Mol på en dag säd att ätas,
På den andra säd att säljas,
På den tredje för besparing.
Allt sådant kunde om en Slavänernes gudabild berättas, utan att det
stridde emot tanken, som man derom hyste. Naturligt var, att Bjarmerne,
när de hos Slavänerne påträffade en sådan gudabild, frågade hvad den
hette. Derpå svarades lika naturligt, att den var _sam bokh_, som
ordagrannt öfversatt betyder: _sjelfva guden, guden sjelf, öfverguden_.
Af namnet _sam bokh_ kunde finska uttalet ej få annat, än sitt _Sampo_,
som sålunda alltförväl kunde blifva en stående benämning för Bjarmernes
Jumalabild. -- Att nu tillägga något mera är öfverflödigt, helst jag
ernår framdeles i Mehil. vidlyftigare orda om saken och förklara ej
mindre, huru _Sampo_ kunde få epithetet _kirjokansi_ (med brokiga
locket), än huru det i sjelfva verket ej har något oförklarligt, att
andra finska folkstammar ville borttaga Sampo ifrån Bjarmerne, jemte
annat, som med saken kan äga sammanhang.
Tre ord om och ur finska fornsången.
Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning. November 1858.
Föredrag hållet af Elias Lönnrot d. 23 oktober 1858 vid en af de
litterära soaréer, hvilka föranstaltades till förmån för studenternas
byggnadsfond.
Första ordet.
Folket är samladt till ett gästabud, må vi antaga, att det som bäst är
på en bröllopsfest i Karelen: Bröllopsstugan är der uppfylld med gäster
från när och fjerran, både unga och gamla, både fattiga och rika, ty
runon nämner uttryckligen, att de fattiga, blinda, lytta och lama
skulle bjudas jemte de bättre lottade, en sak, hvari vår tid kunde taga
forntiden till förebild. Vi känna ej så noga de föregående
lustbarheterna under dagen, och äfven om vi kände dem, skulle de
kanhända ej få något lämpligt rum i vår framställning. Dagen har nu
redan lidit långt på aftonen, det är en kylig höstqväll, ute är det
kolmörkt, men i den öppna, rymliga spiseln brinner en frisk brasa, som
kringsprider sitt sken, upplyser och värmer hela stugan. På det långa
bordet se vi ännu flera slags anrättningar, efter den för några timmar
sedan intagna qvälls-varden, bland hvilka flera väldiga stop med tvenne
öron eller handtag, fyllda med skummande öl, i synnerhet utmärka sig.
De långa väggfasta bänkarne äro fullradade med sittande personer och på
golfvet stå andra i så täta grupper, att vi verkligen hafva svårt att
tränga oss igenom.
Vi måste nu dock bemöda oss och försöka komma fram dit till
gafvelbänken, ty der förehafves säkert något vigtigt, efter folket så
uppmärksamt lyssnande vändt sina ögon åt det hållet. Hvad kan det då
vara, som så drar uppmärksamheten åt sig? Tvenne af ortens förnämsta
sångare hafva ställt sig der och hållande hvarandra i handen framsjunga
de sina runor, i det de med hufvudets gungande rörelser utmärka takten.
Betrakta vi nu närmare, huru det dervid tillgår, så finna vi, att den
ena af dem, sångarkungen, i långsamt afmätta takter allena framsjunger
den första hälften af hvarje ny runovers, och att hans adjoint först
senare instämmer. Hvarföre sjunger han ej med genast från början? Det
kommer säkert deraf, att han i början ej känner de ord, hans hufvudman
utgrundat för versens innehåll, och af tomt ljud anser han en sång, som
mäter sitt egentliga eller rättare enda värde af innehållet, ej hafva
någon vinning. Derföre väntar han tålmodigt, och infaller ej med sin
röst, förrän hufvudmannen kommit till versens tredje takt, då han af de
föregående orden ganska lätt kan sluta till de efterföljande. För att
godtgöra hufvudmannen för det denna i början fått sjunga ensam är det
nu ganska billigt, att äfven medhjelparen i sin tur sjunger något utan
hufvudmannens deltagande, och det gör han, då han allena omsjunger
densamma versstrofen, hvarunder han derjemte lemnar den andra tid till
att tänka på nya ord för den följande. Så fortgår det sedan långt in på
natten ja kanske ända till följande morgonen. Men vi få ej förtycka
det, om sångarena derunder någongång skulle ombyta sina roller eller
ock helt nya uppträda i deras ställe, ty äfven
Stolta springarn måste hvila,
När en längre tid han sprungit,
Lians hårda stål förslöas,
När en dag det rörts på ängen.
