitt fordna öfverdåd i Pohjola,
hvilket varit den första anledningen till allt detta, märkte han i
ljungens toppar liksom spår efter någons gång. Han begaf sig att vandra
åt det hållet, kom i en djup skog och fann der i skygd af några granar
ett hybble emellan tvenne klippor och sin moder lifslefvande derinne.
"O att du, min goda moder! dock ännnu lefver", utbrast Lemminkäinen;
"jag fruktade, du redan vore död, och höll på att gråta ögonen ur mig".
Modren berättade nu, huru Pohjolafolket kort efter hans afresa kommit
och uppbrännt deras boning, och huru hon sjelf med möda sluppit undan
och alltsedan bott i detta usla näste. "Sörj icke öfver den brända
gården, sade Lemminkäinen, snart skall jag uppbygga en ny, mycket
bättre än den förra, och sedan jag gjort det, skall jag förstöra hela
Pohjola". Derpå omtalte han, huru han högst angenämt tillbringat sin
tid på den aflägsna ön, hvarest han haft öfverflöd på allting. Blott
det var ledsamt, sade han, att han måste hålla sig undan för flickorna,
liksom vargen håller sig undan för fåren och höken ej törs närma sig en
hönsskock.
"Siit' oli paha elämä,
Piti piiltä piikasia,
Kun suet sikoja piili,
Havukat kylän kanoja".