I öfversättning:

Här är den vise Vihtapaavo,

Som förstår att reda runor,

Som förstår att laga visor,

Och som ofta sjunger sånger.

Redan tidigt utmärkte han sig såsom omtyckt runoförfattare, likasom han

ännu fortfar att, såsom sådan, vara högt skattad. Oberäknadt de otaliga

visor och runor, han extemporerat vid gästabud och andra muntra

tillfällen, och af hvilka ganska få sedermera af honom sjelf eller

andra blifvit i minnet bibehållne, har han gjort en stor mängd dylika,

hvilka uti Rautalampi och Socknarne deromkring finnas kringspridda uti

afskrifter.[10] När jag, för några år sedan, besökte honom på hans

hemort, i afsigt att få uppteckna några af hans runor, träffade jag

honom för första gången, då han om aftonen hemkom från sitt arbete ute

på marken. Han sade sig då vara nog trött, för att ju hellre gå till

sängs, än sitta och sjunga in på natten; ville dock följande morgon se

till, hvad som kunde medhinnas. Tidigt på morgonen, när jag steg opp,

för att begagna mig af hans löfte, fanns han ej mer i stugan, utan hade

med de andra karlarne gått ut på åkern. Man sade mig att han ej var

långt borta, och skulle till frukosten återkomma hem, hvarpå jag beslöt

att tålmodigt invänta honom. Han kom och viste samma trygga

likgiltighet som aftonen förut, till dess ett par supar brännvin, som

jag skaffade honom, och hans nyfikenhet att se ett häfte runor, dem jag

uppskrifvit och nu framlade, bröt hans köld och gjorde honom förtrolig.

Åkern glömdes för denna gång snart, och han sjöng för mig till sent på

qvällen. Då talet en gång råkade falla på mängden af de runor, dem han

torde hafva i sin tid författat, pekade han på en ansenlig kista under

bordet och yttrade: "Nog har jag emellanåt gjort runor och skrifvit dem

också, och inte tror jag att de allesammans skulle rymmas i den der

kistan; men jag har åter strax derefter lemnat dem till bekanta i

Socknen". Då jag vidare frågade honom, hvarföre han så gaf bort sina

runor utan att mera tänka på dem, svarade han blott: "Alltid får man

sig en och annan sup för dem". Denna vara tycktes han, till egen och

sina vänners sorg, som han sjelf på något ställe säger, mer än måttligt

älska. Han lärer också i sina dar varit nämndeman en tid, men för sin

stora begifvenhet på starka drycker hafva blifvit aflägsnad från denna

post. Han klagar sjelf öfver att hans omständigheter försämrats, och

att han dragit sig fattigdom på nacken, genom denna ovana; dock är han

i allt fall tillräckligt arbetsför, för att ej behöfva lida brist på

det nödvändiga, eller tillgripa nådebröd. Hans anhöriga tyckas äfven

icke så mycket anse honom vara förstörd genom denna sin utsväfning, som

icke mer sörja öfver att han ej blifvit allt, hvad han kunnat blifva,

om han varit fri densamma.

Nuvarande Prosten Boucht i Hollola, som förut varit Kyrkoherde i

Rautalampi, berättade mig, att han den tiden en gång frågat honom när

och på hvad sätt han gjorde sina bästa runor, hvarpå han svarat, att

han, under det han plöjde sin fåra på åkern, vanligtvis förkortade

tiden dermed, att han tillika sjöng öfver något ämne en sång, den han

sedan, så godt han kunde draga sig till minnes, hemma uppskref. Jag vet

icke om hans mest lyckade runor verkligen uppkommit under ett så

nyktert tillstånd, men det vet jag, att han vid muntra gelag,

brölloppshögtidligheter och andra gästabud, då ett måttligt rus

upplifvat hans sinne och eldat hans fantasie, till åhörarenas stora

nöje, sjungit och sjunger för tillfället och alldeles oberedd så länge

det honom lyster. Derföre är han också alltid en välkommen gäst på

sådane ställen. För att ge Läsaren ett begrepp om hans sätt att

extemporera, ehuru visserligen alla hans runor äro, mer eller mindre,

extemporationer, vill jag här anföra några verser från början af en

visa, som han, dertill uppmanad, vid ett bröllop sjungit. Visan finnes

tryckt uppå Finska och lyder:

Noh! miehet, miehet veikkoset,

Näin näitä häitä juoaan,

Tuoss' on viel' loput entiset,

Toisia aina tuoaan.

Vaan ei tääll' kauan eletä,

Ei päälle tämän päivän,

Jollei vaan poikia laiteta

Kihloja kylään viemään.

Kyll' pian tästä paikasta

Ukot urallen joutuu,

Kohmelon saavat paikasta

Kuin se käypi laatuun?

På Svenska öfversatta skulle dessa verser låta ungefär så:

Nåh! bröder, bröder allihop,

Så firas brölloppsfästen,

Otömde stå der våra stop,

Nytt städse bärs till resten.

Men länge lefs dock ej såhär,

Tron mig, ej många dagar;

Om ej ungkarlarne man der

På friarfärder lagar.

Snart nog från detta ställe hem

Sig gubbarne begifva;

Blott tunga hufven följa dem,

Och hvad skall sedan blifva?

"Bestyr dock", menar han sen, "bröllopp åt gossarne, så snart de fylla

fem år uppå tio, om de än synas smalvuxna, och man skall ej sakna

gästabud och drycker", säkert för att åter reda de tunga hufvena. Efter

att i en följd af verser hafva uppmanat gossarne att icke låta

flickorna, "hvilka sucka der för deras skull", vänta för länge o.s.v.

afbryter han hastigt gången af visan, som det synes af begär att läska

sig, och sjunger följande strofer:

Kyll' sanoisin viel sanoja,

Jotk' toinen toistans vastaa,

Eik' olis suinkaan vanhoja,

Jos noita kuulla lystää.

Vaan ellei ensin eholle

Nyt panna paloviinaa,

Niin minä sanon miehille

Olkoonpa se nyt sinään.

Tämäpä onki kulkullen

Kuin rattahille ihra.

Nyt laulu lankee nuotillen

Eik' yhtään kaipaa kirjaa.

På Svenska, vers för vers, lyda dessa strofer nästan så:

Än har jag många ord ändå,

Och kunde rimslut samla;

Och ville någon höra på,

De vore icke gamla.

Men om man icke nu förut

Vill ställa bränvin för mig,

Så säger jag åt folket: slut!

Och mer besvär ej gör mig.

Se, det var för min strupe det,

Som för ett kärrhjul ister,

Nu falla sångens takter rätt,

Och skrifven bok ej brister.

Till sitt sinnelag är Korrhoinen saktmodig och stilla. Hans gamla

moder, hvilken först för omkring ett år sedan aflidit, men vid mitt

besök uppå Songarinsaari ännu lefde, och då tycktes vara något smickrad

af de loford jag gaf sonens förmåga, fällde ett yttrande om honom, som

jag här vill meddela: "nog är han ett godt barn" sade hon, "så gammal

jag nu är, då jag redan gått öfver åttatio år, har jag aldrig ännu fått

ett ondt ord af honom". Men, fortfor hon, jag har äfven bekymmer för

hans skull, när han aldrig kan vänja sig ifrån att älska bränvinet.

Märkvärdig är i afseende härpå hans egen sjelfbekännelse i en runa, den

han sjungit öfver bränvin. För utrymmets skull må blott en del af

densamma gifvas här, och denna i öfversättning, utan bifogande af den

Finska texten:

Först på mina gamla dagar

Denna sak jag kom att inse,

Huru äran dock försvinner,

Mannens värde dukar under,

Hur all kärlek går förlorad,

Hos hans fordna, goda vänner,

Karln försänker sig i skulder;

Då han dricker öfvermåttan,

Lefver blott i bränvinsrikdom,

Ena dagen på den andra.

Ljufva sälskapet i verlden,

Gamla, smittosamma bruket,

Som i början knappast märkes,

Sådana förluster medför.

Han slutar runan sålunda:

Saken är till sjelfva grunden,

Mina barn, just så beskaffad.

Sanningen deraf jag känner,

Då jag sjelf också har varit

Uppå denna sed begifven,

Fått mig sådana förluster,

Att min helsa är förderfvad,

Att min rikedom försvunnit,

Matts blott ligger qvar i fickan.[11]

Att min slägt jag så gjort ledsen

Och förtörnat mina förmän.

Sjelf jag visste nog mig vara

För välvilliga till sorg blott,

För belackaren till löje.

Androm vore jag en lärdom,

Hvilka torde om mig säga:

Karl! du ger åt andra lärdom:

Sjelf dock är du oläraktig.

I afseende å satiren i dess högre och ädlare bemärkelse, har Korrhoinen

diktat runor, som kunna uppställas som mönster. Utmärkt är i synnerhet

en af dessa, hvari han tar sina Savoländares försvar mot några speord,

dem han säger sig hört fällas af några främmande på en färd till Åbo,

den han gjort i sin barndom. "Alldrig", menar han, "hafva dessa

stickord kunnat sedan utplånas ur mitt sinne. Att slå ett helt folk

öfver en kam och angripa dem, huru orättvist är icke sådant? Har icke

Savoland män att uppvisa, hvilka kunna täfla med andra orters, och med

de ypperste der? Den infödde, som byggde den herrliga klockstapeln

i ------, och som alldeles olärd, och utan att hafva ens sett ett

mönster, visste att beräkna allt så, att den höga colossen står fast nu

på sitt ställe, och, oaktadt den bär stora klockor nog, icke svigtar

det minsta vid ringningen, den, som fogade dess trappor så, att man

lätt och beqvämt kan stiga opp och betrakta dess herrlighet, var han

värd att angripas med speord? Han, sitt folks ära, och mången annan

hans like med honom, böra de bespottas? Måtte ingen god såras af min

sång, som blott vill rätta den oförståndige, som finner ingenting

dugligt utom sin egen by." Hela runan är skrifven med sann ingifvelse

och den största moderation, och får ännu mer intresse af den ädla

fosterlandskänsla, som uttalar sig i densammas äfven minsta detaljer.

En del af hans runor äro af personlig hänsyftning, och angripa fel,

utan skonsamhet och med de hvassaste uddar. För sin ryktbarhet blir han

nemligen ofta anmodad att göra runor öfver något gifvet ämne. Sådana

beställningar får han stundom äfven ifrån främmande Socknar. Merändels

är då syftemålet dermed att förlöjliga någon person. En gång, t.ex. kom

en beskickning af flere karlar från M------ till honom och anförde att

han skulle göra en runa om deras Prest, hvilken för sin process-sjuka

och några andra, mindre älskvärda, egenskaper, var af församlingen

hatad. Korrhoinen lät dem då noga berätta allt hvad de visste om sin

Prests bedrifter, hvilken berättelse fortsattes långt in på natten.

Följande morgon började han sjunga öfver ämnet en runa, som långt

öfverträffade beskickningens väntan. De lemnade honom icke förr än han

uppskrifvit densamma; och då de sålunda fått den om händer, förde de

den med sig hem, utan att Korrhoinen vidare brydde sig derom. Runan

skall vara lång (upptaga 2 à 3 skrifna ark) och förträfflig i sitt

slag, efter det omdöme sakkunnige derom fällt. Jag har ej kommit i

tillfälle att sjelf få läsa den.

