Nu följer i ordning att omtala det väntade unga parets och brudskarans
ankomst till Ilmarinens hem och mottagning derstädes samt, hvilka
tillställningar der blifvit gjorda, och huru alla välplägades. Upprymd
af ölet begynnte Wäinämöinen sjunga och likasom förut i Pohjola slutade
han sin sång med att tacka värden och värdinnan, hvarjemte han med
några loford prisade brudsvennen och brudtärnan äfvensom det öfriga
bröllopsfolket. Ännu på hemvägen från bröllopsstället sjöng han sina
sängar, så uteslutande intagen af dem, att han ej gaf akt på vägen,
utan körde sin släde sönder mot en sten; hvilket sedan gaf honom mycket
bestyr, förrän han fick sig en ny.
Med episka mellanslag på sina ställen, är diktarten så i denna som i de
närmast föregående fyra runorna lyrisk.