Lågan flämtar matt omsider,
När hon brunnit långa natten,
Vattnet som i forsen brusat,
Söker lugn i elfvens sköte.
Andra ordet.
I det föregående hafva vi kastat en blick i den verkstad, hvarest våra
fornsånger till en betydlig del förfärdigats. Att många andra
verkstäder för sången derjemte funnos må jag här blott i förbigående
nämna. Så t.ex. uppstod en del af de lyriska sångerna hellre i
ensamhet, såsom ett af sorg och bekymmer nedtryckt sinnes ljudliga
utgjutelser. Flickan som befarar, att andra menniskor blott skulle göra
sig lustiga öfver hennes djupa hemlighetsfulla sorger, besluter att gå
i skogen och der i ensamhet fritt utsjunga sitt hjertas bekymmer för
skogens träd och luftens foglar, dem hon föreställer sig skola bättre
begripa henne och visa henne mer deltagande, än hon hos menniskorna
hoppades finna. En annan åter förebrående sig sin fordna barnsliga
enfald att för betalning hafva lärt sig en hop visor af en
kringvandrande gumma, säger förtrytsamt:
Hör nu gumma hvad jag säger!
Återgif mig mina skänker,
Tag tillbaka dina visor;
Sånger får jag nog af sorgen,
Af bekymret långa visor,
Ord af oron i mitt hjerta,
Tankar af en evig saknad.
Men vi må återvända till våra sångare i bröllopsstugan. Hvad kan det
vara, som de sjunga, hvilket så fängslar uppmärksamheten hos de
kringstående? Att det ej är den entoniga runomelodin som så intager
dem, det kunna vi taga för afgjordt. Vi skola derföre närmare lyssna
till orden och finna, att det denna gång ej är någonting mindre än
jordens och himmelens skapelse, d.v.s. en hel kosmogoni, hvarom sången
förtäljer. Men hvad kunde mennskor utan någon egentlig lärdom och
bildning, sådana som de dåförtiden voro, veta derom? Man skulle tro,
att de ej visste ens, hvad med kosmogoni förstås. Namnet kände de
visserligen lika litet, som äfven Moses torde hafva känt det, men i
saken, som dermed betecknas, voro de ungefär lika kloka, som vi något
årtusende efter dem, dock med den skillnad, att de om verldens ursprung
hade en enda berättelse, hvilken de trodde, då vi derom hafva
dussintals hypoteser, den ena lika trovärdig som den andra. För att med
detta mitt yttrande ej gifva någon anstöt, lärer det höra till saken
att nämna, det jag alldeles icke räknar skriftens skapelsehistoria till
dessa hypoteser, och en verklig lycka för mig anser jag eljest det vara
att vid detta tillfälle kunna lemna dem i deras värde, i det jag endast
på sin höjd må nämna, att de sinsemellan ofta äro lika eniga, som eld
och vatten, de elementer, hvarifrån de förnämsta af dem utgått.
Men hvad var det då våra förfäder eller fornfinnarne lärde om alltings
skapelse? Deras lära derom var i korthet följande: På den allsmäktiga
gudens önskan framföddes luften af intet, eller af sig sjelf såsom
sången uttrycker det. Luften framalstrade sedan vattnet och vidare
föddes henne en dotter, hvilken efter att länge hafva lefvat i det
rymliga barndomshemmet slutligen ledsnade vid sin eviga ensamhet och
såg sig om efter ett föremål för hjertats oförstådda längtan.
