I samma ordning låter nu sången sampo hafva tillkommit:

Yhen joutsenen sulasta.

Yhen siian suomusesta,[5]

Yhen villan kylkyestä,

Yhen orasen jyvästä,

d.ä. sampo var formadt af en _svanfjäder, ett sikfjäll, af en ulltapp_

(eller en _mjölktår_ enligt andra variationen) och af ett _kornfrö_,

hvartill somliga varianter ännu tillägga en _söndrig slända_, såsom

representant för industrin.

Märkvärdig är i alla fall denna sammanställning, på samma gång som den

jemte mycket annat vittnar, att våra förfäder kanske till och med mer

än mången i närvarande stund kunde sträcka sina tankar utöfver

föremålen för lifvets nämnde behof.

Ridvala Helka.

(En folkfest.)

Helsingfors Morgonblad 1832, n:ris 41, 42.

Det ligger i alla folkfester något oförklarligt intagande och

vördnadsbjudande, ett intryck som säkert hvar och en varseblifvit hos

sig, då han öfvervarit en sådan. Sjelfva festen, rotad i forntidens

seder och förhållanden, framstår för oss icke såsom ett dödt

minnesmärke, utan såsom en lefvande afbild deraf. Det är förnämligast i

folkfesten, som forntiden uppträder lefvande och handlande uti den

närvarande; åtminstone har man svårt att finna någon annan

form, hvarunder det förflutna lifligare skulle framställa sig

för vår själ. Någon kunde väl tro, att t.ex. den theatraliska

framställningen deraf vore fullkomligare, men så är det dock icke. Väl

är denna nyssnämnda form rikhaltigare, men på långt när ej så trogen.

Den är ett sträfvande hos nutiden att framställa det förflutna, utgår

således företrädesvis ifrån det närvarande och försätter detsamma

likaså mycket i forntiden, som forntiden i den närvarande. En folkfest

deremot har icke i samma grad denna blandning af tider, det är

forntiden sjelf, som deri besöker den närvarande, likasom en åldrig far

sin från barndomshemmet bosatte son. Må ock medgifvas, att de

tidehvarf, öfver och igenom hvilka festen kommit till oss, fäst vid

honom något, som ej ursprungligen tillhört honom; ofta anlägger ju

också en resande kläder efter ortens sed, den han besöker, och talar

dess språk, icke dess mindre förblifver han en fremmande.

Den fest, hvarom jag här ämnat skrifva, firas i Sääxmäki socken och i

Ridvala by, hvarefter den ock kallas Ridvalan Helka. Nämnde by ligger

icke långt ifrån stranden af den stora Sääxmäki sjön. En gren af

Maanselkä stryker här förbi och tillsmalnar betydligen, ju mera den

närmar sig till Huittula, en annan by, som ifrån Ridvala ligger en

knapp fjerdedels mils väg. Vid Huittula är åsen blott några famnar bred

och gör tämmeligen branta sluttningar åt båda sidor. Landsvägen går vid

sidan af åsen, men hade alltför väl, utan betydligt ökade omkostnader,

kunnat anläggas på sjelfva åsen. Den vackra, vidsträckta utsigt, man

derifrån har, i synnerhet åt sjösidan, skulle flerfaldigt hafva ersatt

det arbete, vägens byggande längs åsen möjligtvis fordrat utöfver hvad

som åtgick till dess anläggning på stället, der den nu är. Men en sådan

huglöshet och likgiltighet för det sköna tillhörde tiden, då vägen

utstakades, och visar sig ännu öfverallt i vårt land. För att slippa

några dagars arbete, uppoffrar man gerna sådana utsigter, hvaraf endast

ögat förnöjes.

Nedanför åsen, på nämnda sida, ligger en ofantlig åkersträcka och

utöfver densamma stora Sääxmäki-sjön, bakom hvilken några herrgårdar

och byar äro belägna. Åkern är för sin vidsträckthet bekant äfven på

andra orter och nämnes ofta ordspråksvis, när något stort skall

utmärkas. På den andra sidan af åsen skådar man dels odlade fält, dels

skog, berg och dälder.

Likasom träden frodas bättre på några ställen än på andra, och

blomstren antaga ett gladare, lifligare utseende, så bestämmer äfven

hos menniskan lokalen lifvets yttre form, och ger detsamma en gladare

eller sorgligare rigtning. Mera dyster är naturen, der vidlöftiga

skogar, nakna sandmoar och sanka kärr i myckenhet finnas; menniskan,

som tillbringar sitt lif på sådana ställen, är också sorgsen,

alfvarsam, fåordig. Ju mindre föremålens mångfald påkallar hennes

uppmärksamhet, dess mera sysselsätter sig hennes tanke, såvidt

näringsomsorgerna dertill lemna någon tid, med metaphysiska och

religiösa grubblerier. De oupplösliga gåtorna om evigheten och om det

obegripliga intet, som vidtager, der allt annat upphör att vara,

frågorna om hennes ursprung före och tillstånd efter detta lif, om Guds

obegripliga varelse o.s.v. ligga henne städse i hågen och oroa henne.

Der åter naturen är gladare, föremålen mångfaldiga och omvexlande, der

är ock menniskans sinnestämning gladare. Detta röjer sig så tydligen i

hennes både ord ock handling, att det svårligen kan misskännas.

Allehanda lustbarheter, lekar och högtidligheter äro alltid vanligare

på sådana orter.

Jag har med det föregående velat antyda orsaken dertill, att folket på

den trakt, hvarom jag talat, är mera hugadt för nöjen och lustbarheter,

än vanligt är i vårt land. Nu skall jag i korthet orda om Ridvalan

Helka. Denna fest firas hvarje helgedags eftermiddag, börjandes från

Christi Himmelsfärds-dag och ända till Petri-dag eller slutet af Junii.

Härvid tillgår på följande sätt: Vid ena ändan af Ridvala by samlas

flickorna och taga hvarandra i hand. Sedan tåga de långsamt, fyra à fem

i en rad, fram längs vägen, som leder igenom byn. Redan vid sjelfva

början och under hela tåget sjungas några urgamla runor, af hvilka jag

till en del i det följande skall bjuda till att lemna en öfversättning.

Slutligen stannar processionen ett stycke ifrån byn, på en upphöjd

plan, kallad Helka-vuori. Der formera flickorna en ring och dansa

långsamt under sjungande af nämnde runor.[6] Sedan detta en tid blifvit

fortsatt, tågar man tillbaka på samma vis, som man kommit, allt under

sång och med iakttagande af samma långsamma gång. Aftonen derpå

tillbringas i byn, under flerehanda nöjen och lustbarheter, hvarpå man

vid en större folksamling, som icke känner och bryr sig om alla

etikettens band, sällan lider brist. Det hörer till festen, att hvarken

någon mansperson eller gift qvinna får deltaga i den nyss omtalta

processionen. Dock kunna de följa efter den såsom tysta åskådare eller

åhörare. För dessa är det dock åtminstone drägligt, att så uteslutas

ifrån sången och processionen, så vida det hos dem icke väcker några

obehagliga minnen, ingen sjelfförebråelse. Annorlunda är det med

flickor, som genom någon förseelse förverkat detta namn. Äfven de äro

uteslutna från högtidens firande. Den är helig och förbehållen endast

ärbara, dygdefulla jungfrur.

Hvilken syftning festen ursprungligen haft och dess första upphof,

lärer numera svårligen kunna med visshet utredas. Man kunde tro, att

den uppkommit redan före Christendomens införande i landet, emedan i en

utaf sångerna Gud förekommer i pluralis, hvilket sedermera icke bordt

vara fallet. Någon anledning har jag derjemte af samma sång trott mig

få till den förmodan, att festen ursprungligen varit en offerfest, men

för hvilket ändamål, god årsvext eller annat, kan af nämnde sång ej

mera slutas. De öfriga sångerna gifva åter anledningar till andra

gissningar om festens uppkomst och ursprungliga betydelse. I en utaf

dem omtalas en jungfru, som ända till det yttersta blef sin brudgum

trogen, och icke kunde på något sätt förmås till sammanvigning med en

annan, ehuru det föregafs att hennes fästman dött utomlands. Slutligen

återkom fästmannen, och hon skickade sin unge broder honom till mötes.

Uppå tillfrågan, huru Ingeri, ty så hette flickan, mådde, kom gossen

att svara något obetänksamt: "Nog mår hon braf, en hel vecka har man

firat hennes bröllop o.s.v." hvarpå, ehuru sången här slutas,

förmodligen afstympad, fästmannen troligen förstod dessa ord efter

deras betydelse, och kanske tog något förtvifladt steg, förrän han

underrättades om verkeliga förhållandet. Och som det är helt naturligt,

art flickan antingen förgret sig af sorg och bedröfvelse, eller slutade

sina dagar genom något af förtviflan ingifvet medel, så måste händelsen

väcka mycket uppseende och kunde således äfven föranleda firandet af en

åminnelsefest efter henne. För denna nyssgifna förklaring talar den

omständigheten, att vid festens firande endast ärbara flickor komma i

fråga. Vidare talas i en annan sång om en Jungfru Matalena, hvilken

gjort sig trefaldigt ovärdig sitt jungfru-namn. Jag tillstår fritt, att

jag icke inser, på hvad sätt hon kunnat gifva anledning till festen, så

vida i det fallet tusende andra flickor kunde anses samma hedrande

åminnelse värdiga.

För att sätta läsaren sjelf i tillfälle att se, huru otillräckliga de

omtalta sångerna äro till utredande af festens uppkomst och syftning,

följer här en någorlunda ordagrann öfversättning af tvänne de

förnämsta. De lyda sålunda:

Ingeris Sång.

Lalmanti, den stora riddarn,

Fäste sig en dygdig jungfru,

Gaf sin hand till trohetstecken,

Rika skänker till förlofning,

Och en kostbar ring till lösen.

Lalmanti, den stora riddarn,

For sin väg till fremmand länder,

Dit han kallades af kriget.

"Vänta i sex år uppå mig,

Vänta mig i åtta somrar,

Var mig nio vårar trogen,

På den tionde en månad:

Hör du sen att jag har stupat,

Och med allone försvunnit,

Må du välja dig en annan;

Ingen bättre dock än jag var,

Men ej heller någon sämre.

Välj föröfrigt som du tycker."

Erikki, den lilla riddarn,

Bar ett diktadt bref i handen:

"Lalmanti i striden fallit

Och besegrats under kampen".

Ingeri, den sköna jungfrun,

Nödgas ta trolofnings-skänker,

Förs med våld till vigselstugan,

Förs med våld dock ej till vigseln,

Ej med svärd och ej med mankraft,

Ej med starka männers samråd,

Eller med utvalda qvinnors,

Eller sköna jungfrurs bistånd.

Ingeri, den sköna jungfrun,

Sorgsen satt på löftets trappa,

Sorgsen satt och fällde tårar,

Såg åt öster, såg åt väster,

Blickade mot norden äfven,

Varseblef en prick på hafvet.

"Vore du en fogelskara,

Visst du höjde dig i luften;

Vore du en svärm af fiskar,

Visst du sjönke ner i djupet;

Om min Lalmanti du vore,

Lade du din båt till stranden."

Hvarpå känns din Lalmanti då?

Känns på masten, känns på seglet;

Ny är hälften af hans segel,

Af blott siden andra hälften,

Ingeri har själf det väfvit,

Trädt hvarenda tråd i skeden.

"Hör min unga, lilla broder,

Tag din hingst från beteshagen,

Från kornlandet snabba hästen,

Rid min Lalmanti till mötes,

Der han stiger upp på stranden."

"Ack min unga, lilla svåger,

Huru lefver nu min Ingri?"

"Präktigt lefver nu din Ingri,

Bröllop firades en vecka,

Andra veckan deltes gåfvor,

Tredje veckan rika skänker!"

Matalenas Sång.

Unga jungfrun Matalena

Växte länge på sin hemort;

Långt gick också hennes rykte,

Medan hos sin goda fader

Och sin hulda mor hon lefde.

Unga jungfru Matalena

Gick till källan efter vatten,

Bar i handen gyllne stäfva,

Gyllne handtag fanns på stäfvan;

Såg sin bild i lugna vattnet:

"Ve, o ve mig stackars flicka,

Hur mitt anlet har förändrats,

Hur min fägring har försvunnit;

Spännet på mitt bröst ej glänser,

Silfret lyser ej på hufvut!"

Jesus vallade i lunden,

Vårdade sin hjord på marken:

"Gif mig vatten till att dricka".

"Jag har intet käril hos mig,

Hemma har jag ingen kanna;

Kannorna de klungo sönder,

Stopen ramlade som stickor."

"Har du ej gullstäfvan hos dig,

Stäfvan med det gyllne handtag?"

