Med sin unga hustru tillbringade Lemminkäinen derpå flere lyckliga år i
det fredliga hemmet, utan att någondera bröt sitt löfte. Engång dröjde
han längre tid borta på en fiskfångstfärd, hvarunder Kyllikki fann
tiden lång och begaf sig på en dans, den flickorna i byn tillställt.
Lemminkäinen, som efter hemkomsten fått veta det, förargades svårligen
öfver Kyllikki, som så brutit sitt löfte, och anseende sig sjelf nu
äfven vara löst från den ed, som hittills bundit honom, begynnte han
genast rusta sig ut för en krigsfärd, utan att höra på sin moders och
sin hustrus böner, hvilka på allt sätt ville afråda honom. Då Kyllikki
bland annat berättade, att hon natten förut drömt, det deras hus
nedbrunnit, svarade Lemminkäinen blott, att han icke trodde på
käringdrömmar och qvinnoeder ("en usko unia naisten, enkä vaimojen
valoja"), och för modren tillkännagaf han slutligen, att han skulle
begifva sig till Pohjola, för att derstädes fria till den berömda
jungfrun. "Du har ju hemma förut en förträfflig hustru, sade modren,
och tvänne hustrur passa dock icke för en mans bädd." "Kyllikki bryr
jag mig icke om, må hon springa i byn på hvar flickdans", svarade
Lemminkäinen, under det han som hast borstade sitt hår. Då modren nu
begynnte skrämma honom och sade, att han säkert gick sin ofärd till
mötes, om han begaf sig till Pohjola, slängde Lemminkäinen borsten ur
sin hand och yttrade: "förr skall man se blod flyta från denna borste,
än någon ofärd drabbar mig på Pohjola-färden". Borsten träffade
fogningen mellan sparrens ända och väggen, der den blef sittande.