När Wäinämöinen ej lyckats få några ord från Tuonela, beslöt han att gå
till en fordomdags mycket namnkunnig sångare _Antero_ eller _Kantervo
Wipunen_, hvilken dock numera legat i jorden så länge, att en grof skog
hunnit rota sig och uppvexa öfver hans hvilostad. Sedan Wäinämöinen
tillryggalagt den långa, mycket besvärliga vägen, rödjade han undan
skogen från stället och stötte sedan en jernstång i den afsomnade
jättens gap, i afsigt att dermed uppväcka honom från den långa sömnen.
Jätten grinade illa och högg med tänderna i stången, som han var nära
till att afbita. När Wäinämöinen, efter att hafva fått lif i Wipunen,
skulle rycka stången ur hans mun, stod han ej desto säkrare, än att
hans venstra fot slintade och kom rakt i gapet på jätten. Snart var den
högra foten jemte hela karlen efter, och Wäinämöinen fick lof att
vandra en för honom alldeles fremmande väg ned i jättens mage. Äfven så
förlorade Wäinämöinen ej sin fattning; han inredde för sig en smidja i
Wipunens mage och begynnte smida och bulta der med sådant eftertryck,
att jätten fann sig helt generad deraf. Han visste egentligen ej, hvad
det var, som han fått i sin mage, och i förmodan, att han fått någon
okänd sjukdom, rodde han fram med alla besvärjelserunor, han ihogkom,
för att fördrifva det onda. Wäinämöinen åhörde dem med lugn och fortfor
oafbrutet att oroa honom, tills han slutligen, sedan Wipunen uttömt
sitt förråd af besvärjelserunor, sade sig må för väl i hans mage, för
att lemna en så beqväm plats; lofvade dock göra det, blott Wipunen
dessförinnan sjungit för honom all sin kunskap, "ty", sade han:
"Ei sanat salahan joua,
Eikä luottehet lovehen,
Mahti ei joua maan rakohon,
Vaikka mahtajat menevät".
det vill säga:
Orden få ej undandöljas,
Kunskapen i glömska råka,
Ej förmågorna begrafvas,
Går ock egarn sjelf i grafven.
Då öppnade Wipunen sin mun och sjöng först om tingens ursprung,
"Kuinka luojansa luvalla,
Kaikkivallan vaatimalla,
Itsestänsä ilma syntyi,
Ilmasta vesi sikesi,
Veestä manner maatelihen,
Manterelle kasvut kaikki.
Lauloi kuun kuvoamasta,
Auringon asettamasta,
Ilman pielten pistämästä,
Taivosen tähittämästä."
det vill säga:
Hur på skaparns gifna tillstånd,
Den allsmäktiges befallning,
Luften först af intet föddes,
Vattnet aflades af luften,
Jorden bildades af vattnet,
Vexterna på jorden kommo.
Sjöng om månens bildning sedan,
Solens fogning på sitt ställe,
Om grundpelarne för fästet,
Om hur himmeln stjernbeströddes.
Mångt och mycket annat sjöng nu Wipunen i flera dagar efter hvarandra,
såsom runon säger -- om man nu eljest kunde hålla så noga räkning på
dagarne, ty både sol och måne stadnade i sitt lopp, för att höra på
sången, som föröfrigt utöfvade en sådan verkan på jorden, att hafvets
vågor och forsarne rundtomkring stodo stilla och lyssnade.
Sedan Wäinämöinen fått tillräckligt af sången, kröp han åter ut ur
Wipunens mun och begaf sig att lägga sista handen vid timringen af
båten, hvars förfärdigande numera icke möttes af något hinder.
Efter ämnets beskaffenhet är innehållet af denna runo dels episkt, dels
magiskt.