Finska Läkare-sällskapets Handlingar 1842.
Lönnrots i noten omnämnda gradualafhandling, utgörande endast
14 sidor liten 8:o, föregås af ett så lydande förord:
Följande Beskrifning af finnarnes magiska medicin är ett utdrag ifrån
en större afhandling, som jag i detta ämne sammanskrifvit och först
ämnade utgifva. Att jag sedermera ändrade denna föresats härrörde af
följande omständigheter: först medgaf icke tiden, att så fullständigt,
som sig bordt och jag önskat, utarbeta detta ämne och för det andra
blef jag allt mer och mer, ju längre jag sysselsatte mig med arbetet,
öfvertygad derom, att ämnet egentligen borde afhandlas i sammanhang med
läran om magien i allmänhet och den finska magien i synnerhet. Derföre
ansåg jag vara rådligast, att nu till en början lemna endast detta
korta utdrag.
Jag har anfört här hvad jag genom flerårigt umgänge med allmogen på
åtskilliga orter i Finland och ifrån de bekanta folkrunorna funnit till
saken hörande. Dessutom har jag begagnat Porthans _Diss. de Poësi
Fennica_, Aboæ 1766-1788 och densammas _Diss. de Fama Magiæ Fennis
Atributæ_, Aboæ 1789, Lencqvists _Diss. de Superstitione Veterum
Fennorum_, Aboæ 1782, och Gananders _Mythologia Fennica_, Åbo 1789,
jemte dervid af Adjuncten von Becker gjorda Anteckningar (M:scr.).
Det förefaller troligt att den i Finska Läkaresällskapets Handlingar
tryckta afhandlingen till allt väsentligt öfverensstämmer med denna
redan 1832 omnämnda, riktad med rön, af hvilka en del återfinnas i
dagboksanteckningar från de mellanliggande åren.
Menniskan var i begynnelsen närmare förenad med Gud än sedermera, då
årtusenden aflägsnat henne ifrån detta sitt ursprung. Den omedelbart
ifrån Guds allvetenhet härstammande, i henne nedlagda kunskapen, eller
fröet till kunskap, varande ifrån början någonting helt, har under sin
utveckling till kunskapens träd förlorat sig i mångfalldiga grenar.
Kunskapen har väl derigenom, i stället att först hafva varit en,
blifvit mångfalldig, men har i och med detsamma aflägsnats ifrån sitt
ursprung, lika som en gren, ju mera den växer, i samma mon aflägsnas
ifrån stammen. Men icke utgrenar sig stammen endast åt höjden, en
mångfalldigt slingrande utgrening går derjemte åt en motsatt rigtning,
åt djupet. Lika så kunskapen: ifrån det ursprungliga har den hos
menniskan tagit tvenne motsatta rigtningar, den ena åt höjden,
kunskapens dagsida, den andra åt djupet, kunskapens nattsida. Dessa
hvarannan motsatta sidor eller hälfter (poler) utgöra den menskliga
kunskapssferen i dess helhet, och ensidig är all kunskap, som utgår
endast ifrån den ena af dessa två sidor. -- Till nattsidan af
kunskaperne räkna vi alla genom aningar, ingifvelser, drömmar,
visioner, erhållna föreställningar, då deremot regionerne uti
kunskapens dagsida äro sinligheten, förståndet och förnuftet; och begge
hafva de i och för sig en lika positiv betydelse.
Oriktigt har man derföre alltförmycket nedsatt nattsidans innehåll och
ansett t.ex. drömmarne, i afseende på kunskapen, stå ungefär i samma
förhållande till dagsidan, tankarne under det vakna tillståndet, som
månens ljus har till solens. Drömmarne äro icke något återsken eller
någon reminiscenz af tankarne, ej heller sysselsätter sig sinligheten
af endast vana under sömnen. De äro lika primitiva som tankarne
sjelfva, och med samma skäl, som man påstår, att drömmarne äro en
reminiscenz af tankarne under det vakna tillståndet, kunde man yrka
motsatsen. Likasom sömnen är för lifvet en lika vigtig sak som vaka, så
äro drömmarne för kunskapen lika betydelsefulla som tankarne. Ingen
åtskillnad till rangen äger således rum emellan kunskapens dag- och
nattsida. Då likväl dessa begge stå uti vexelförhållande till
hvarandra, så kan, likasom i andra sådana förhållanden, äfven i detta,
den ena hälften eller sidan blifva rådande uppå den andras bekostnad.
Forntiden hämtade ofta sina djupaste kunskaper ifrån nattsidan, uti
drömmarne, och samma förhållande äger ännu i denna dag rum hos obildade
menniskor. Men vanligtvis har dagsidan varit den öfvervägande och på
ett egoistiskt sätt förklarat sig för sjelfherrskarinna. Sin
tvillingssyster, nattsidan, har hon dels icke erkänt eller, om hon
någon gång kunnat förmås dertill, så förhäfver hon sig öfver den
frikostiga utstyrsel, som hon efter sin inbillning lemnat den
förskjutna, en frikostighet, förutan hvilken denna ej kunde ega
bestånd. Men sin älsklingsson, förnuftet, upphöjer hon på
herrskare-thronen, der denne i sin inbillade höghet förnöter tiden
med att förgapa sig i sig sjelf och anställa vidlyftiga reflexioner
öfver sin både höjd, bredd och tjocklek.
Så har kunskapens dagsida egenmäktigt upphöjt sig och derigenom
aflägsnats ifrån sitt upphof, den ursprungliga kunskapen. Menniskan
fortsätter ännu ett syndafall, då hon tror sig genom frukten af
kunskapens träd, genom det speculerande förnuftet, blifva såsom Gud
allvetande; men i stället att derigenom komma Gud närmare, aflägsnas
hon endast, lik våra första föräldrar, ifrån Honom. Den ursprungliga,
ifrån Gud omedelbart utgående kunskapen förekommer numera sällan,
kanske aldrig, ren och ostörd hos menniskan, emedan de omständigheter,
hvilka gynna den, så sällan inträffa. Dessa äro för öfrigt ganska
olika. Antingen äger ett sådant förhållande rum emellan de hälfter
eller sidor, hvaruti denna kunskap afsöndrat sig, att ingendera af dem
vunnit för stark öfvervigt, då de båda äro i det ursprungligas
grannskap; eller framkallas af den enas för starka öfvervigt en
starkare motsträfvan hos den andra, hvarigenom begge motsatserna
försvagas i det de bekämpa hvarandra. Under begge dessa förhållanden
åter-framträder det ursprungliga, ehuru mer eller mindre stördt af dess
sönderfallne hälfter, differenserna. Det förra förhållandet återfinnes
hos menniskor, de der ännu ej alltförmycket aflägsnat sig ifrån
naturtillståndet, det sednare träffas hos menniskor, hvilka uteslutande
och längre riktat sin uppmärksamhet förnämligast åt kunskapens dagsida.
Men ännu framträder det ursprungliga dagligen, då under kunskapens
periodiska lif den ena sidan öfvergår till den andra, då kunskapen,
efter att hafva fulländat sin nattliga bana, åter upphöjer sig till den
dagliga hälften af sin eviga cirkelgång, äfvensom då han, efter
genomlöpandet af denna, ånyo sänker sig till den nattliga. Vid dessa
öfvergångspunkter inträffar, hvad poeten säger om ljusets och mörkrets
beröring:
"Det är ej dag, det är ej natt,
Det väger mellan båda."
Detta vägande är en afbild af det ursprungliga, och ju närmare den
uppgående tiden är till denna öfvergångspunkt, dess mindre är
åtskillnaden emellan de motsatta sidorna. Så står solen om morgonen och
aftonen vid horisonten tydligast för vårt öga, men vid middagsstunden
se vi endast strålarne af henne.
