20 Runon. 510 vr.

Kort efter, sedan Wäinämöinen fått detta afslag, kom Ilmarinen åkande

på gården och steg in i stugan. Sedan han helsat, frambar man åt honom

dricka, men han svarade sig ej vilja smaka en droppe, förrän han finge

se jungfrun, på hvilken han så länge väntat. Som han ej var särdeles

efterlängtad af modren, så förelade hon äfven honom, såsom Lemminkäinen

förut, tre betings-arbeten, genom hvilka han kunde gifva prof på sina

förtjenster. Det första var att upplöja en åker, full med ormar,

hvilken blott Hiisi fordomdags förmått plöja; för det andra borde han

fånga en björn från Tuonelas skog, och för det tredje en stor väldig

gädda, som vistades i Tuonelas elf. Vid dessa förrättningar skulle

Ilmarinen säkert kommit till korta, om ej jungfrun i hemlighet gifvit

honom råd, huru han skulle bära sig åt för att få dem verkställda. Så

t.ex. vid det tredje arbetet bad hon honom smida en eldörn och med den

begifva sig till Tuonela-elfven, för att fånga fisken. Ilmarinen gjorde

så och stod redan med sin eld-örn på stranden. Då närmade sig den

väldiga gäddan, hvars rygg var lång som sju efter hvarandra liggande

båtar, tänderna i munnen långa som skaftet på en räfsa och tungan af

tvänne yxskafts längd. Redan öppnade hon sitt gap, för att sluka

Ilmarinen, då örnen i rätt tid högg sina klor djupt in i hennes rygg.

Då uppstod der en förfärlig strid mellan gäddan och örnen. Tvänne

särskilda gånger måste örnen släppa sitt tag och första gången drog

gäddan honom djupt under vattnet, förrän han hunnit få lös sina klor

från hennes rygg. Striden slutades dock till örnens fördel, som flög

med sitt kolossala byte i toppen af en ek och skulle der hafva gjort

sig en grundlig måltid, om ej Ilmarinen, som borde föra fisken till

Pohjola, hindrat honom. Länge efter striden var luften ännu helt tjock

af fjun och fjädrar, som derunder lossnat från örnen, och vattnet i

Tuonela-elfven så upprördt, att det mer liknade en lervälling, än

vatten.

Sedan Ilmarinen sålunda lyckats uträtta de honom förelagda arbeten,

hade Pohjola-värdinnan ej mer någon förevändning att neka honom sin

dotter, hvarföre förlofningen för sig gick på stället, och derefter

återvände Ilmarinen hem, tills brölloppet skulle firas. Men Wäinämöinen

förebrådde sig sjelf, att han ej gift sig, medan han ännu var vid unga

år, och afrådde alla gamla ungkarlar att fria till unga och vackra

flickor.

Elias Lönnrots svenska skrifter. 1. Uppsatser och översättningar · 第 30 / 72 题