Tiden blef för henne långsam,
Underlig hon fann sin lefnad,
När hon alltid var så ensam,
Lefde sina dar som flicka.
Men hvar finna ett sådant föremål för sin längtan, då i allt, som hon
såg utom hemmet, ej fanns annat än samma vatten i dag som i går och i
förgår, i år, som i fjol och året förut. På måfå beslöt hon dock att
stiga ned till detta evigt enahanda vattnet. Kommen dit gjorde hon der
bekantskap med en kringresande högboren person, vinden eller zefiren,
såsom han i sina poetiska bref till henne lärer hafva undertecknat sig.
Snart firade de sitt bröllop och det är att förmoda, det vinden,
oaktadt sin kända ostadighet, åtminstone tidtals måtte hafva uppehållit
sig hos sin trogna maka, ehuru sången ej vet derom någonting att
förtälja. Om luftdottren Ilmatar säges deremot uttryckligen, att hon
vaggade hela 700 år kring på det öppna, strandlösa hafvet.
Någon sol, måne eller stjernor funnos då ännu icke. Kom så slutligen en
stor fogel, och nedlade sina ägg på Ilmatars knä. Äggen rullade i
vattnet, från hvilket under tidernas längd några hårdare ämnen redan
hunnit afsätta sig till något slags botten. Mot den sönderkrossades
äggen och ur dem framkommo sedan underbara ungar, som flögo upp ur
vattnet och ställde sig som sol, måne och stjernor på himmelen.
Sedan genom solens framträdande på fästet möjlighet beredts för allt
slags lif och vextlighet, frambragte hafsmodern fastlandet, på hvilket
efter hand flere slags vexter uppstodo, och sist födde hon efter en
längre tids förlopp Wäinämöinen. De åtskilliga berättelser, som sången
bevarat om särskilda djurs, vexters och mineraliers ursprung,
kan jag här förbigå, men det kan jag icke lemna oanmärkt, att mig
förekommer, som skulle denna fornfinska kosmogoni hafva långt flera
beröringspunkter med den i skriften uppenbarade, än många andra af
senare datum det hafva.
Med naturens dotter i luften, med vinden och med stora fogeln kunde
ursprungligen hafva betecknats Guds skapande kraft vid olika tider och
tillfällen, om ock medgifvas måste, att fornfinnarne tidigt
föreställde sig gudomen under en till oändlighet sträckt mångfald af
personligheter. Sålunda skapade Gud enligt den finska mythen först
luften, sedan vattnet, derpå himlahvalfvet med solen, månen och
stjernorna, så jorden med alla slags djur, vexter och andra ting, samt
sist menniskan.
Jag nämnde nyss om den finska mythens mångfaldiga gudomspersonligheter.
Ytterst subordinerade de alla under öfverguden Ukko, men äfven i
förhållande till hvarandra hade några af dem en större, andra en mindre
krets för sin verksamhet. Jag bör med ett exempel närmare upplysa detta
förhållande och i och med detsamma om ej annat så antyda, huru långt
folktron gick i föreställningen om sådana små gudomspersonligheter.
Mången kunde tro, att om man ock icke velat anförtro en hel skog t.ex.
en god timmer- eller stockskog i en enda vårdande gudoms händer, det
dock bort vara nog om hvarje särskildt trädslag hade en skyddsande. Så
var det dock emellertid icke. Först hade väl skogen sin skyddsande, men
man föreställde sig, att han omöjligen kunde sträcka sin uppmärksamhet
till alla enskildheterna i skogen. Derföre fick sedan hvarje trädslag
sin särskilda vårdare. Men äfven dessa kunde icke hinna med att
tillbörligen sköta hvarje särskildt träd, som hörde till samma slag,
hvarföre det var nödvändigt att anställa en dylik personlighet för
hvarje trädindividuum. Det stannade sedan icke ens dervid, hvarje
särskild del af trädet måste åter hafva sin skyddsande, roten, stammen,
kronan, grenarne, qvistarne, barken, veden, märgen m.m. sina särskilda
vårdare, allt i den mon några särskildheter förefunnos, och på sådana
blef det ej så lätt slut, då t.ex. på hvarje löf kunde åtskiljas dess
bas, spets, sidor, ådror, gröna färg m.m. hvilka följaktligen också
hade sina egna skyddsandar.