"Kan du tala så, finngosse,

Du finngosse, träl i landet,

Ständigt vallhjon hos min fader;

Du som närs af Svenskens gåfvor,

Får fiskhufvuden till föda."

"En finngosse må jag heta,

Vara ock en träl i landet,

Ständigt vallhjon hos din fader,

Näras utaf Svenskens gåfvor,

Få fiskhufvuden till föda.

Vill du, yppar jag din vanart?"

"Må du yppa hvad du känner".

"Minns du dina trenne söner?

En du kastade i elden,

Dränkte ner i sjön den andra,

Gräfde i ett kärr den tredje.

Den du kastade i elden,

Vore riddare i Sverige;

Den du dränkte uti vattnet,

Vore här i landet herre;

Den du gräfde ner i kärret

Vore präst, en af de bästa."

Unga jungfrun Matalena,

Började att gråta genast,

Grät gullstäfvan full af tårar,

Tvådde dermed Jesu fötter.

Torkade med silkesduken.

"Säkert är du Herren Jesus,

Du som känner all min vanart;

Döm mig nu du gode Herre,

Döm mig hvart du helst behagar.

Må i sanka kärr jag sänkas

Till en bro för vandrarns fötter,

Eller på det vida hafvet

Stormen skaka mig beständigt,

Böljan jaga oupphörligt."

Emellan hvarje rad af dessa sånger sjöngs fordom: "Jumala on kauniissa

joukossa" d.ä. Gud är hos detta vackra sällskap. Numera är ordet Jumala

bortlemnadt, emedan, som man berättade, det hade stött presterskapet,

att de så ofta fingo höra Gud nämnas.

Det är i synnerhet under Pingsthelgen som Helka-festen firas ganska

högtidligt. Då samlas ungdomen ifrån flere kringliggande socknar till

Ridvala, för att öfvervara högtiden. När jag hörde berättas om det

stora folksammanloppet, som då härstädes äger rum, förekom det mig

såsom om jag hört en skildring af de fordna Olympiska lekarna, dock med

den skilnad, att här ingen täfling kommer i fråga, om icke i sång, der

flickorna naturligtvis vilja låta höra sin rösts behagligheter, såväl

under sjelfva tåget, som i synnerhet efteråt hemma. Den församlade

ungdomen qvardröjer nemligen hela natten på stället, hvarvid lekar,

danser och sång icke saknas. Jag vet icke om man härvid någon gång

öfverskridit tillbörlighetens gränser, eller hvad som gifvit anledning

åt Kronobetjeningen på orten att för någon tid sedan förbjuda firandet

af Helka. Folket knotade väl deröfver och det så mycket mer, som en

gammal sägen är gängse på orten, att verlden skall förgås, när

Helkafesten försummas. Man säger nemligen: jo sitte mailmakin loppuu,

kuin Ridvalan Helka ja Huittulan vainio: d.ä. då är verldens slut för

handen, när Ridvala Helka och Huittula åkern blir slut. Man firade

detta år ingen Helka, och händelsevis hemsöktes orten året derpå af

missväxt. Detta ansåg man vara himmelens straff för Helkafestens

försummande, och derefter firades festen som förut. Skulle

Kronobetjeningen varit nog oklok att söka hindra det, så tror jag, att

den uppbragta menigheten säkert hade skridit till excesser. Allt sedan

har festen årligen firats i lugn och ro likasom den säkert i år snart

kommer att för sig gå.

Björnfesten.

(Utdrag ur ett bref.) Helsingfors Morgonblad år 1835, n:ris 53-55.

Ännu samma afton, som jag anlände till Päätalo och påföljande morgon,

afskref jag, efter gamla värdinnan på hemmanet, några runor, dem hon

kunde och var villig att sjunga för mig. Ibland andra påminde hon sig

åtskilliga af dem, som vid björnens fest pläga sjungas. De äro i

dialogisk form författade, och kunde, om man en gång lyckades få dem

fullständigt samlade, utgöra ett artigt theaterstycke, eller om ej det,

så åtminstone visa, huru nära den dramatiska konstens förgårdar

Finnarne redan i äldre tider, genom en nationen tillhörande egen

bildnings utveckling, kommit. Björnfesten firades egentligen flera

dagar å rad, efter det en björn blifvit fälld, men understundom skulle

man äfven, utan att någon björn fångats, roat sig med en dylik fests

firande genom en sorts theatralisk framställning deraf. "Ilvehtivät ne

ennen vanhaan sitä toisinaan ilmanki", sades det, när jag om saken

begärde upplysningar.

Sedan björnen fångats, utses tvenne karlar, att föra eller beledsaga

björnen hem, och tvenne andra att välkomna densamma. Emellan dessa

börjas samtalet, som sedan under hela festen, så väl emellan dem som

andra närvarande, fortsattes på sätt af följande öfversättning torde

kunna närmare inhemtas:

Jägarne vandrande till björnen i skogen:

Nu man borde björnen fånga,

Fällas borde gyllne håret,

I den milda skogens hemvist,

Hos den vaksamme Tapio.

Också jag en karl var fordom,

Var en karl, som mången annan,

När man lottade om bytet,

Räknade vid fångsten karlar.

Då steg jag för björnens boning,

Trängde på trubbnäsans backe,

Nu är annan tid för handen;

Månne jag väl stackars gosse,

Redan är för gammal vorden,

Bragdt till tvifvel framför andra!

Kan så vara, men ännu dock

Sinnet lockande mig bjuder,

Själen längtar ut ur hemmet,

Till Tapios gamla boning,

Till den kända honungsdrycken.

Och så går jag nu till skogen,

Går till sysslor utom huset;

Mielikki, du skogens drottning!

Tellervo, Tapios dotter!

Lägg nu band på dina hundar,

Ordna vackert dina hvalpar,

Vid de trybevuxna tågen,

Vid den lilla ekträdsstugan.

Bind en duk för ögonparet,

Vira flätor om hans hufvud,

Stryk uppå hans tandrad boning,

Och på munnen rena smöret;

Att han mannens lukt ej känner,

Icke märker andedrägten,

När uppå hans stig jag kommer,

Står framför den ädles boning.

Tal till björnen sjelf:

Du bredpanna, skogens äple!

Skogens sköna runda knotter!

När du hör att mannen nalkas,

Stolta gossen stigen framåt,

Göm du klorna in i tassen,

Tänderna uti ditt tandkött,

Att de aldrig måtte röra,

Ej ens i sin vighet skada,

Sjelf bredpanna må du röras,

Sjelf dig honungstasse vända,

Som i boet hjerpen rör sig,

Gåsen liggande sig vänder.

Sedan björnen blifvit fälld, närmar sig jägaren och säger:

Sidenbädden nu jag störde,

Slog omkull den gyllne sängen.

Vandrar sjelf för Ohtos stugdörr,

På slättassens gård jag stiger,

Går framför plir-ögats tröskel.

Vill mitt gull jag nu betrakta:

Kort är foten, böjdt är knäet,

Nosen trubbig, som ett nystan.

Du bredpanna, du min enda!

Du min vackra honungstasse!

Icke var det jag, dig fällde,

Ej min andra broder heller,

Sjelf du halkade på trädet,

Steg på qvisten oförsigtigt,

Sönderslet din granrisklädning,

Ref barrskjortan uti stycken;

Hösten är så hal och slipprig,

Höstens nätter äro mörka.

Börjande färden hemåt jemte den fällda björnen:

Du bredpanna, du min enda!

Du min vackra honungstasse!

Änn' ett stycke får du vandra,

Röras i den kända skogen.

Kom mitt gull och börja färden,

Rör dig skogens konung hädan,

Stig lättfotade nu framåt,

Skrid blåstrumpa, dit jag leder,

Längs den silfverprydda gången,

Genom gyllne hemgårdstågen.

Till ett mannrikt sällskap förs du,

Till en talrik karlasamling;

Der har stått ett visthus länge,

Byggdes högt på silfverfötter,

Fördes upp på gyllne stolpar.

Dit vår ädle gäst vi leda,

Föra dit vår gyllne främling,

Väl du torde der dig finna,

Der finns honing nog att äta,

Mjöd i öfverflöd att dricka.

Kom nu, rör dig lätt på drifvan,

Som ett näckblad rörs på vattnet,

Sväfva öfver skogens ruskor,

Som på qvisten ickorn sväfvar.

Kom nu så, som ock du kommer,

Ifrån detta trånga näste,

Öfvergif din bädd af ruskor,

Lemna dessa granrisbolstren,

Välj en bättre bädd af siden,

Lägg dig på de röda bolstren,

I ett högre hus med takås,

Under takets vackra fogning.

Jägarne närmare hemgården lemna björnen ett stycke efter och blåsa i

ett horn. Folket i stugan lyssnar till och säger:

Lyssnen, hörs ej ljud på gården?

Låter, likasom ett jagthorn,

Ljudet är liksom köttfågelns (björnens),

Klangen liksom skogsmän blåste.

Alla i stugan skynda ut. En af emottagarne tillspörjer jägarne:

Hvad för honungsdjur gaf skogen?

Gaf skogsvärden er ett lodjur,

Eftersom med sång J nalkens,

Glädjens så på edra skidor?

Endera jägaren svarar:

Blott en utter har oss unnats

Af skogsguden till sångämne,

Och derför med sång vi nalkas,

Glädjas nu på våra skidor.

Litet vore dock en utter,

Så en utter, som ett lodjur; --

Den vidtfrejdade nu rör sig,

Skogens dimma sväfvar framåt,

Skogens skum nu hitåt flyter.

Nu med Gud jag helsar eder

Här på dessa trånga gårdar,

Dessa alltför smala gångar,

Trampade af våra qvinnor,

Och af husets mör bebodda. --

Mindre kär kanske är gästen,

Då må dörrarne man sluta,

Men är gästen efterlängtad

Hållen husets dörrar öppna.

Någon af folket på gärden:

Var, o Gud! nu prisad af oss!

Var, vår skapare, nu lofvad!

Som så lät bredpannan komma,

Bragte skogens guld pi gården.

Hell dig skogens honungstasse!

Som nu steg på våra backor,

Kom till dessa trånga gårdar.

All min lifstid har jag längtat,

All min ålders tid förväntat,

Att skogssilfret skulle komma,

Öknens gull sig hitåt närma,

Komma uppå dessa gårdar,

Våra alltför smala gångar.

Så jag väntat, som man väntar

Ett godt år inunder sommarn;

Längtat, såsom skidan längtar

Efter snö vid vinterns ankomst;

Som en flicka väntar fästman,

Den rödkindade en make.

Aftnarne jag satt i fönstret,

Morgnarne på löftets trappa,

Månaderna invid tåget,

Vintrarne vid ladgårdsbacken, --

Stod att snön blef hård inunder,

Och att hårda snön blef uppsmält,

Stället torrt och höljdt med sandgrus;

Gruset öfverhöljdt med mylla,

Myllan grönskande af nygräs; --

Tänkte, skall ej nånsin höras

Helst ett ord af jägartroppen,

Ljudet af skogsjungfruns pipa,

Bullret vid köttfågelns antag.

Jägaren afbrytande talet:

Finns väl någon, som emottar,

Någon, som oss nu välkomnar,

När från skogens hem vi anländt,

Kommit från Tapios gårdar?

Den ene af emottagarne:

Finns nog män, som eder motta,

Karlar, som välkomna eder,

När från skogens hem J länden,

Kommen från Tapios gårdar.

Länge var vårt dricka färdigt,

Kornöl brygdt för eder ankomst,

Och för gästen, som nu kommer,

Som man hvarje dag har väntat

Jägaren:

Hvart får fremlingen nu föras,

Ledas in den gyllne gästen,

Ifrån dessa trånga gårdar,

Dessa alltför smala gångar?

Emottagaren visande ingången till stugan:

Dit må fremlingen nu föras,

Ledas in den gyllne gästen,

I ett bo af tallträd timradt,

I ett hus, som bygts af furu:

I ett rum med upphöjd takås,

Under takets vackra fogning.

JÄgaren fattande i björnen och jemte honom närmande sig stugan:

Du bredpanna, du min enda,

Du min vackra honungstasse!

Allt ännu du måste färdas,

Vandra nu ett stycke åter.

Gif, mitt gull, dig nu på färden,

Vandra, vackra silfver framåt,

Stig utöfver gyllne backen,

Vandra långsmed silfverspången,

I ett bo af tallar timradt,

I ett hus af furu uppfördt,

Med sin takås högt från golfvet,

Under takets vackra fogning.

Sen nu efter stackars qvinnor!

Att er boskap ej må skrämmas,

Unga hjorden ej förskräckas,

All värdinnans lagård skadas,

För bredpannan, när han nalkas,

Vid skäggtrynets stolta ankomst,

Vid plattnosens kända vandring.

