Sångarns begynnelseord. Luftens dotter, den af naturen framalstrade
sköna jungfrun _Kave_, ledsnade vid sitt ensliga lif i luftens öde
rymder och sänkte sig slutligen ned i det underliggande hafvet. Uppstod
så en häftig orkan från öster, som upprörde hafvet och gjorde jungfrun
hafvande. Under hafvande tillståndet gungade hon i sjuhundrade år eller
nie mansåldrar på böljorna, tills slutligen öfverguden _Ukko_, hvilken
hon anropade om hjelp, lät en stor and framflyga och reda sig ett bo på
hennes knä. I boet lade anden sju ägg, hvilka, innan hon hunnit ligga
ut dem, rullade ned i sjön och sönderkrossades mot ett grund. Af den
ena hälften af skalet bildades sedan himmeln, af den andra jorden och
af innanmätet solen, månen, stjernorna och molnen.
Ännu måste den hafvande naturdottern eller vattenmodern (_veen
emonen_), såsom hon numera benämnes, i nie år simma kring hafvet,
förrän hon blef förlöst och framfödde landet (stränder, uddar, holmar
och sjögrund) samt trettio år derefter äfven menniskan, först
Wäinämöinen och dagen derpå Ilmarinen.