Efter att hafva tillfrisknat åkte Wäinämöinen hem illa till mods,
emedan han utfäst sig skicka Ilmarinen till Pohjola. Han visste väl,
att denne ej gerna ville begifva sig dit, hvarföre han begynnte prisa
Pohjola-dottrens skönhet, för att försöka, hvad den kunde verka på
smedens sinne. Tillika sade han, att jungfrun var bestämd för den, som
kunde smida en _Sampo_. Också måtte jungfrun hafva varit en utmärkt
skönhet, efter Wäinämöinen bland annat berömde henne med följande ord:
"Kuuhut paistoi kulmaluilta,
Päivyt rinnoilta risotti,
Otavainen olkapäiltä,
Seitsentähtinen selältä."
det är:
"Månen sken från hennes tinning,
Solen strålade från bröstet,
Karlavagnen ifrån skuldran,
Och sjustjernan ifrån ryggen."
I stället att låta narra sig, anade Ilmarinen oråd och sade: "det
tyckes, som om du lofvat mig till lösen för dig sjelf till Pohjola; men
dit, till den mannafrätare-byn, far jag aldrig". Wäinämöinen hade
fruktat för ett sådant afslag och derföre under färden till hemmet vid
ändan af åkern uppsjungit en väldig, blomstrande, guldgrenig gran, med
månen i dess topp och stjernor i grenarne. Nu nämnde han om granen för
Ilmarinen, hvilken fick lust att sjelf beskåda den. Kommen till stället
klättrade han upp i trädet, för att nedtaga månen och stjernorna. Men
han hade ej väl hunnit upp, förrän Wäinämöinen framsjöng en häftig
orkan, som ryckte Ilmarinen med sig och förde honom till Pohjola. Runon
beskrifver derpå omständligen, huru han smidde _Sampo_; men af
Pohjola-jungfrun fick han ej något bestämdt Ja. På hans tillfrågan, om
hon nu ville följa honom, svarade hon endast:
"Emmä tästä vielä joua,
Pääse en neitipäiviltäni,
Noilta töiltä tehtäviltä,
Kesäisiltä kiirehiltä:
Marjat on maalla poimimatta,
Lahen rannat laulamatta,
Astumattani ahoset,
Lehot leikin lyömättäni."
det är:
Har ännu ej tid att komma,
Kan ej lemna jungfrulifvet,
Mycket har jag här att syssla
Under bråda sommartiden:
Måste plocka bär på marken,
Sjunga mången sång på stranden,
Taga månget steg på lindan,
Leka mången dag i lunden.
När flickan var så omedgörlig, begynnte Ilmarinen tänka på återfärden
till hemmet. Pohjola-värdinnan ville ej hindra hans afresa, utan
tvärtom gaf hon honom ett fartyg att färdas med och ställde så till,
att han fick gynnande vind. Men _sampo_ gömde hon i ett kopparberg, der
den sorgfälligt förvarades bak lås och bom.