Men jag må icke längre uppehålla mig vid denna gudomliga forststat. Jag
kan lemna den så mycket hellre, som erkännas måste, att den icke gerna
kan lämpa sig till förebild för den menskliga, först och främst icke
derföre, att hela menskligheten icke skulle räcka till för en så
småaktigt genomförd skogsvård, och för det andra derföre, att densamma
oaktadt sin stora fullkomlighet dock icke visat några särdeles goda
frukter, ty våra skogar hafva oaktadt en sådan noggrann vård under
tidernas längd allt mer och mer aftagit. Mot denna senare omständighet
kunde dock möjligtvis invändas, att denna förfädrens skogsinstitution
redan för 700 år sedan upphäfdes af Erik den Helige och Biskop Henrik,
och att skogarnes aftagande alltså ej bör tillskrifvas den, en
invändning, som jag för denna gång ej upptar till besvarande,
ty jag skulle sålunda aldrig återhinna till våra sångare i
bröllopsstugan. Vi måste nemligen ännu vidare lyssna till deras sång
och dess ämne i närvarande stund. Sången har, sedan vi nyss lemnade
den, hunnit ett godt stycke framåt. Den har derunder sysselsatt sig med
Wäinämöinens och Joukahainens strider, berättat om Lemminkäinens färd
till Saari och om hans bedrifter derstädes jemte flera andra saker. Men
jag vill ej försöka att ens flyktigt uppehålla mig vid de särskilta
ämnen, som under tiden utgjort sångens föremål, utan i stället uppfånga
den på stället, der den nu befinner sig.
Tredje ordet.
Sångarena sysselsätta sig om bäst med det märkvärdiga _sampo_.
Betydelsen af detta ord har under tidernas längd gått så helt och
hållat förlorad, att man för närvarande ej känner, hvad dermed i
forntiden betecknats. Man har gissat än på ett än på ett annat.
Sålänge man ej kände mer än några lösa fragmenter af de märkvärdiga
sampo-runorna, var det ganska ursäktligt, om man trodde sampo vara ett
eget slags musikaliskt instrument, helst den förklaringen af ordet hade
lemnats af någon runosångare, som sjelf lika litet förstod ordet, som
den, hvilken tillfrågat honom derom. Med denna betydelse bevaras ordet
i Kallios vackra af djup hemlängtan genomandade poem, benämndt _Oma
maa_, der det hithörande stället lyder:
Kun minä muistan sen yön, jona rakkahat rantani heitin,
Nousevat silmihini vieläki viljavat veet;
Ei mene mielestäin nuo Pohjolan tunturit joilla
Lassa ma kuuntelin, kuin sampo ja kantele soi.
Den omständigheten, att sampo i fornsångerna städse beskrifves vara
försedd med lock, kunde så mycket lättare föranleda detta missförstånd
och göra det nästan liktydigt med kantele, hvilket äfven hade sitt
lock, såsom dess resonansbotten ännu allmänt kallas.
I samma mon nya sånger om sampo upptäcktes, måste denna dess förmodade
betydelse af strängaspel ge vika. Den derpå närmaste förklaringen ville
göra sampo till en qvarn. Sjelfva dess namn vore ej annat än en högst
vanlig förvrängning af det skandinaviska och germaniska ordet _Stamp,
Stampfe_, hvilket också fordomdags haft betydelsen af qvarn. Härmed
öfverensstämde hvad Ilmarinen efter sin återkomst från Pohjola anför om
sampo sägande:
Redan mal det nya sampo,
Sampo med det granna locket,
Mal en lår på morgonstunden,
En lår till förbrukning hemma,
Och en annan till försäljning,
Till besparing tredje låren.