Gossar! gifven rum i farstun;

Stån ej flickor så vid dörren,

När i stugan karlen stiger,

Träder in den store mannen.

Tilltalande björnen:

Bry dig ej om våra flickor,

Frukta icke våra qvinnor,

Räds ej för de mössbetäckta,

För hasstrumporna på golfvet.

Allt, hvad qvinna är i stugan,

Må sig för vår åsyn gömma,

När i stugan karlen tränger,

Stiger in den stolte mannen.

Inträdande i stugan:

Hell nu afven här i stugan,

Här i huset, byggdt af tallar,

Och af stora furor timradt;

Under denna höga takås,

Under takets vackra fogning.

Hvart skall nu mitt gull jag fora,

Hvart min lilla fågel ställa?

Emottagaren visande en plats på golfvet vid långbänksändan.

(Till björnen):

Hell dig, som nu till oss kommit,

Hell dig skogens honungstasse!

Som vårt lilla bo besökte,

Kom uti vår trånga boning.

Till jägaren:

Dit må nu ditt gull du föra,

Ställa der din lilla fågel,

Invid stora furubordet,

Nära intill långbänksändan.

Hudafdragaren framträder:

Du bredpanna, du min enda,

Du min vackra honungstasse!

Nu din pels man borde skåda,

Undersöka vackra håret

Bry dig ej bredpanna derom;

Illa skall man dig ej hålla,

Jag din pels ej ämnar gifva,

Att hos en oduglig vräkas,

Att bepryda ringa karlar.

Jägaren:

Och nu sen, hvart föres gästen,

Beledsagas vandringsmannen,

Från sin plats vid furubordet,

Vid den långa bänkens ända?

Värdinnan, eller den som har bestyret med kokningen:

Dit må nu din gäst du föra,

Beledsaga vandringsmannen,

Lägga i vår gyllne kittel,

I vår vackra koppargryta.

Länge nog har kitteln väntat.

Kopparsidan stått på elden;

Länge ock har vattnet väntat;

Sött, som mjölkens vassla, togs det

Ur vår alltid fulla källa.

Saltet kom från fjerran trakter,

öfver Saxlands djupa fjärdar, Genom många sund det kommit,

Ficks ifrån ett fartyg sedan.

Veden fällde man i skogen,

Länge har den legat huggen,

Dragits ner från Tuomivaara,

Släpats ner från stora höjden.

Elden bärgats har från himmeln,

Midt från himmeln ned den fallit,

Kommit genom åtta himlar,

Från det nionde lufthvalfvet.

Jägaren förande björnen att kokas:

Du bredpanna, du min enda,

Du min vackra honungstasse!

Och ännu du måste röras,

Vandra änn' ett stycke framåt.

Kom du store, börja färden,

Rör nu, gamle man, dig framåt,

Från din plats vid furubordet,

Vid den långa bänkens ända;

Stig uti den gyllne kitteln,

I den vackra koppargrytan.

Efter kokningen:

Hvart skall nu mitt gull jag föra,

Ställa denna lilla fågel?

Har nog dröjt i gyllne kitteln,

Bott i vackra koppargrytan.

Emottagaren visande på bordet:

Dit må nu ditt gull du föra.

Ställa må du lilla fågeln,

Dit i dessa gyllne koppar,

Dessa silfverfat på bordet,

Och på detta bord af furu. --

Bordet höfladt är af furu,

Och på bordet gyllne koppar,

Gyllne koppar, silfverskedar. --

Ställ du der din vackra fågel,

För att dricka mjöd på bordet,

Smaka på vårt goda kornöl.

Jägaren bärande björnen ifrån grytan på bordet:

Du bredpanna, du min enda,

Du min vackra honungstasse!

Allt ännu du måste röras,

Vandra änn' ett litet stycke.

Kom nu, gyllne gäst, på färden,

Rör dig, värde man, ett stycke;

Stig ur denna gyllne kittel,

Och ur denna koppargryta,

Stig uti den gyllne koppen,

På de vackra silfverfaten.

När bordet är färdigt:

Skogens honungsrika moder,

Och du skogens gyllne konung,

Tellervo Tapios dotter,

Skogens lilla sköna jungfru!

Kommen nu till detta bröllop,

Till långhårets stora högtid;

Allt är färdigt nu för festen,

Mat och dricka öfverflödigt,

Nog för egen del att njuta,

Och att dela ut till grannen.

Någon af gästerna vid bordet tillspörjer jägaren:

Säg hvar föddes vår bredpanna,

Och hvar vexte långa håret,

Hvadan är vår trubbnos hemtad,

Hvar blåstrumpan af dig funnen?

Fanns han väl vid badstuknuten,

Låg kanhända vid brunnsvägen?

Jägaren förtrytsamt:

Ej den ädle föds på halmbädd,

Ej på båset invid rian;

Denna vår bredpanna föddes,

Detta glesa håret vexte,

Nära månen, invid solen,

Uppå Carlavagnens skuldra,

På sjustjernans höga nacke.

Ukko han den gyllne kungen,

Gamle mannen der i himmeln,

Ull nedkastade på vattnet,

Fällde några hår på böljan;

Kom en vind att vagga detta,

Luften blåsande det rörde,

Vattnets imma förde framåt,

Böljan dref det intill stranden;

Stadnade vid varma udden,

Invid honungsrika skogen.

Mielikki den väna skogsfrun,

Tapiolas trägna qvinna,

Sprang i vattnet jemns med knäna,

Jemns med bältet ini vågen;

Tog ullflagan upp från vattnet,

Gömde i den mjuka famnen,

Vaggade uti sitt sköte,

Rörde om i sina kläder.

Liten fågel deraf vexte,

Och hon lade lilla fågeln

I en liten korg af silfver,

Gömde i en gyllne vagga.

Fastade då vaggans linor,

Band det lilla barnets vagga,

Högt uti en skuggrik granqvist,

Vid en gren af täta granen.

Träget vaggade hon barnet,

Skötte nu sitt lilla smekbam,

I den lilla gyllne vaggan,

Som på silfverlinor hängde,

Under granens blomsterqvistar,

Blomsterqvistar, gyllne skate.

Der hon fostrade den ädle,

Födde upp det glesa håret,

Tätt invid en liten tallskog,

Vid en liten vacker ungskog,

I den honungsrika skogen.

Tänder saknas för den lilla,

Tänder saknas, ramar fattas;

Mielikki den väna skogsfrun,

Tapiolas trägna qvinna,

Gick nu sjelf att leta tänder,

Söka klor till lilla tassen.

Letade bland trädens rötter,

Och bland stubbarne i skogen,

Och bland backens gula blomster,

Bland ljungrötterna på heden.

Vexte då en tall på heden,

Reste sig en gran på backen,

Fanns en silfverqvist på tallen,

Och en guldgren hade granen;

Dessa fick med handen skogsfrun,

Gjorde klor deraf för tassen, Fäste tänder i hans tandkött

Byggde då af hägg en stuga,

Fodrade den väl med qvistar;

Bad der björnen bo om vintern,

Hvila sig den kalla tiden,

Och ej genomvada kärren,

Stryka hungrig genom skogen,

Vandra irrande på heden,

Flacka kring de öppna fälten.

Derifrån kom nu vårt silfver,

Hemtades den gyllne gästen.

En eller annan vid bordet frågar:

Hur blef skogen dock så nådig,

Öknen denna gång så gifmild;

Hur bevektes skogens herre,

Huru blidkades Tapio,

Brukades det långa spjutet

Eller var det nog af skottet?

Jägarne:

Sjelfmant skogen blef oss nådig,

Öknen denna gång så gifmild;

Snart bevektes skogens herre,

Lätt var Tapio att blidkas;

Mielikki den väna skogsfrun,

Tellervo Tapios dotter,

Lemnade sitt hem för kölden,

Öfvergaf sin gamla boning,

Skyndade att visa vägen,

Sprang att tälja vägamärken,

Uthögg märken genom skogen,

Stakade utöfver bergen,

Var beredd, sitt guld att byta,

Ta vårt silfver, ge sitt eget.

Spjut behöfde man ej bruka,

Nödgades ej heller skjuta.

Sjelf han (björnen) halkade från qvisten,

Foten snafvade på ruskan,

Föll och gyllne kräfvan sprängdes,

Magen fylld med bär i tu gick;

Bröstet slets på hårda ruskor,

Trädens qvistar refvo magen.

En annan af sällskapet sönderstyckande björnens hufvud till bara benet:

Du bredpanna, du min enda,

Du min vackra honungstasse!

Nu är benens gny förhanden,

Benens gny och skallens läte,

Skallring för din hela tandrad.

Näsan tog jag nu af Ohto,

Ingen lukt han känner mera;

Örat tog jag nu af Ohto,

Intet ljud hans öra märker;

Sist jag ögat tar af Ohto,

ögat ser nu aldrig mera.

Betraktande tänderna:

Men en karl jag ville nämna,

Kalla väldig framför många,

Den, som tar en tand ur käken,

Löser den med ordens läsning,

Stödd med knä mot hårda skallen,

Drar ut tanden med sin jernhand.

Flere försöka nu sin konst ock skicklighet, att med besvärjelseord lösa

björnens tänder, hvilka äfven dervid lossna, så att de med bara handen

lätt uttagas. Derefter bortför man den tandlösa skallen och upphänger

den l en hög tall. Dervid säges:

Du bredpanna, skogens äple,

Skogens lätta, runda knotter!

Litet måste änn' du röras,

Vandra härifrån till skogen.

Kom, berömde, börja färden,

Följ nu med oss, gode främling;

Lemna detta låga huset,

Detta lilla, trånga hedet;

Ledsamt är ett lif i stugan,

Svårt att bo i barnens värme.

Här vår väg nu tar sin början,

Här begynnas nya färder,

Går åt skogbevuxna berget,

Leda dit mot höga fjellen,

Upp i toppen af en furu,

I ett hundraqvistigt tallträd.

Der är godt för dig att lefva,

Och behagligt är att bo der;

Karpen jagas dit af vinden,

Abborn dit af vågen drifves,

Siken bor i sundet nära,

Laxen fångas bredevid dig.

Säg nu, när du kommit hädan,

Gått till skogens hem ånyo:

Illa blef jag der ej gästad,

Honung fanns der nog, att äta,

Och min dryck var rena mjödet,

Eller ock det bästa kornöl.

När skallen sedan med högtidlighet fåtts upp i trädet, vänder

processionen hem att fortsätta gästabudet och tillspörjes af de hemma

blefna:

Säg, hvart förde du din gäst nu,

Bragte du din lilla andel?

Lemnade kanske på isen,

Dränkte den bland snö och vatten,

Gräfde ned i hårda jorden,

Eller trampade i kärret.

Den som haft hufvudbestyret med skallens uppsättande (jägaren?) svarar:

Om på isen jag den lemnat,

Hade dränkt bland snö och vatten,

Fred den finge ej för hundar,

Blefve störd af luftens fåglar;

Hade jag i kärret trampat,

Gräft den ned i hårda myllan,

Maskarne då skulle skada,

Svarta myror den förtära.

Ej på isen blef han lemnad,

Icke dränkt bland snö och vatten,

Icke heller gräfd i jorden,

Eller ned i kärret trampad;

Dit min fångst jag beledsagat,

Bringat dit min lilla andel,

Högt uppå det gyllne berget,

Ställt på silfverhöjdens nacke,

Upp uti den bästa tallen,

I en prydlig silfverfuru.

Lade ej för högt till toppen,

Vore der för vinden skygdlös,

Illa ställd för skarpa blåsten;

På en lummig gran jag ställde,

Lade den på täta qvisten,

Vände tändrens rad åt öster,

Begge ögonen åt vester,

Och åt norden hårda skallen;

Der han ses af höga herrar,

Och af prester, folkets bästa.

En eller annan af gästerna uppmuntrar till sång sina medgäster,

sägande:

Värdarne förundras öfver,

Och värdinnorna de tänka:

Månn' ett dåligt öl jag bryggde,

Blef vårt dricka svagt och kraftlöst,

Efter ingen sång här ljuder,

Våra goda runor tiga,

Våra gäster aro tysta,

Glädjens fåglar sjunga icke?

Och hvem skall nu börja sången,

Hvem uppstämma runors glädje,

På vår skogsmans stora bröllop,

På skogsnymfens glada högtid? --

Golfvet torde här ej sjunga,

Om ej de, som stå på golfvet;

Icke heller fönstren glädjas,

Om ej, de vid fönstren sitta;

Eller furubordet jubla,

Om ej, de vid bordet röras.

Men om ingen bättre sjunger,

Mer förmögen börjar glädjen,

Må jag, svage man, begynna,

Oförmögne, göra början,

Sjunga med mitt magra anlet,

Med en kropp, som saknar fetma,

Orda till vår aftons glädje,

Till vår stora högtids ära.