Uti denna dag- och nattsidans närhet och beröring med hvarandra bör
Magiens i allmänhet och således äfven den medicinska magiens första
ursprung sökas. Magien, såsom kunskap betraktad, är ingenting annat än
den ursprungliga kunskapen sjelf hos menniskan, såsom objectiv
uppfattad af kunskapens dagsida. Det var den ursprungliga kunskapen som
påminde de första menniskorna om det förhållande, uti hvilket deras lif
stod till de öfriga lifsföreteelserna och till urlifvet sjelft, hvars
uppenbarelseformer desse äro. Hade detta förhållande någongång afvikit
ifrån den för detsamma utstakade normen, så visste de genom den
ursprungliga kunskapens ledning, huru det normala kunde återställas.
Sedermera begynte den härledda, ifrån den ursprungliga sönderdelade
kunskapen att reflectera öfver det förfarande, som dervid ägde rum,
upptecknade till minnes de särskilda methoder, hvarigenom sjukdomen
blifvit aflägsnad och helsan återställd, vidtog ex analogia andra och
gjorde allahanda rön. Detta ledde till erfarenhets-medicinen
(förstånds- eller förnuftsmedicinen, hur man vill benämna
den). Ju längre detta fortsattes och ju mera överensstämmande
erfarenhets-medicinen var med den kunskapssida, som hos menniskan
blifvit rådande, med förståndet och förnuftet, dess större betydelse
ernådde densamma. Den ursprungliga magiska medicinen deremot aftog i
vigt och betydelse ju mera den blef vanställd med allehanda fremmande
tillsatser; slutligen misskändes den aldeles och bannlystes. Nu hade
erfarenhets-medicinen tillgripit sig det materiella, som af den
ursprungliga magien till helsans återställande blifvit användt, och
förklarat det för sin tillhörighet. Hvad hon åter icke kunnat gripa och
följaktligen ej heller begripa, det psychiska, det förkastade hon; och
förkastade icke endast, utan förnekade det helt och hållet, för att
dymedelst, sedan den andra blifvit beröfvad allt, göra sig till
sjelfherrskarinna. Man åtskilde sålunda från hvarannan det materiella
och ideella (somatiska och psychiska), så att man icke mer visste huru
de kunde förenas. I stället att utgå ifrån det båda förenande
fundamentala, hvaraf de blott äro olika yttringar, uppfattade man just
dessa yttringar såsom det gifna och byggde uppå dem. Bryggan som skulle
förena dem lyckades väl något stycke ifrån stränderna, men hvad som
öfversteg ett visst djup, ramlade efterhand. Att det materiella kunde
verka uppå det materiella, medgaf man och nekade ej heller det
materiellas inverkan uppå det psychiska, om man också icke kunde rätt
förstå, huru dervid tillgick, men motsatsen, då den, efter den
ensidighet hvarifrån man utgick, var obegriplig, förklarades för en
orimlighet. Man förbisåg i allmänhet, att samma inflytelse, som det
materiella har uppå det materiella, har det psychiska uppå det
psychiska, och såsom det materiella utöfvar en secundär inflytelse uppå
det psychiska, så utöfvar ock det psychiska en secundär inflytelse uppå
det materiella.
Sedan nu erfarenhets-medicinen, genom tillgripande af den ursprungliga
magiens materiella sida, åstadkommit en söndring deruti, uppkom af
densamma en härledd magie, som, gående ut på helsans återställande,
råkade i opposition med erfarenhets-medicinen. Det är denna härledda
magiska medicin (hvartill äfven Animal-magnetismen hörer), som man
sedermera vanligen kallat magisk medicin eller medicinsk magie. Dess
grundbetydelse återfinner man i det psychiskas inflytande, primärt uppå
det psychiska och secundärt på det materiella. I afseende på den
ursprungliga magiska medicinen, eller som jag hellre ville nämna den,
medicinen i dess ursprungliga betydelse, intager hon samma rang och
betydelse som erfarenhets-medicinen. Åtskilliga författare, isynnerhet
sednare tiders, som insett detta, hafva ock bjudit till att
återupphjelpa den magiska medicinen och anvist densamma dess rätta
plats; men alltid hafva de haft och hafva ännu häftiga motståndare af
män, som förfäkta erfarenhets-medicinens uteslutande privilegium.
Striden bör och kan dock icke slutas, förrän medicinen åter erkänt och
upptagit den förskjutna dottren, hvilken redan nog länge irrat omkring
hos folkslag, de der ännu icke hunnit nog aflägsnas ifrån den
ursprungliga kunskapen för att helt och hållet förskjuta henne. Att
närmare förfölja spåren af den landsflygtiga hör till den medicinska
magiens historia. Huru hon fordom var upptagen i Egypten, Grekeland och
Italien, finner man beskrifvet uppå flerfalldiga ställen hos den tidens
författare. Uti Palaestina florerade hon såväl under som för och efter
Frälsarens tid. Af nyare folkslag äro i synnerhet Finnarne beryktade
för sina insigter i magien. Då likväl, ehuru äfven namnkunniga
författare vidrört ämnet, den Finska magien hittills blifvit så godt
som outredd, så har jag trott det löna mödan, att bekantgöra, hvad jag
genom umgänge med allmogen på åtskilliga orter i Finland och ifrån de
bekanta folkrunorna funnit till saken hörande. Utom dessa hjelpkällor
har jag begagnat: Porthans Diss. de Poësi Fennica, och Densammes de
Fama Magiæ Fennis attributa, Lencqvists de Superstitione veterum
Fennorum och Gananders Mythologia Fennica, jemte v. Beckers handskrifna
anteckningar dertill. Väl utöfvas magien i vårt fädernesland vid
hvarjehanda förhållanden och i flere ändamål, men då den likväl mest
användes till sjukdomars förekommande och aflägsnande, har jag ock
föresatt mig att i närvarande afhandling hålla mig endast till den
medicinska magien hos Finnarne.
* * * * *
Ett tillstånd emellan vaka och sofva, af särskilda omständigheter
beroende, förekommer hos åtskilliga individuer. Detta tillstånd kallas
vanligast, och icke aldeles illa träffadt, _Somnambulism_. Äfven
förekomma andra benämningar för att uttrycka detsamma. Man kallar det
magnetiskt tillstånd, visions-, divinations- och prophetiskt tillstånd,
ekstas m.m., hvilka alla häntyda antingen på dess uppkomst eller dess
förnämsta sätt att yttra sig. Dess betydelse och förhållande till det
sinliga vetandet och förnuftskunskapen har jag redan antydt, äfvensom
huru det gifvit anledning till magiens första uppkomst. Såsom detsamma
hos olika individuer förekommer mer eller mindre rent, så herrskar det
äfven olika hos olika folkslag. Jag håller mig nu till det Finska och
har således att visa somnambulismens förekommande hos mina landsmän,
såsom det ursprungliga, hvarifrån magiska medicinen, till hvars
afhandlande jag sedan tänker öfvergå, härleder sig.
Redan af de åtskilliga benämningarne, hvarmed Finnarne beteckna det
Somnambuliska tillståndet, kunde man sluta dertill, att det icke är
något okändt eller ovanligt phenomen hos våra landsmän. De som råkat i
detsamma sägas vara hos _sin skyddsande_ (olla haltioissaan), men
sjelfva handlingen att komma deri kallas _langeta loveen_ (falla i
remnan). Äfven nytjas uttrycket kaolla, hvilket eljest betyder dö, till
att beteckna detta tillstånds framträdande. Den första af dessa
benämningar syftar på den egenheten hos somnambuler, att kunna utforska
för den vanliga sinligheten förborgade saker. Enligt den i Finland ännu
rådande folktron, finnes i hela Guds skapade verld ingenting, som vore
utan sin skyddsande (haltia). Dessa andar hade beröring sinsemellan,
dock en mycket friare än den som äger rum emellan menniskorna. Lätt
kunde de flyga äfven till de aflägsnaste orter och utforska hvad de
ville, äfvensom de hos fremmande skyddsandar kunde göra sig
underrättade om de af dessa beherrskade tingens innersta beskaffenhet.