Och äfven kunde med föreställningen af en vattenqvarn förlikas, hvad på
ett annat ställe säges om sampo,
Att dess rötter voro fästa
Nio famnar djupt i jorden,
En i sjelfva fasta marken,
Invid vattnets rand den andra,
Tredje roten in i berget.
Härvid torde mången invända, att om sampo ej varit annat,
än en enkel qvarn, skulle den icke kunnat väcka ett så stort uppseende
i forntiden. Denna invändning vore dock till en stor del undanröjd, om
man blott besinnade, att före uppfinningen af vattenqvarnar sädens
sönderkrossning först i mortlar och senare medelst handqvarnar var ett
af qvinnfolkets tyngsta göromål. Fullt berättigad till sångens hågkomst
kunde derföre den vara, som först uppfann något medel till halfva
mensklighetens befrielse från det alldagliga tunga arbetet, och att
sången ej skulle spara sitt loford äfven för det uppfunna medlet är
någonting helt naturligt.
För sampos betydelse af qvarn talar ännu den omständigheten, att i den
skandinaviska sången omtalas någon dylik qvarn, som mol fred, lycka och
rikedom.
Många svårigheter uppställa sig dock mot denna betydelse af sampo. En
qvarn kunde ej delas med folk, som bodde tre dagsresor aflägset, och
dock föreslår Wäinämöinen först Pohjolas värdinna, att de skulle i godo
dela sampo sinsemellan. Icke heller borde den kunna flyttas från sitt
ställe, hvilket Pohjolas värdinna dock gjorde, när hon bortförde och
inneslöt sampo i ett väl tillbommadt stenhus eller såsom sången
uttrycker sig i ett hälleberg bakom nio lås. Samma flyttning undergick
sampo, när den sedan af Kalevalafolket bortfördes derifrån. Svårt är
det derjemte att förklara, huru allt slags lycka, makt och rikedom
skulle bero af en qvarn, äfvensom, hvarföre Ilmarinen ej kunde bygga en
dylik för Kalevalafolket. Också synes det, som hade de, hvilka ansett
sampo för en qvarn, låtit förleda sig deraf, att i sången nämnes om
dess malande, ehuru det motsvarande finska ordet alltförväl kan i
figurlig mening sägas äfven om andra ting, hvilka jemnt och
oupphörligen inbringa något i likhet med qvarnen, ungefär så som man i
svenskan stundom liknar dylika saker än vid en mjölkko, än vid en åker.
Med afseende på denna sampos egenskap liknas den ock på ett annat
ställe vid en ria.
När således betydelsen af qvarn ej särdeles passade för sampo, uppsökte
man andra förklaringar. Man erinrade sig Bjarmernas vidt beryktade
_jumala_-bild och ansåg just Pohjolafolket hafva utgjort den gren af
Bjarmerna, som var i den dyrbara besittningen af samma bild. Det var
naturligt, att allt det välstånd, all den rikedom, som förefanns i
Pohjola, skulle af grannarne, som voro mindre vällottade, tillskrifvas
denna gudabild, och att man derom i bildlikt talesätt kunde säga, att
den _både plöjde och sådde, skänkte alltslags vext och gröda, gaf dt
folket evig lycka_.
Om namnet stannade man ej heller i förlägenhet. Pohjolafolket skulle
hos sina grannar, Ryssarne, fått första kunskapen om den förmodade
gudabilden. På sina färder i Ryssarnes land skulle Pohjolafolket
påträffat en gudabild och fått derom den upplysning, att den var
upphofvet till hela ortens lycka och välstånd och att den var
sam bokh, hvilka ryska ord på svenska betyda _gud sjelf_. En dylik
gudabild skulle Pohjola sedan hafva förskaffat sig och kallat den efter
de nyssnämnda ryska orden _sampo_, hvilket namn, sedan man lärt sig
känna dess betydelse, lätt förvandlats till eller brukats jemte jumala.
Man ser lätt, att denna förklaring ej är annat än en hypotes och såsom
sådan må den förvara sitt rum bland de andra.
