Derefter framlefde Wäinämöinen många lyckliga år i Kalevala, såsom
orten numera kallades, och blef vida namnkunnig för sin sång och annan
vishet. Ryktet derom hade hunnit öfver till Lappen Joukahainens öron;
och som denne var en inbilsk man, så förtröt det honom att höra talas
om någon annan, som vore förmer än han sjelf. öfvermodigt och utan
afseende på såväl fadrens som modrens varningar, hvilka försökte hindra
honom, spännde han en dag för sin släde och begaf sig till Kalevala,
för att täfla i sång med Wäinämöinen. Han träffade Wäinämöinen åkande
ute på marken ej långt från sitt hem, och utan att det ringaste vända
åt sidan åkte han rakt emot honom, så att fimmelstångs ändarne fastnade
vid hvarandra, och hästarne måste stadna. Wäinämöinen frågade, hvem han
var, som så ovarsamt åkte emot honom; hvarpå Joukahainen nämnde sitt
namn och begärde att äfven få veta den andras namn. Sedan han hört, att
det var Wäinämöinen sjelf, på hvilken han stött, uppfordrade han honom
att täfla med sig i sång, sägande:
"Lienet vanha Wäinämöinen,
Laulaja iän-ikuinen,
Ruvetamme laulamahan,
Saakamme sanelemahan;
Mies on miestä koittamahan,
Toinen toista voittamahan."
det vill säga:
Är du gamle Wäinämöinen,
Den evärdeliga sångarn,
Låt oss börja då att sjunga,
Låt oss ordets makt försöka;
Man mot man vi nu må pröfva,
Hvem af begge segern vinner.
Wäinämöinen svarade undvikande med följande ord:
"Mitäpä minusta ompi
Laulajaksi, taitajaksi:
Ain' olen aikani elellyt
Näillä yksillä ahoilla,
Kuunnellut koti käkeä
Kotipellon pientareilla;
Waan kuitenki, kaikitenki,
Sano korvin kuullakseni,
Mitä sä enemmin tieät,
Yli muista ymmärtelet."
det vill saga:
Mycket torde jag ej gälla
Uti sång och annan kunskap:
Har jag tillbragt mina dagar,
Lefvat blott i hemmets lunder,
Hört på göken, hur han sjungit
Invid hemmets åkerrenar;
Dock likväl och det oaktadt
Sjung nu ut och låt mig höra,
Allt det bästa, som du känner,
Som du vet utöfver andra.
Då begynnte Joukahainen att reta den andra med allehanda slagdängor,
liksom ville han säga, att sådane nog voro jemförliga med Wäinämöinens
sångkunskap; men när W. med allsköns lugn afviste dem, ville han
slutligen taga en högre ton och sade sig såsom sjunde man hafva biträdt
vid jordens och himmelns skapelse. En sådan erkelögn kunde Wäinämöinen
ej afhöra med samma lugn, som hans öfriga dumheter, utan sade honom
rent ut, att han ljög; hvarpå Joukahainen utmanade honom på duell,
sägande: efter sjelf jag saknar insigt, kanske har mitt svärd den
bättre; "Kun ei lie minulla mieltä, kysyn mieltä miekaltani".
Wäinämöinen svarade: "lika litet fruktar jag ditt svärd som dina
kunskaper; äfven jag har ju ett svärd. Likväl vill jag ej inlåta mig i
envig med en dylik stackare, som du är."
Af detta svar och Wäinämöinens vägran att antaga hans utmaning blef
Joukahainen till den grad uppbragt, att han i sitt trotsiga öfvermod
utlät sig:
"Ken ei käy miekan mittelöhön,
Eikä kalvan kastelohon,
Sen minä siaksi laulan,
Alakärsäksi asetan.
Panen semmoiset urohot
Sen sikäli, tuon täkäli,
Sorran sontatunkiohon
Läävän nurkahan lätistän."
Detta var mer an Wäinämöinen kunde tåla. Betagen af harm och vrede
begynnte han sjunga och sjöng så, att hafvet svallade och jorden
skälfde, bergen skakades och klipporna remnade. Huru sången slutades
dermed, att han sjöng Joukahainen djupt in i ett kärr, och huru han ej
förr återtog sina ord, än Joukahainen lofvat honom sin enda syster till
lösen för sig, torde för de flesta läsare vara förut bekant.