Många runor höras nu, man täflar l sång, uppställer vad emellan de

förnämsta sångarene o.s.v., men jag förbigår nu dessa ock anförer blott

slutorden, hvarmed en af gästerne tackar värden och värdinnan jemte det

öfriga huset:

Gif härnäst, du gode Herre,

Unna för en framtid äfven,

Att skogsvägarne man märker,

Stakar ut Tapios gångstig,

För vårt goda jägarfölje,

I en manrik karlasamling.

Gif härnäst, du gode Herre,

Unna för en framtid äfven,

Att Tapios horn man hörer,

Att skogshornet måtte ljuda,

Närmande sig dessa gårdar,

Dessa vackra boningsställen.

Gif härnäst, du gode Herre,

Unna för en framtid äfven,

Att på detta vis man lefver,

Jublar, likasom nu jublats,

På skogsmannens stora bröllop,

På skogsnymfens glada högtid.

Gif härnäst, du gode Herre,

Unna för en framtid äfven,

Att ölbäckarne må rinna,

Mjödet strömma, lik en vårflod,

Under denna höga takås,

Under takets vackra fogning,

Under denna husbonds dagar,

Under vår värdinnas lifstid.

Herren må ock vedergälla,

Gud må gifva er belöning;

För vår värd vid långa bordet,

För värdinnan i sitt visthus,

För gårdssonen vid långbänken,

Och för dottren vid sin väfsked;

Så behöfde man ej ångra,

Sörja, efter några dagar,

För det bröllop, som nu gifvits,

För förtäringen vid festen.

En finsk berättelse.

Helsingfors Morgonblad 1834, n:ris 12-14.

Betraktande det myckna arbete, Morgonbladet öfver hela året skaffar

dig, har jag flere gånger önskat, att af min tid kunna gifva dig någon

liten portion. Vi vore bägge dermed väl belåtna. Du skulle då stundom

kunna få en angenäm hvila, jag åter skulle lättare få mången dag till

ända. Nu är dock tiden af den beskaffenhet, att den icke omedelbart kan

skickas ifrån den ena till den andra, likasom man med åtskilliga andra

Guds gåfvor kan sådant göra. Vore icke så, skulle du hvarje postdag

bekomma rundeligen deraf, helst den såsom ovägbar aldrig skulle öka

brefvets vigt öfver ett lod.[7] Nu måste jag på annat sätt förnöja min

önskan och har fördenskull föresatt mig att nedskrifva eller om du

hellre vill uppskrifva en berättelse, hvilken jag om hösten år 1832

hörde af en gammal gubbe ifrån Huutoaho hemman, i Kuhmo Kapell. Gubben

med sina tvenne döttrar rodde mig öfver en 1,5 mil lång sjö, eller

rättare gubben styrde och döttrarna rodde. Vi hade kommit ungefär

halfva vägen, då han började med sin berättelse, hvilken sedan räckte

ända till stranden och derutöfver så länge han rökte ut en liten

messingsbeslagen trädpipa, hvilken jag på stranden bad honom istoppa.

Således kan denna berättelse komma att räcka närmare en mils väg och

det blir just roligt att försöka, huru många ark papper den upptager.

Jag har ännu aldrig gjort detta försök, kan således ej på förhand veta

det. Nu är en annan sak, som jag hel och hållen lemnar till ditt

bepröfvande, nämligen om den tål införas i Morgonbladet. Jag har väl

hört åtskilliga omdömen om detta ditt blad, men de äro så olika, att

jag icke af dem kan inhemta hvad som behagar. Några tycka om ett, några

om annat, somliga behagar allt, för andra duger ingenting. Den der

"feta Snickaren" t.ex. läste jag i min okunnighet rätt gerna och tyckte

den var artig nog, tills jag blef upplyst, att sådana orimligheter, som

i det stycket förekomma, aldrig borde införas i en tidning. Jag blef då

äfven rätt ledsen deröfver, att jag läst det och beslöt att framdeles

ej läsa sådant, likasom damen hotade att icke uppbryta sin älskares

bref, om de framdeles ej vore interessantare. Men nu till berättelsen:

Kuhmo och Kianto Kapeller voro de längst obebodda trakter uti Kajana

Län. Också finnas der ännu i denna dag rätt vördnadsvärda ödemarker. I

dessa skogar, nu för tiden tillhåll för björnar och andra skogens djur,

bodde fordom en och annan oberoende röfvare, ostörd för det mesta hela

sin lifstid igenom. En af de mest ryktbara hette Vorna, hvilket namn

torde vara detsamma som Hörna, som i runor och dagligt tal ofta

omnämnes. Han hade haft sin boning just vid gränsen emellan Svenska och

Ryska Finnarne, utan att tillhöra någotdera rike. Men till bägge hade

han esomoftast gjort sina utfarter på skidor om vintern och om sommaren

utföre strömmar och sjöar med båt. Ofantligt stark, hade han engång på

återfärden ifrån den trakt, der Uleåborgs stad nu finnes, stakat uppför

Pyhä fors, hvarmed ingen lefvande varelse sedermera mäktat. Till och

med ännu, med så mycken omsorg och drygt arbete denna fors än blifvit

af Strömrensnings-Corpsen bearbetad, skulle ingen förmå staka uppför

den. Ännu för tvänne år sedan måste alla båtar, som ville uppföre, med

häst 3/4 mils väg släpas landvägen förbi detta ställe. Först i

sistlidne sommar kommo våra bönder ifrån Uleåborg, utan att båten på

något ställe behöfde landväg transporteras. Man färdas nu uppför Pyhä

på följande vis. Vid förstäfven af båten fästes ena ändan af en lång

lina eller tåg, hvars andra ända en fullvuxen karl tar öfver axeln,

dragande båten efter sig. På samma ställe, som linan, fastgöres med en

björkvidja ändan af en lång stång, romsi kallad, hvarmed en annan karl,

gående på de yttersta strandstenarne, håller båten aflägsnad, att den

ej får stöta mot stranden. Tvänne karlar hafva fullt göra att få en

olastad båt sålunda uppdragen. Den som för lastad båt, måste vid

forsarne leja en hjelpkarl till tredje man. Men för Vorna hade det ej

betydt mycket att staka upp mot denna halfannan mil långa fors. Han

behöfde ej engång uppresa sig, utan stakade i sittande ställning.

Endast i Pälli, det stridaste stället, hade han stigit på knä för att

bättre kunna stödja på bärlingen. I runan heter derom: Jos ei voine

Vorna nosta, Päästä päälle Pälli kosken, niin ej pojat puoletkana etc.

Uppå en sin färd hade han vid hafskusten öfverkommit tvänne fruntimmer,

hvilka han bortförde. De voro af landets förnämsta damer och systrar

till hvarannan. Vornas afsigt var, att gifta sig med den ena, men hvad

gagn han väntade sig af den andra, det visste min berättare likaså

litet som jag. Anlända till Vornas hem fingo damerna genast tämmelig

frihet. Utan bevakning och uppsigt fingo de gå, hvar de ville, och hvad

skulle väl bevakning här behöfvas, der man ej ens kunde förmoda, att

fångarna skulle undkomma. Giftermålet uppsköts likväl för ett helt år,

af skäl att brudens far kort före hennes bortröfvande aflidit, hvilken

hon sade sig vara pligtig i ett års tid sörja. När denna tid

tilländalupit, lofvade hon gerna ingå i sin röfvares önskan. Emellertid

syntes de bägge vara ganska nöjda med sin lott. De låto Vorna berätta

för sig sina äfventyr och alltid, när han nämnde något ställe, frågade

de åt hvilket väderstreck det låg. Derigenom blefvo de sluteligen något

hemmanstadde i ortens läge och visste, att till vester ifrån den, på

omkring 5 à 6 dagsresor, sådana en skidlöpare utan större ansträngning

gör dem, låg det stora haf, längsmed hvars strand, om de komme dit och

följde den åt venster, de sluteligen skulle komma till sitt rätta hem.

Flickorna fröjdade sig ofta, när de voro ensamma, med hoppet, att en

gång ännu komma hem, men huru var det verkställbart för tvänne till

beqvämlighet uppfostrade fruntimmer. Om vintern hindrade dem väl tre

alnars hög snö, om sommaren otaliga sjöar, floder, forssar, träsk och

morasser. Och om allt detta ej funnits, huru skulle de våga sig igenom

den öfver trettio mil långa ödemarken, med fara att dö af svält eller

uppätas af vilddjuren. Af allt detta låto likväl damerna ej afskräcka

sig. Oupphörligt voro deras tankar rigtade på flykten, ehuru de voro

nog kloka, att ej på minsta vis röja sådant för sin beherrskare.

En dag sade de åt Vorna, det sådant skulle göra dem synnerligt nöje, om

de kunde gå på skidor. De vore eljest tvungna att hela långa vintern

sitta inne, hvilket för dem var högst ledsamt. Vorna åtog sig gerna att

lära dem, hvad de åstundade. Han skaffade dem hvardera sitt par vackert

gjorda skidor och öfvade dem först på jemn mark, tills de blefvo vana

att stå och hållas uppå dem. Sedan förde han dem till mark, som hade en

sakta, jemn sluttning och lärde dem skrida utföre. Sluteligen förde han

dem på brantare backar, der de fingo skrinna ner och åter arbeta sig

upp. Hundrade kullerbyttor gjorde väl eleverna, det bekom dem dock icke

illa, emedan snön var mjuk och de sjelfva ihärdiga uti att lära sig.

När de sluteligen öfvat sig till snälla skidlöperskor, behagade detta

nya färdsätt dem så mycket, att den ena helt alfvarsamt tillfrågade sin

syster, om de nu mera ens skulle tänka på flykten. "När vi komma hem",

sade hon, "få vi kanske aldrig mera löpa på skidor, emedan det kunde

anses mindre anständigt". Den andra var dock fastare i sin föresats.

Nu, när det verkliga eller föregifna sorgeåret var hardt nära att gå

ut, beslöto de att våga den så ofta påtänkta färden. Hvardera togo de

några ostar och renkött till vägkost och begagnade till verkställande

af sin flykt en tid, då Vorna farit ner till Hvita Hafvets kust, der

han skulle dröja i fyra eller fem dygn. För att han ej genast vid sin

återkomst skulle misstänka och eftersätta dem, voro de angelägna att

uppgå förvillande spår åt alldeles motsatt håll, än det de för deras

flykt togo. Men spåren, som ledde åt vester, igensopade de med granris

på en ansenlig sträcka.

Vorna hemkommen, igenfann icke damerna. Han var så säker för dem, att

han i förstone ej ens misstänkte, att de hade flytt. Han trodde dem

eljest fördrifva sin tid i skogen. Men han väntade en half dag och när

det ej hördes af dem, fruktade han att någon olycka inträffat. Nu

inföll dock natten, så att han ej kunde gå att uppsöka dem. Följande

morgon i dag-gryningen gick han efter spåren åt öster, men kunde ej få

reda på dem, emedan de slingrade sig i hundrade krökningar. Emellertid

uppgick han större rundlar omkring sin boning och upptäckte

ändtligen de rätta spåren. Nu först begynte han misstanka och snart

kunde han ej tvifla på, att de företagit flykten. Nu uppdagades också i

hans själ, hvarföre de varit så ifriga att lära sig gå på skidor, och

hvarföre de framför andra orter, så ofta frågat efter dem åt vester

belägna. Han svor nu en ryslig ed vid Perkele, hvaruti han lofvade

uppspana och hämnas på de bortflugna hjerparna. Så begaf han sig efter

spåren och for åstad med foglens snabbhet.

Om man icke någonsin kan neka, att ju en högre magt styrer menniskornas

öden, så igenkänner man den tydligt och uppenbart i dessa värnlösa

flickors räddning. Deruti handlar dock himlen ej omedelbart, eller som

man mer eller mindre rätt stundom plägar yttra sig: "Gud drar icke

någon vid luggen". Ofta begagnar Försynen andra menniskor, ofta

allehanda naturens föremål, för att medelst dem leda en sak, som han

vill drifva till något ändamål. De gamle insågo och erkände detta

mycket tydligare än vi. I hvarje vigtig tanke hos sig sjelfva hörde de

en Gud tala, i hvarje dröm var en högre magt närvarande och verkande.

Mötte dem något behagligt eller obehagligt, så var det förra en vänlig,

det sednare en fiendtlig gudomlighets tillställning. Fingo de ett råd,

en varning af en vän, så hade Gud sjelf haft bestyr att skicka honom,

och de förutgående tankar och öfverläggningar, hvilka satt honom i

rörelse, voro de ord, hvarmed Gud honom uppmuntrat.

