I den elfte runon framträder en ny Kalevala hjelte, hvilken lättsinnig
och oförvägen, såsom han var, äfven ville försöka sin lycka hos
Pohjola-jungfrun. Detta hans företag afhandlas dock först i den närmast
påföljande runon; hvaremot i denna beskrifves hans tidigare ungdom och
hans afventyr i _Saari_. Äfven der fanns en förnäm jungfru af hög börd,
som redan utdelt många korgar åt friare, bland hvilka de flesta voro af
stort anseende. Nu beslöt också Lemminkäinen att begifva sig åstad för
att begära Saari-jungfrun till äkta. Modren afrådde honom från att fara
dit, sägande: "hvad vinner du dermed annat, än att du blir ett åtlöje
för Saaris flickor".
Ellös menkö poikaseni
Parempihin itseäsi,
Saaren suurehen sukuhun,
Laajahan lajiperähän,
Siella piiat pilkka'avat,
Naiset nauravat sinua.
"Har ingen nöd dermed, mente Lemminkäinen; flickorna må akta sig, att
de ej sjelfva må blifva ett värre åtlöje." Så for han åstad till Saari,
der han tog tjenst som vallherde, gick dagarne i vall och dansade
nätterna igenom med Saaris flickor. Blott hos en enda, den förnämsta
Saarijungfrun Kyllikki, hade han ingen framgång, ehuru han efter runons
ord utnötte väl hundra par stöflar för hennes skuld; hvarföre han
slutligen beslöt bortröfva henne. När flickorna en afton samlats till
ett dansställe ute på marken ett stycke från byn, kom Lemminkäinen
åkande midt i hopen, ryckte Kyllikki i sin släde och körde bort, sedan
han förut strängeligen förbjudit de qvarblifvande att nämna ett ord
till upplysning om Kyllikkis försvinnande och hotat försjunga alla
deras fästmän och hvarenda Saaris gosse ut i krig, i fall de ej ville
förtiga saken. Den arma Kyllikki gret och bad att blifva bortsläppt,
men Lemminkäinen hörde ej på det örat, utan endast förundrade sig
öfver, hvad hon kunde hafva mot honom, en så ypperlig fästman, yttrande
sig bland annat med följande ord:
"Tuotako sina sureksit,
Tuota huolten huokaelet,
Ettei oo sukuni suuri,
Kovin korkea kotini?
Jos en oo suvulta suuri,
Kovin korkea ko'ilta,
On mulla tulinen miekka,
Säkenevä säilärauta;
Se ompi sukua suurta,
Laajoa lajipereä:
Omp' on Hiiessä hiottu,
Jumaloissa kirkasteltu.
Sillä suurennan sukuni,
Laajennan lajini kaiken,
Miekalla tuliterällä,
Säilällä säkenevälla."
Det är: "sörjer du och suckar för det, att min slägt ar oansenlig och
mitt hus för lågt? Må så vara, så har jag i stället ett blixtrande
svärd med gnistrande klinga, som är af nog hög börd; ty i fordna dagar
har man slipat det i Hiisis boning, gjort det blankt hos gudarne. Med
denna gnistrande klinga kan jag höja min slägt och utvidga mitt hus."
Då svarade Kyllikki: "o nämn mig icke om ditt svärd, utan vill du, att
jag någonsin skall trifvas hos dig, så svär att alldrig bära det i
krig, så mycket än ditt sinne eljest kunde längta dit". "Må gjort, sade
Lemminkäinen, men svar då också du, att aldrig gå ut på dansställen i
byn, så mycket än ditt sinne eljest kunde längta dit". Der svuro de då
ömsesides och lofvade: Lemminkäinen att ej draga ut i härnad, och
Kyllikki att hållas hemma utan att springa ut i byn. Det tyckes, som om
Kyllikki småningom funnit sig i sitt öde att vara Lemminkäinens maka,
hvad hon ock i början må hafva haft emot honom.