19 Runon. 690 vr.

Båten, som nu stod färdig på stranden, blef på det bästa utsirad af

Wäinämöinen, hvilken sedan sköt den ut och satte sig deri för att

företaga den länge tillämnade friarfärden till Pohjola (jfr. 8:de

runon). Vid ändan af en udde, förbi hvilken Wäinämöinen borde segla,

var Ilmarinens syster sysselsatt med att tvätta kläder. Så snart hon af

Wäinämöinen fått veta, hvart hans resa gällde, sprang hon hem och

berättade det för sin broder, hvilkens anspråk på Pohjola-jungfruns

hand (se 10:de runon) hon nog kände. Då gjorde sig Ilmarinen färdig, så

fort han kunde, och for landvägen till Pohjola. På tredje dagen upphann

han Wäinämöinen och ropade till honom från stranden:

"Oi on vanha Wäinämöinen!

Tehkämme sula sovinto:

Josp' on kilvoin kihlonemme,

Kilvoin käynemmä kosihin,

Ei neittä väkisen vieä,

Vastoin mieltä miehelähän".

det vill säga:

O du gamle Wäinämöinen!

Låt oss fredligt så förlikas:

Att, om ock i kapp vi fria,

Täfla i att vinna jungfrun,

Hon af intet tvång må bindas,

Utan välja, som hon tycker.

Wäinämöinen gick in på förslaget och sade: "gerna må den taga jungfrun,

för hvilken hon frivilligt bestämmer sig, och vi sjelfve må för den

saken ej framdeles hysa groll mot hvarandra".

Så kommo friarena till Pohjola. Modren ville öfvertala sin dotter att

taga Wäinämöinen, hvilken hon prisade för hans förmögenhet och andra

goda egenskaper; men dottern svarade, att flickorna ej voro någon

handelsvara, att säljas bort för penningar, och lofvade välja

Ilmarinen, hvilken smidit _sampo_ åt dem och föröfrigt var yngre med

ett vackrare utseende. När Wäinämöinen sedan sjelf hunnit in i stugan

och gjort sitt anbud, frågade hon, om han redan timrat båten af hennes

slitna slända (se 8:de runon). Wäinämöinen svarade ej bestämdt, utan

sade blott, att han hade en nog god båt, som lik en blåsa eller ett

näckrosblad höjde sig på vågorna, och med hvilken han ej behöfde frukta

hvarken storm eller motvind. Flickan gaf honom då afslag med följande

ord:

"En kiitä meristä miestä,

Aallon laskeja-urosta:

Tuuli viepi merillä mielen,

Aivot särkevi ahava.

Enkä taia tulla'kana,

En tulla minä sinulle

Ikuiseksi ystäväksi,

Kainaloiseksi kanaksi,

Siasi leväittäjäksi,

Päänalaisen laskejaksi."

det vill saga:

Prisa vill jag ej en sjöman,

Ej den man, som drifs på vågen:

Hafvets storm förståndet rubbar,

Vårens ilar skada hjernan.

Derför kan och vill jag icke,

Kan jag icke bort mig lofva För att bli din lifstidsmaka,

Bli en dufva vid din sida,

Den din bädd hvar afton reder,

Ordnar vackert hufvudgärden.

Elias Lönnrots svenska skrifter. 1. Uppsatser och översättningar · 第 29 / 72 题