Med vistandet eller varandet hos skyddsanden betecknas troligast
ingenting annat än iklädandet af samma förmåga och egenskaper, som de,
hvilka tillskrifvas sjelfva skyddsanden. Den andra benämningen, langeta
loveen (falla i remnan), ger anledning att förmoda, det Finnarne,
likasom den Delphiska Pythia, lutande eller fallande öfver någon
bergsremna eller grotta, blifvit försatta i ett somnambulistiskt
tillstånd. Man vet, att menniskor, hvilka bo uti bergstrakter, framför
andra äro fallne för somnambulism. Detta tillstånd kunde lätt hos en
eller flere individuer utveckla sig företrädesvis uppå någon sådan
trakt. Finnen, som ogerna åtnöjer sig med kunskapen om sjelfva
företeelsen, utan att forska efter dess orsak, kunde lätt falla på den
tanken, att sjelfva lokalen ägde något eget, som förorsakade detta. En
remna eller grotta kunde sålunda allt för väl försätta en uti
somnambulism eller åstadkomma uti menniskosjälen samma jämning emellan
den dagliga och nattliga polen, som jag föreställer mig att sjelfva
luften uppå ett sådant ställe undergick genom blandning med det
underjordiska luftlagret.
Huru dermed också må hafva varit, så är åtminstone det säkert, att
Finnarne fordomdags fästade mycken uppmärksamhet vid bergsklyftor,
grottor och remnor, likasom de ännu bära någonslags fruktan för dem. En
mythologisk person förekommer i runorna kallad _Louhi, Lovehetar_ eller
_Louhiatar_. Namnet härledes ifrån _lovi, louhi_ (remna, spricka)
hvarföre det icke är otroligt, att med denna ursprungligen förstods den
i bergsremnan boende gudinnan, svarande emot Apollo i Delphi. Med
uttrycket _langeta loveen_ skulle då egentligen menats besöka den i
remnan boende gudinnan.
Den tredje benämningen, som i Finska språket förekommer och nyttjas
till att beteckna det somnambuliska tillståndets framträdande, var
_kuolla_ (dö). Detta ord hörde jag uti Idensalmi nyttjas ord pietister,
hvilka ofta under sin andaktsöfning blifva somnambuler. En bonde, som
äfven sjelf förut varit pietist, berättade, förrän jag derom hunnit
fråga honom, att i synnerhet flickor och unga hustrur sålunda (att
nyttja hans ord) bortdö ("kuolevat"), och det vanligast de första
tiderna efter det de blifvit pietister. Sjelfva uttrycket syftar uppå
den vanliga sinlighetens förändring eller bortdöende.
Det är icke ovanligt, att uti de sammankomster, som pietisterne hålla
för sin andagt, flere personer på en och samma tid blifva somnambuler
eller bortdö. Dessa hålla sig då till hvarandra och tala ett språk, som
ingen annan förstår. Några som förmodat, att sådant vore endast
tillgjordhet och hyckleri hafva för att öfvertyga sig om sanningen,
icke underlåtit att närmare pröfva dem. Så berättade mig en, att han
med nålar stuckit sådane personer ända så, att bloden framkommit, men
icke förmärkt det det minsta tecken, som skulle hafva förrådt någon
deraf förorsakad smärta. Pastor H. berättade, att under ett läsförhör,
sedan sjelfva akten var slutad, folket om aftonen samlats i pörtet, för
att sinsemellan sjunga och hålla böner. Sjelf hade han varit i ett
annat för honom serskildt utstyrdt rum, tills husbonden kommit dit och
bedt honom följa med sig till pörtet. "Der äro tvenne flickor", hade
denne sagt, "hvilka medan vi sjöngo, begynte tala ett språk, som vi
icke förstå, men Herr Pastorn måtte väl förstå dem". Nyfiken hade han
begifvit sig till pörtet och tilltalt flickorna, utan att de deraf
tycktes förnimma det ringaste. Icke heller hade han förstått deras tal.
Det hade förekommit honom mera monotoniskt, än ett vanligt tal med sina
flerfalldigt artikulerade ljud är. Äfven han hade låtit anställa
försök, för att öfvertyga sig derom, att man icke tillställt
alltsammans, för att leda honom bakom ljuset. Man hade till och med
fört brinnande pärtor så nära deras händer, att hettan ofelbart bordt
åstadkomma en för den vakande känslan ofördragelig smärta. Allt detta
hade icke stört dem det minsta.
Hvad som ännu yttermera talar för verkligheten af ett sådant tillstånd
är den omständigheten, som vanligtvis inträffar hos sådana personer,
sedan de återuppvaknat, att de blygas, när man för dem berättar, hvad
som tilldragit sig med dem.
Ännu förekommer ett somnambulismen liknande tillstånd, hvilket Finnarne
kalla _paineta_ (tryckas). De mångfaldiga berättelser, hvilka äro i
omlopp om _Painaja_ (incubus), lemnar jag i deras värde. För sin
egenhets skull vill jag dock nämna, hvad jag i min barndom hörde en
dreng berätta om sin Painaja. Denna gjorde trägna visiter hos honom
alltid i en flickas skapnad, hvilken han väl kände och som ej bodde
särdeles långt ifrån honom. Hade han, då Painaja ansatte honom, nog
styrka att be henne komma en annan gång till sig och bestämde han någon
tid dertill, så hade den verkliga flickan på den utsatta tiden infunnit
sig hos honom. Detta sade han sig flere gånger hafva erfarit.
Detta om somnambulismens förekommande hos Finnarne; nu uppstår den
fråga: framträdde detta phenomen sjelfmant eller erfordrades till dess
framkallande några medel och hvilka voro då dessa? Derom är intet
tvifvel, att ju somnambulismen ofta utvecklats sjelfmant, om man tager
ordet sjelfmant i dess vanliga betydelse, der det nyttjas att beteckna
phenomeners uppkomst utan konstigt användande af yttre medel; dock tror
jag, att ännu oftare ett konstmässigt förfarande vid dess framkallande
varit användt. Då nu, efter hvad ofvanföre blifvit visadt,
somnambulismen är det primitiva uti all magie och således äfven den
medicinska ursprungligen går ut på att framkalla ett somnambulistiskt
tillstånd, så förstås det lätt att ett konstmässigt förfarande uti
denna måste äga rum. Allt sådant inbegriper jag under benämningen af
den medicinska magiens technicism, hvarom framdeles; nu något om
Finnarnes Mager.
Finnarne hafva flere benämningar uppå sina mager. Sådana äro
_tietäjä, tietomies, loihtia, osaja, laulaja, runoja, lumoja,
puoljumala, poppamies, myrrysmies, intomies, innohas, haltiokas,
kukkaromies_ o.a., utmärkande deras egenskaper, förfarande vid
utöfningen af deras konst eller andra förhållanden, öfvertygad derom,
att uppfattandet af ett namns ursprungliga begrepp ofta är den bästa
förklaring öfver saken, som med namnet betecknas, vill jag i korthet
genomgå dessa benämningarne särskildt. Tietäjä och tietomies, härledda
af ordet tietää (veta), utmärka en som företrädesvis är begåfvad med
något vetande. Loihtia af ordet luoe (skapa) laoe (öde) -- likasom
kaehtia, kalstia af kae -- betyder ursprungligen en som har att skaffa
med ödet eller dess bestämning. Osaja, en som kan, kommer af ordet
osata (kunna); laulaja, sångare, runoja, bevandrad i runor, ty uti
sånger och runor förvarades förnämsta delen af de magiska kunskaperna.
Lumoja, tjusare (fascinator); puoljumala, halfgud. Poppamies härstammar
troligast af ryska ordet pop (prest) och det finska mies (man) och
betyder således en prestman eller en som umgås med gudarne, såsom
presterne ursprungligen tillhörde. Myrrysmies, intomies, innokas,
haltiokas syfta alla på det ekstatiska tillståndet, hvaruti magerna
ofta råkade. Kukkaromies betyder en som är utrustad med pung, ty de
pläga bära hos sig pungar, uti hvilka deras magiska instrumenter och
andra ting förvarades. Flerfalldiga epitheter tillläggas magerne i
runorna. Jag vill här anföra följande: hyväsukunen (af god slägt), jalo
mies (ädel, stolt man), lakkipää (som har mössan på hufvudet);
tulikulkku (eldgap), tuppisuu (slidmun d.v.s. en hvars mun är hoprynkad
och utstående), flere andra att förtiga.
