Kort efter, sedan Wäinämöinen fått detta afslag, kom Ilmarinen åkande
på gården och steg in i stugan. Sedan han helsat, frambar man åt honom
dricka, men han svarade sig ej vilja smaka en droppe, förrän han finge
se jungfrun, på hvilken han så länge väntat. Som han ej var särdeles
efterlängtad af modren, så förelade hon äfven honom, såsom Lemminkäinen
förut, tre betings-arbeten, genom hvilka han kunde gifva prof på sina
förtjenster. Det första var att upplöja en åker, full med ormar,
hvilken blott Hiisi fordomdags förmått plöja; för det andra borde han
fånga en björn från Tuonelas skog, och för det tredje en stor väldig
gädda, som vistades i Tuonelas elf. Vid dessa förrättningar skulle
Ilmarinen säkert kommit till korta, om ej jungfrun i hemlighet gifvit
honom råd, huru han skulle bära sig åt för att få dem verkställda. Så
t.ex. vid det tredje arbetet bad hon honom smida en eldörn och med den
begifva sig till Tuonela-elfven, för att fånga fisken. Ilmarinen gjorde
så och stod redan med sin eld-örn på stranden. Då närmade sig den
väldiga gäddan, hvars rygg var lång som sju efter hvarandra liggande
båtar, tänderna i munnen långa som skaftet på en räfsa och tungan af
tvänne yxskafts längd. Redan öppnade hon sitt gap, för att sluka
Ilmarinen, då örnen i rätt tid högg sina klor djupt in i hennes rygg.
Då uppstod der en förfärlig strid mellan gäddan och örnen. Tvänne
särskilda gånger måste örnen släppa sitt tag och första gången drog
gäddan honom djupt under vattnet, förrän han hunnit få lös sina klor
från hennes rygg. Striden slutades dock till örnens fördel, som flög
med sitt kolossala byte i toppen af en ek och skulle der hafva gjort
sig en grundlig måltid, om ej Ilmarinen, som borde föra fisken till
Pohjola, hindrat honom. Länge efter striden var luften ännu helt tjock
af fjun och fjädrar, som derunder lossnat från örnen, och vattnet i
Tuonela-elfven så upprördt, att det mer liknade en lervälling, än
vatten.
Sedan Ilmarinen sålunda lyckats uträtta de honom förelagda arbeten,
hade Pohjola-värdinnan ej mer någon förevändning att neka honom sin
dotter, hvarföre förlofningen för sig gick på stället, och derefter
återvände Ilmarinen hem, tills brölloppet skulle firas. Men Wäinämöinen
förebrådde sig sjelf, att han ej gift sig, medan han ännu var vid unga
år, och afrådde alla gamla ungkarlar att fria till unga och vackra
flickor.