Flickorna hade nu i närmare två dagars och nätters tid oupphörligt

framskridit åt vester, då de på en gång öfverföllos af sömn och

trötthet, så att de ej mägtade längre. Väl hade de för köldens skull

försett sig med pelsar, men jag fruktar, att de denna kalla natt ändock

tillsatt lifvet, om de varit mindre försigtiga, än de voro. Dock vet

jag ej, om denna försigtighet var deras egen uppfinning eller de

möjligtvis inhemtat nödvändigheten deraf under Vornas berättelser om

sina färder. Ehuru matta och sömniga, arbetade de med halftillslutna

ögon, tills de fingo en djup grop uti snön. Häruti lade de sig tätt

intill hvarandra och insomnade, sedan de äfven till det mesta betäckt

sig med snö.

Huru länge de sofvit, visste min berättare ej, men förr eller sednare

uppvaknade den ena af dem hastigt. Utan dröjsmål uppväckte hon äfven

sin syster, tilltalande henne: "Upp, upp! nu är inte tid att längre

sofva". Och derpå berättade hon sålunda: "Först såg jag en liten

flicka, som hviskade till mig sägande: 'Upp och begen er utan dröjsmål

åt det hållet, hvarest J sen ett stort furuträd med afbruten skate.

Faren sedan i den rigtningen, tills J kommen på en å. Den skolen J

följa åt vänster.' Vidare sade hon intet, utan försvann just som jag

skulle tillfråga henne, huru långt vi ännu hade hem. Men sedan såg jag

Vorna alldeles sådan, som han utrustade sig till björnjagt. Han jagade

efter oss och bar ett långt spjut i handen. Men hvar gång han ville

hugga spjutet i vår rygg, sluppo vi alltid med plats undan. Jag kan

ännu ej begripa, huru vi kunde det, ty våra skidor voro deremellan som

fastklibbade vid snön och vi arbetade och stretade med yttersta

krafter, för att få dem att röras. Du kan känna huru svettig jag ännu

är, ehuru vinden bortblåst en del af värmen. Tack vare Gud, vi äro

helbregda! Men nu skola vi hastigt stiga i skidorna och se till om

någon stor furu med afbruten topp är till seendes. Se vi en sådan och

gående åt det hållet, sedan komma på en å, så kan jag ej tvifla, att ju

den lilla flickan var Guds engel, ehuru hela verlden må säga, att

englarna hafva vingar och icke äro flickor, utan gossar. Men Vorna var

väl ingen annan än den onde sjelf, som bara ville skrämma mig. Kanske

han deruti ändock ej gjorde så väl, som han säkert mente, ty just

derigenom vaknade jag och Gud ensam vet, hvad som kunnat hända, om vi

längre sofvit."

Under detta tal hade flickorna skakat snön ifrån sina pelsar och sömnen

från ögonen. Nu sågo de omkring sig och upptäckte snart en ofantlig

fura, hvars topp troligen af någon häftig storm var afbruten, så att

den hängde nedåt. Men den låg afsides i nästan rät vinkel ifrån

den rigtning de hittills följt. Icke dess mindre begåfvo de sig

åt det hållet. Efter några timmars framåtskridande, kommo de till den

förutspådda ån. Denna var likväl mycket smal, på ömse sidor bevuxen med

nakna björkar, omväxlande med grönskande granar och tallar. De följde

den åt vänster och kommo efter ett halft dygn, eller tillsammantaget

närmare ett dygn ifrån den tid, då de först uppvaknat, till en större

elf, den de äfven följde åt vänster. Efter någon tids framskridande

hörde de ett starkt brusande framför sig, så att de först skrämdes

deraf, men sednare inbillade sig, att dånet kom ifrån det svallande

haf, vid hvars stränder de i sin hembygd så ofta sutit och lekt

tillsammans. Utan att ihågkomma, det hafvet denna årstid låg under is,

blefvo de småningom fullt och fast öfvertygade derom, att brusandet

icke var annat än det välkända hafvets böljor, som störtade sig mot

klipporna vid stranden. De fördubblade sin fart, för att snart komma,

om också ej just till hemmets kära stränder, dock åtminstone till

stränder, som vattnades af samma böljor, som de der hemma.

Ju fastare man öfverlemnar sig åt en förhoppning, som sedan slår felt,

dess smärtsammare blifver för menniskan, att åter vänja sig ifrån den.

Flygtingarne, som inbillat sig en hel blomsterverld vid hafsstranden,

blefvo nu obeskrifligt ängsliga, när de ej funno annat än en strid,

mellan skrofliga klippor frambrusande, fors för sig, som utom att hafva

gäckat deras förhoppning, äfven gjorde det svårt att komma vidare.

Stränderna voro å ömse sidor stupande branta, så att de endast med

mycken ansträngning kunde klättra uppför dem. Ehuru de otaliga gånger

voro i största fara att åter halka ner, kommo de dock omsider på

höjden. När de nu skulle fortsätta färden, sågo de för sig tvänne

karlar med länga stålspetsade spjut i handen och väldiga bågor hängande

ner ifrån skuldran. Redan fruktade de att flyende en fara, löpa ut för

en annan, men karlarne stodo dock orörligt stilla, betraktande dem

endast med uppmärksamhet och som det tycktes någon dermed blandad

förvåning. De togo nemligen våra flickor för tvänne skogs-gudinnor, ty

för dödliga menniskor kunde de ej anse dem. Hundrade gånger hade de på

sina jagtfärder anropat skogens gudinnor med denna bön:

"Skogens mö med fagert anlet,

Du hvitrodnande gudinna,

Du skogsborgens ljufva jungfru,

Skogens lilla sköna dotter,

Du, den vackraste af qvinnor,

Och den däjligaste ungmö,

Med de blåa vackra ögon,

Och de fulla sköna brösten;

Fingrarne med gyllne ringar,

Armarne med gyllne armband,

Hufvudet med gyllne kransar,

Öronen med gyllne hängen,

Keden lysande om halsen."

Vare sig af inbillning eller efter verkliga förhållandet, så trodde de

denna beskrifning alltförväl inträffa på dessa flickor. Det är sannt,

att de ej kunde se om dessa hade guldringar på fingrarne och gyllne

armband om armarne, ty vantarne och den långärmade pelsen hindrade

sådant, ej heller kunde de upptäcka någon guldkrans på hufvudet och

gyllne örhängen uti öronen, ty dessa delar doldes af den omsorgsfullt

tillknutna duken, men på deras halsar upptäckte de en lysande halsked,

ehuru afundsjukt kragen ville undanskymma densamma, och den öfriga

beskrifningen, angående anletets däjelighet, kindernas hvithet och

rodnad, ögonens blåa färg och bröstets fyllighet m.m. inträffade så

fullkomligt på dessa jungfrur, att ju längre tid våra skogskarlar

betraktade dem, dess fastare blefvo de i sin redan förut fattade tanke.

Dertill kom ännu den omständigheten, att de på den dagen gjort en

synnerligen lycklig fångst, hvarföre de äfven af tacksamhet framburit

skogens gudinnor rikligare offer, än vanligt var. Seden att i sådana

fall offra guld och silfver i någon betydligare mängd, hade redan då

urartat så, att man med en knif endast skrapade något litet

af kanten på en guld- eller silfverpenning, hvilka skrapor på en uppå

marken utbredd djurs hud uppsamlades och antvardades derpå åt

skogsgudomligheterna, der de företrädesvis uppehöllo sig. Ett

öfverdrifvet gniden eller stor fattigdom nyttjade stundom

kopparpenningar för samma ändamål. Våra jägare hade denna gång hvardera

uppoffrat hel och hållen en liten silfverpenning, hvarföre de trodde

sig hafva kommit i särdeles åtanka hos skogsgudinnorna; och sålunda

kunde detta ovanliga möte förklaras.

Flickorna, som redan nämndes, blefvo i förstone något skrämda,

bemannade sig likväl snart och skredo sakta fram, närmande sig till

karlarne, hvilka slagna af förundran och häpnad, stodo som bilder

orörliga. Flickorna begynte tilltala dem, i afsigt att af dem erhålla

någon upplysning om den ännu förestående färden, hvilket likväl ej

lyckades förr, än karlarne efter flere gånger upprepade frågor hunnit

komma ifrån sin villfarelse, som ej var det lättaste. Ty i början,

kanske utan att ens höra, hvad de dem tilltalande sade, begynte de till

gensvar uppläsa långa böner, det enda de trodde för tillfället vara

passande. Uti dessa böner inflätades flera löjliga episoder, den ena

efter den andra. Uti somliga berömde de sina skidor, skidstafvar, sina

bågor, pilar, spjut m.m., i andra voro de sjelfva, deras utomordentliga

snabbhet o.s.v. föremålet; hundarne, deras fina lukt, ögon, öron,

fötter och svansar fingo hvar artikel för sig ett eget loftal; skogens

honungslukt och ljuflighet, granarnes jemte de andra trädens granna

drägt glömdes ej heller. Allt detta utfördes med besynnerliga

liknelser; skidorna voro än af guld, än af silfver, men i lätthet lika

med ett löf, som far för vinden; skidstafvarne voro af silfver,

alldraminst af koppar; bågorne hade vandrat ofantligt långa vägar, den

enas öfver Tyska hafvets vida fjärdar, den andras hade kommit först

till Wiena (Dvina, Archangel) och derifrån sluteligen hamnat i sin

närvarande ägares hand. Hundarne härstammade från Hiitalas berömda

hundrace, de hade ögon som stora metallringar, öron som näckblad och

svansar som långa granar i skogen. Icke heller uraktlåto de att anropa

skogsgudinnornas ytterligare välvilja och lofvade dem riklig belöning i

händelse af god fångst för framtiden.

Med möda bragtes de ändteligen ifrån sin villfarelse, när flickorna

icke upphörde att fråga, huru långt det derifrån var till hafvet i

vester. "Min far", svarade då den ena, "var engång ner till hafvet och

tillbragte fyra dagar på ditresan, men på återresan dröjde han en dag

längre. Ändock var skidföret då ganska godt och han uppehölls ej på sin

väg, undantagandes af en björn, som han på återvägen dödade. Och god

skidlöpare var han. Ännu i hans sista lefnadsår fingo vi göra att följa

honom, när det bar ut till skogs. Derjemte var han stark, så att han

aldrig tröttnade. Men för ett år tillbaka anlände döden till vår koja

och tog honom. Nu jagar han i Manala med våra farbröder och vår äldsta

bror, hvilka redan före honom gått till Manala."

Jag vet ej, huru länge han skulle hafva fortsatt denna berättelse,

hvilken allt mer och mer förvillade honom ifrån det ursprungliga ämnet,

men den ena af flickorna frågade, om de ej kunde lemna dem något mat på

resan, lofvandes gifva en guldring i vedergällning. I detsamma afdrog

hon handsken och visade ringen. "Gerna lemna vi er mat", svarade

karlen, "men någon vedergällning kunna vi ej emottaga. Vår far skulle

derföre bannas uppå oss, när vi engång råkas i Manala, ty vi skulle

göra emot hans vilja, som var, att vi aldrig skulle af fremmande taga

betalning för maten."

Sedan förde de flickorna till sin boning, som ett litet stycke derifrån

låg på ett berg, vid den brusande forssen. Den var af runda stockar

uppförd i form af en rectangel eller qvadrat. Väggarna voro utanpå

omgifna eller fodrade med en myckenhet smärre qvistiga granar,

hvarjemte mycket snö var emot dem uppskoflad. För dörren var en

obetydlig öppning emellan granarne lemnad, hvarigenom de inträdde uti

den ej alltför rymliga stugan. Några stockändar och utsökta stenar af

kubisk form voro anbragta i rummet och tjente somliga af dem till

stolar, att sitta uppå, andra till bord. Uti ena hörnet var en oformlig

hopgyttring af stenar, tjenande till eldstad och nästan midt uti taket

en öppning för röken. Något egentligt golf fanns icke, utan utgjorde det

jemna berget, hvarpå stugan blifvit uppförd, tillika golfvet. Derpå voro

dock renhudar utbredda, så att det ej kunde synas, ej heller med sin

köld alltför mycket besvära fötterna. Inga fönster funnos, utan voro små

gluggar å tvänne väggar inrättade, hvarigenom nödig dager insläpptes,

som dock ej skedde alltför ofta, ty för mesta tiden upplystes pörtet af

en klar eldbrasa och föröfrigt af pertbloss. Nu som bäst brann en

riklig eld i ugnen, hvilken väl för de af köld och ansträngningar

mattade flickorna varit ganska välkommen, om de tillika kunnat uthärda

röken, som sänkande sig lågt mot golfvet, tvang dem att mera liggande

än sittande värma sig. Den ena af karlarne ursäktade väl denna rökens

besvärlighet, sägande det förebåda blida, när röken så djupt inträngde

sig i stugan, men härmed var saken dock ej det minsta afhjelpt. Sedan

brasan utbrunnit och röken genom den nyssnämnda öppningen hunnit

uttränga, såg man, att rummet, ehuru litet, dock var sina 5 à 6 alnar

högt. Väggarna, hvilka så mycket man förut kunde se dem, voro

hvithöflade, voro ofvanom röklinien glänsande svarta, likasom sjelfva

taket, som bestod af runda, icke alltför tjocka, spärrar, glänste af

sot. Vid öppningen var en glugg med gångjern inrättad, hvilken med en

lång vid dess fria kant fastgjord stång, kunde ifrån golfvet

tillskjutas.