För den, som åstundar att göra närmare bekantskap med Korrhoinens

poetiska förmåga, äro så många tillfällen dertill öppna, då en stor del

af hans runor, dels i tidningar, dels i runo-samlingar, äro tryckta,

att man lätt kan förbigå ett vidlöftigare ordande om hans förtjenst.

Man har också här velat snarare ge en caracteristik af hans person, än

af hans skrifter; emedan han sjelf i allt fall är mera obekant än

dessa. Samma ändamål skall äfven afses vid de uppgifter, som lemnas här

nedan om några andra Runoförfattare.

Nära Korrhoinen ville jag ställa hans Socknebo, den mera sorgsna

skalden Johan Ihalainen. "Framfuskad" som han sjelf säger, "på brottets

läger" har han ända från sin födelse varit lytt och lam, och fått

vidkännas all den bitterhet, ett lif fullt af plågor och ett beroende

af andras nådegåfvor medföra. Han är nu en såkallad Inhysing, eller

rättare rotfattig i sin Socken. Naturen, som sällan eller alldrig är en

ojemn utdelerska af håfvor, tyckes också hafva velat gifva honom

sångens, till tröst och ersättning, för det hon beröfvat honom. Hans

runor beröra mest, med tonen af berättelse, de förhållanden i hvilka

han stått till sina vårdare och husbönder. Då och då undfaller honom en

bitter klagan mot sitt oblida öde. Som alla naturskalder, så sakna

äfven hans melancholiska dikter all anstrykning af sentimentalitet, och

hur djupt han än må intränga i sina olyckor, förfaller han dock alldrig

i pjåkighet. Utmärkt målande och tillika uddig är hans runa, hvari han

angriper en Byfogde på orten, som kört ihjäl en förträffelig häst,

tillhörande Gästgifvaren derstädes.

I denna genre har han äfven några runor. Sjelflärd skrifver han en

ganska god stil. Vid mitt sednaste besök hos honom fick jag af honom

ett digert häfte med hans egna manuscripter. Jag kom, i anledning af

hans runa om den ihjälkörda hästen, att fråga honom om han trodde sig

framdeles i tillfälle att tradera med dylika, och fick till svar: "Nog

inträffa då alltid sådana händelser". Men i sanning äro dock sådana

tillfälligheter dyrbara för runo-författarena, hvilka, i sin inskränkta

krets och vid det alldagliga af tilldragelserna der, icke tycka sig

kunna nog värdera en omständighet, som litet mer framsticker ur mängden

och ger dem ämne att besjunga.

Såsom särdeles munter, lekande och satirisk utmärker sig Elias

Tuoriniemi[12] i Pyhäjärvi Socken. Hans runor

äro kanske mer

bitande än de förr omnämndas satirer; men de genomströmmas tillika af

en så god humor, att de mindre såra än väcka löjet. Han är en

mångkunnig man, hvad slöjder beträffar, Skomakare, Smed, med ett ord

tusen-konst-mästare.

I sitt lefnadssätt skall han vara regelbunden, tvärtemot dylika

landtkonstnärers vana; och hans uppförande vittnar verkeligen om en på

dessa orter mera sällsynt bildning och takt.

Kettunen i Ilomantz är äfven en omtyckt runoförfattare. En af hans

sånger är framför andra populär och kringspridd. Den beskrifver, i en

vidsträckt humoristisk stil, en käring, som ville gå att stjäla mjöl ur

en hemmansbondes boda. Hon hade redan tagit en påse och gömt den i

skogsbrynet nära intill, vid det hon gick att hemta mer, då bonden, som

märkte det, smög sig dit, borttog mjölet och satte en påse full med

aska i stället. Afbruten i sitt ytterligare försök att stjäla, gick hon

hemligen till stallet att afhemta sin påse, och begaf sig med densamma

glad hemåt. Kommen i sin stuga gör hon opp eld, häller mjölk i grytan

till öfverflöd och vill koka sig en smakelig välling. Emellertid ser

hon, i det hon föser det förmenta mjölet ur påsen i grytan, sitt

misstag, och har en bortskämd mjölk till lön för all sin möda och fara.

Dylika scener utförda af en finsk skämtare få en egen colorit, den ord

ej kunna beskrifva. Hvem påminner sig ej härvid den allmänt bekanta

Kalakukko-runan. Det tyckes som den Finska folkstammen, genom det

långvariga betryck och armod den uthärdat, blifvit på visst sätt

uppmanad till en fallenhet för det bitande löjet, som genom den

gravitetiska, alfvarsamma drägt den tillika iklädes framstår så mycket

mer markeradt.

En gosse af femton år träffade jag i Pielavesi Socken, som man sade mig

plägade göra runor, och redan hafva gjort flere sådana. Hans namn är

Isaak Pieksieinen. Med möda kunde jag beveka honom att låta mig höra

någon af dem. Det är en af ålder inrotad fruktan för förföljelser, som

gör de flesta runokunnige obenägna att meddela sig. Sannolikt

härstammar denna fruktan från den tid, då våra förfäders hedniska läror

voro i brytning mot Christendomen, och af dess förfäktare förföljdes

med grymma straff. Denna gosse tycktes dessutom befara äfven aga af

sina anhöriga om, såsom han yttrade sig, de skulle få veta "att jag har

sådant der för mig då en främmande hör på", och ytterligare lärer han

ej vetat, huruvida hans runor ej kunde göra honom förtret från hans

sockneboers sida, emedan de voro till en del satiriska. Omsider

öfvertalad, sjöng han för mig några stycken; och då jag derpå bjöd 24

sk. i 2:ne helt nya sedlar, yttrade han sig med en stor och

triumpherande förnöjelse: "Inte har man just gjort dem så alldeles

fåfängt heller, ser jag"! -- Förunderligt är, att ett barn vid hans

ålder och hans förhållanden, kunnat till den grad utbilda, icke blott

uppfattningsförmåga, utan äfven förmågan af uttryck, att såväl

anläggningen i hans runor, som den logiska correctheten i meningarne

äro fullkomligt oklanderliga. Att dömma af de runor, han redan

författat och af hans ringa ålder, borde han i en framtid kunna gå

ganska långt som naturskald.

I sammanhang med hvad förut blifvit berättadt, vill jag genom ett

exempel söka förklara den omständighet, att runorna, ehuru af deras

författare vanligen lemnade vind för våg, likväl oftast bibehållas och

räddas undan glömskan. Det finnes nemligen bland bönderne de, som med

ett otroligt minne förena lusten att lära och ihågkomma dylika

folksånger, och genom sådane fortlefva de från ålder till ålder. En

slik runokännare är en viss Kainulainen i Kesälax Socken. I afsigt att

begagna hans rika förråder, begaf jag mig till hans hem, och, såvida

han var ute med en stockflotta till qvarns, väntade på honom en hel

dag. Om qvällen, då han kom hem, sjöng han på min begäran en hel hop

runor, mest gamla, och försäkrade att jag ej på en hel dag skulle hinna

uppteckna dem, som han ännu mindes. Följande morgon ville han, ehuru

äldsta son på hemmanet, ej svika de andre i arbetet och dröja hemma för

att sjunga; men då jag, genom en karls dagslega, af hans slägtingar

friköpt honom, förblef han högst belåten i stugan, och dicterade sånger

nästan utan afbrott till sena aftonen. På eftermiddagen, då det rägnade

något strängt, gjorde han, nöjd med att få vara under tak, den

anmärkning, att hans sånger sannerligen alldrig förr varit honom till

en sådan tjenst, som nu. Dagen derpå bad jag honom fortsätta med sina

sånger; men han mente, att det dock icke var värdt att för deras skull

lägga ut så mycket penningar, som en ny dagslega. Han erbjöd sig likväl

att sjunga för mig under det han arbetade nära sitt hem, sägande sig

alltförväl kunna arbeta och sjunga på en gång. Jag antog med nöje

tillbudet, och denna dag förnöttes, såsom den föregående, med att

uppteckna hans visor, hvilka alldrig tycktes vilja taga slut.

En broder till denne Kainulainen, som var smed, kunde äfven en hel hop

runor, i synnerhet sådana, som angingo smide och smedar. Så t.ex. sjöng

han för mig en runa om huru Ilmarinen lärde den första smed att välla

tillsammans jern och stål. Denne sednare hade nemligen smidit yxor uti

sin smidja och länge förgäfves bjudit till att sammanvälla eggen.

Ilmarinen råkade vandra i nejden och hörde hans bälg pusta. Han gick

derpå in och frågade: huru många yxor har du i dag redan fått färdiga?

Smeden, ännu mera misslynt, då han förmodade att äfven en annan kunde

komma att märka hans oförmåga, tog an en förställd stolthet och

svarade: det är först den nionde, jag nu håller på att göra. Ilmarinen

vände sig bort, och sade, i det han gick ut, några ord, som upplyste

smeden: orden voro dessa: "sådana Smeder hafva ej ens nio yxor på dagen

färdiga, som, då de vilja mänga jern och stål, strö sand imellan".

Smeden tog genast an hans lärdom, och företaget lyckades förträffligt.

För denna och de öfriga runor, dem Smeden Kainulainen meddelte mig,

bjöd jag honom 20 kopek. Han var särdeles belåten dermed och tyckte sig

säkert öfverflödigt betald för sitt besvär, ty han yttrade sig i

anledning deraf: "Härefter bör jag börja smida runor". Jag frågade

honom om han trodde sig kunna sätta ihop en duglig runa? Han svarade

ögonblickligt i runometer, som orden föllo:

Ofta förr man visor gjorde,

Sjöng i kretsen utaf barnen,

Långa dagarne i vallgång,

Gyllne qvällarne i tågen.

Liksom nu denne, genom det svar han gaf, viste sig vara nog hemma i

konsten att göra runor, så äga en stor del af Bönderna oppe i

Finnmarken en förvånande fallenhet och lätthet att i sång uttrycka sig.

Det är derföre i ögonen fallande, att de här upptagna runoförfattarene

utgöra minsta delen af dem, som förtjente att såsom folkskalder

förvaras åt minnet. Skulle derföre en bekantskap med de talanger, dem

de Finska ödemarkerna hysa och uppamma, för några läsare vara välkommen

och kär, så vore det för mig framdeles säkert lika lätt att finna

sådana, som angenämt att om dem lemna några upplysningar.

Om närvarande tids poesie hos Finska Allmogen.

Calender till minne af Kejserliga Alexanders Universitetets andra

sekularfest, utgifven af J. Orot. 1842.

Det är en flerstädes gjord erfarenhet att folkpoësien icke trifves val

tillsammans med civilisationen. Något sådant kan man äfven märka hos

den finska allmogen, i fall man eljest får antaga, att nationen nu för

tiden är mera civiliserad, än den för årtusenden sedan var, och att det

närmare hafskusten boende folket uti civilisationen öfverträffar folket

inne i landet, hvilket ämne väl kunde förtjena en egen undersökning.

Sannt är och förblifver emedlertid det, att finska folket, betraktadt

med den Europeiska civilisationens ögon, märkbarligen förkofrat sig

emot hvad det fordom var. Men hvem kan opartiskt påstå, att den

allmänna Europeiska civilisationen ar den enda rätta? Åtminstone

förekommer deri mångt och mycket så bakvandt emot all naturens ordning,

att man har rätt något tvifla derpå. Utom det påtränger den sig folken

allestädes och afklipper med sin trädgårdssax det egendomliga hos hvart

och ett, afstympande allt efter sin egen form. Just derigenom

försvinner det egna, storartade i naturen, och en förkonstling uppstår

i stället, som väl talar till ögat, men ej till själen. Ty

civilisationen, som i och för sig sjelf vore en utbildad natur, blifver

derigenom en förkonstling, att den hos ett folk, på hvilket den utifrån

intränger, hämmar dess egna nationalitet uti sin utveckling och inympar

något fremmande deruti. Förr än detta fremmande hinner assimileras,

uppstår allestädes en löjlig blandning, en strid emellan det fordna,

folkegna, och det nya, fremmande, och intetdera aktas ofta i striden.