Den fjerde förklaringen, att med sampo betecknats ett handelsfartyg, må
jag också endast i förbigående nämna. Den mötes af så många
svårigheter, att den som framkommit dermed sjelf också må utreda den.
Eljest har den så litet för sig, att den knappt kan komma i någon
beräkning.
Då Castrén för 10 år tillbaka vistades hos Buräterna söder om Baikal
sjön och besökte deras öfversteprest Chamba Lama, hade denne bland
buddhaiska tempel i Tibet, om hvilka han berättat, nämnt äfven templet
_sampo_ med 2,500 prester. Om namnets betydelse har man gifvit den
upplysning, att sampo, såsom ordet af Buräterna uttaltes, i tibetanska
språket ljuder _sang fu_ och betyder hemlig källa. Enligt Castréns
åsikt hänför sig sampo ej till något verkligt existerande föremål, utan
är och förblir en talisman för all slags timlig lycka, hvilket dock
icke skulle hindra, att föreställningen derom blifvit lånad af något i
verkligheten existerande föremål och ett sådant kunde väl ett tempel
med största fog antagas vara. Den i fornsångerna ofta förekommande
uppgift, att sampo hade ett brokigt lock, kunde äfven hafva sin
tillämpning på templets tak. Till följd deraf skulle den hypotesen
ligga nära för handen, att Kalevala-sångens sampo varit en kyrka,
nemligen det i Islands sagor frejdade _jumala_-templet.
Det var nu den femte förklaringen öfver sampo, och en sjette får jag
straxt nämna. Under uppsamlandet af runor till Kalevala underlät jag ej
gerna att på skilda orter och hos särskilta sångare fråga om någon af
dem kunde lemna upplysning om, hvad sampo varit. Vanligtvis kunde man
det ej, eller och gaf man sådana upplysningar, om hvilka genast kunde
sägas, att de voro tagna ur luften. En gammal sångare ville dock tro,
att med sampo betecknats hela det landet, som Finnarnes förfäder
eröfrat, sedan de af fienden blifvit bortdrifna från sina förra
boningsplatser. Endast om hela landet, tyckte han, kunde det sägas:
"der är plöjning, der är såning, der är vext och allslags gröda, der
just der en evig lycka".
Der då kunde månen lysa,
Solen skänka fröjd och lycka
Öfver Suomis vida bygder,
Öfver Suomis sköna trakter.
Likaså kunde enligt hans mening det endast vara fråga om landet, när
Wäinämöinen föreslog att dela sampo med Pohjola värdinnan, äfvensom
sedan, när den senare efter förlusten deraf klagade: "slut det är nu
med mitt välde, all min fordna makt är borta". Med sampos brokigt
granna lock skulle betecknas himmelen med dess stjemor, och medgifvas
måste, att himmelen äfven eljest emellanåt föreställdes såsom jordens
lock. Genom okunniga runosångare, som icke mera vetat sampos
ursprungliga betydelse, hade sedermera kunnat inflyta i beskrifningen
om sampo åtskilligt sådant, som ej rätt väl lät säga sig om jorden, men
derpå finge man ej sätta någon särdeles vigt. Sådan var nu den sjette
förklaringen.
Man säger i ett gammalt ordspråk, att tre ting äro alltid goda, och jag
vill visst ej invända något deremot. Emellertid är äfven sjutalet
något, som menniskorna i alla tider betraktat med nästan superstitiös
vördnad. Om ej för annat, så för att nu uppbringa förklaringarne öfver
sampo till detta heliga sjutal, får jag väl till slut våga mig fram med
en alldeles ny.