Finnarnes mager, eller, som jag härefter vill nämna dem, loihtiat,
utgjorde icke någon särskild kast eller klass af landets innevånare, ej
heller befattade sig någotdera kön företrädesvis härmed. Hvar och en,
vare sig man eller qvinna, som på ett eller annat sätt blifvit ryktbar
för det ondas afvärjande och sjukdomars aflägsnande, var genast en
ansedd loihtia. Att konsten detta oaktadt förblef vissa familjer egen,
härrörde af andra orsaker. Der föräldrarne innehade den voro barnen
bättre i tillfälle att inöfvas och fullkomna sig deri, än förhållandet
var med andra. Också funnos föräldrar, hvilka, påminnande sig det
anseende och de inkomster, deras magiska kunskaper tillskyndade dem,
ogerna sågo att någon annan, än de och deras barn skulle dermed på
orten befatta sig. Derföre höllo de den hemlig och derföre gick ofta i
långliga tider nämnde kunskap likasom i arf ifrån fader till son, ifrån
moder till dotter. Hände det att någon nykomling skulle invigas i
konstens mysterier, så iakttogos dervid ofta åtskillige ceremonier.
Ibland annat måste han tvättas eller döpas på en sten midtuti en
rinnande fors.
Loihtiat förekomma väl öfverallt uti Finland, dock sparsammare i de
södra trakterne. Sydfinnen anser den mera norrut boende vara sig
öfvermägtig och begge hysa de mycken aktning för österbottningen.
öfverhufvudtaget anse Finnarne sig underlägsna Lappen. De fleste
magiska sångerne (loihtorunot) tillkännagifva detta omisskänneligen.
Ifrån Lappen erkänner en finsk loihtia sig hafva fått sin vishet och
sina kunskaper, då han säger:
Pohjalainen pitkä poika,
Lappalainen lieto poika,
Veti virsiä reellä,
Saanilla sanoja saatti.
Kilahti jalas kivehen,
Saani meiän salvamehen,
Siitä mie sanoja sain,
Kuorman virsiä kokoisin.
Nordens son den långa mannen,
Lappens son den olycksfödda,
Sånger släpade med släda,
Förde ord uti sin slädkorg.
Klang då mot en sten hans meda,
Slädan mot ett hörn af huset.
Fick jag der då ord tillräckligt,
Samlade ett lass af sånger.
Flerfaldiga andra ställen vitsorda om det anseende Lappen för sina
kunskaper i denna väg hade hos Finnen. Till Lapparne företogo de
yppersta loihtiat äfventyrliga färder, för att pröfva sin skicklighet
och inlade icke ringa ära i ett sådant företag. Emot alla sin moders
föreställningar, råd och varningar far Lemminkäinen ut, för att hos
Lapparne visa sina kunskaper och täfla med dem. Ifrån Lappens öppna,
vida hafsfjärd drucko trollkarlarne vatten, troligen i afsigt att
derigenom ikläda sig större kraft. Allt detta tyckes tillkännagifva,
att Finska magien till en del härstammar ifrån Lapparne. Också lärer
ingen vilja bestrida, att åtskilliga tillsatser i magiens technicism
derifrån kunnat härflyta; tvärtom är detta ganska troligt och till en
del äfven bevisligt. Men att sjelfva grunden till magien vore utifrån,
kan icke medgifvas eller på något sätt bevisas. Lapparne njöto sitt
anseende till en stor del för sin aflägsenhet ifrån Finnarne, likasom
äfven Estarne (Virolaiset) för samma saks skull, ehuru visserligen uti
magien underlägsne Finnarne, dock stodo i rop hos dem, och såsom
Finnarne ännu öfverallt hellre besöka en aflägsnare än närmare loihtia.
Hvad jag ofvanföre haft tillfälle att anföra om magiens ursprung tyckas
Finnarne hafva anat, då de uti flere runor härleda den omedelbart af
gudarne; ty med umgänge med gudarne har menniskan i allantid förstått
det ursprungliga eller grundförhållandets framträdande emellan sig och
den öfriga verlden, och allt, som ur ett sådant framträdande härflyter,
har hon hänfört till gudarne. Så föregifves gudarne vara uppfinnare
till flere af de magiska sånger, som en loihtia nyttjar och andra
tyckas hafva uppkommit just genom berättelser om gudarnes förfarande
vid en eller annan sjukdoms aflägsnande. Läkemedlen, som stundom af
loihtiat användas, så inre som yttre, borde vara sådane, som gudarne
begagnat dem. Med Guds andedrägt, d.v.s. likasom guden sjelf, andades
man uppå ett sjukt ställe.
En loihtia måste innehafva i minnet ett stort förråd af magiska sånger
(loihto runot). Utan ord och tillbörliga ceremonier kunde han ingenting
uträtta. De egentligen så kallade läkemedlen ansågos på långt när icke
så nödvändiga. Desse sånger, ehuru olika i olika sjukdomsfall och ofta
ganska vidlyftiga, voro dock lättare att bibehållas i minnet, då de
alltid voro författade i den vanliga runometern. De kallas med
ett allmänt namn _luvut_ (läsningar), hvaraf följande tvenne
underafdelningar förekomma: _synnyt_ (urspungsberättelser) och _sanat_
(ord). Ordet synty, hvaraf det ges flere arter, hafva några öfversatt
med ursprung, såvida det äfven nyttjas att beteckna liflösa tings
uppkomst. Denna distinction är dock onödig, ty i Finska mythen fanns
ingenting liflöst, utan allt var lefvande. Utaf sanat finnas äfven
flere slag, såsom löylyn sanat (badord), kateen sanat (ord för
afundsmannen), kipusanat (ord för smärtan), hätäsanat (nödord),
verensulkusanat (blodstämningsord), lumoussanat (tjusningsord),
mehiläisen sanat (ord för biet), viha sanat (ord för inflammation);
m.m. Utom dessa funnos derjemte många andra kunskaper ofta hos en
loihta. Om åtskilliga både anatomiska, pharmacologiska och chirurgiska
begrepp hos dem skall jag framdeles orda.
Öfverallt lade man en särdeles vigt uppå tre- och niotalet. Mycket
ceremonielt, som kom i fråga, upprepades tre eller nio gånger. Användes
något medicament så måste det vara sammansatt helst af tre, eller af
nio, ämnen. Nio söner födde Launavatar, hvilka sedan blefvo lika så
många sjukdomar. Tre söner hade den Onde, hvilka omtalas vid Styngets
födelse. Nio famnar djup var grottan uti Kipuvuori. Tre ord lämnar en
loihtia bort af sin runo, då han läser den för någon äldre, ty om han
lemnar hela runon ifrån sig, så tror han att dess kraft tillika
öfverflyttas ifrån honom, hvilket icke är fallet, då han innehåller
deraf tre ord, emedan den sålunda för den andra förblifver utan kraft
och betydelse. Just uppå detta sätt tyckes Väinämöinens runo hafva
varit bristfällig, då han ej fick sin båt färdig.
Flerfalldiga andra mysterier och ceremonier höra till den medicinska
magiens technicism och således till en loihtias kunskaper. När jag
snart kommer att afhandla den magiska medicinens förfarande vid
sjukdomars förekommande och kur, så återkommer jag tillika till detta
ämne. I de flesta fall är det svårt att förklara, huru det speciella i
denna technicism först uppkommit, också tänker jag icke sysselsätta mig
dermed. Min afhandling skulle derigenom tillväxa allt för mycket och,
hvad som ännu är sämre, icke i det hela vinna stort deruppå; ty allt,
hvad i denna väg kunde sägas, vore ändock mer eller mindre sannolika
gissningar. Technicismen till sitt ursprung har jag till en del redan
förklarat. Den uppkom ifrån den ursprungliga medicinen, samma väg, som
erfarenhets-medicinen, och ehuru den redan tillika med den härledda
medicinska magien tog en motsatt rigtning, sammansmälter den dock till
en del med erfarenhets-medicinen, likasom det psychiska och materiella
sammansmälta till en organism. Den ursprungliga technicismen var
ingenting annat, än summan af de förfaranden, hvartill den ursprungliga
kunskapen ledde, då menniskan ville afvärja eller aflägsna sjukdomar.