Uti kojan fanns, vid det flickorna inträdde, en äldre qvinsperson och

tvänne yngre. Den äldre var sysselsatt, att med sländan spinna tråd,

men hon blef så öfverraskad af den ovanliga synen vid flickornas

inträde, att sländan föll henne ur händerna. Sedan hon något återhemtat

sig, tillfrågade hon de ankomna, hvad de kunde hafva att berätta. De

berättade derpå, hvad äfven läsaren vet om deras flykt och de få

tilldragelserna dervid, samt om den synnerliga fruktan, de hade för

Vorna. Man skulle tro, att inbyggarne i kojan skulle förundrat sig

öfver det mod och den ansträngning, hvarmed flickorna beslutit och

fullföljt sin flykt, men de tycktes afhöra berättelsen högst likgiltigt

och ansågo allt, såsom det naturligaste de kunnat företaga i deras

läge. Vana att sjelfva dageligen i snö och köld färdas på skidor, vana

tillika att umbära äfven det, som en annan skulle anse för oumbärligt,

kunde de icke föreställa sig det olika förhållandet emellan dem sjelfva

och deras gäster. Att de dock i det hela ej voro så likgiltiga för dem,

bevisar bland annat den välvilja, hvarmed värdinnan framlade mat för

dem. Anrättningarne utgjordes af renstek, kornbröd och smör, jemte

surnad mjölk, som alltifrån sommaren i stora kärl blifvit till vintern

förvarad. Derjemte framsattes torkad gädda, kallad kapahauki, hvilken

gästerna dock lemnade nästan ovidrörd, emedan de funno rensteken långt

mera smaklig. Nu ville flickorna efter intagen mat taga afsked och åter

fortsätta flykten, men blefvo derifrån afrådda. "Vorna, som säkert

redan kommit hem", sade den ena af karlarne, "förföljer er utan allt

tvifvel och ertappar er på vägen. Det är icke svårt för honom, att på

en enda dag fara den väg, på hvilken J dröjen tre eller alldraminst två

dagar. Olyckliga ären J, om han träffar er på vägen, men här skall

ingen röra er, så länge vårt hufvud sitter på sitt ställe." Detta tal

gjorde sin behöriga verkan och flickorna beslöto, att för några dagar

hvila sig der. Detta gjorde de så mycket hellre, som det nyligen börjat

snöga och de hoppades att deras spår skulle blifva för Vorna

oigenkänneliga. Detta hopp kunde dock ej länge fröjda dem, emedan den

ena karlen sade, att skidspår på snö äro som tjära på ett hvithöfladt

bräde. Det må snöga halfva vintern, så kan man ändock upptäcka gamla

skidspår, och man må på en tjärfläck ösa en hel sjö, så förblifver den

dock synlig.

Medan de ännu talade i förevarande ämne, började hunden skälla häftigt

utanför dörren. "Det är hvarken på ekorre eller varg, eller på något

annat i skogen, som hunden nu skäller", sade den ena af karlarne, "utan

en fremling är i antågande". Derpå bad han sin hustru att gå ut för att

se, på hvad hunden skällde. Hon var dock sysselsatt att rengöra

matkärlen, och sade sig icke hinna, hvarföre han gick sjelf. Kommen ut,

ser han en okänd karl, lång till växten och hafvande ett ännu längre

spjut i handen, nalkas sig. På hufvudet hade han en mössa, konstigt

förfärdigad af räfskinn, halsen var alldeles bar, men en till halfva

knät räckande luden pels, med hårsidan likväl inåt, betäckte den öfriga

kroppen. Om lifvet bar han ett bälte, hvarifrån på vänstra sidan en

lång knif eller hellre ett kortare slagsvärd nedhängde. Detta bälte var

föröfrigt rundtomkring utsiradt med konstigt utarbetade metall-söljor,

och dylika prydnader voro anbragta på slidan af hans slagsvärd. Somliga

af dem föreställde gnäggande fålar, somliga skällande hundar, andra

väldiga björnar, hoppande ekorrar, ormar, båtar, m.m. allt bilder af de

föremål, hvarmed han dageligen umgicks och hvilka i ett eller annat

afseende mest intresserade honom. Kommen utanför kojan steg den

obekante ifrån skidorna, tog dem i hand, skakade bort snön och lade dem

så i en stående ställning emot väggen. Under allt detta skällde hunden

oafbrutet, ehuru gårdskarlen flere gånger bjöd till att tysta den.

Sedan den fremmande blifvit tillfrågad, hvad han hade att berätta, sade

han sig hafva förlorat tvänne tama hjerpar, hvilka lemnat sin bur och

flugit åt detta håll. Hans färd gällde nu att uppsöka dem. I närmare

tvänne dagar hade han jagat efter dem och funnit att de flögo

tämmeligen braf, dock förmodade han, att deras vingar snart skulle

tröttna. Karlen, som hörde honom, begrep ganska väl detta bildlika

talesätt, och svarade, att det tillhörde hvar och en, att efter behag

jaga i skogen, ty skogen är gemensam. Endast det fick ingen röra, som

en annan redan hade hemma.

Utan att bry sig om att vederlägga den andras påstående, eller medgifva

det, gjorde Vorna sig färdig att gå in i stugan. Öppnande dörren

upptäckte hans skarpa blick genast de bägge eftersökta, ehuru de

hopkrumpna af fruktan och förskräckelse suto i ett hörn och darrade.

Med den öfverlägsnes ton sade han nu: "Redan der ute anade det mig,

att jag här skulle igenfinna mina fåglar, hvilka alldeles emot

flyttfåglarnes sed valt våren till sin flykt, då de andra alltid mot

hösten bortflytta. Men jag ser mig tvungen att komma naturen till hjelp

och lära dem åtminstone vid återflyttningen bättre iakttaga tiden."

Karlen, som utanför stugan först mötte honom, stod nu äfven inne, och

sade: "Det har du ännu ej gjort, ehuru ditt öfvermod torde inbilla dig

sådant". Vorna kastade en förfärlig blick på mannen, som talte,

hvarjemte han drog sitt slagsvärd ur slidan. Ty redan då var den sed

vedertagen, att den starkas rätt skulle gälla och många tvistiga frågor

utreddes genom svärdet. "Jag ville icke gerna inleda någon i ett

slagsmål, men måste nu, fast emot min vilja, göra det". "Om du med

svärdet vill tala", sade Vornas motpart, "så må vi mäta våra svärd,

dock icke här inne, utan på gården. Svärdsklang låter ej behagligt i

stugan, dessutom skulle golf, bänkar och bord af blod nedsölas. Våra

stackars qvinnor skulle få för mycket arbete att rengöra dem, men på

snön är bloden vacker att påse. Lät oss derföre gå ut." Vorna behöfde

ej påmanas två gånger. Som en retad björn rusar upp, färdig att

angripa, så for Vorna ur stugan och stod på gården. Den andra tog sitt

svärd ifrån väggen och gick efter. Den tredje karlen blef i stugan,

otåligt väntande på utgången af striden och färdig att sjelf uppträda,

när hans bror dukat under. Det ansågs nämligen ej stridande emot

hedern, att flere efter hvarannan uppträdde, blott det ej skedde på en

gång. När de bägge stridande kommit på gården, mätte de sina svärd, och

en gammal öfverenskommen lag var, att den, hvars svärd befanns kortare,

skulle börja striden. (Jag följer i detta yttrande min sagesman, ty

runorna gifva anledning att påstå motsatsen.) Svärden, som mättes, voro

i det närmaste lika långa, endast genom den noggrannaste mätning fanns

att Vornas var så mycket, som bredden af ett enda korn, längre. Hans

motståndare fick således förmonen af första hugget, hvilket dock lika

som de derpå följande till det mesta förfelades. Men Vorna var icke

heller lyckligare, och ehuru man skulle hafva trott, att han med ett

enda tag bort nedgöra sin vederpart, inträffade det likväl på långt när

icke, emedan denne, ehuru mycket mindre, var af naturen utrustad med

synnerlig vighet, den han under sina färder dageligen uppöfvat.

Emellertid hördes svärdsklang allt tätare och tätare i stugan, till

icke liten förskräckelse för de innevarande. Hade de ej litat på sin

rättvisa sak och Guds deltagande för densamma, så hade de redan för

länge till och med öfvergifvit hoppet om räddning. Ett kortare uppehåll

af de förfärande ljuden inträffade väl stundom, men endast för att

fördubbla styrkan af de derpå följande. Under en sådan paus sade karlen

i stugan: "Snart lärer min tour komma och jag skall ej frukta derför.

Varen emellertid vid godt mod." Han nedtog redan sitt svärd i afsigt

att, sedan hans bror stupat, uppträda till flickornas försvar. Men nu

upphörde på en gång svärdsklangen alldeles, och ett fasligt buller

uppstod i stället. Vorna som hade åstadkommit endast mindre farliga

blodrispor på sin motståndare, gaf sin vrede fritt lopp derigenom, att

han kastade svärdet ifrån sig och sprang sin motståndare om lifvet. I

ögnablicket fällde han honom under sig och var i begrepp, att fullfölja

sin seger, då hunden, som hittills morrat afsides, rusade uppå honom

och gaf honom flere betydliga sår. Medan han skulle afvärja den

fyrfotade fienden, begagnade hans manliga motståndare tillfället att

stiga upp, hvarpå han hindrade hunden ifrån vidare angrepp. Denne hade

dock redan så tilltygat Vorna, att han ingen lust hade, att fortsätta

striden, som slutades dermed, att den andra förde honom in och

tillredde honom en sofstad, der han med sina sår lade sig. Hans svärd,

jemte spjutet och skidorna gömdes likväl sorgfälligt, så att han ej

skulle få begagna dem till hämnd, om han dertill efter tillfrisknandet

kunnat få lust. Man hade sedermera flera stridiga tankar om hunden, som

frälste Vornas motståndare och flickorna. Medan några påstodo, att det

var en högre makt, som i skapnad af hunden uppträdde till de oskyldiga

flickornas räddning, trodde andra, kanske mindre fördomsfulla, att det

var blott den verkliga hunden. Vornas motståndare hade säkert varit

närmaste mannen att afgöra frågan, men han påstod fullt och fast, att

han i förstone sett till och med tvänne hundar, hvilka varit alldeles

lika, och på en gång rusat på Vorna. Den andra af dem hade sedan

försvunnit, hvart, det visste ingen. Man undersökte väl alla hundspår

på gården, men de voro ej på något sätt upplysande.

Huru det sedan gick med flickorna, visste min skjutskarl, gamle

Huutoaho-bonden, icke. Icke heller kunde han upplysa, ifrån hvilken

trakt de voro hemma, det sade han endast, att deras hem legat mycket

sydligare än Uleåborg. Jag gissade på Korsholm, men han sade sig aldrig

hört något sådant ställe förr nämnas. Af den beskrifning han gaf om

deras färd, är att förmoda, det de icke kunnat hålla den vestliga

rigtning, de för deras flykt börjat, utan afvikit derifrån till

nordvest. Stället, der nybygget och slagsmålet med Vorna stod, var

troligen på trakterna emellan Kiando och Hyrynsalmi. Troligen hade

flickorna många äfventyr, förr än de voro hemma, ty dit förmodar man

dem hafva kommit. Också är det icke blott förmodan, utan kan man med

half visshet sluta dertill, af den omständighet, att krigsfolk kort

derefter blifvit skickadt för att uppfånga Vorna och nedrifva hans

boning. Det förra lyckades dem icke, men hans boning lades i aska,

hvarefter det icke mer hörts af Vornas ströfverier, vidare än i

sagorna.

Finsk Ballad.

Helsingfors Morgonblad 1834, ko 41.

