Brudgummen rådes och varnas att bemöta den nu af sina föräldrar
öfvergifna med godhet och ömhet. Derpå följa brudens afskedssånger,
hvilka, då de aldrig vilja taga slut, afbrytas af den redan länge
resfärdiga Ilmarinen, i det han lyfter bruden i släden och far åstad. I
bröllopsgården blef nu stor sorg och saknad efter den "bortlockade
dufvan", men dufvan sjelf flög öfver berg och dal till lockfogelns bo.