29 Runon. 860 vr.

När Lemminkäinen sedan kom ut på gården i Pohjola, för att sätta sig i

släden och fara hem, fann han sin häst förvandlad till sten och släden

till en videbuske. Här var ej mycken tid att besinna sig, hvarföre han

i hast förvandlade äfven sig sjelf till en örn och höjde sig i luften,

för att flyga hem. Till följd af sin ovana att färdas i luften kunde

han ej hålla rigtig kosa, utan kom så högt, att solen säkert förbrännt

honom, om ej Ukko på hans böner omhöljt honom med ett dimmigt moln.

Engång kom han under flygten att se bakom sig och fann sig vara

förföljd af en grå falk, hvars ögon ut och in liknade den nyss för hans

svärd fallne Pohjola värdens. Falken ropade till honom och frågade, om

han drog sig till minnes deras fordna strid. Lemminkäinen gaf åt falken

till gensvar:

"Havukkani, lintuseni!

Käännäite kohin kotia,

Sano tuonne tultuasi

Pimeähän Pohjolahan:

Kova on kokko koprin saaha,

Koprin saaha, kielin syöä."

det vill saga:

Du min falk, min vackra fogel!

Vänd du om till hemmets trakter,

Och berätta, när du kommit

Fram till Pohjola, det mörka,

Säg: att svårt var örnen fånga,

Att han var för sträf att ätas.

Hemkommen berättade Lemminkäinen för sin moder, att han dödat värden i

Pohjola, och att han nu måste fly undan för Pohjola folket, som snart

skulle infinna sig för att utkräfva hämd. På tillfrågan, hvar modren nu

skulle anse det vara bäst för honom att gömma sig, svarade hon sig väl

känna en ort, som aldrig ännu blifvit hemsökt af svärdet, men ville ej

säga, hvar den låg, förrän sonen gifvit henne sitt löfte att ej på hela

sextie år draga ut i härnad. Lemminkäinen tyckte dock, att han kunde

litet afpruta på den långa terminen, och lofvade att ej på de två

närmast följande åren gå i något krig, hvilket han äfven eljest ej så

särdeles efterlängtade; ty sade han:

"Viel' on haavat hartioissa,

Syvät reiät ryntähissä

Entistäkin iloista,

Muinaisista melskehistä,

Suurilla sotakeoilla,

Miesten tappotantereilla".

d.v.s.

Sår har jag ännu på skuldran,

Flere djupa hål på bröstet

Efter förra glädjelekar,

Fordna bullersamma bragder,

På berömda härnadsfärder,

På de fält, der männer dödas.

Nu bad modren honom fara öfver nie hafsfjärdar till en holme, der äfven

hans fader fordomdags någon tid lefvat, när han under någon svår ofred

nödgats fly undan för fienden. Med vemodig känsla lemnade Lemminkäinen

sitt hem och bad modren svara åt Pohjola männerna, när de skulle komma

för att söka honom, att hon sist sett honom hemma, kort efter det han

fällt en sved, hvilken sedan dess hunnit besås, bära skörd och blifva

skuren. Utrustad med tillräcklig vägkost seglade han af och kom

lyckligt fram till ön.

På en utskjutande udde suto flera af öns flickor och skådade utåt det

blå hafvet, väntande sina bröder, fäder eller fästmän hem från

fremmande länder.

"Katselevat, käänteleivät,

Silmät päin sinistä mertä;

Kenpä vuotti veljeänsä,

Kenpä taattoa tapailil

Se vasta toella vuotti,

Joka vuotti Sulhoansa."

