Lemminkäinen steg öfvermodigt in i Pohjolas stuga och frågade, sedan
han först gjort en knapphändig helsning, om det fanns korn för hästen,
och öl för mannen. Värden svarade, att gården nog skulle räcka till att
stå uppå för hästen åfvensom att dörrvrån kunde herbergera dess
husbonde. "Min fader brukade ej fordomdags stå i dörrvrån", sade
Lemminkäinen, gick i detsamma upp och satte sig, så att bänken svigtade
under honom. Sitt öfvermod visade han sedan på flere andra sätt i
Pohjolas stuga: hvarföre värden till slut frågade honom, hvad han hade
att göra hos dem; ingen hade dock bedt honom dit. "Den bjudne gästen
kan vara god nog, svarade Lemminkäinen, men ännu bättre är den icke
bjudne: han dricker ej för intet". Derföre begärde han att få köpa öl,
hvilket den tiden måtte hafva ansetts såsom en stor skymf för
gästfriheten, efter värden deraf blef så uppbragt, att han grep
till sin trollkonst och framsjöng en hel sjö på golfvet, sägande: "der
har du att släcka din törst med, dra nu i dig den der floden!" Men
Lemminkäinen besvarade värden med att framsjunga en oxe, som begynnte
dricka vattnet, och värden framtrollade åter en varg för att uppäta
oxen. Så togos de länge med hvarandra, under det harar, hundar,
ikorrar, mårdar, räfvar, höns och hökar framtrollades än af den ene, än
af den andre. När värden slutligen märkte, att Lemminkäinen var honom
öfverlägsen i trollkonster, grep han till sitt svärd och manade ut
honom. Lemminkäinen svarade: "väl har mitt svärd af hårda hufvudskallar
fått några skråmor i bettet, men ändock vill jag mottaga utmaningen;
min fader fruktade aldrig att mäta svärd med hvilken som helst, och det
anstår ej sonen att förringa sin faders anseende".
"Sanoi Lieto Lemminkäinen:
Mitä minun on miekastani,
Kun on luissa lohkiellut,
Pääkasuissa katkiellut!
Vaan kuitenki, kaikitenki,
Kun ei nuo piot paranne,
Mitelkämme, katselkamme,
Kumman miekka mieluhumpi:
Eip' ennen minun isoni
Miekka mittoja varannut,
Pojastako polvi muuttui,
Arvo tuattoni aleni."
Derpå mättes klingorna, och då Pohjola värdens var en hårsmån längre,
tillkom honom hedern af första hugget. Bråd på saken begynnte han
genast taga ut sin rätt, men huru han svängde svärdet, slog han af en
sparre i taket, men sin motståndare kom han icke åt. Då sade
Lemminkäinen: "hvad ondt har sparren gjort dig, att du så grymt hugger
på den? Snart kunde du förderfva hela stugan, och som vi dessutom
skulle komma att nedsöla golf och bänkar med blod, så låt oss gå ut på
backen; bloden tager sig mycket bättre ut på drifvan." Så gingo de att
fortsatta striden på gården. En kohud utbreddes på stället, och på den
skulle kämparne hålla sig under striden. Afven här bjöd Pohjola värden
förgäfves till att träffa Lemminkäinen och fortfor med sina hugg, ehuru
denne påminnte honom att turen att slå nu redan kunde vara hans. Då
bröto eldslågor fram ur Lemminkäinens svärd, och ett rodnande återsken
af lågorna föll på Pohjola-värdens hals. "Din hals är ju röd som
himmeln om morgnarne", sade Lemminkäinen och förorsakade derigenom ett
ögonblicks uppehåll hos den andre, hvilket han begagnade till sin
fördel och högg derunder med ett enda tag hufvudet af honom. Derifrån
gick han in och begärde vatten att få tvätta sina händer från blod, men
fann det snart vara rådligast att lemna Pohjola, helst folket redan
höll på att samla sig, för att hämnas.