De rop, som man ifrån öster och vester stundom hör emot folkbildningen,

gälla egentligen denna stridsperiod, dessa folkens slyngel-år,

hvaröfver det, ty värr! äfven hos de mest bildade nationer ej ännu

kommit. Folket derunder har börjat förakta sina gamla bruk och seder

och efterhärma nya, ofta utan afseende, om det gamla förtjente förakt

och det nya efterföljd. Så uppstår ett virrvarr, der under striden och

oredan allt sinne för det högre, för naturens skönhet försvinner, och i

stället uppstår ett jagande efter något inbilladt bättre, hvaraf

följden blir en löjlighet. Uti denna stridsperiod är det finska folket

nu flerestädes i landet, i synnerhet vid kusterna ifrån Helsingfors

till Åbo och derifrån uppåt ända till Torneå, hvilket samma till en

stor del gäller folket i södra delen af Wiborgs län och i Tavastland.

Bönder och klockare, hvilka vilja utmärka sig för någon särdeles

lärdom, frambringa merendels alltid, när de skrifva något,

onaturligheter och andra löjligheter; af en sådan klockare-lärdom,

såsom det på några ställen kallas, har hela folket uppå de nämnda

ställen blifvit delaktig.

Poësien tyckes dock hafva varit för mycket inrotad hos det finska

folket, så att den ej helt och hållet kunnat förlora sig ens hos den af

civilisationen mest förbistrade delen af nationen. Den gamla

runopoësien har visserligen blifvit dels bortglömd, dels föraktad hos

kustfinnarne och i Tavastland, men en annan folkpoësi har i stället

uppstått, hvilken ehuru betydligt underlägsen den gamla och till en

del återklang af den svenska folkpoësien, dock förtjenar att ej

alldeles fördömmas. Genom sin stora enkelhet och passlighet till

uthållande berättelser har runopoësien ett stort företräde framför

denna nya folkpoësie af åtskilligt slag. Också skickar sig språket

bättre till den gamla runopoësien, än till den nyare folkpoësien,

hvilken ofta har svårt att tvinga de vanligtvis långa finska orden uti

sina konstiga former, utan att stympa dem. En annan svårighet uppstår

af det i nyare poësien förälskade rimmet, hvartill finska språket högst

ogerna vill lämpa sig, men den största af alla svårigheter för den

nyare poësien är dock accentens ofta förefallande strid med qvantiteten

uti de finska orden. Då den nyare versen, ofta utan allt afseende på

qvantiteten, bygges endast uppå accenten, så händer derigenom i

Finskan, att korta stafvelser ofta komma att ljuda såsom långa, och

långa deremot såsom korta, hvilket naturligtvis ej kan behaga örat.

Med sina företräden har runopoesien ännu bibehållit sig i Karelen,

Savolaks och norra Österbotten, till en del äfven i Satakunda och

Tavastland, så att uppå de förstnämnda ställen väl ej finnes den

socken, der icke flere runoförfattare kunde anträffas. Till en stor del

äro desse skrifkunnige, men på långt när icke alla, så vanlig

skrifkonsten också uppå sednare tider blifvit hos allmogen på de

trakter. Ämnen, hvarom runor nu för tiden författas, äro af flere slag.

En stor del af runor författas i afsigt att begabba och förlöjliga hvad

här och der i landet förekommer af sådan art, att man deröfver väl kan

roa sig. Derföre hör man allmogen ofta yttra sig, när något löjligt

passerar: "nog förtjente den saken sin runo (kyllä siitä saisi runon

tehä)". Det hörer till saken att med all poëtisk öfverdrift framställa

det löjliga, och der verkligheten ej räcker till, låter man

inbillningen hopdikta. För att visa finska allmogens egenhet i denna

art att dikta, vill jag anföra några exempel af deras begabbelse-runor

uti öfversättning, beklagande endast, att åtminstone hälften af deras

ursprungliga naivitet går förlorad, när de skola återgifvas

på svenska språket. -- En författare[13] yttrar sig om Ryska språket,

att "det är ibland de fullkomligaste af moderna språk, såvida ett

språks fullkomlighet bör mätas efter dess förmåga, att på det nogaste

smyga sig intill och omkring tanken, och, liksom genom ett lätt

draperi, låta alla dess konturer blifva synliga. Med de flesta

europeiska språk (fortfar samme författare) är detta numera ej

förhållandet i någon högre grad. Abstraktionen har för mycket

kringskurit dem, och deras poësi, jag menar språkets poësi, är till en

god del bortdunstad. Det är med språk, som med vissa frukter: ett lätt

doft ligger öfver dem, när de äro i deras friskhet och fullhet. I samma

mån ett samhälle går ur sin barndom, och ju mera det utvecklas, eller

snarare invecklas, i samma mån går äfven språket från sin första

konstfulla enkelhet och från sin poësi. Nya begrepp fordra nya ord, men

dessa lånas från abstraktionen. Språket blir ett verktyg, som man

bjuder till att mer och mer förenkla, eller det blir snarare som dessa

träd, på hvilka trädgårdsmästarens sax putsat den alltför frodiga

växten, för att tvinga dem att bilda sig i regelrätta, men stela

figurer. Kasual-ändelserna försvinna småningom och prepositioner intaga

deras rum, konjugeringen sker genom hjelpverber, och när man slutligen,

så mycket man kunnat, reducerat språket till dess enklaste expression,

återstår deraf något, som liknar en blek och mager stadsdocka,

stel och putsad, men utan blod och saft, i stället för en jungfru, den

Gud och en välvillig natur gaf friska och fylliga former, och färg på

kinden, och helsa och lif i hvarje rörelse." -- Så långt författaren,

emot hvars antagande om språkens försämring i allmänhet, om

kasual-ändelsernes försvinnande m.m., åtskilligt kunde anföras, så

mycket än någre philologer yrka samma sats. Men jag tror dem hafva

förvillats uti sitt omdöme derigenom, att de påstå om språken i

allmänhet, hvad som af enskilda orsaker inträffat med vest-europeiska

språk, hvilka ingalunda, hvarken i ett eller annat hänseende, äro

egnade till grundlag för något allmänt philologiskt antagande. Eller

har då t.ex. med Ryskan under ett helt årtusende, sedan Cyrilli och

Methodii tider, inträffat något sådant, eller är det att befaras?

Tvärtom yttrar sig författaren sjelf med loford om dess ännu varande

fullkomlighet, uti hvilket yttrande säkert alla instämma, som vilja

döma om språken på philologiska grunder och ej på gamla fördomar.

Emedlertid passar författarens yttrande om språkens med tiden skeende

försämring förträffligen på Svenska språket, hvars poëtiska element,

sådant det träffas i sjelfva språket, t.ex. i Grekiskan, Ryskan,

Finskan, helt och hållet bortdunstat, i fall det ens funnits något

sådant att bortdunsta i Svenskan. Deraf den stora svårigheten, att

kunna på Svenska återgifva den finska poësiens skönheter. De som icke

äro mägtiga af finska språket skola säkert akta vår poësie för ganska

ringa efter de, om ock bäst lyckade, överflyttningar, som deraf på

svenska kunna gifvas; ty har en icke sjelf sett en blomstrande lund, så

skall man icke genom uppvisande af en kal och naken hed kunna öfvertyga

honom om dess upplifvande grönska, om den blomstrens vällukt, som man i

hvart andetag insuper, om foglarnes välljudande sång och annat sådant.

-- Detta var nu i förbigående sagdt om den svårighet, man har att

bekämpa, då man vill på svenska återgifva den finska poësiens skönhet,

och jag återgår nu till uppfyllande af mitt löfte, att lemna något

exempel af vår allmoges begabbelserunor, eller, såsom de ock ehuru

oegentligen kallats: satiriska. Bland den stora mängden af sådane må

jag först välja _runon om den vidunderliga fiskpirogen_.

Då Finland ännu lydde under Sverige, voro vid hvarje stadstull

tullbesökare anställda. Dessa åtnöjde sig icke alltid med att endast

undersöka böndernas slädor och kärror, utan förstodo att med lock och

pock fara af med böndernas vägkost och annat, som de kunde behöfva. För

att hämnas denna tullbesökarnes glupskhet i Uleåborg, fick en bonde i

Paldamo socken det infall, att enkom för deras räkning tillreda en stor

pirog, dit han lade en katt att med hull och hår instekas. Denna pirog

gaf han sedan åt tullbesökaren, som efter vanligheten ville hafva någon

skänk af honom. Saken var i allmogens smak så löjlig, att den ej kunde

lemnas obesjungen. Runoförfattaren börjar:

Nu min sång jag hafver ordnad,

Orden väl tillsammansbundna,

Om besökarns leda måltid,

Den befängda fiskpirogen,

Dit i Paldamo man inlagt

Först med hull och hår en katta.

I det österut belägna

Stora, vidt omtalta Paldamo.

Han låter bönderna i Paldamo en helgdagseftermiddag beklaga sig

deröfver

Att i Uleåborg det finnes

En så glupsk besökar-skara;

Huru kostnadsfritt de äta,

Lefva utan allslags möda;

Huru slädorna de plundra,

Fara af med bönders vägkost.

Husbonden uppå hemmanet, der samtalet föreföll, sade sig äfven nu vara

tvungen att fara ned till staden (Uleåborg) och ville veta, om ej några

andra funnes, som ville göra honom ressällskap. Dertill svarade en af

hopen:

Visst är man nu fri och ledig

Från hemarbete för julen,

Hvarför äfven jag tänkt resa,

Ned till Uleåborg bege mig.

Men ett litet hinder har jag,

Som har länge grämt mitt sinne,

Plågat år från år mitt minne:

Våldsamt blef jag sista gången

Plundrad på en präktig kalfstek,

Som besökarn såg i släden.

Den omfamnade han kärligt,

Den så enträget han tiggde,

Bad mig med upprätta händer.

Ej det hjelpte, att jag talte,

Att jag vägrade och sade:

"Icke kan jag, bästa granne!

Afstå vägkosten ifrån mig;

Äta lär man dock behöfva

Äfven om man är i staden."

Det oaktadt tog han steken,

Smög med hast sig in i rummet,

Nöjd att dock så vigt han undkom,

Och att säkra klor han ägde.

Huru listiga och qvicka

Äro ej de dock att röfva

Egenmägtigt bondens vägkost!

Vid hemkomsten hade han sedan till på köpet fått bannor af sin hustru,

för att han varit så släpphänd. Hustrun hade kallat honom för en

enfaldig tölp, som ej med en liten fiskpirog kunde åtnöja

tullbesökaren, utan lät honom fara af med en hel kalfstek. I sin hetta

hade hon vidare utfarit, att stekta hundskinkor varit nog goda för en

tullbesökare och icke den präktiga kalfsteken. Detta gaf nu mannen

anledning till sina funderingar med katten, som han lade i pirogen.

Men nu ville hustrun hindra,

Förekomma, att ej mannen

Finge så, med fulla håren,

Baka katten in i brödet.