När de nu på afstånd varsnade något, som liknade ett fartyg, hoppades

de, att något af deras egna skepp skulle återvända från fasta landet

och gladdes i hågen! men snart märkte de, att det var ett fremmande

fartyg, som lade till stranden. Lemminkäinen kom och frågade, om han

kunde få rum att lefva på deras ö, sedan han sett sig tvungen fly från

sitt hemland. Flickorna svarade, att på deras ö nog fanns både slott

och gårdar, hvilka skulle skydda honom. Men när han sedan frågade, om

han der kunde få någon egen jordlapp att uppodla, svarades, att all

mark redan var skiftad mellan egarena (saaren maat saroin jaettu,

pellot pystöin mittaeltu). Ännu frågade han, om det kunde roa dem att

höra honom sjunga, hvartill de med en mun jakade. Der sjöng han då

vackra sånger för dem, och flickorna hörde honom med beundran, tills de

slutligen förde honom upp till sina hem. Gästfritt bemött, hvart han

kom, lefde Lemminkäinen hela tre år på ön och kom derunder allt mer och

mer i flickornas ynnest. Denna hans framgång förtröt dock öns karlar,

så att de slutligen beslöto att ombringa honom. Till sin lycka märkte

Lemminkäinen i tid, hvad som var å bane, och lemnade hastigt ön till

flickornas stora bedröfvelse, hvilka länge greto efter honom på

stranden.

Medan han nu for på hafvet, uppstod på tredje dagen en så häftig storm,

att den skakade sönder hans fartyg. Simmande uppnådde Lemminkäinen en

udde, på hvilken fanns ett hemman. Der bemöttes han gästfritt, och

sedan han berättat om sitt olyckliga skeppsbrott gaf man honom ett nytt

fartyg, med hvilket han styrde till hemmets stränder, dem han på tre år

ej skådat. Men huru var det nu icke annorlunda, än för tre år sedan!

Stränderna voro väl desamma, som då, men på det ställe, der gården

stått, växte nu frodig ungskog.

Tunsi maat on, tunsi rannat,

Tunsi vanhat valkamansa,

Ei tunne tuvan sioa,

Eikä aittasen aloa.

Jo tuossa tuvan sialla

Nuori tuomikko tohisi,

Männikkö tupamäellä,

Katajikko kaivotiellä.

Med vemodsfullt sinne skådade Lemminkäinen omkring sig och utbrast:

Tuoss' on lehto, jossa liikkuin,

Kivet tuossa, joilla kiikuin,

Tuossa nurmet nukkeroimat,

Pientarehet piehtaroimat;

Missäp' on tutut tupani,

Kussa kaunihit katokset?

d.v.s.

Der i lunden förr jag dröjde,

Klängde der på dessa stenar,

Lekte ofta der på lindan,

Tumlade på åkerrenen;

Men hvar är den kända gården,

Hvar de takförsedda husen?

Det, som öfver allt annat qvalde Lemminkäinen, var, att han ej visste

det ringaste om sin gamla moders öde, antingen hon lefde eller var död,

hvilket sednare han dock fruktade skulle vara fallet. Medan han gick

och gjorde sig svåra förebråelser för sitt fordna öfverdåd i Pohjola,

hvilket varit den första anledningen till allt detta, märkte han i

ljungens toppar liksom spår efter någons gång. Han begaf sig att vandra

åt det hållet, kom i en djup skog och fann der i skygd af några granar

ett hybble emellan tvenne klippor och sin moder lifslefvande derinne.

"O att du, min goda moder! dock ännnu lefver", utbrast Lemminkäinen;

"jag fruktade, du redan vore död, och höll på att gråta ögonen ur mig".

Modren berättade nu, huru Pohjolafolket kort efter hans afresa kommit

och uppbrännt deras boning, och huru hon sjelf med möda sluppit undan

och alltsedan bott i detta usla näste. "Sörj icke öfver den brända

gården, sade Lemminkäinen, snart skall jag uppbygga en ny, mycket

bättre än den förra, och sedan jag gjort det, skall jag förstöra hela

Pohjola". Derpå omtalte han, huru han högst angenämt tillbringat sin

tid på den aflägsna ön, hvarest han haft öfverflöd på allting. Blott

det var ledsamt, sade han, att han måste hålla sig undan för flickorna,

liksom vargen håller sig undan för fåren och höken ej törs närma sig en

hönsskock.

"Siit' oli paha elämä,

Piti piiltä piikasia,

Kun suet sikoja piili,

Havukat kylän kanoja".

Elias Lönnrots svenska skrifter. 1. Uppsatser och översättningar · 第 39 / 72 题