Dessa kunde vara antingen af en psychisk eller materiell inflytelse.
Erfarenhets-medicinen tillegnade sig den sednare sidan, den förra blef
den härledda medicinska magiens tillhörighet och inbegripes under dess
technicism. Men icke utgöres det techniska i medicinska magien endast
deraf, utan derjemte af mångfaldiga tillsatser, hvilka under årtusenden
blifvit gjorda och mer eller mindre vanställa den medicinska magien.
Technicismens ursprungliga tendens var, att utöfva en psychisk
inflytelse så väl hos loihtia sjelf och de omgifvande, som i synnerhet
hos patienten, hvilket allt borde sammanverka till sjukdomens
aflägsnande. Denna inflytelse kunde i olika förhållanden verka olika.
Ifrån att blott lugna patienten kunde den stiga ända till somnambulism,
likasom den hos loihtia och de omgifvande kunde ifrån den rena
välviljan höjas ända till enthusiasm.
Den medicinska magien, såsom äfven förut omnämnts, hade ett dubbelt
ändamål; det ena, att förekomma sjukdomar, det andra att aflägsna
desamma. Om hvardera särskildt.
Lifvet föreställdes öfverallt vara utsatt för faror, som af onda andar
och illsinnade menniskor tillställdes. Oberedd och värnlös borde man
derföre aldrig vara; men i synnerhet var man företrädesvis vid några
vigtigare företag såsom vid bröllopsfärder och andra resor utsatt för
sådana de ondas stämplingar. Ovänner, afundsmän, trollkarlar och häxor
lurade då öfverallt på en och passade på tillfälle att skada. Det
ursprungligaste, hvarmedelst man sökte motverka sådant, voro
otvifvelaktigt böner till åtskilliga gudomligheter, offer, äfvensom
tjusning (lumous). Mer eller mindre har allt detta bibehållit sig ända
till vår tid. De gudamagter, hvilka mest blefvo anlitade, voro gamle
Väinämöinen (Ukko), Luonnotar (naturens dotter), Mannan isäntä ja akka
(jordens husbonde och värdinna), Noron neito (däldens jungfru), Ahti
(en sjögud), m.fl. Denne sistnämnde t.ex. anropade man med följande
ord:
Gif mig Ahti dina årar,
Låna båt, du vattnets Herre!
Att jag finge ro rakt framåt,
Med mitt sällskap öfver fjärden,
Gif mig så en annan åre,
Bringa mig ett bättre styrblad.
Bönerna förrättades för öfrigt under vissa ceremonier. Däldens mö t.ex.
anropades sålunda, att man lutade sig ner öfver en källa. Jordens
rådare kunde först då höra en, när man tagit bort en tilja af golfvet
och hukat sig ner öfver öppningen eller, om det var görligt, begifvit
sig hel och hållen under golfvet. Afsigten dermed var att komma gudens
boningsort närmare. Kunde man öfverraska dem på något ställe, så hade
man så godt, som vunnet spel. Så ömtåliga tyckas således ej våra gudar
hafva varit, som Grekernes och Romarenes, hvilka vanligtvis upptogo det
ganska illa, när man störde dem i deras företag.
Utaf offer förekomma flere slag. Man skrapade något af ärfdt silfver
eller gull till offer, begagnade dertill dessutom allehanda småsaker,
t.ex. nålar, kopparslantar o.d., såsom det ännu brukas på sina ställen.
Åt Necken offrades stål, förrän man begaf sig i vattnet; åt Maahiset
(små obetydliga andar, elfvor) mjölk och salt, när man inflyttade i ett
nytt hus. Kom man till en fremmande ort, så måste dess haltiat (rådande
andar) försonas med offer, vanligen af någon metall. Då först tordes
man beträda stället, hvarvid man dock måste säga:[2]
Terve maa, terve manner,
Terve tervehtäjällenki!
Hell dig jord, hell fastalandet,
Hell derjämte den som helsar!
Det tyckes, som äfven tuppar blifvit tacknämligen af gudarne emottagna.
Midt under bönen plägade man ofta säga kukko! (tupp), hvilket troligen
var ett offerlöfte.
Då Finnarne ej bestodo sina gudar några tempel, så saknade de äfven
allmänna offerställen. Man offrade hellst der, hvarest man trodde
gudarne företrädesvis uppehålla sig, iakttagande dervid samma reglor,
som vid bönerna. Så finner man dem hafva offrat uti källor, vid
rötterna af _pitämyspuut_ (gamla heliga trän nära vid boningsstugan)
äfven som vid _karsikat_ (trän, som till åminnelse af någon afliden
blifvit vid vägen, der han som lik framfördes, i toppen afqvistade);
vidare under tröskeln, i sjöar, floder o.s.v., allt efter som man
behöfde den ena eller andra gudens bistånd, som kunde företrädesvis
eller alltid vistas på ett eller annat af dessa ställen.
Medelst _tjusning_ (lumous, egentligen döfning), bjöd man till att göra
ett någon skada förorsakande djur eller ting, oskadligt. Sådane djur
voro björnen, vargen, hunden, katten, ormen, ödlan, getingen m.fl. Utom
djur tjuste man äfven bössor, knifvar, träd, stenar o.s.v. allt enligt
den hos Finnarne till grund liggande föreställningen om lifvet, enligt
hvilken ingenting i hela naturen var dödt eller kanske rättare,
ingenting fanns, som icke hade sin genius (haltia). Den vanliga formen
för tjusningsorden är den, att man först smickrar det, som skall
tjusas, derpå nyttjar strängare, hotande ordalag och sist anropar någon
af gudarne till sitt bistånd.
Utom böner, offer och tjusning hade man en hel hop andra medel att
afstyra faran ifrån sig. Man bar hos sig amuletter, såsom fyrbladiga
väplingar, runda stenar, stål, svafvel, grodben, ormskallar, stoft af
de dödas ben, m.m., strök ormblod på sina kläder, förtärde ormkött,
drog strumporna och skjortan afviga på sig, gick utan att blinka med
ögonen ett vist stycke af vägen när man begaf sig ut, vandrade tre
eller nio gånger mot solen omkring rummet, der man lade sig att sofva,
förtärde icke allt, när man med mat eller dryck undfägnades på
fremmandt ställe. För boskapens trefnad strök man själspeck på deras
horn, lät dem första gången om våren vandra ut genom en klufven
rönnvidja, som ställdes för fähusdörren, bakade deras hår i bröd
(karvakakku), som sedan deltes ut, att förtäras af fattiga. Herden
undfägnades för samma sak skull under kekrifesten med memma och öl uti
fähuset, der han liggande på knä borde vråla lik en oxe.[3]
Ofta förestodo en icke allenast hemliga machinationer, utan man var
sjelf i tillfälle, att se och höra sådana utöfvas af en ilviljog
loihtia, eller som han vanligen då kallades med ett eget namn _velho_
(häxa), _noita_ (troll), _kade_ (afundsman). Då gällde det, att på
stället bemöta honom. Sådant lyckades bättre, om man, utan att af honom
varseblifvas, hörde eller såg hans tillställningar (taiat, rikkeet,
loihteet, inttarat eller istarat, kanttarat, allt benämningar som
beteckna sådana tillställningar). Derföre ställde man sig gerna vid
misstänkta ställen bakom dörren eller fönstret, för att lyssna eller
titta in. Kunde man på sådant sätt icke obemärkt komma under fund med
den andras konster, så måste man öppet täfla (vastustaa, innostaa) med
honom, hvaruti då på alvare pröfvades hvilkens kunskap (tieto ja taito)
var förmer.