Det ar anmärkt, att Finska folk-poesien är fattig på Ballader. Denna

anmärkning är endast såvida grundad, som man dervid afser de Ballader,

hvilka hittills blifvit bekantgjorda. Att emellertid Balladen icke är

något fremmande ämne för Finska folk-poesien, derom har jag flerfaldiga

gångor varit i tillfälle att öfvertyga mig. Ehuru utträngde af nyare

poemer, till större delen misslyckade efterhärmningar af Svenska visor,

Iefva dock Ballader ännu till och med i Tavastland och på kusttrakterna

åt söder och vester derifrån. Rikhaltigare är dock den gamla Karelska

stammen uppå dem. På de få dagar, som jag under en resa i denna vår,

tillbragte hos Finnarne i Archangelska Gouvernementet, upptecknade jag

flere sådana. De kallas der _vanhoja Karjalan lauluja_ äfven _naisten

lauluja_, genom hvilka benämningar de skiljas ifrån _runoja_, sånger af

mythologiskt innehåll och _syntyjä_ eller _luottesia_, dylika sånger af

magisk syftning. Ingen större by träffas derstädes, der man icke kunde

hopsamla en hel skara af qvinnor färdiga att sjunga sina _vanhoja

lauluja_. Deras poetiska värde må lemnas obedömdt; men som prof på

deras sammansättning och ton i allmänhet må följande öfversättning

meddelas, hvarjemte anmärkes, att sådana upprepningar af samma ord,

ehuru särskilda personer tillagda, som förekomma i detta stycke,

äfvensom i _Meren kosiat_ hos Schröter, äro något så eget för den

Finska Balladen, att knappt någon enda finnes saknande dem.

Dottern Anni, hemmets enda,

Gick till källan efter vatten;

Vatten fann hon ej i källan,

Torrt var tennet i dess botten,

Torr stod kopparn vid dess sidor,

Torra löf i djupet lågo.

Dottern Anni, hemmets enda,

Gick till ängen efter vatten,

Öfver tvenne höjder steg hon,

Öfver tvenne, öfver trenne.

Dottern Anni, hemmets enda,

Bar då vatten hem från ängen,

Vände sig och såg omkring sig,

Varsnade en båt på fjärden,

Båt af hundra bräder timrad.

Prydlig satt en man vid rodret,

Och en annan man i fören,

Prydligast dock var den tredje.

Midt i båten mellan båda:

"Kom min jungfru ner i båten".

"Bryr mig icke om att komma;

Skulle jag i båten komma

Bågorna jag stege sönder,

Bräckte bräderna i sidan".

"Ginge bågorna ock sönder,

Bräcktes bräderna i sidan,

Finns nog träd att laga om dem;

Bräderna med snören hopsys,

Och med vidjor sammanfogas.

Kom då bara ner i båten".

"Bryr mig icke om att komma;

Icke har man hemma bedt mig

Gå i hvarje båt på stranden".

Dottern Anni, hemmets enda,

Bar då vatten till sin fader:

"Se, här har du vatten, fader".

Men den hårda fadren talte:

"Far du hän, du strandens sköka,

Kom ej mer för mina ögon;

Ej du var att hemta vatten,

Var att söka männer åt dig,

Gick att få dig röda bindlar,

Eller nya skor på foten".

Dottern Anni, hemmets enda,

Bar då vatten till sin moder:

"Se, här har du vatten, moder".

Men den hårda modren talte:

"Far du hän, du strandens sköka!" etc.

Dottern Anni, hemmets enda,

Bar då vatten till sin broder:

"Se, här har du vatten, broder".

Men den hårda brodern talte:

Far du hän, du strandens sköka!" etc.

Dottern Anni, hemmets enda,

Bar till broder-hustrun vatten:

"Tag du, broder-hustru, vatten!"

Och så talte broder-hustrun:

"Länge nog jag längtat hafver,

Önskat genom all min lifstid,

Att jag en gång finge dricka,

Vatten, som svär-systern burit".[8]

Dottern Anni, hemmets enda,

Gick nu i sitt loft på gården,

Gret en dag och gret en annan,

Men på tredje dagen dog hon.

Fadren då till loftet kommer:

"O stig upp, min enda dotter!

Far ej bort så ung ifrån mig,

Dö ej bort så ung och vacker!"

Dottern Anni, hemmets enda,

Öppnade sin mun och svarte:

"Bryr mig icke om att stiga;

Snabb du var att mig beskylla,

Allt för hårda ord du gaf mig".

Modren då till loftet kommer:

"O stig upp, min enda dotter!" etc.

Dottern Anni, hemmets enda,

Öppnade sin mun och svarte:

"Bryr mig icke om att stiga"; etc.

Brodern då till loftet kommer:

"O stig upp, min enda syster!" etc.

Dottern Anni, hemmets enda,

Öppnade sin mun och svarte:

"Bryr mig icke om att stiga"; etc.

Broder-hustrun kom till loftet:

"O stig upp, svär-syster lilla,

Far ej bort så ung ifrån mig,

Dö ej bort så ung och vacker".

Dottern Anni, hemmets enda,

Öppnade sin mun och svarte:

"Gerna upp för dig jag stiger;

Snabb du icke var i orden,

Gaf min ingen hård beskyllning".

Petter Kettunen.

Helsingfors Morgonblad 1834, n:ris 47, 48.

En half mil nära Wuokkiniemi är en mindre by, kallad Tsenaniemi, der

jag lät landsätta mig. Det förnämsta hemmanet hade sin värdinna ifrån

Finland och öfver-Kiimingi Socken i Österbotten. Hennes numera aflidne

man, Petter Kettunen, hade i flere års tid uppehållit sig i Finland och

sytt åt bönderna fällar, fårskinns-pelsar jemte andra plagg. Sluteligen

hade han gift sig med en Finsk hemmans-dotter och begifvit sig hem till

sin födelsebygd, der han upparbetat ett honom tillfallet hemman i

ganska godt skick. För 3 à 4 år sedan hade han aflidit, och efterlemnat

utom enkan fyra barn, tvänne söner och tvänne döttrar, alla nu

fullvuxna. Som mannen varit en af ortens förnämsta skalder, kan jag

icke undgå att här införa ett hans poem, deri han beskrifver en del af

sin lefnad och sitt frieri. Sången lyder:

Barnet föddes i Karelen,

Mannen växte upp i Qvenland[9]

Växte sina runda tolf år

I föräldrars lugna stuga.

Ej till Savoland han kunde,

Ej till Kuopio bege sig,

Vandra med den tunga renseln,

Längs med Pielis Sockens gränsor;

Men till Paldamo han reste,

Skaffade sig lifvets näring,

Genom sång i barnaåren,

Såsom ung med tungans vighet.

Visorna han sjöng i ordning,

Sångerna, som ämnet kräfde.

Paldamos förnämsta qvinnor,

Kokade nog gerna soppa

Och af sötmjölk smaklig välling,

Som för Kettunen då frambärs,

För den vackra sång han sjungit,

Till belöning för hans visor.

Så han lefde i sin barndom,

Kettunen i unga åren,

Växte till en karl omsider

Blef en karl ibland de bästa:

Vig och lätt han var i gången,

Ordvig öfver mången annan,

Också vacker nog att påse,

Med sin rodnad uppå kinden.

Och han träffade att blifva

Något bortskämd, stackars karlen,

Kom att sakna tvänne kilar,

Tvänne skrufvar honom brusto.

Gjordes då en kil af papper,

Och af näfver ficks den andra.

Snart nog for dock pappret illa,

Näfret rullades tillsammans.

Kom med hvarje vind en tanke,

Och en annan for med vinden.

Mannens hufvud illa blottställdt

För hvar enda vind, som blåste,

Slutligen blef helt förvirradt.

Så han gaf sig långt på färder,

For att flacka kring i landet;

Tog från Paldamo sitt respass,

Pass till Kiimingi att färdas.

Men till Limingo han först for,

Var i Kello sommarn öfver,

Och i Pudas halfva året.

Slutligt till Kiimingi Socken.

Och till Vesa by han kommer,

Träder in hos nämndemannen.

Folket viste sig förvånadt,

Något brydt vid mannens inkomst,

För hans lätthet i att tala

Och hans liflighet förundradt.

Gamle nämndemannen frågar,

Talar så med blottadt hufvud:

"Hvarfrån är du hemma främling,

Varande så grann och prydlig,

Och så liflig, som du synes;

Är från Uleåborg du hemma,

Kanske handelsman från staden?"

Främlingen då gaf till gensvar,

Petter talte så och sade:

"Icke är från Uleåborg jag,

Ej en handelsman från staden;

Borta, utom landets gränsor,

Allt för långt mitt hem jag lemnat,

Allt i Vuokkiniemi Socken".

Gamle nämndemannen fortfor,

Talande med blottadt hufvud:

"Hvad för embete har mannen,

Varande så grann och prydlig,

Och så liflig, som du synes?"

Främlingen då åter sade,

Talte mysande på munnen:

"Skräddare jag torde vara,

Kunnig fabrikör af rockar;

Skörten vet jag skära långa,

Göra ryggen kort, som brukas,

Höja kilarne till axeln,

Snörgarneringen änn högre".

Bars då fram en klädes-packa,

Hemtades en vallmans-packa,

Som två karlar kunde bära.

Kettunen sin sax då framtar,

Fattade uti sin fårsax.

Vallmans-packan han i tu skar,

Klipper den uti små bitar,

Dem han sedan konstigt hopsyr,

Syr en vecka först på hälften

Och på andra veckan resten,

Snällare när helgen nalkas,

Stora högtiden instundar.

Folket skyndar sig till kyrkan,

Mangrannt på Guds stora högtid;

Kettunen den viga mannen,

Rolig karl med korta luggen,

Klädde på sig allt det bästa:

Band om halsen granna duken,

Drog om lifvet blanka gördeln,

Silkes-toffsarna vid sidan;

Strumpebanden voro silke,

Stöflorna med fransar prydda;

Guldgaloner prydde mössan,

Och skjortkragen var af kamrits.

Så han vandrade till kyrkan,

Klädd i bästa vallmans-kläder,

Gick i bredd med de förnämsta,

Sjelf dock mest förnäm af alla,

Satt sig i den högsta bänken.

Klockarn sjöng hvad han förmådde,

Nog förmådde han ock mycket.

Presten talte strängeligen.

Ifrig var han i predikan,

Talte länge mångt och mycket.

Mångt och mycket torde också

Främlingen behöfva känna,

Lära sig den obekante.

Fåfängt lär man ej predika,

Sjunga psalmerna i vädret.

Flickorna i kyrkan sutto,

Granna, såsom morgonrodnan,

Lysande, som morgonsolen.

Nätta voro deras händer,

Kroppens växt var stolt och prydlig,

Fingrarne guldring-beprydda,

Hufvudet med gyllne smycken.

Shawlen hängde nedom skuldran,

Fästad framföre med nålar.

Flickorna begärligt sågo

På den främmande i kyrkan,

På hans kloka min och åtbörd,

På hans liflighet och skönhet,

Och på elden i hans öga.

Nu man skulle hem från kyrkan;

Kettunen den viga mannen,

Han den kloka Qvenlands gossen,

Var nu färdig, att bege sig;

For igen till nämndmans hemman,

Gick till nämndemannens döttrar.

Talte länge först med Kajsa,

Språkades med Liisa sedan,

Och beställde att till natten

Få på hennes bädd sig lägga.

Tornu bannades på Liisa,

Talte så den gamla qvinnan:

"Bort du Liisa! Låt landstrykarn

Dig i sina nät ej fånga,

Akta dig för Ryssens snaror,

Ryssen, både slug och listig,

Som ihoprör bägge språken,

Blandar alla språk tillsammans,

Är nog färdig att bedraga

Och berykta landets flickor".

Petter inföll i det samma,

Talte Kettunen och sade:

"Icke är hon väl den enda Flicka,

som i landet växer,

Flickor finnas annorstädes,

Vaggade af andra mödrar,

Som försmå ej männers anbud,

Vredgas icke, när man talar,

Fly ej för en kyss ens undan.

Torde vara bäst att flytta

Härifrån till Kilpos hemman,

Vandra dit så klädd jag är nu,

Med mitt granna siden-bälte

Och min rocks förgyllda knappar."

Derpå gaf han sig att vandra,

Steg utföre backens sluttning.

Snart han framme var på gården,

Ser då tvänne stugor för sig,

Tvänne stugor, tvänne vägar.

Gick uti den ena stugan,

Satte sig på gafvel-bänken.

Derpå frågade han genast:

"Finns det arbete på stället?"

Utan att sig långt betänka,

Sonen svarade och sade:

"Nog finns arbete i gården;

Sjelf jag torde snart behöfva

Nya kläder till mitt bröllop,

En ny rock, hvari jag viges".

Gamla mor, som satt på spiseln,

Afbröt sonens tal och sade;

"Flickorna först måste hafva

Undangjordt, hvad de behöfva,

Är nog tid för gossar sedan".

Mari såg från qvinno-hopen,

Blickade med stora ögon,

Lika tvänne blomster-knoppar,

Såg uppå den komna gästen,

Hörde på hvart ord han talte.