Hustrun vände sig till honom,

Talte till sin man och sade:

"Eftersom vår katt nu upphört

Med sitt jamande i verlden,

Må jag helst få skinnet af den;

Deraf kan dock göras något,

Kragens prydnad till min skinnpels."

Detta samtal föreföll vid bordet, der bakningen förrättades. En gubbe,

troligen någon tiggargubbe, som satt vid ugnen, blandade sig äfven i

spelet och sade:

"Ack du goda gårdsvärdinna,

Hur beskedlig du dig visar

Mot den glupska tullbesökarn!

Nu du önskar taga huden,

Envisas att rifva skinnet

Från den snart halfstekta katten;

Mycket lätt det kunde hända,

Att då tullbesökarn trodde,

Det i Paldamo man inlagt,

Gömt en hare i pirogen,

Snart han finge högre anspråk,

Kunde så en annan resa

Rifva hela slädan sönder,

Då han snokar efter vägkost.

Låt du katten få behålla

Hull och hår! då märker tullnärn

Hvad i Paldamo man inlagt,

Samlat inom tunna skorpan,

Knådat vackert in i degen."

Värdinnan litet stött af gubbens ord, var nästan sinnad att låta honom

smaka något af ungskroken, hvilket dock stadnade dervid. Husbonden hade

redan hunnit få kattpirogen i ugnen och snart var den färdig att

uttagas och läggas i säcken. När han dermed sedan slutligen kom till

tullporten i Uleåborg, gaf han den ej genast fram, utan stack först ett

mindre bröd tullbesökarn i näfven, nog vetande, att denne ej skulle

åtnöjas dermed. Också emottog tullbesökarn ej den lilla brödkakan, utan

röt till bonden snäsigt:

"Tror du nu, din dumma bonde!

Att du är i eget pörte,

Har med tiggare att skaffa;

Eller vill du gäckas med mig?

Du har ju långt bättre saker,

Någon fiskpirog i säcken;

Låt mig få hellst en utaf dem,

Att jag kan för andra tala,

Huru I tillreden väl dem."

Detta hade just bonden väntat, hvarför han nu gerna gaf åt tullbesökarn

den begärda pirogen. Denne högst glad öfver den undfångna gåfvan

trakterade bonden med en sup och kaffepunsch, hvarpå de åtskildes.

Runoförfattaren säger i slutet af sin runo, att han ingen bättre

belöning ville hafva för sin sång, än att han fått vara en åskådare, då

tullbesökarn började sin pirog. Emedlertid tyckes han rätt noga känna

tillgången dervid, hvilken han beskrifver på följande sätt:

Afbet först en bit från kanten

Hugger i för andra gången,

Tassen i hans mun nu råkar,

Klorna rispa uti tungan.

Tror det vara gäddans tänder,

Eller hvassa braxenkäkar,

Anar ej till något oråd,

Förrn i tu han skär pirogen.

Men nu öppnades hans ögon,

Ser en hårig katt derinne.

Grep då till en kraftig svordom,

Biten svängde än i munnen,

Då i vredesmod han talar,

Säger dessa ord högst uppbragt:

"Aldrig, arme man, jag trodde,

Att den satans bonden skulle

Så mig gäcka och bedraga.

Att den bofven haft ens hjerta

Att så skämma bort Gudslånet,

Söla ned på detta sättet!

Aldrig vet en fattig menska,

Hvad hon, syndens träl, får äta

Uppå sina gamla dagar;

Förr, som ung, man aldrig hörde

Om så afskyvärda saker."

Uti den omkring 250 verser långa finska runon, hvaraf vi tagit det

ofvanstående, beskrifvas äfven alla biomständigheterna mycket noggrant

och åskådligt, hvilka för korthetens skull här blifvit utelemnade. Den

numera aflidne författaren var en fattig arbetskarl, som lefde i

grannskapet af Uleåborg och hette Henrik Wäänänen. I de sednare åren af

sin lefnad hade han utan bestämd boningsort vandrat ifrån by till by

och gård till gård, allestädes väl emottagen och gästfritt bemött för

sina runor, dem han för tillfället sjöng, ofta alldeles oberedd.

En karl ifrån Kerimäki stal en gång uppå marknaden i Nyslott en duk

ifrån en handelsbod. Stölden upptäcktes och karlen hade naturligtvis

flere olägenheter deraf. Svedan efter stryk, som han fick, lärer dock

varit ingenting emot en runo, som man gjorde genast, som åtminstone

till hans lifstid förlängde minnet af händelsen. Då samma runo har

fördelen af att vara kort, så kunna vi meddela den i öfversättning, som

lyder:

"Thomas, den snedögde mannen,

Till Nyslott en gång begaf sig,

Ville marknaden besöka.

Der han sen, till staden kommen,

Vandrar af och an på gatan,

Stack sig in i hvarje krambod,

Ville skåda silkesdukar,

Sidenshavlarne betrakta.

Obemärkt en duk då engång

Smög sig inuti hans ficka.

Thomas sig beger från boden,

Börjar åter vandra gatan.

Men fast bodherrn icke markte,

Att en silkesduk försvunnit,

Åtföljt Thomas uppå gatan,

Så var Toivanen som såg det,

Och för bodherrn uppenbarar.

Bodherrn ropar till soldater,

Hvilka just för boden stodo:

"Bringen hit den der med pelsen,

Skynden, tagen fatt på honom!"

Fyra voro de till antal,

Hvilka nu till Thomas sprungo,

Togo hastigt fatt på honom,

Hemtade till boden åter.

Lätt var silkesduken funnen,

Som den var i Thomas's ficka,

Lika lätt den var fråntagen,

Återställd uppå sitt ställe.

Herrn åt Toivanen då skänkte

Silfverslantar till belöning,

För att han den saken yppat;

Men en annan lön fick Thomas:

Först en örfil på sitt öra,

Sen en spark i ryggens ända,

Och med den han gick från boden.

Kommen sedan ned på gatan,

Börjades en annan lexa:

Två soldater honom höllo

Handfast uti pelsens krage,

Andra tvänne slogo ifrigt

Med bösskolfven uppå ryggen.

En af dem bar ett par stöflor,

Skaften fastade tillsammans,

Med dem strök han Thomas's hufvud,

Så att spår af klacken kändes.

Thomas föll till slut på gatan,

Kom med näsan ned mot marken,

Men så fick han icke blifva,

Upp han lyftes åter, leddes

Sedan framför Rådstu-trappan,

För att lemnas åt Borgmästarn.

Sjelf Borgmästarn var tillstads ej,

Men der stod en arger vaktkarl

Med geväret uppå armen,

Thomas fick en stöt af kolfven,

Alltför lindrig var ej stöten.

Till soldaterne derefter

Talte samma vakt och sade:

"Bäst är att man bringar honom

I förvar till stadens häkte."

Nu soldaterne begåfvo

Sig åstad och ledde Thomas

För att lemnas uti häktet;

Men då fram till bron de kommit,

Föll dem in en bättre tanke:

Att betrakta mannens fickor,

Hvad för godt der kunde finnas.

Togo så hans hela kassa,

Glömde qvar blott tobakspipan,

Öfvergåfvo sedan Thomas,

Sorgsen, gråtögd uppå stället.

Denna sång jag sjöng på stället,

Efter som med egna ögon

Allt jag såg, som hände Thomas

På den nu beskrifna färden;

Men mitt namn jag ej vill nämna,

Yppa icke sångens fader."

När nu sådana runor, som äfven den nyssanförda, sjungas till och med af

små barn uppå de orter, der de hafva någon personlig betydenhet, så kan

man lätt uppkasta den frågan, om icke ofta en ordentlig bestraffning

för någon illgerning vore att anses lättare än en lifstidslång

begabbelse uti runor. Det är att förmoda så mycket mer, som vår allmoge

efter min erfarenhet uti ingen sak är ömtåligare, än när det gäller

något visadt förakt, förlöjligande eller misstroende. Just genom en

skicklig blandning af förakt och åtlöje blifver runon ett fruktansvärdt

gissel för alla illbragder, förseelser och dårskaper.

En torpare i Kerimäki socken, vid namn Kaipas, som hufvudsakligast för

sin lättja var ett åtlöje för grannarne, har redan länge varit afsomnad

och fått hvila i jordens barm, men ännu sjunger man öfver hans minne på

orten, ibland annat, äfven följande stropher:

Vid å-mynningen beställsamt

Kaipas satt och mette fiskar,

Lånade sin båt af Weilo,

Eller satt på strandens stenar.

Fisken samlades att gapa;

Var en glädjesyn för gäddan,

Sällsamt skådespel för abborn,

Se på Kaipas's runda panna,

Och hans ögonbryn betrakta,

Breda anletet beskåda.

Stor i orden var vår Kaipas,

Kunde prata stugor fulla,

Skötte väl sin tobakspipa,

Sörjde ock för tobakspungen;

Men hans svedjor fingo hvila,

Och hans åker vara oplöjd.

Engång på Guds långa sommar

Gick han att sin åker plöja,

Men det träffade så illa,

Att en regnig dag det var då.

Engång vredgades han illa,

Blef förfärligt ond på hustrun,

För att hö då ej fanns hemma;

Derför väsnades han fasligt,

Svor och larmade förfärligt.

Fick då tag uti sin mössa,

Den han sjelf, för några dar sen,

Sytt ihop af fårskinnslappar

Till sitt arma hufvuds prydnad.

Nu han vred den obarmhertigt,

Slängde så med fart i spiseln,

Kastade den midt i elden.

Satte sig då ner på bänken,

Vid bordsändan, stackars mannen,

Utbrast så i denna klagan:

"Aldrig uti vida verlden

Lär jag, fattig man, bekommit,

Fått mig fullt förstånd af skaparn,

Af vår stora fader unnadt:

Äfven stora män förargas,

Och de visaste bli onda,

Men sin hatt de ej förstöra,

Bränna ej sin egen mössa,

Såsom, arme, jag nu gjorde,

Slängde hatten uti elden,

Brände upp min enda mössa,

Lemnade mitt hufvud blottadt,

Under starka vinterkölden."

Så mycket, som uti öfversättningar går förloradt af det qvicka, sårande

i sådana runor, eller af sjelfva udden, såsom det heter, lika mycket

försvinner också derigenom, att man vanligtvis äfven hos våra egna

ståndspersoner ej är tillräckligen bekant med allmogens lefnadssätt,

seder och tänkesätt. Det till exempel att meta fiskar, hvilket Kaipas i

förestående runon säges hafva gjort, anser vår allmoge ej löna sig för

andra, än herremän och lättingar, som ej idas med annat arbete. Att han

måste begagna sig af lånad båt, är en ny förebråelse och påminnelse om

hans lättja och dålighet, då han ej ens kunde skaffa sig en egen båt,

hvilken äfven de fattigaste i landet bruka hafva. Hans runda panna,

stora ögonbryn och breda ansigte, på hvilka äfven fiskarne begärligt

gapade, äro omnämnda, såsom vittnen om hans maklighet och lättja, ty en

trägen arbetare har ej tid att frodas. Att mycket prata och träget

syssla med sin tobakspipa anses också höra till kännetecken af en dålig

arbetare; en flitig ger sig ej särdeles tid till någondera sådan

sysselsättning. En förebråelse för hoglöshet är det, att man låter

honom, då han ändteiigen kom så långt, plöja sin åker på en regndag, då

jorden lika mycket hoptrampas, som den uppmyllas genom plöjningen.

