Lemminkäinen begaf sig på färden och kom lyckligt fram till Pohjola.
Kommen på gården hörde han sång och skrål af flere röster i stugan: Då
steg han in och sade: "vackra sånger pläga ej vara långa", ("hyvä on
laulu loppuvasta, lyhyestä virsi kaunis; mieli on jäämähän parempi, kun
on kesken katkemahan"). När Pohjola-värdinnan sedan förundrade sig
öfver, huru han färdats fram, då ej ens hundarne märkt hans ankomst,
sade Lemminkäinen: att det ej heller varit hans afsigt med resan att
blifva ett föremål för hundglafs; hvarpå han råkade i ekstas (tulta
iski turkin helmat, silmät valoi valkiat, d.ä. "gnistor sprakade ur
pelsen, blixtar ur hans ögon flögo") och sjöng derunder sina
kraftigaste runor, tills han bortsjungit karlarne ur stugan till
ställen, hvarifrån de ej återkommo. Blott en enda karl i hopen, en
trasig vallherde, föraktade han så, att han ej brydde sig om att
bortkasta några ord på honom. Men denne föresatte sig att engång hämnas
på Lemminkäinen såväl de andras ofärd, som det förakt, hvilket han
sjelf fått röna, sprang bort och lade sig i försåt för Lemminkäinen,
der han trodde, att denne snart skulle komma att färdas.