Ett annat sätt att bemöta illviljoga menniskor under deras onda
stämplingar nyttjades äfven ofta och torde visserligen icke hafva varit
utan sin goda verkan. Det bestod deruti, att man gaf en sådan dugtigt
stryk, ända så, att bloden kom fram ur något ställe, ty när han såg sin
egen blod kunde han ej mer åstadkomma något ondt. Här påminner jag mig
en rolig händelse, som för några år sedan tilldrog sig på min hemort.
En tietäjä kom till en bondgård och recommenderade sin vishet och sina
kunskaper till den behöfvandes tjenst. Ibland annat föregaf han sig
kunna inse tämmeligen långt uti framtiden. Husbonden, som redan länge
nog med tålamod hört uppå hans prat, steg sluteligen upp, fick en
piske, som hängde från en knagg på väggen och närmade sig till tietäjä
sägande: icke viste du ju det här engång (etpäs tätäkään tiennyt),
medan han lät hans rygg mera grundligen pröfva effekten af piskens både
snärt och skaft. Nästan på samma sätt nyttjas äfven glödande bränder
att fördrifva påhängsna menniskor, de der förege sig vara loihtiat och
utbjuda sin konst. Ehuru de då fälla rysliga hotelser, när de måste
afvika, och lofva hemsöka så folk som fänad med alla möjliga sjukdomar,
så fruktar man dem nu icke, såvida de ingenting kunna uträtta emot ett
sådant ställe, hvarifrån de med eld blifvit afvista.
Ehuru likgiltiga nu detta och de föregående medlen, att afhålla det
onda ifrån att drabba sig, kunna synas för de flesta, så gör man dock
sannerligen orätt, om man frånkänner dem allt värde. Man bör blott
besinna, bland annat den omständigheten att menniskan vanligen och
ovilkorligen ryser, då någon med grufliga förbannelser utfar emot
henne. Sjelfva denna ovilkorliga rysning tillkännager ett kraftigt i
hast uppå henne verkande psychiskt intryck, hvilket visserligen kan
blifva menligt för hennes helsa. Men nu är Läkarens skyldighet att
motverka detta. Han kan väl förordna flere medel, hvilkas fördelaktiga
verkan jag ej heller vill bestrida, men på hvad sätt sker denna verkan.
Verka hans medel primärt uppå organismens materiella sida och derigenom
secundärt på det psychiska, som företrädesvis var lidande? Låt vara,
att det förhölle sig sålunda, hvad har han då gjort? Ja, företagit en
kurart tvertemot den ursprungliga indicationen, att, der det psychiska
är primärt lidande, anställa en kur, som företrädesvis hänför sig till
det psychiska. Den förfelade verkan af denna conträra kurmethod skulle
ofelbart blifva ganska märkbar, derest icke ofta, medan läkaren ännu
knappt hunnit teckna sitt Recipe, redan en psychisk inflytelse begynte
fördelaktigt verka hos patienten, bvilken inflytelse ganska litet är
förorsakad af de medel, han behagar ordinera. Denna psychiska
inflytelse kan således åstadkommas genom mångfaldiga andra medel, än de
uteslutande så kallade läkemedel, och såsom sådana måste man anse de af
loihtiat brukade i det föregående omnämnda medlen att förekomma
sjukdomar. För att göra detta ännu tydligare vill jag anföra blott ett
exempel: -- Vår allmoge tror, att en röd tupp kan försvara gården,
hvartill han hörer, mot en hastig dödande farsot (rutto). Derföre är
man angelägen, att under sådane farsoter få sig en röd tupp och äger
man honom, lefver man ganska obekymrad för Rutto. Den som känner huru
mycket en oupphörlig fruktan försvagar och derigenom disponerar
organismen för sjukdomar, inser också på hvad sätt den röda tuppen
genom upprätthållande af ett oförfäradt mod och stadigt lugn i sjelfva
verket kan afhålla farsoten, eller som allmogen säger, bekriga
farsotstuppen. Man föreställer sig nämligen sjelfva farsoten lefvande
och strykande omkring landet i en tupps skapnad, men hvilken dock i
styrka är underlägsen en vanlig röd tupp. Jag har anfört detta exempel
och frågar nu, hvad företräde all den mängd af preserverande droppar,
pulver och mixturer, som man under farsots tider plägar häfva uti sig,
i sjelfva verket kan förtjena framför allmogens röda tupp? Hafva de
något företräde, så är det åtminstone ganska obetydligt. Hvad således
vid första blicken kan synas icke allenast likgiltigt, utan äfven
löjligt, kan vid närmare pröfning ändock äga något värde. Härefter
måste man äfven bedömma verkan af åtskilliga förfaranden och medel, som
loihtiat använde vid sjukdomars kur, till hvilket ämnes afhandlande jag
nu öfvergår.
Med sjukdom (tauti) förstodo finnarne i allmänhet något ondt eller
fiendtligt i afseende på organismen. Detta onda, hvilket äfven sjelft
föreställdes vara ett lefvande väsen, var antingen skickadt af någon
ibland gudarne (jumalan tauti, oma tauti) eller ock tillkommet genom
illviljoga menniskors stämplingar (panenta tauti). I förra fallet var
det något organismen nödvändigt förr eller sednare tillstötande, emot
hvilket alla bemödanden, att aflägsna det, voro fruktlösa, ty den
slutade alltid med den för hvarje lefvande väsen engång föresätta döden
(ajallinen kuolema). Af gudarne tyckes i synnerhet _Lempo_ hafva haft
sig uppdraget att med sjukdomar hemsöka menniskan. Han sköt sjukdom
förorsakande pilar uppå dem, hvilka han ville åtkomma. Derföre säges
ännu i ordspråket: Ei vanha viata kuole, akka Lemmon ampumata, d.ä.:
Utan fel ej dör den gamle,
Utan Lempos skott ej qvinnan,
äfvensom man säger jo sen Lempo vei, d.ä. honom tog Lempo redan.
Sjukdomar, hvilka genom elaka menniskors stämplingar förorsakats,
kunde besegras förmedelst användande af tjenliga medel, hufvudsakligast
genom behöriga läsningar (luvut), hvarjemte man understundom använde
åtskilliga läkemedel.
Så likgiltiga loihtiat i allmänhet voro angående sjukdomarnes
diagnostik, lika så sorgfälliga och nogräknade voro de i aetiologien.
Med spetsfundigheter, som väl skulle anstå äfven de djupsinnigaste
pathologer, sökte man utreda sjukdomarnes ursprung, äfven som upphofvet
till sjelfva det ting, som kunnat förorsaka sjukdomen. Hvarje
loihtoruno har alltid långa och väsendtliga delar, som befatta sig
härmed. Denna del kallas i ordets strängaste bemärkelse _synty_
(födelse), ehuru några utsträckt begreppet af synty och nyttjat det
synonymt med _sanat_ (ord) och _luku_ (läsning) i allmänhet, förfarande
dervid, såsom ofta händer, att de tagit sakens benämning af dess
förnämsta beståndsdel.
Prognostiken blef icke heller aldeles bortglömd. Var sjukdomen af sådan
art, att loihtia icke eljes kunde förutse, hurudan utgången deraf
skulle blifva, så hade han åtskilliga utvägar till inhemtande af denna
kunskap. Stundom tog man sin tillflygt till _arpa_ (lott); eller också
fyllde man ett dricksstop med vatten, öl eller bränvin, fäste derpå
tvenne knifvar dervid, den ena slogs lodrätt i bottnen, den andra i
locket. Dessa knifvar voro nu i samma direction som kärlets axel,
hvarföre det var lätt att med sådan fart man ville svänga stopet
omkring. Af skummet, som under svängningen uppkom, utforskade man sedan
sjukdomens utgång. I sednare tider har man dessutom lärt sig att af
grumlet, som qvarstannar i koppen efter illa klarnadt kaffe spå såväl
uti i frågavarande som i andra saker. Man utdricker koppen nästan till
botten och svänger den sedan omkring så att grumlet stiger åt sidorna.