Petter frågade med samma,

Talte Kettunen och sade:

"Hvem vill ta i vård mitt verktyg,

Hvem mitt granna siden-bälte,

Gömma mina högtids-kläder,

Och hvar får jag gå till hvila".

Mari steg ur qvinno-hopen,

Öppnade sin egen kista,

Talte så med dessa orden:

"Lemna dit nu dina verktyg,

Och ditt granna siden-bälte,

Jemte dina högtids-kläder".

Derpå sopade hon golfvet,

Inbar halm och redde bädden,

Ej för en, men väl för tvänne.

Kettunen då gick till hvila,

Mari smög sig sakta efter,

Kom till Wuokki-gossens läger.

Gamla mor, som det förmärkte,

Bannades likväl och sade:

"Bort, du Mari! Låt ej Ryssen

Nu i sina garn dig snärja."

Mari inföll då och sade:

"Sjelf jag månde för mig sörja,

Sjelf min egen sak bedrifva,

Veta bäst hvad som mig höfves".

Hon fann mannen nog behaglig,

Och försmådde icke Ryssen,

Tog sitt lifstids steg behändigt,

Som ej nånsin tas tillbaka,

Om ej hjertat blir förstelnadt,

Bloden i sitt lopp förisas.

Samma Mari, som i denna sång omtalas, lefde ännu i förlidne sommar på

Tsenaniemi, såsom enka. Hon hade strax efter sitt giftermål öfvergått

till Ryska kyrkan och föröfrigt antagit det här brukliga lefnadssättet,

så att man numera icke ens kunnat ana, att hon härstammade från annat

land och andra seder. Icke litet fägnade det mig, att öfver allt

höra henne berömmas, såsom ett mönster för dugliga värdinnor.

Arbets-kunnigheten hade hon medfört ifrån sin födelsebygd, och har lärt

sig att likna sina grann-qvinnor i snygghet och renlighet. En, med

hvilken jag talte om henne, sade: "Nog lyckas det stundom att gifta sig

väl ifrån Finland, men andra hoppa säkert i en galen tunna". Derpå

uppräknade han åtskilliga andra värdinnor, som voro ifrån Finland och

hvilka han förebrådde att ej kunna vänja sig att lefva snyggt och

renligt i sina hus. Skulle alla lyckas få sig likadan hustru ifrån ert

land, som Kettunen, sade han, så skulle säkert våra egna qvinnor ofta

blifva ogifta.

Såsom nu äfven den nyss anförda öfversättningen, hvilken, lika så

litet, som mången annan, kan återgifva originalets uttryck och behag,

må utvisa, har Kettunen icke saknat synnerligen goda poetiska anlag.

Det var om honom, som några Archangelska bönder för 5 à 6 år sedan

försäkrade, att han skulle sjunga aldraminst i två veckors tid, utan

att behöfva afbryta sången, om ej för att äta och sofva. En annan runa

har jag af honom, den han författat öfver en man, som friade till hans

dotter. Sedan han först beskrifvit mannen och hans ankomst, låter han

honom utföra sitt ärende, hvarpå Kettunen för sin dotter svarar:

"_minun on piika pikkarainen, matalainen mamman alku_", d.ä. liten är

ännu min dotter, allt för kort att blifva moder. Friarens moder,

Natalia, som var med sin son, Ortjo, afskrämdes ej af första afslaget,

utan fortfor att anhålla om Kettunens dotter för sin son, sägande: "_En

paa parkin survojaksi, enkä pehkan pieksiäksi, vienpä vehnätaikinalle,

paksun leivän paltehille, ruuille rukehisille_", d.ä. Bark hon ej

behöfver stampa, mala strån till dåligt stampbröd, hvetmjölsdeg hon

kunde göra, baka stora, tjocka limpor, äta magen matt af rågbröd. När

Kettunen hört detta, beklagar han, att dottren ännu skall vara så ung

och säger: "_Joka korttelin kohottais, vaaksan varrelle lisäisi, sillä

sa'an salpoaisin, tunkisin tuhannet markat_", d.ä. om ett qvarter någon

lade uppå längden för min dotter, hundra marker jag då gåfve, gåfve

till och med fast tusen. När friaren ännu dröjde att förfoga sig, måste

Kettunen slutligen gripa sig an, att ordentligen besvärja honom. Vid

beskrifvelsen om hans ursprung (synty) har han i synnerhet godt

tillfälle att förlöjliga honom, och beklaga måste man den, som får

sådana runor om sig. Till och med alla barn i Vuokkiniemi sjunga nu

denna visa, och Ortjo, som jemte sin moder ännu lefver, är för alltid

på det löjligaste utpekad härigenom.

Likasom Österländska sångare gerna nämna sig sjelfva i sången, så göra

äfven våra naturskalder det ofta. Kettunen slutar nyss omtalta sång med

följande ord: "_Ku on laulun laatinunna, virren pienen veisanunna? Tuo

Kettu kepiä miesi, lyhyt tukka, lysti poika, matatessa maaselällä,

pimiällä pilvisäällä, saet ilmalla isolla_", d.ä. hvem har hopsatt

denna visa, denna korta sång författat? Kettunen den viga mannen,

lustig karl med korta luggen, då han for på landtryggshöjden, i ett

mörkt och töcknigt väder, då det regnade förfärligt. Ännu på sin

dödsbädd tilltalte han sin hustru med runo-vers, sägande: "_Maria

mahoksi jääpi, murehille Ruotsin muori, minun mentyä manalle, matattua

näiltä mailta_", gall Maria snart nu blifver, mor från Finland får nog

sorger, när till manala jag färdats, farit bort från dessa länder.

Några nyare Finska Runo-Författare.

Helsingfors Morgonblad 1832, n:ris 10-12.

Den som gjort någon närmare bekantskap med Finska Litteraturen, har

utan tvifvel fäst sin uppmärksamhet uppå den stora mängd af

naturskalder, som Finland har att framvisa. Jag tror, att man utan

förnärmande af sanningen kan tryggt påstå, att Finland, i förhållande

till sin folkmängd, hyser flere naturskalder än något annat land;

åtminstone flere af förtjenst. För utländningen, som icke känner Finska

nationen, må detta visserligen synas otroligt, det förekommer ju äfven

oss sjelfva besynnerligt. Man skulle tro, att hvarje diktens blomma

borde utdö under vår vinter, att all känsla, allt lif borde förstelna,

likasom vattnet i våra bäckar och sjöar, att fantasien borde söka sig

plats söderut, likasom våra sommarfåglar flygta dit undan Nordens

stränga köld. Erfarenheten visar likväl klart motsatsen, och vi finna

tydligen att lifvet öfverallt är det samma, ehuru det uttrycker sig

under olika former. Den form, hvarunder lifvet uttrycker sig hos det

Finska folket, är företrädesvis allvarsam, men tillika poetisk. Sjelfva

språket röjer detta, äfven i hvardagstal. Allting personifieras hos

Finnen; stenar, berg, skogar, sjöar o.d. blifva lefvande varelser under

talet, må också medgifvas, att tanken icke alltid så noga fäster sig

dervid. Man talar om dessa och dylika sakers hufvud, fötter, rygg, öron

o.s.v., hvilka endast tillkomma lifägande varelser. Denna språkets

poetiska art ger äfven ett prosaiskt föredragande en poetisk färg,

hvilket isynnerhet lätt blir märkbart, då man ordagrannt öfversätter en

Finsk mening uppå ett annat språk. Onekadt måste samma omständighet

mycket bidraga dertill, att i vårt land så många naturskalder uppträdt

och att nya ännu hvarje år uppstå. Knappt finnes någon, äfven mindre

församling, der en märkeligare händelse af brist på skalder skulle

blifva obesjungen. Dock är norra Finland bördigare uppå sådane skalder

än det södra. Orsaken dertill bör efter min tanke icke så mycket sökas

uti någon olik carakter emellan Sydfinnen och dem som bebo landets

nordligare trakter, som icke hellre uti andra omständigheter, som

skilja dem emellan. Sydfinnen boende oftast vid större vägar, nära till

någon stad, der han beqvämligt kan afyttra sina varor och förse sig med

förnödenheter, som han i sitt hem saknar, vänjes att lefva sorglöst och

makligt, uti hvilket lefnadssätt, så mycket det än må efterfikas,

skalden sällan plär trifvas. Nordfinnen deremot omgifven af sina

otaliga sjöar och sina ofantliga skogar, öfver hvilka ingen väg leder,

der han, efter Sydfinnens sed, kunde färdas sofvande uppå lasset, har

ofta flerfaldigt svårare kyrk- och tingsresor än Sydfinnens

stadsfärder. Men egentligen är det genom hans långa stadsresor, som

hans tankekraft utvecklas till större verksamhet. Uppå dem lärer han

sig att känna sederna och lefnadssättet på orter, som äro långt

åtskilda ifrån hans hem, likasom han derunder måste rikta sin dialekts

ordförråd. Allehanda tilldragelser, beträffande antingen honom sjelf

under resan, eller andre som han hört, berättas sedermera troget hemma,

hvarmedelst ämnen tillväxa både för saga och sång. Afven till

boningssättet skilja sig betydligen Nord- och Sydfinnen. Denne, som

bekant är, bor vanligast i större byar, der hvarje ledig stund användes

och tillbringas i sällskap med bygrannar uti stojande nöjen, då deremot

Nordfinnen nästan alltid bor enstaka, der tillfälle ej finnes till

sällskapsnöjen. Uti sin ensamhet, som han är, utan att på flere veckor

träffa någon fremmande, får hans själ ofta en melancholisk stämning,

som oemotståndligt manar honom att utgjuta den i sång. Lägger man till

dessa omständigheter den långa vinternatten med sina symboliska

stjernbilder och det flammande nordskenet, hvilka så mägtigt tala till

menniskans inre, och här, genom den stora contrast de hafva till den

eviga sommardagen och dess glödande sol, ännu djupare ingripa i

medvetande och känsla och onekadt utöfva en stor inflytelse på den

poetiska bildningen, så tror jag mig hafva uppräknat de förnämsta

orsaker till Nordfinnens poetiska öfverlägsenhet. Det vore icke svårt,

att utur sjelfva deras skalde-utgjutelser finna bekräftelse uppå

sanningen häraf. Likasom fordom Väinämöinen och Lemminkäinen företogo

flere äfventyrliga färder till Norden, så kommer skalden ännu ofta till

Lappens ödeskog och vida hafsfjerd; och ofta svalkar sig hans glödande

fantasie uti Rutjas strida fors. Man märker ett omisskänneligt

sträfvande hos honom till det mörka, mystiska pohjala, der den af

Väinämöinen och Ilmarinen uppslagna elden lyser för hans syn. En annan

gång flyger han öfver alla skyar uppå Otavas (Karlavagnens) skuldra och

Seuloinens (Sju-stjernans) nacke och finner förr ingen hvila, än han

kommit igenom alla nio himlarne. Hvad för inflytande det ensamma,

sorgsna lifvet har uppå skalden, röjer sig öfver allt tydligen. Det

sorgsna, melancholiska utgör, så att säga, sjelfva grundtonen i den

Finska poesien, ehuru äfven en annan sida deri är ganska starkt

rådande, nemligen det hemska, mystiska. Qväden af gladare innehåll äro

alltför få i jemförelse med dem, som uttrycka sorgen och melancholien i

dess mångfaldiga rigtningar och skepnader. Också är det i synnerhet i

sednare tider, som glädtigare visor och runor börjat alstras hos

allmogen och runan riktat sig uti mångsidigare syftning. Satiren t.ex.

var fremmande för den äldre runan, men är nu ofta ett älskadt föremål

för de nyare.

Ibland de nyare skalder, som i runans form behandlat växlande ämnen,

intager Paavo Korrhoinen onekadt det främsta rummet. Än sjunger han

enkelt berättande, än är han satirisk, i ordets renaste mening, än

undervisande med naturens egna enkla reglor. En annan gång är han åter

munter, liflig och full af infallen. Några af hans runor beröra

Mythologien; i några efterhärmar han de gamlas syntyrunot (runor, som

behandla tings, isynnerhet sjukdomars ursprung). Paavo Korrhoinen är nu

nära 60 år gammal och bor på Vihtala hemman, på Songarinsaari, i

Rautalampi Socken. Hans kropps constitution är stark af naturen och

ännu mer härdad genom arbete. Af hemmanets namn Vihtala härleder sig

hans på orten allmänt kända benämning af Vihtapaavo, en benämning, den

han sjelf synes hafva godkännt och adopterat, då han sjunger:

Tämä on viisas Vihtapaavo,

Joka runon rustaileepi,

Joka laulun laiteleepi,

Sekä virren veisaileepi.