Mången af de närvarande har säkert i 1852 års Litteraturblad läst en
snillrikt utförd allegorisk uttydning af Wäinämöinens resa till Antero
Wipuinen. Mig förekommer, som skulle äfven sampomythen tillåta ja
nästan påkalla en allegorisk utläggning. Efter en sådan uttydning
skulle med sampo hafva betecknats eller rättare förebildats
menniskoslägtets då upphunna bildning och kultur. Den var väl då ännu
mycket bristfälligare än i dag, men samma tro eller rättare inbillning,
som det närvarande slägtet har om sin tids företräde i nämnde
hänseende, hade menniskorna, som då lefde, äfven om sin tid; ty hvarje
tid och hvarje folk, som framgår på bildningens bana, mäter sitt
tillstånd efter den förflutna tiden, i jemförelse med hvilken man
finner sig stå åtminstone några trappor högre; huru högt stegen går och
hvar den slutas, kan man ej se, knappt ana.
Den sanna och verkliga bildningens egna företräde i alla tider så hos
individer som hos folket i dess helhet har varit och är att lyckliggöra
sina innehafvare äfven i lekamligt hänseende. Om den, mer än om något
annat, kan med fullt skäl sägas, att den både sår och plöjer, gifver
vext och all slags gröda, skänker en beständig välgång, och att den
frammalar både mjöl, salt och annan rikedom, såsom sampo gjorde. Bättre
än en qvarn eller annat redskap kunde den äfven tillåta delning, såsom
Wäinämöinen först föreslog. Äfven om dess rötter kan man med fog säga,
att de trängt djupt ned, såsom sången om sampos rötter vet förtälja.
Dess slutliga borttagande från Pohjola kunde hänsyfta på den tid, då
Kalevalafolket kom att stå i bildning jemhögt med Pohjola. Då kunde
Pohjola värdinnan enligt sångens ord se, att hennes välde aftog, hennes
namn och rykte fallit.
Den stora betydelse hafvet eller sjökommunikationerna i alla tider haft
i afseende på kulturens utbredande skulle sången ej heller hafva
förbisett, utan tvärtom varit nästan för frikostig mot hafvet, då den
tilldelt detsamma de bästa bitarne af sampo.
Hvarför ej i detta lifvet,
Ej så länge solen lyser,
Hafvet saknar makt och håfvor,
Hafvets gud fördolda skatter.
Hafvet återgaf dock en betydlig del af dessa sina håfvor, låtande dem
kastas af vågorna på Kalevalas strand, hvarifrån de uppbergades till
ett frö för landets lycka, till välsignelse för Suomi.
Med fasthållande af denna allegoriska betydelse för sampo kunde äfven
Wäinämöinens profetiska ord, när han beslöt att lemna Suomi, låta bäst
förklara sig. Hans sista afskedsord voro:
Låt en tid i fred försvinna,
Dagar gå och andra komma,
Då behöfver man mig åter,
Saknar mig och väntar, att jag
Skall en annan sampo bringa,
Ställa till ett spel ånyo,
Föra fram en annan måne,
Återställa gömda solen,
När ej sol, ej måne finnes,
Då all lifvets fröjd är borta.
Dessa voro Wäinämöinens afskedsord, hvilka jag anfört ej allenast med
afseende på sampo, utan lika mycket derföre, att de ingifvit folket,
der Kalevalarunorna ännu sjungas, den öfvertygelse, att Wäinämöinen
ännu en gång lifslefvande skall återkomma och bringa all möjlig
lycksalighet åt detsamma. Det kan ej skada, att folket hyser en sådan
öfvertygelse eller rättare ett sådant hopp, åtminstone skall ingen
kunna säga, att dess tillstånd då är hopplöst.
Hvad som dock mäst talar för denna allegoriska uppfattning af sampos
betydelse och som egentligen först bragte mig på den tanken att
uppsöka en sådan förklaring, är sampos första uppkomst. Likasom
menskligheten först då, när hon redan genomlefvat åtskilliga lägre
utvecklingsstadier, kunnat ernå en högre kultur, så finner man till sin
öfverraskning, att äfven sampo frambragts af ämnen, hvilka man kan anse
såsom representanter af dessa föregående lägre utvecklingsperioder.
Folken i sitt råa tillstånd lefde först af jagtens yrke; fisket
tillhörde det derpå närmast följande stadiet. Sedan kom boskapsskötsel
och sist åkerbruk.