Af de figurer hvilka sålunda uppkomma, får man allehanda upplysningar.
Nu för tiden nyttja qvinnorna helst kaffespådom, karlarne deremot tro
att det lyckas bättre med bränvin. Tillförlitligare än de nyss nämnde
prognostiska upplysningar, voro de som man hemtade af drömmarne.
Olycksbådande tecken voro när man hörde eller tyckte sig höra ofta
förnyade klingande ljud, såsom om någon slagit med hammaren uppå en
jernspik eller när _leppälintu_ (Motacilla phoenicurus) sjöng uppå
skorstenspipan eller på annat ställe kring huset. Denna fogel kallas
ock derföre allmänt med ett annat namn _kuolemanlintu_ (dödsfogel).
Kuren företogs vanligtvis i en uppvärmd badstuga. Företrädesvis valde
man nattetiden, för att allt då kunde gå mera hemligt för sig. Finnarne
älska ännu att iakttaga en viss hemlighetsfullhet vid alla
förrättningar af vigt. Vid fiske, jagt, tillverkande af de redskap, som
vid dessa begagnas, m.m. kommer alltid ett hemligt förfarande i fråga.
Oriktigt hafva derföre några trott, att man vid kuren icke hade god
tanke om dagens inflytande. Tvärtom anropas Päivätär (solens dotter)
ofta för att bereda helsan. -- Sedan badstugdörrns gångjärn blifvit
smorda förut, så att de ej kunde knarka, inträdde loihtia med den
sjuka. Genast vid det han öppnade dörren och insteg sade han:
Terve löyly, terve lämmin,
Terve tervehtäjällenki![4]
Hell dig imbad, hell dig värme,
Hell den helsande derjämte!
Derpå tog han ifrån sin pung (kukkaro) läkemedel och annat, hvad han
vid kuren behöfde; stack en pil uti golfvet till sinnebild att han var
väl försedd och utrustad emot dem, som kunnat hindra kurens lyckliga
utgång, sopade badstugutaket, väggarne och lafvan med sin qvast, för
att rensa dem ifrån allt obehörigt, som kunnat hafva ett menligt
inflytande uppå patienten. Qvasten borde vara förfärdigad efter vissa
föreskrifter af qvistar, som togos än ifrån en namnlös äng än ifrån
andra hemliga ställen. Åtskilliga örter och andra saker voro ofta
inbundna uti den. Antingen nu genast eller sedermera lästes öfver
vattnet, badet, qvasten o.s.v., uti hvilka läsningar (_veen, löylyn,
vastan sanat_) man tillika antydde deras ursprung. Utaf _alkusanat_
(förberedelse-orden), hvilka derpå eller redan förut lästes, finnas
flere förändringar. Jag kan för utrymmets skull ej anföra någon af dem.
Afsigten med dem tyckes hafva varit att försätta sig i behörig ekstas
(_into, haltia_), och att stadga tron hos patienten. Derföre omnämner
loihtia uti dessa ord den kraft, som honom af gud blifvit lemnad,
skryter öfver sin förmåga och skicklighet, m.m. Nu råkar han ofta uti
det tillstånd, hvarom jag ofvanföre talt och som betecknas med
uttrycket _olla haltioissaan_ eller _innossaan_. Hans uttal blir
kraftfullt och häftigt, så att fradgan samlar sig i munnen, han beter
sig nästan som en rasande, håret reser sig, ögonen vrida hit och dit,
ögonbrynen rynkas ihop, han biter tänderna tillsammans, spottar ofta,
vrider kroppen i flere böjningar, stampar med foten, hoppar upp från
golfvet, andra ovanliga gester att förtiga. Man påstår att de förnämsta
loihtiat efter behag kunna sätta sig i ett sådant tillstånd, hvilket
påstående jag lemnar i sitt värde. Sannt är det, att loihtiat vanligen
åtminstone efterhärma detta tillstånd, hvaraf man kan sluta att det
äfven måste hafva förekommit i verkligheten. Ty för ali efterhärmning
måste ju något verkligt, som efterhärmas, ligga till grund. I
sammanhang härmed bör jag nämna, att loihtiat icke alltid förforo på
detta sätt. Ofta förhöllo de sig såsom vanliga menniskor och
frammumlade sakta sina ord, så att man icke ens kunde höra, hvad de
sade. Efter förberedelseorden lästes en allmän bön till gudarne, hvilka
man anropade till sitt biträde.
Nu kom den vigtiga punkten för en loihtia att utleta sjukdomens
ursprung. Jag har i det föregående sagt, huru man häruti alltid
sträfvade efter den yttersta grunden, och aldrig åtnöjde sig med att
veta sjukdomens närmaste föranledande orsaker. Skulle loihtia bota ett
brännsår, så var han icke belåten dermed, att han visste elden hafva
förorsakat det onda. Han måste nödvändigt veta, hvarifrån och huru den
första eld uppkommit. Hade någon skurit sig med ett eggjern, så måste
loihtia veta det aldra första jernets ursprung. Likaså med träd och
stenar, med skadedjur och yrfän, såsom björnen, vargen, hunden, katten,
ormen, ödlan, getingen, myggan och andra, när de voro orsaken till
något lidande, om eljest det onda, som de förorsakat, kunde häfvas. Men
icke blott deras ursprung, utan äfven deras boningsort, egenskaper,
utseende, förrättningar o.s.v. var man angelägen att veta. Ingen lärer
väl anse det besynnerligt, att ibland sjukdom förorsakande varelser
äfven inbillningen skapat några. Sådana äro rutto (pesten), kalma
(grafgårdsherrskaren), hammasmato (tandmasken), talvikko, läävämato,
navetto-toukka, painaja, ajattara, hvilka alla beteckna maran, kol
(qvesan). Alla desse ansågos för lefvande varelser och många finnas,
som försäkra sig hafva sett dem. Nästan samma begrepp gjorde man sig om
pakkanen (köld), siikanen (agn), rauta (jern), tuti (eld) o.s.v.
äfvensom om sjelfva sjukdomarne, såsom pistos (styng), lennos eller
ampuma (slag), riisi (risen), kapa (strupsvulst), ähky (kolik), umpi
(förstoppning), syyhy (klåda), ryyhynäinen eller tartunainen (utslag),
irrallinen (hypochondrie), och otaliga andra. Omständligen beskref man
deras födelse, besvor dem att lemna den sjuka och fara till sin far,
mor och andra slägtingar, hotade att i annat fall skicka dem till sämre
orter. Nyare tidens yppersta pathologer hafva betraktat sjukdomen såsom
en lefvande organism och trott sig derigenom hafva gjort ett betydligt
steg till närmare kännedom af sjukdomarnes inre väsende, men aldrig
hafva de föreställt sig sjukdomen så lefvande, att icke våra förfäder
redan länge förut tilldömt den en högre grad af lif.
Vid en del sjukdomar var det visserligen lätt för loihtia att utgrunda
deras orsak. Derföre sade också loihtia i en triumferande ton: kyllä
sun sukusi tieän, Tieän kalkki karvasikin, d.ä. Nog känner jag din
slägt, känner hvartenda hårstrå på dig (eller hela ditt utseende).
Många sjukdomar funnos dock, om hvilkas ursprung loihtia stannade i
ovisshet. Sådana voro de flesta invärtes sjukdomarne. Väl funnos
åtskillige af dem, som hade egna namn och i ock med detsamma egen
ursprungshistoria, men flere voro äfven till namnet okände. Misstänkte
man något ställe, hvarifrån de skulle kunnat komma, så uppnämndes det
såsom deras ursprungsort. Som man dock aldrig var säker, att dervid
hafva träffat rätt, så måste allt, hvad man möjligtvis ihogkom och
hvarifrån sjukdomar på något sätt kunde härleda sig, af loihtia
uppräknas. Ofta nog fick Kalma med sitt anhang Keiuiset och andra
grafgårds andar (kirkonväki) bära skulden. Vidare gissade man på
trollpackor, afundsmän, uppå berg, stenar och stubbar. Tviflade loihtia
allt framgent, att hafva träffat sjukdomens rätta hemort, så nämnde han
alla fyra elementerna, då han ändteligen kunde vara säker att hafva
kommit på rätta ursprunget. Orsaken, hvarföre denna utväg ej genast
vidtogs var den, att man trodde sig verka uppå sjukdomens kraft så
mycket förmonligare, ju bestämdare man kunde uppgifva dess hem eller
födelseort. När loihtias kraft, i stället att verka uppå en enda punkt,
blef använd uppå ett helt element, så blef den, så att säga, försvagad,
deruti följande de i physiken allmänt rådande lagar.