Också kunde detta förklaras af hans lättja, hvarföre han ej tidigare

kunde förrätta plöjningen, utan sparade dermed till det sista, då han

utan afseende på väderlek måste plöja. 1 högsta grad löjlig är hans

vrede på hustrun för bristande hö, då man betänker, att hos oss vår

allmoge, ej qvinnorna, men just karlarne sjelfva pläga sörja för höets

anskaffande. Men Kaipas liknade häri många andra kloka karlar, hvilka

söka felet hos andra, då de sjelfva försummat något. Det öfriga af

runon torde äfven utan förklaring lätteligen förstås. Så tokigt det ock

förefaller sig, så vanligt är det tillika, att sådant folk, som Kaipas,

när de af någon orsak förarga sig, i hettan bringa sig sjelfva någon

skada, slå sönder något kärl, förstöra något husgeråd, eller, såsom

Kaipas, kasta i elden än sin mössa, än rock eller annat, hvilket de

sedan strax derpå högeligen ångra, jemte det alla skratta åt dem.

Emellanåt författas begabbelserunor också i afsigt att hämnas sina

ovänner, hvilka man icke kan eller bryr sig om att genom lagen

tilltala, ej heller eljest på något lämpligare satt näpsa. Här urartar

runon till verklig pasqville och bär icke mera något godt i

sköldemärke, såsom vid begabbelserunor eljest ofta fallet är. Ty i

allmänhet kan man betrakta begabbelserunon såsom ett hämmande medel

emot smärre olagligheter och dårskaper af flere slag. Låt ock vara, att

den till pasqville urartade runon i någon mån åstadkommer det samma,

men den i och för sig sjelf uppväcker en förargelse, som åtminstone

till hälften förtager det goda, den förmår uträtta. Jag vet icke om en

lång runo, som man gjort om en viss klockareson i Juga kapell, är en

sådan pasqville, eller huru mycket verkligt der kan ligga under. Något

exempel äfven af det slaget. Det var en hel complott af karlar i Juga,

hvilka författade den, och derföre börjar runon:

"Här finns många kloka karlar,

Ofverflöd uppå poëter,

En dock klokast är af alla,

Mest förståndig uti hopen.

Också är hög tid att tänka,

Foga några ord tillsammans,

Om ett utskott här i trakten,

En bedragare i landet,

Öfver hvilken alla klaga,

Alla socknar, alla byar,

Till och med hvart träd i skogen,

Hvarje ängens videbuske.

Här i nordens land nu föddes

En bedröfvelse för folket,

Just i denna Juga kyrkby,

I vår fattiga församling.

Lefde sysslolös sin barndom,

Trodde sig en herre vara;

Gaf ej ro åt någon flicka,

Kunde dricka mer än andra,

Började hvartenda slagsmål,

Ägde dertill kroppens styrka;

Narrade af folket pengar,

Gjorde skulder der han kunde."

Nu följer en vidlyftig beskrifning öfver hans bedrifter i synnerhet i

kärleksaffairer. Detta lärer redan i hans första ungdom hafva

tilldragit sig, eftersom runon nu först omnämner, huru han

"For till Kuopio omsider,

Intogs der i stadens skola,

Men ej ides han just läsa,

Så en enda klass han sluppit.

Fadren i sin enfald trodde

Få en prest af unga herren,

Lånte dertill mycket pengar

Utaf hvarje man i socken.

Sonen slöste penningarne,

Strödde ut bland Kuopio flickor.

Gick der trenne år i skolan,

Skulle engång då predika

Vid läsmötet på ett hemman,

Men ej lång var den predikan --

Amen hördes snart i början.

Engång stack uti hans hufvud,

Att han kunde göra runor;

Tänkte veckotal på ämnet,

Men då det ej ville framåt,

Lät han Adam göra början,

Louhelainen sluta runon. -- -- --

Nu till Uleåborg han reste,

Kom i tjenst hos Gouverneuren,

Blef renskrifvare omsider,

Fick ock en vaktmästarsyssla,

Som dock mest på krogen sköttes,

Trodde få sig riktigt pengar,

Men fick riktigt stryk på ryggen,

Blef till slut från staden utledd

Enligt Gouverneurns befallning.

Ty engång han skulle föra

Penningar från Gouverneuren

Till en smed, som smidit något,

Och sin arbetslön behöfde;

Men han tänkte: "Är jag galen

Och ger pengarne åt smeden,

Sjelf jag kan ju dem behöfva".

Genast till en dans han ställde,

Dit han inbjöd stadens flickor.

Smeden, som nu blifvit utan,

Klagade hos Gouverneuren,

Hvaraf följden blef att mannen,

Uppå Gouverneurns befallning,

Blef fördrifven ifrån staden

Ledd utaf en hop soldater

Till tullporten, utan skonsmål,

Fick sig då en spark till skjutshast,

Och till vagkost gafs en annan."

Derpå följer sedan en lång, hånfull beskrifning om hans färder och

öfriga bragder i landet, hvilken vi hår ej kunna för utrymmets skull

öfversätta. Slutet af runon vilja vi dock bifoga. Den lyder:

"Denna runo har man hopsatt

Nära invid Juga kyrka.

Ej den gjordes af en enda,

Utaf flere män den gjordes,

Hvilka alla honom känna;

Första början sjöngs af Erik,

Wäyrinen tillökte något,

Se'n vidtogo Mattis söner,

Anttis söner sjöngo derpå,

Lauri lade till vid slutet,

Halonen gaf sista orden.

Till belöning för allt detta

Slog han Anttis söner illa,

Piskade ock Mattis söner,

Fällde Halonen i gyttjan,

Fick ett sår i Lauris panna;

Men ej tordes han på Erik,

Wäyrinen fick blifva orörd.

Icke slutas denna runon,

För att allt nu vore anfördt,

Hvad om mannen kunde sjungas;

Hälften utaf hans bedrifter

Har man nödgats lemna orörd,

Kanske också mer än hälften,

Hvarmed man nu icke hinner --

Kort är sommarn, kall är vintern,

Och vårt arbete blir ogjordt."

Likasom författarene till nyss anförda runo, i slutet deraf, omnämna,

det de till belöning för sin möda fått stryk af klockaresonen, så klaga

äfven många andra författare till begabbelserunor öfver något dylikt --

ett i sanning ej så lätt imprimatur. Fruktan deraf qvalde äfven en

Juhana Riikonen ifrån Kides socken, då han slutar en af sina runor med

dessa ord:

"Denna sång jag sjöng i kölden,

Stående bakpå en släde,

Vid en färd i Puhos-skogen;

Men jag arme man ej känner,

Om mig ofärd sången bringar,

Eller ock min död bereder."

Äfven händer, att den, som uti någon runo blifvit begabbad, gör sjelf

eller låter göra en, om möjligt, ännu argare begabbelseruno öfver

författaren. Så uppstår en runopolemik, som vanligtvis stadnar dervid,

att hvardera parten fått en runo om sin motpart, men stundom fortsättes

äfven längre, då ingendera vill lemna den andre äran af att hafva gjort

den sista runon. Sålunda hade bonden Makkonen och mjölnaren Kokki uti

Kerimäki socken, till hösten år 1837, då jag besökte orten, författat

flere runor emot hvarandra, och striden var då ännu ej afslutad. Kokki

lät mig få del af alla sina runor emot Makkonen, och trodde jag, att

Makkonen, som jag derpå besökte, äfven skulle lemna mig sina runor emot

Kokki, men han vägrade sådant -- en nog märkvärdig grannlagenhet hos en

bonde. Men åtskilliga andra runor, som han författat, lät han mig gerna

få.

Nu har man nämnt om tvenne ledsamheter, hvaruti författarene till

begabbelserunor ofta råka, nemligen stryk och polemik; den tredje

censuren -- Häradsrätten och böter -- har ännu ej blifvit vidrörd. Ty

ofta händer äfven, att sådana auctorer stämmas till tinget af den,

hvars goda namn de genom sina runor sökt förklena. Der blifva de då

vanligtvis fällda till böter. För att afvända böterna, förlöjliga några

äfven sig själfva i runon, på det lagen ej måtte kunna lägga dem något

argt uppsåt till last, ty den fäster sig ofta mera vid uppsåtet, än

sjelfva gerningen. Några åter tro det lindra saken, att de nämna sig

sjelfva i slutet, ty hemligen eller likasom stjälandes föröfvade

gerningar afstraffas i några fall svårare, än de, hvilka ofördoldt

föröfvats. Jag vet icke, huru mycket detta sitt namns utsättande för

lagen må hjelpa, men det vet jag, att till förebyggande för stryket

utom lagen, det säkert vore bättre, att de blefve anonyma. När de då,

komna för tingsrätten, tillsägas af domaren att sjelfva sjunga sin

runo, för att rätten må kunna pröfva, huru brottsliga de äro, så

händer, att en del vägrar, en del åter sjunger något helt annat, dock

med personlig syftning på den, af hvilken de blifvit stämda, men mera

till hans beröm, än tadel. Några finnas dock, hvilka trotsa plikten och

sjunga för hela tingsrätten runon i dess ursprungliga ordalag, hellre

tilläggande än fråntagande något. Gerna anse de sedan sådana runor, för

hvilka de blifvit pliktfälda, såsom prisbelönta, så negativ denna

prisbelöning än utfaller för dem. Vanligtvis tillkännagifva de ock

denna utmärkelse genom något derpå skeende tillägg i slutet af runon,

för hvilken de blifvit lagsökta. Pekka Kinnunen ifrån Kiando församling

tillökte en sin begabbelseruno, den han gjort om kapellanen Ekdahl, och

för hvilken han pliktfäldes, med följande ord:

Straxt derefter kommer domarn,

Frågar mig med dessa orden:

"Är det du densamme Pekka,

Hvilken har med dina visor

Smädat presten i er socken?"

Pekka bryr sig ej att neka,

Säger så det hörs i tingssaln:

"Visst är jag densamme Pekka,

Som besjungit prestens lefnad;

Må jag plikta hundra daler,

Tusen har jag att betala. --

Dålig man sig låter skrämma

Af ett frostår eller tvänne,

Utaf några kalla somrar."

Men nu har jag redan förstört så mycket papper med endast

begabbelserunorne! Min afsigt var visserligen att äfven skrifva något

om de öfriga runoarterne, ty på långt när utgöra begabbelserunorna ej

det enda slaget, för hvilket våra folkpoëter hade tycke och sinne, ej

ens det mest omtyckta slaget af runor, med hvilka de sig befatta. Men

för att vara kort och en gång kunna sluta, vill jag nu endast omnämna

de vanligaste slagen af andra runor. De utgöras af runor öfver

hvarjehanda tillfälliga händelser, naturphenomener eller historiska;

öfver hvarjehanda allmänna reflexioner; öfver allmänna lefvernet,

gängsevarande bruk och seder; biografiska runor, der auctorn beskrifver

sin egen eller någon annans lefnad; didaktiska runor; fröjderunor;

tacksägelserunor öfver undfångna välgerningar; berömmande runor;

klagorunor öfver någon älskad persons frånfälle, med mera sådant. Jag

önskade att här kunna meddela uti öfversättning någon runo af dessa

slagen; t.ex. den som finnes tryckt uti October månads häfte af

Mehiläinen för år 1837 med öfverskrift _Pohjanmaan surkeudesta_ (om

Österbottens sorgliga tillstånd), eller _Huoliruno Matthias Remeksestä_

(klagoruno öfver Matthias Remes's frånfälle), som i samma skrift

förekommer uti Juni månads häfte 1837, eller _koulunkäymättömän

valitus_ (en mans klagan öfver att han ej varit i tillfälle att gå i

skola), som finnes i Mehiläinen för Martii månad 1840, eller någon

annan runo, men kan sådant nu icke af redan nämnd orsak, nemligen af

fruktan att blifva för mycket uttröttande.

