Wäinämöinen blef framfödd i vattnet, der han derefter i hela sju år
kringdrefs, tills han slutligen stadnade på en namnlös udde af en
skoglös holme. Der gick han upp och lät åkerns son, _Sampsa
Pellervoinen_, beså holmen med flere slags träd. Träden vexte upp efter
önskan, endast eken ville i början ej gå. Men när den slutligen
uppsköt, bredde den sig ut öfver hela nejden, så att hvarken sol eller
måne syntes, och molnen ej heller kunde fritt stryka fram sin väg i
luften, utan att fastna i ekens höga krona. Menniskor, foglar, till och
med fiskarne i vattnet vantrifdes, då de för den jättestora ekens skull
aldrig mer fingo se solen och månen lysa. Wäinämöinen ville gerna
blifva af med eken, men på hela jorden fanns ej den man, som mäktade
nedhugga den, hvarföre han bad sin moder skicka honom hjelp ur hafvet.
Steg då upp en man ur hafvet,
Kom en hjelte fram ur böljan,
Alltför stor var icke mannen,
Var ej heller alltför liten:
Var till höjden som en tumme,
Trenne fingrars bredd till längden,
Kunde ligga under skålen,
Upprest stå inunder sållet.
"Nousipa merestä miesi,
Uros aallosta yleni,
Ei tuo ollut suuren suuri,
Eikä aivan pienen pieni:
Pystyn peukalon pituinen,
Kolmen sormen korkeuinen,
Maljan alle maata mahtui,
Seulan alle seisomahan."
Wäinämöinen nedsåg föraktligt på pysslingen och frågade, hvad han var
för en arm varelse. Denne sade sig tillhöra vattnets folk och hafva
uppträdt för att fälla den stora eken. "Icke kan man hafva skickat dig,
en sådan stackare, hit för att nedhugga eken", sade Wäinämöinen; men
han hade knappt hunnit yttra dessa ord, förrän den lilla mannen till
hans förvåning blef en förfärlig rese, ögonen i hufvudet stodo en hel
famn från hvarandra, öfver smalbenet var han likaledes en famn bred,
öfver knäna halfannan och två famnar öfver rona. Denne fällde nu eken
med tredje hugget, hvarefter solen åter lyste öfver nejden och
framlockade träd, gräs och örter i yppig växt öfverallt; men något
sädesslag fanns ännu icke. En dag vandrade Wäinämöinen på hafsstranden
och fann några sädeskorn på den fina sanden. Han ville försöka, hvad af
dem kunde uppväxa, och ämnade just nedså dem i jorden, då en liten
fågel från ett träd bredvid honom sjöng, att kornet ej växer med mindre
man först nedfaller och bränner skogen och sedan utsår kornet på den
brända marken. Wäinämöinen gjorde, såsom fogeln undervist honom, och
nedhögg skogen med undantag af en björk, den han lemnade att växa. Kort
derpå flög en örn till stället och frågade, hvarföre den björken
lemnats qvar, när de öfriga träden blifvit fällda? "Derföre har jag
låtit björken stå", svarade W., "att du och andra luftens foglar må
deri kunna hvila edra vingar".[21] Örnen tackade Wäinämöinen för hans
välmening och slog eld åt honom, för att bränna den fällda skogen.
Sedan besådde Wäinämöinen sin sved under böner till jordens
gudomligheter och till öfverguden Ukko, hvilken han särskildt bad om
regn. Efter någon tids förlopp gick han att bese sin sved och fann
växten förträfflig. En gök sjöng då i björken, och honom anmodade W.
att äfven framdeles tillsjunga orten lycka, glädje och trefnad.