Som i det föregående (21:sta runon) blifvit omnämdt, blef Lemminkäinen
icke bjuden på brölloppet i Pohjola. Detta förtröt honom till den grad,
att han ändock beslöt fara dit, om ej för annat, så för att hämnas sin
skymf; ty för annat kunde han ej anse det, när till och med alla
tiggare och inhysingar voro bjudna framför honom. Pohjola-värdinnan
hade fruktat för något sådant och derföre förtrollat vägen för honom,
hvaraf Lemminkäinen dock icke skulle vetat, om ej hans visa moder gjort
honom uppmärksam derpå. Modren afrådde honom från hela färden och
frågade, huru han dock kunde begifva sig till Pohjolas bröllop, når han
ingen bjudning fått. Lemminkäinen svarade öfvermodigt:
"Tuoss' on kutsut kuunikuiset,
Airuhut alinomaiset,
Miekassa tuliterässä,
Säilissä säkenevässä".
det vill säga:
Jag har ju en evig bjudning,
En, som ständigt på mig manar,
Här vid sidan i mitt eldsvärd,
I dess blixtomhvärfda klinga.
När han sedan försedd med svärd och båge och för öfrigt i full
krigsrustning begifvit sig på färden och kommit fram ett stycke af
vägen, mötte honom en eldström tvärs öfver vägen; i strömmen var en
brinnande holme och på holmen en brinnande örn, som frågade honom,
hvart han ämnat sig. "Till Pohjola bröllopet, blef svaret, lemna nu
bara väg åt mig!" "Du skall få en välbanad väg genom min strupe,
svarade örnen, i min mage väntar dig ett präktigt gästabud."
Lemminkäinen framtog nu några orrfjedrar, som han kort förut tagit upp
vid vägen och gömt i sin väska, gnuggade dem emellan händerna och
blåste dem ur sin hand i luften, då de i det samma förvandlades till
lefvande orrar. Vipps flög örnen efter dem, och under tiden åkte
Lemminkäinen fram sin väg, utan att örnen, när han återvändt från
orrjagten, såg ens skymten af honom.
Sedan han åter tillryggalagt ett stycke väg, låg för honom ett
brinnande svalg, som sträckte sig tvärs öfver vägen från öster till
vester, och hvilket åt hvardera hållet tycktes vara utan ända; det var
upp till brädden fylldt af glödheta stenar. Genom böner till
öfverguden, Ukko, utverkade Lemminkäinen sig ett häftigt snöfall, som
afkylde stenarne så, att han utan den ringaste skada kunde färdas
öfver, och han kom derpå utan något vidare hinder fram till ändan af
Pohjolas långa tåg, hvarest en varg och en björn stodo honom till
mötes, så att han måste stadna. Han tog då ur sin väska en ulltapp,
gnuggade den mellan händerna och blåste derpå, då den på stället
förvandlades till en fårhjord. Odjuren, när de sågo fårhjorden, sprungo
från sin post efter den, och Lemminkäinen slapp fram till Pohjolas
gård, kring hvilken ett högt gärde af ormar och ödlor var uppfördt.
Dessa ansåg han dock ej vara farligare, än att han med knifven i handen
gick löst på dem, ref upp gärdet och trängde sig igenom. Men nu låg i
hans väg tätt vid porten en jätteorm, af mer än en vanlig timmerstocks
längd och tjockare än en portstolpe; den var försedd med hundra ögon
och tusen tungor, hvart öga stort som ett såll och hvar tunga af ett
spjutskafts längd. Förgäfves läste Lemminkäinen tjusningsorden, ormen
brydde sig ej det ringaste derom; hvarföre han måste gripa till
kraftigare ord, ormens ursprungsord och andra besvärjelser, för hvilka
ormen slutligen måste ge vika.