Ännu måste jag dock tillägga några ord om sjelfva sättet att författa

runor hos vår allmoge. Man sjunger en runo antingen ex tempore, i

synnerhet vid bröllop och andra gästabud, der trakteringen och den

allmänna glädjen lösgjort sinnet ifrån husliga bekymmer. Andra behöfva

längre tid begrunda sitt ämne, egnande dertill i synnerhet söndagarne

och andra ledigare stunder i hemlifvet, hvarjemte de äfven under sitt

arbete ofta gå hafvande med runotankar. De, som kunna skrifva,

uppteckna då efterhand, hvad de hunnit uttänka och fått i runoform

hopfogadt, andra måste förvara det i minnet. När de då hafva fått hela

runon, som vanligtvis består af flere hundrade verser, färdig, låta de

någon afskrifva den, ofta i den öfvertygelse, att producten är så

fullkomlig, som möjligt. O lyckliga författare! Bonden Benjamin

Seppänen i Kiando, hvilken förut lemnat mig tvänne runor af moralisk

tendens, arbetade om vintern, då jag sednast träffade honom, på en

tredje. Han sjöng deraf åtskilliga ställen, men sade den ännu behöfva

någon reparation, så att han ej lät uppteckna den skriftligen. Det är

samma Seppänen, af hvilken den ofvannämnde runon om Österbottens

sorgliga tillstånd blifvit författad. Han hör ej till dem, som kunna

skrifva.

Stundom samlas flere runoförfattare och hoptänka gemensamt någon runo.

Sådant händer i synnerhet vid begabbelserunor, der man önskar framleta

allt det till åtlöje hemfallna, som möjligtvis kan finnas, och

hopdikta, hvad derutöfver kan behöfvas. En utaf sådana complottsrunor

slutar också derföre med följande ord:

"En hel vecka har man användt

För att göra denna runo;

Grunden lades på en söndag,

Derpå bygdes sen om månda'n,

Öktes något till om tisda'n,

Samlades om onsda'n mera,

Ledig var man ej om thorsda'n,

Freda'n bragte nära slutet,

Sjelfva slutet ficks på lörda'n.

Ej en dålig karl gjort sången,

Den är gjord af flere karlar,

Hvilka voro konstförfarna,

Alla kunniga i sången."

Derpå nämna sig författarene, och så gör nu äfven undertecknad, då han

har äran att förblifva den högt respective läsarens

ödmjukaste tjenare

Elias Lönnrot.

Om Finska Ordspråk och Gåtor.

Suomi 1841, hft. 4, 5.

Det ar med nationernas bildning, likasom med enskilta personers: hvad

som på en tid älskats, har på en annan förlorat sitt värde. Hvilken

femton års gosse sätter mera stort värde på den trädhäst, som hjelpte

honom att rida igenom sin barndomstid, och hvilken flicka vid samma

ålder har icke redan förafskedat sina fordna leksystrar, dockorna. Hvad

värde hafva jullekarne numera i ett bildadt sällskap, eller hvad

betydelse har till och med sjelfva julen? -- Även gåtornes tid har

redan försvunnit hos nationer, som göra anspråk på någon större

bildning. Åtminstone har, hvad af dem här och der ännu kan återstå,

hemfallit den minst bildade delen till en af ingen afundad arfslott.

Och hvad skulle väl den bildade delen af nationen göra med de grågamla

folkgåtorna? Den har ju nog nya gåtor uti modernas dagliga omvexling,

uti politiken, uti religiösa och vetenskapliga tvistigheter, och uti

tusende andra saker. Sannerligen skulle Salomo, om hvars stora vishet

enhvar hört omtalas, nuförtiden snart komma till korta med samma sin

vishet. Ty större delen deraf bestod i ordspråk, gåtor och visor, såsom

det i I. Konunga Bokens 4 kap. 32 versen uttryckeligen säges, att han

talade tre tusende ordspråk och att hans visor voro ett tusende fem.

Lika svårt skulle det ofelbart blifva för de fleste andra forntidens

vise att, om de uppstode, i våra dagar vinna något anseende för sin

förmenta vishet. Ty om den ock icke hos alla utgjordes förnämligast af

ordspråk, gåtor och visor, så ingick deri dock merendels sådana saker,

som nutiden föraktar. På sin sida kunde de likväl något tröstas öfver

sitt öde, när de lärde sig närmare känna den närvarande tidens visdom,

hvilket de väl snart skulle göra, ty ett grundt vatten är lätt att

pejla.[14] Det kunde hända, att de påträffade några sådana nutidens

vishetsmästare, som svårligen kunna åtskilja asp ifrån björk och gran

ifrån tall. För en sådan uppteddes engång ett ifrån ett vexande

hampland kort förut uppryckt strå med begäran, att han skulle examinera

den framlagda vexten. När han derom stadnade i ovisshet och upplystes,

att han hade ett hampstrå (cannabis sativa) för sig, yttrade han lugnt:

"bringa mig då hela hamplandet, som det går och står, så skall jag nog

taga reda på det". Mannen hade dock några veckor förut bestått examen i

naturalhistorien. -- Vare det anförda för ingen del sagdt i afsigt att

dermed vilja förringa den närvarande tidens vishet, eller för högt

uppskatta den fordna, utan endast till någon slags häntydning deraf,

att ej en gång sjelfva visheten är den samma för alla tider, utan så

till form som materie föränderlig.

I likhet med andra nationers är äfven den Finska fornvisheten nedlagd

uti fornsånger, ordspråk och gåtor, fördelaktigt utmärkande sig genom

dessas stora rikedom och ännu varande allmännelighet. Om fornsångerne

har uppå särskilta ställen för icke länge sedan blifvit skrifvet,

hvarföre vi nu här kunna förbigå dem, hållande oss endast till

ordspråken och gåtorne. Framför många andra nationers hafva de Finska

en förmon äfven deruti, att de till större delen äro i metrisk form.

Derigenom bibehålla de sig bättre i sitt ursprungliga skick, äro

lättare att ihågkomma och för öfrigt likasom helgdagsklädda. Hvad deras

mängd beträffar, så vore önskligt, att deruti kunna anställa jemförelse

med andra folkslags produkter i samma väg, hvartill dock för denna gång

tillfälle saknas. Den som känner, att antalet af hittills upptecknade

Finska ordspråk utgör emellan sex och sju tusende och gåtornas närmare

halftannat tusende, behöfver ej frukta för någon underlägsenhet på vår

sida uti denna del. Och alltjemt tillväxa ännu samlingarne af begge

slagen.

Den första kända samlingen af Finska ordspråk föranstaltade prosten och

kyrkoherden i Tammela, _Laurentius Petri_ uppå 1660:talet. Denna,

såvidt vi känna, ej tryckta ordspråkssamling tillöktes sedan af hans

son, prosten och kyrkoherden i Lojo, Mag. _Gabriel Tammelinus_.

Ytterligare tillsamlades nya ordspråk af prosten och kyrkoherden i

Pemar, Mag. _Henric Florinus_, hvilken slutligen år 1702 genom trycket

i Åbo utgaf den sålunda uppkomna ansenliga ordspråkssamlingen. Om

nämnde samling yttrar sig Porthan (Diss. de Poesi Fennica, partia III,

Aboae 1778, pag. 71), att antalet af deri befinteliga ordspråk

lätteligen kunde fördubblas, och, hoppades han, att en sådan tillökt

upplaga i prydligare gestalt snart skulle kunna utgifvas. Oetta hans

hopp blef dock icke uppfylldt, så välgrundadt det än var, såsom

hvilande förnämligast uppå hans egna samlingar. Ty ibland annat

efterlemnade Porthan ett interfolieradt exemplar af Florinska

ordspråken, mycket rikt på tillökningar. Detta förvarades på Åbo

Universitets bibliothek och undergick samma öde med dess öfriga skatter

år 1827. Såvida man ej kände, att någon afskrifvit den Porthanska

ordspråkssamlingen, troddes allmänt, att hans möda i denna väg helt och

hållet gått förlorad. Men lyckligtvis var det dock icke fallet. Den för

landets inhemska litteratur nitälskande, om densamma högtförtjente, om

ock lika högt öfver vårt loford uppsatte, Hof-Rätts-Rådet _Carl Henric

Asp_, hade före branden afskrifvit den Porthanska ordspråkssamlingen,

bvarom han i ett bref, dat. Wasa den 1 Nov. 1840, ibland annat yttrar

följande: -- -- -- "Jag hade bragt samlingen i alphabetisk ordning i

ett särskildt manuscript, hvilket omkom i Åbo-brand, så att endast den

nu afsända kladden[15] för mig är qvar. Denna innefattar dock både

Florini och Porthans samlingar. Den sistnämnde, såsom bekant är,

utgjordes af ett interfolieradt exemplar af Florinus" -- -- --

Icke förr, än ett hundrade sexton år efter Florinus, utgafs en ny

samling af Finska ordspråk, nemligen _Walittuja Suomalaisten

Sananlaskuja_, jotka on kokoillut ja ulos andanut _Jak. Juteini_,

Wiipurissa 1818. Denna samling utgöres af 1,138 ordspråk och har i

sednare tider -- åtminstone tills Gottlunds samling i Otava utkom,

hvarom nedanföre -- varit den enda tillgängliga, då Florini redan för

längre tid tillbaka varit mycket sällsynt. Några hafva förmodat, att

Judén vid utgifvandet af sin begagnat Florini och Porthans samlingar,

hvilket dock är föga troligt, då han derom ej nämner något, utan

tvärtom yttrar, att ett stort antal af Finska ordspråk genom hans

utgifna samling blifvit räddadt ifrån att sjunka i glömskans mörker,

hvarjemte han ordar, huru han af brinnande fäderneslands kärlek,

hvarigenom mödan och arbetet blifvit ett nöje, oförtrutet samlat,

granskat och ordnat sina utgifna ordspråk. Dessutom innehålla Florini

och Porthans samlingar en mängd ordspråk, hvilka, om de varit bekanta

för Judén, ej gerna kunnat utelemnas.

Uppå samma år med Judéns utkom i Upsala _C.A. Gottlunds_ Diss. de

Proverbiis Fennicis, praeside Mag. Joh. Tranér, Litt. Hum. Adj. et

Prof. Reg., innehållande 100[16] ifrån Savolax samlade ordspråk, och år

1831 utgafs af honom (Gottlund) i Stockholm en ny samling, tryckt i

_Otava eli Suomalaisia Huvituksia_, I. Osa, sid. 61-144, hvarest

nummertalet af ordspråken uppgår till 1,139. Om denna sednare samling

yttrar han i Otava, I. Osa, sid. 39, att han dertill gjort ett urval af

de ordspråk, som han i sin ungdom på sin afsides (inuti landet)

liggande hemort upptecknat, och hvilka han sedan jemfört med andras

samlingar, neml. de i denna uppsats redan nämnda, undantagandes

Porthans, hvarom han ej något yttrar, och hvilken således ej torde

hafva blifvit af honom begagnad.

