Båten, som nu stod färdig på stranden, blef på det bästa utsirad af
Wäinämöinen, hvilken sedan sköt den ut och satte sig deri för att
företaga den länge tillämnade friarfärden till Pohjola (jfr. 8:de
runon). Vid ändan af en udde, förbi hvilken Wäinämöinen borde segla,
var Ilmarinens syster sysselsatt med att tvätta kläder. Så snart hon af
Wäinämöinen fått veta, hvart hans resa gällde, sprang hon hem och
berättade det för sin broder, hvilkens anspråk på Pohjola-jungfruns
hand (se 10:de runon) hon nog kände. Då gjorde sig Ilmarinen färdig, så
fort han kunde, och for landvägen till Pohjola. På tredje dagen upphann
han Wäinämöinen och ropade till honom från stranden:
"Oi on vanha Wäinämöinen!
Tehkämme sula sovinto:
Josp' on kilvoin kihlonemme,
Kilvoin käynemmä kosihin,
Ei neittä väkisen vieä,
Vastoin mieltä miehelähän".
det vill säga:
O du gamle Wäinämöinen!
Låt oss fredligt så förlikas:
Att, om ock i kapp vi fria,
Täfla i att vinna jungfrun,
Hon af intet tvång må bindas,
Utan välja, som hon tycker.
Wäinämöinen gick in på förslaget och sade: "gerna må den taga jungfrun,
för hvilken hon frivilligt bestämmer sig, och vi sjelfve må för den
saken ej framdeles hysa groll mot hvarandra".
Så kommo friarena till Pohjola. Modren ville öfvertala sin dotter att
taga Wäinämöinen, hvilken hon prisade för hans förmögenhet och andra
goda egenskaper; men dottern svarade, att flickorna ej voro någon
handelsvara, att säljas bort för penningar, och lofvade välja
Ilmarinen, hvilken smidit _sampo_ åt dem och föröfrigt var yngre med
ett vackrare utseende. När Wäinämöinen sedan sjelf hunnit in i stugan
och gjort sitt anbud, frågade hon, om han redan timrat båten af hennes
slitna slända (se 8:de runon). Wäinämöinen svarade ej bestämdt, utan
sade blott, att han hade en nog god båt, som lik en blåsa eller ett
näckrosblad höjde sig på vågorna, och med hvilken han ej behöfde frukta
hvarken storm eller motvind. Flickan gaf honom då afslag med följande
ord:
"En kiitä meristä miestä,
Aallon laskeja-urosta:
Tuuli viepi merillä mielen,
Aivot särkevi ahava.
Enkä taia tulla'kana,
En tulla minä sinulle
Ikuiseksi ystäväksi,
Kainaloiseksi kanaksi,
Siasi leväittäjäksi,
Päänalaisen laskejaksi."
det vill saga:
Prisa vill jag ej en sjöman,
Ej den man, som drifs på vågen:
Hafvets storm förståndet rubbar,
Vårens ilar skada hjernan.
Derför kan och vill jag icke,
Kan jag icke bort mig lofva För att bli din lifstidsmaka,
Bli en dufva vid din sida,
Den din bädd hvar afton reder,
Ordnar vackert hufvudgärden.