Om man ännu tillägger de omkring 80 ordspråk, som _J. Strahlmann_

upptagit i sin Finnische Sprachlehre, tryckt i Petersburg 1816, och

hvilka samma till större delen förekomma i Judéns och Gottlunds

samlingar, så är dermed hela Finska ordspråks-litteraturen så godt som

uttömd. Ty hvad i andra skrifter här och der kunde förekomma af dem,

förtjenar ej särskildt anmärkas,[17] och Judéns i Wiborg år 1816

utgifna _Uusia Sananlaskuja_, d.ä. nya ordspråk, hafva ej ens utgifvits

såsom folket af gammalt tillhöriga ordspråk, utan såsom författade af

honom sjelf.

Hela antalet af hittills genom trycket utgifna Finska ordspråk utgör

omkring två tusende, ty många af de i nyssnämnda särskilta samlingar

tryckta äro gemensamma, men någon fullständig samling af alla kända

ordspråk saknar man allt ännu. Florini kunde visserligen för sin tid

kallas en sådan, hvilket äfven antydes af titeln: vanhain Suomalaisten

tavaliset ja suloiset Sananlascut, mahdollisuden jälken monilda cootut

ja nyt vastudest ahkerudella enätyt, d.ä. gamla Finnars vanliga och

ljufliga ordspråk, efter möjligheten samlade af många och nu ånyo med

flit tillökta. Judén, såsom i det föregående blifvit sagdt, nämner

ingenstädes, att han ens begagnat de förut af andra gjorda

ordspråkssamlingarne vid utgifvandet af sin, den han föröfrigt kallar

utvalda ordspråk, och hvilken således, såsom ett urval, ej ens då den

utkom, kunde göra anspråk på att upptaga alla. Gottlund åter hade med

utgifvandet af sina ordspråk i Otava en annan afsigt, nemligen den, att

lemna en framställning af Finnarnes fordna vishet och läror, såvidt de

gamla ordspråken dertill gåfvo anledning.

Till ett vida större antal, än hvad genom trycket utkommit, finnas

Finska ordspråk i manuscript, samlade af åtskilliga och på särskilta

orter och tider. Af dem hafva vi redan anfört de betydliga samlingarne

af Porthan och af Hof-Rätts-Rådet Asp. Ännu återstår att nämna de

till Finska Litteratur-Sällskapet insända samlingarne af Kongl.

Bibliothekarien, Mag. _A.1. Arvidsson_, af Kyrkoherden _J. Fellman_,

och af vice Pastoren _Aspegren_. Af dessa förskrifver sig den

Arvidssonska samlingen ifrån Savolax, Fellmans ifrån norra Österbotten

och Aspegrens, såsom det tyckes, ifrån Tavastland, men Porthan synes

kring hela landet hafva samlat sina ordspråk och Asp hufvudsakligast i

Satakunta och Södra Österbotten. Af de redan tryckta samlingarne

innehåller Florini sådana, som företrädesvis äro gängse i Åbo län och

Nyland, Judéns Tavastländska och Savolaxiska, Gottlunds Savolaxiska,

troligen äfven till en del sådana, som hos de i Sverige bosatta

Finnarne äro brukliga, hvilka likväl till grunden äro Savolaxiska.

Strahlmann har samlat sina i Wiborgs län och ett mindre antal af Judéns

tyckes äfven vara ifrån Wiborgs län. Lägger man härtill, hvad

undertecknad i Ryska Karelen, Kajana län och öfver större delen af

Finland upptecknat,[18] så inses lätt, att ingen hufvudsaklig del af

landet finnes, hvars ordspråk ej, åtminstone till en god början, redan

blifvit upptecknade. Antalet af alla på förenämnde sätt erhållna Finska

ordspråk går till nära sju tusende, och är hela fullständiga samlingen

af dem nu så vid pass redigerad, att den i höst kan läggas under

pressen. Den alfabetiska ordningen kommer att följas i denna, likasom

den äfven i Florini och Jodéns ordspråkssamlingar, och i Porthans och

Asps insamlingar blifvit lagd till grund. Väl är en ordspråkssamling i

denna ordning ganska osystematisk, såvida ordspråk, emellan hvilka icke

den ringaste gemenskap finnes, derigenom komma om och bredvid

hvarandra; och den, hvilken Gottlund i Otava följt, är oemotsägligen

mera systematisk. Men äfven vid ordnandet efter Gottlunds method

förekomma flere omständigheter, som satta sig deremot. De flesta

ordspråk i Finskan angå nemligen icke en, utan tvänne eller flere

saker, på något sätt i parallel eller motsatts till hvarandra ställda.

Skall nu ett och samma ordspråk anföras särskilt på hvart ställe, så

tillväxer bokens volum derigenom på ett otillbörligt sätt; fäster man

sig åter förnämligast vid ett af de i ordspråket förekommande ämnen, så

lider systemet derigenom. Nästan i hvarje ordspråk ligger en sådan

dubbelhet. Några exempel skola bättre upplysa förhållandet. Så anföres

ordspråket: _mitä iså ikänsä, sitä poika polvensa_, d.a. hvad fadren

gör sin lifstid, det gör sonen efter, så länge han lefver, både till

varning för fadren och till urskuldande för sonen; _parempi pahaki

leikki, hyveäki tappeloa_, d.a. äfven en dålig lek är bättre, än ett

slagsmål, så godt (fogligt) detta än må vara, angår lekar och slagsmål;

_mies on luotu liikkuvaksi, vaimo pirtin vartiaksi_, d.ä. mannen är

skapad för färder, qvinnan att vårda hemmet, angår mannens och qvinnans

lif eller bestämmelse; _siinä rikkautta, kussa rakkautta_, d.ä. der

finnes rikedom, hvarest kärlek finnes, säges om den rikedom ett

förnöjdt sinne, god sämja o.d. meddelar, men anföres ock ofta till

kärlekens beröm eljest; _syöpi koira kahlehensa, pettäpi paha sanansa_,

d.ä. hunden sönderrifver sitt band, en dålig man går ifrån sitt ord,

vidrör hundar, männer, band och ord.

Det bästa sätt att ordna ordspråk kunde vara, att indela dem i

centurier eller kapital af obestämd längd, ungefär såsom Salomos

ordspråk i Bibeln. Men ett sådant ordnande, för att verkställa det så,

att man dermed kunde vara hellst något så när nöjd, skulle fordra en

längre tids arbete och kanske skulle ändock icke alla ordspråk finna

plats sålunda.

Men för att icke längre uppehålla läsaren med dessa

ordspråksfunderingar, vill jag här med ens afbryta dem och i det

följande orda något om en annan vigtig del af den Finska litteraturen

-- Folkgåtorna.

Sedan _Christfrid Ganander_ år 1783 utgaf sina _Suomalaiset Arvoituxet

Wastausten kansa_, d.ä. Finska Gåtor med svaren, äro 58 år förlidna. Så

vidt vi känna, har Gananders samling ej fått någon ny upplaga, ännu

mindre har någon annan samling af gåtor blifvit sedermera utgifven, om

man undantager hvad i Mehiläinen, årgg. 1836 och 1837 i slutet af

hvarje häfte förekommer, och i Sanan-saattaja Wiipurista årg. 1836, N:o

14, 15, 16, 21, 25, hvarest gåtor finnas till ett antal af 102. Detta

talar icke för något synnerligt värde, som de Finska folkgåtorna skulle

hafva, men betraktar man å andra sidan deras stora allmännelighet,

ungdomens trägna sysselsättning med gåtors upplösande, deras egen

inrättning, m.m., så kan man visst icke anse dem hafva förtjent ett

sådant litterärt förakt. Hvad mathematiken är uti de lärda skolorna,

det äro gåtorna uti folkets hemskola. Begge inöfva de förståndet att

ifrån bekanta förhållanden leda sig till obekanta. Det synes nästan

såsom vore gåtorna ett oumbärligt medel till en sådan förståndsöfning

hos barnen, hvarföre de äfven i större eller mindre mängd förekomma

troligen hos alla

folk. Hvilken vigt Finnarne lade på denna öfning framlyser äfven af den

ännu vanliga bestraffningen för den, som visade sig mindre skicklig i

gåtors upplösande. Bestraffningen var ej beräknad på åstadkommande af

någon kroppslig smärta, såsom riset i de lärda skolorna, utan, såsom

felet ansågs ligga uti själsförmögenheterna, lämpades äfven straffet

omedelbart på själen, utan tvifvel efter en rättvisare grundsats, än

den som vanligen i skolor följes, efter hvilken kroppen får plikta för

själens försummelse. Hela straffet gick ut på att framkalla blygsel hos

den felande. Lemnade den, till hvilken gåtorna framställdes, ett visst

antal af dem oupplösta, så förvisades han till _Hymylä (eller Hymälä)_,

en diktad ort, der man vore utsatt för åtlöje, och hvilken på Svenska

kunde återgifvas med Löjets hemvist. Det vanligaste är, att man vid

tredje gåtan, som ej kan upplösas, får företaga sig nämnde färd till

Hymylä. Somliga göra dock strax i början det förbehåll att ej förvisas

till Hymylä med mindre än sex ogissade gåtor, sägande bestämdt:

_kolmelta arvoitukselta mina en lähe Hymylään_, d.ä. för tre gåtor

begifver jag mig ej åstad till Hymylä. Huru också aftalet må träffas,

så börjar nu en att framlägga gåtor till en annan af sällskapet och

denne att gissa. Ofta händer att han ej gissar alldeles rätt, men

uttyder dock gåtan på något annat sätt, som ej saknar all rimlighet för

sig. Då uppstår en hårdnackad tvist om gåtan, antingen den skall räknas

till de gissade eller ogissade. Mycken advokatyr plägar då ej heller

saknas och saken hemställes ofta till goda mäns afgörande. Många gåtor

äro också så obestämda, att de på flere än ett sätt kunna uttydas,

t.ex. tvenne fartyg uppå hafvet, få ej fast hvarandra, hvilken af några

uttydes på sol och måne, af andra på en vattuså med sina tvänne

uppstående öron; likaså: fadren ofödd, sönerna segla, hvilken plägar

uttydas på eld och gnistor (eller rök) eller på en höstack, som håller

på att göras, och på höstrån; likaså: vandrar fram och åter, fortfar så

sin hela dag, hvilket kan sägas om en, som plöjer, men ock om

perpendickeln i ett väggur. Har nu en fastnat på så många gåtor, att

blott en för det bestämda antalet saknas, sä hviskas det redan om

honom: _Jo sillä on silmät Hymylään päin_, d.ä. hans ögon vända sig

redan åt Hymylä, och när antalet blifver fullt, börjar den, som

framställt gåtorna med förvisningen sägande:

Hyi, hyi[19] Hymylään! (1:sta gåtan repeteras)

et sitäkään tiennyt.

Hyi, hyi Hymylään! (2:dra gåtan repeteras)

et sitäkään tiennyt.

Hyi, hyi Hymylään! (3:dje gåtan)

et sitäkään tiennyt.

Dessa hyi, hyi o.s.v. lyda i öfversättning:

Fy, fy, till Hymylä!

du visste då ej det engång.

Han utspökas nu på det löjligaste af den, som framställt gåtorna,

hvarefter han företager den obehagliga färden. Derpå berättas, huru han

blifver emottagen och undfägnad i Hymylä, allt på följande sätt:

Hymyläs hundar skälla ifrigt;

"Springen barn på gården,

För att se hvad hunden skäller,

Hvad långörat gläfsar!"

"Lätt man ser hvad hunden skäller,

Hvad långörat gläfsar:

Der ju kommer trasig tölper

Smutsbelagd är hela kroppen,

Kläderna af gyttja stela,

Med orenlighet besmorda.

Har till häst en råtta,

Och en katt till körsven,

Söndrig slef till släda,

Hundsvans till sin piske.

Åker nu vid gyttjeträsket,

Kommer upp till gärdseltåget,

Har nu hunnit bak på porten,

Kör nu upp på gården, Stiger upp för trappan,

Är nu ren i farstun."

När man sedan låter honom öppna dörren och stiga in, blifver allt

folket skrämdt för honom. Värdinnan som håller på att lägga bröd i

ugnen, fäller brödet i askan och spaden på golfvet. En annan gumma, som

på ugnsbänken äter velling, skyndar sig med vellings-koppen i handen

upp på ungsmuren, hvarifrån hon af våda fäller den heta vellingskoppen

öfver den nykomna gästens hufvud. "Ack", qvider denne, och frågar, hvar

han skall kunna tvätta ren sig. Man lemnar honom en tjärtina till

tvättbalja och han tvättar sig med tjära. För yttermera visso ber man

honom tvätta sig en gång till, emedan han af den första tvättningen ej

blifvit nog ren, och låter honom torka sig först i en dunlår, sedan i

en agnlår och sist på de sotiga sparrarne i kokhuset. Derpå frågar man

honom i Hymylä, hvad han vet att berätta, en fråga, som göres med _mitä

kuuluu_, d.ä. hvad höres det, och hvilken fråga främmande, som komma

till något ställe, på de flesta orter i Finland alltid få besvara.

Derpå låter man Hymylä-besökarn svara, att han ej vet någonting

särdeles att berätta, utan att han blifvit besegrad med gåtor, uppå

hvilka han ej kunnat få någon upplösning. Nu ber man honom säga, hvilka

de gåtor voro och förundrar sig särskildt vid hvarje gåta, att han ej

kunnat gissa den, med orden: _voi sinuasi, kun et sitäkään arvannu_,

d.ä. ack du stackare, som ej ens kunde gissa det. Sluteligen sättes i

Hymylä mat för honom, allt det sämsta, man kan uppfinna.

Sedan denna reseberättelse med många tillägg och variationer ad libitum

blifvit uppläst för den till Hymylä dömde, måste han på en stund gå ut.

När han en tid stått utanför dörren öppnar man denna och frågar: _eikö

Hymylän vierasta jo näy?_ d.ä. syns det icke redan till Hymylä-gästen.

Nu stiger han in, ställer sig i dörrvrån, och uppå tillfrågan, huru der

stod till, svarar han sig hafva sett och försport många underliga saker

i Hymylä, hvilka han då berättar, såsom t.ex. att man der kokade med en

yxa och högg ved med en gryta, att hästen sprang i trädet och ekorrn

drog plogen, att korna bakade bröd och qvinnorna stodo fastklafvade i

fähuset, m.m.

Nu först är han fri ifrån sitt straff; får återtaga sin plats i

sällskapet och begynna med framläggandet af gåtor för någon annan.

Genom den vana barnen tidigt erhålla vid gåtors upplösning händer ej så

ofta, att de skulle komma till Hymylä. Svaren på en del gåtor hafva de

i minnet, efter som de hört dem af andra, och för öfrigt hjelpa de sig

fram underbart väl med att gissa om ej alldeles rätt, så dock icke

heller så alldeles orätt, att ju ej protest emot Hymylä-färden kan äga

rum. Undertecknad har vid samlandet af Finska gåtor nyttjat en annan

method, den att för hvar ogissad gåta lösa sig med 2 à 3 kopek, ett

medel som han äfven recommenderar andra samlare, om det ock icke alltid

kan nedtysta orättvisan.

Ganander säger både i företalet och på titelbladet till sin samling,

det han användt hela aderton år för att samla sina gåtor, som till

antalet äro icke många. Detta yttrande kan tagas, huru man vill det,

men ändock vill det synas, som vore tiden alltför rundligt tilltagen.

Åtminstone skulle undertecknad åtaga sig att på aderton dagar insamla

en lika stor mängd gåtor, om ej på alla, så dock på många orter i

landet. Den samling, som han nu har färdig att lemna till trycket,

upptager gåtor till ett antal af 1,390, och har uppstått nästan utan

egentligt samlande under färder för andra ändamål.

(Till uppsatsen har Lönnrot fogat 210 gåtor 1 svensk öfversättning samt

i följande häfte -- det sjette -- 360 ordspråk. Om urvalet säges:

"Eljest har på gåtornas inre duglighet ej något afseende kunnat fästas,

utan har man valt dem, som lättast låtit öfversätta sig". Detsamma

upprepas angående ordspråken. -- Man har ansett att de saklöst kunnat

utelämnas ur samlingen af Elias Lönnrots svenska skrifter, 1 synnerhet

då en ny upplaga af dessa ordspråk och gåtor utgifvits af magister Emil

Nervander år 1887.)

Om den nya under arbete varande Kalevala edition.

Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning.

November 1848, mars 1849.

Med skäl hafva åtskilliga anmärkningar blifvit gjorda mot den för

tretton år tillbaka utkomna första upplagan af Kalevala; och ännu flere

hade kunnat göras. Hvad man mot anordningen hufvudsakligast invändt,

är, att de fem sista runorna icke stå i något samband med de

föregående, ej heller sinsemellan. Dock kan, hvad den 28:de och 29:de

runon beträffar, deras samband med de föregående ganska väl försvaras.

I den förra af dessa beskrifves nämligen, huru Wäinämöinen fällde en

björn, som ofredade hjordarne på Kalevalas betesmarker. Björnen var ock

ett af de plågoris, med hvilka Pohjolas värdinna lofvat hemsöka

Wäinämöinens hemtrakt, jemte det hon genom sin trollmakt sände en mängd

sjukdomar öfver Kalevalafolket samt bortgömde solen och månen från

himmeln. Om allt detta står att läsas i de föregående runorna, i hvilka

äfven beskrifves, huru Wäinämöinen aflägsnade sjukdomarne, samt huru

solen och månen blefvo återställde på sin gamla plats. Det tyckes

således, såsom skulle det falla af sig sjelf, att björnen, den sista af

Pohjola-värdinnans åstadkomna landsplågor, ej kunde lemnas att i fred

härja hjordarne, och dermed torde sagde runos samband med de föregående

vara försvarad.

Sedan det lyckats att fälla björnen, anställdes en björnfest eller ett

_graföl för björnen_, såsom denna tillställning vanligtvis benämnes.

Den firas ännu på åtskilliga trakter i landet såsom ett uttryck af

glädje öfver den gjorda fångsten; hvari jemväl ingår någon ironiserande

eller hånande vördnadsbetygelse för björnens fordna anseende. Allmogen

tanker dervid ungefar om björnen: efter du i lifstiden varit ett

mäktigt ock fruktansvärdt skogens odjur, så vill du väl äfven efter

döden gälla för något mer än de andra djuren, och derföre vilja vi nu

begrafva dig med pomp och ståt. Om vilda folkslag läser man, att de

understundom visat samma hånande vördnadsbetygelse för fiendens

anförare, när de lyckats få honom fången, hvarvid afsigten visserligen

icke varit att behedra honom, utan tvärtom att förbittra hans dagar

ännu mer med erinran om hans fordna anseende. Af ungefär samma

betydelse är Finnarnes vördnad för björnen, såsom den vid björnfesten

uttrycker sig, och så tror jag den alltid varit; hvarföre jag ej kan

vara af deras tanke, som af denna hyllning velat göra ett slags

gudsdyrkan. Möjligtvis kan en vidskepelse, hvaraf också ännu spår

finnas, hafva gifvit björnfesterna en allvarsammare betydelse. Man

trodde, att hvarje väsende, till och med träd, stockar och stenar, stod

under en egen skyddsande, men att åter öfver dessa skyddsandar en

särskild högre ande eller gudomlighet herrskade, med hvilken man hellre

ville stå i godt förstånd, än man ville uppbringa den emot sig genom

att föraktligt behandla dess skyddslingar. Så alltför angelägen var man

dock icke om dessa skyddsandars välvilja, att icke vargar och andra

skadedjur, hvilka afven hade sina skyddsandar, blifvit dödade, hvar de

öfverkommos, utan att man gjorde någonting för att blidka deras

patroner.

Vid björngrafölet åts och dracks af hjertans grund, hvarefter glädjen

yttrade sig med sång och andra förlustelser. En särskild anledning till

glädje för Wäinämöinen vid ifrågavarande tillfälle bereddes af

medvetandet att nu hafva fullkomligen besegrat allt det onda, som

Pohjola-värdinnan sändt öfver hans hembygd. Men det instrument,

Kantele, ur hvilket han en gång förut framlockat glädje i ymnigt mått,

låg nu begrafvet på sjöbotten, dit det under hemfärden med den eröfrade

_Sampo_ blifvit af stormen kastadt. Dess efterletande och

förfärdigandet af en ny kantele, när den gamla ej kunde återfinnas,

utgör ämnet för den 29:de runon, hvilken derföre efter mitt tycke

ganska väl ansluter sig till den föregående; hvarföre jag ej annat kan

än försvara den 28:de och 29:de runons sammanhang med de föregående mot

dem, som varit af olika mening, beredvilligt medgifvande, att de haft

rätt, hvad de sista, 30:de, 31:sta och 32:dra runon beträffar, hvilka i

den förra upplagan af Kalevala ej stodo i något inre sammanhang med de

öfriga. I den nya upplagan deremot äro de tvenne förstnämnda infogade

på sitt behöriga ställe i början af poemet, så att numera endast den

sista runon, beskrifvande Wäinämöinens hädanfärd, kommer att vara utan

annat samband med de öfriga, än de yttre, som betingas af en naturlig

önskan att erfara, hvad slut den i det föregående så verksamt

uppträdande mannen hade. Då i samma runo beskrifves en mäktigare

hjeltes (Frälsarens) födelse, för hvilken Wäinämöinen fann sig befogad

att afträda, och man har en egen, inemot 1,000 verser lång runo, hållen

i den gamla episka stilen, som vidare afhandlar Frälsarens öden, så har

någon yttrat, om skriftligen eller mundtligen kan jag ej nu erinra mig,

att äfven denne borde vidfogas Kaleva runorna. Mig förefaller dock, som

skulle man med dess intagande förfara ungefär såsom ordspråket säger:

_kun jouhi saadaan, niin hevoista tehdään_, d.ä. får man i ett

tagelhår, vill man deraf skapa sig en hel häst; och derföre har jag

tyckt vara bäst att icke heller i den nya upplagan upptaga denna runo.

Wäinämöinens afträdande borde framställas, och som Frälsarens födelse

var orsaken dertill, måste äfven denna tillfälligtvis nämnas på sätt,

runon uppgifver densamma hafva för sig gått; men med Wäinämöinens

hädanfärd slutas dikten, och hvad derpå följer, tillhör ej densamma.

Jag skall nu, förrän jag går att bemöta några ytterligare anmärkningar

mot den förra upplagan och föröfrigt redogöra för mitt förfarande,

lemna en kort framställning om den nya Kalevala upplagan och af det

sammanhang, hvari runorna i densamma upptagas.