Ett annat sätt att utforska sjukdomens orsak kom äfven understundom i
fråga. Man klädde sig i hvita kläder och gick på kyrkogården eller in i
kyrkan under djupa midnatten, för att rådfråga sig hos de der boende
andar. Efter allmogens tro fanns sådane och finnas ännu många, för
hvilka kyrkodörren, om den också är än så väl tillåst och fastreglad,
icke gör något hinder, oaktadt de icke hafva några nycklar eller
dyrkar. Slika och större underverk vet man mycket om loihtiat.
Man må nu på ett eller annat sätt hafva lyckats uti att utforska
sjukdomens orsak, så tilltalade loihtia derpå i stränga ordalag
sjukdomen sjelf, besvor honom att vika och borttaga sin sveda, anviste
honom flere ställen, dit han kunde förfoga sig, alla vanligtvis
tämmeligen oefterlängtade. Ville han inte vika, så hotade man att klaga
öfver honom hos hans föräldrar. Sådana ställen, som man anviste
sjukdomarne till förvisningsort voro den yttersta norden, det öde
Lappland, landet bakom Turjus fjällar (norska fjällryggen), Rutjas
strida fors, bottenlösa vattpussar, menniskoätarenes hafsfjärd, kärr
som aldrig upptina, Hiisis glödande kol och otaliga andra, som jag här
förbigår. Var sjukdomen uppkommen genom någons tillställning, så
försvor man honom företrädesvis till sin upphofsman och bad honom der
föröfva flere våldsamheter så väl uppå denne sjelf, som hans familj och
boskap. Detta gjorde man dels till varnagel för honom sjelf och andra,
som tilläfventyrs kunnat få lust att skicka sjukdomar öfver en, dels
äfven för att hämnas uppå upphofsmannen, och bör icke tillskrifvas
Finnarne såsom härrörande af någon omensklighet. Tvärtom yttra de,
ehuru sjelfve lidande, ofta deltagande för en annan och uppriktiga
önskningar för hans väl. Så säger t.ex. en som vill blifva qvitt sina
sorger och bekymmer:
Kanna korppi huoliani,
Musta lintu murhiani,
Lampihin kalattomihin,
Aivan ahvenettomihin.
Elä kanna kalallisiin;
Kalat kaikki huolestuisi,
Ahvenet alas mänisi,
Hauit halkeisi surusta,
Sären lillit liukeneisi,
Muiit mustiksi tulisi.
Bar du korp bekymret från mig,
Tag min sorg, du svarta fogel,
För dem till fisklösa sjöar,
Till de abborlösa träsken.
Bär ej dit der fiskar lefva;
Ty betryckt utaf bekymren,
Abborn sjönke ner till botten,
Gäddan sprucke utaf sorger,
Och små mörterna upplöstes,
Muikorna de skulle svartna.
Hvilket tydligen visar att man icke en gång ville ondt åt
andra varelser, så mycket mindre åt sin nästa.
Ville sjukdomen företaga sin färd ifrån patienten till det
honom anvista stället hellre med häst än annorlunda, så gaf man honom
anvisning på Hiisis röda vallak med jernhofvar och flammande mahn, den
han efter behag kunde berida.
Vid hvarje smärtsam sjukdom läste man egna ord för smärtan (kipusanat),
hvaruti smärtan förvistes till Kipuvaori (smärtornas berg). Detta berg,
hvarom Ganander vill veta, att det låg uti Kemi socken vid Kemi elfven,
beskrifves på följande sätt: -- en högre topp sköt upp midtuppå berget,
men uppå toppen stod ett litet hus med en källa midt i huset. En stor
lefverfärgad sten med nio famnar djup håla var placerad uti källan.
Till denna håla förvistes smärtorna, sedan de dock förut blifvit
beredda af Kivutar, Tuonetar och Åkäätär. Dessa trenne möer voro
stationerade på Kipuvuori för att emottaga de ankommande smärtorna. De
voro försedda med egna dertill utrustade vantar, med hvilka de emottogo
smärtorna och samlade dem i brokiga kopparskeppor. Om de ock emellanåt
greto deröfver, att inga smärtor anlände, så tyckas de uppå andra tider
hafva haft af dem ett sådant öfverlopp, att skepporna icke inrymde dem,
hvarföre de måste använda sina förkläden till deras emottagande. Sedan
rensades eller bereddes smärtorna medelst dryftning och sållande,
stektes och koktes derpå i en liten jernpanna och gömdes sluteligen i
den förr omnämnda hålan. Orsaken, hvarföre ett berg valdes till
smärtornas förvisningsort, var troligen denna: man ville förekomma, att
smärtorna icke skulle begifva sig annorstädes, än till ett sådant
ställe, der ingen lefvande varelse fanns, ty i annat fall hade någon
kunnat komma att lida oskylldigt. Derföre säger också loihtia
omedelbart efter det han förvist smärtan till berget:
Ei kivi kipuja itke,
Paasi vaivoja valita;
Vaikka paljon pantaisi,
Määrätä mätättäisi,
Äiin äyskäeltäisi.
Stenen gråter ej för smärta,
Berget klagar ej i plågor;
Om dit också mycket skickas,
Om dit också tallöst hopas,
Öses på förutan måtta.
När sjukdomen, oaktadt dess synty-, kiistö- och kipusanat ordentligen
för sig gått, dock icke ville vika och då nöden var stor, så grep man
till nödorden (hätasanat). För dessa hade man mera aktning, än att man
skulle hafva på något sätt missbrukat dem, der de ej voro påkallade. De
lyda ungefär på följande sätt: "fasta borgar med deras borggårdar
rördes fordom, sjöarne skakades och kopparbergen skälfde, när guds
stund nalkades, herrens timma var förhanden. Skall du opåkallade, icke
röras, du stygga ej bortvika! Nu är tiden, att den opåkallade gästen
rör sig, att den stygge begifver sig på flykten. Eller vill du röras
när man rör dig, bortvika när du tvingas att bortvika? Jag har ramar af
björnen, klor af bloddrickaren, af höken har jag månggrenade klor, med
hvilka han griper efter sitt rof. Med dem skall jag krama den stygga
och tvinga den oförskämda, stygga räckan, att upphöra med sitt bitande
och gnagande och med alltslags plågande."
Efter nödorden eller, när dessa ej behöfde läsas redan förut, bad man
mehiläinen (biet) att flyga öfver nio haf och hemta derifrån läkemedel
för den sjuka. Ytterligare bad man åtskilliga gudomligheter, såsom
gamla Väinämöinen, lilla mor jungfru Maria, den åldriga Luonnotar
(naturens dotter), den värdiga jungfru Päivätär (soldottern), nordens
värdinna Louhi m.fl. Äfven sömnen ansågs för en gudomlighet, hvilken
tillika med sin son stundom anropades, för att insöfva menniskor. Hela
förrättningen slöts vanligen med denna bön, ställd till någon af
gudarne:
Tee nyt yöllä terveheksi,
Päivällä imanteheksi;
Alta aivan terveheksi,
Keskeä kivuttomaksi,
Päältä nuurumattomaksi;
Ihommaksi entistähän,
Paremmaksi muinaistahan.
Gör det här nu friskt om natten,
Och helbregda under dagen;
Läk det riktigt ifrån grunden,
Smärtorna fördrif från midten,
Och från ytan olustkänslan;
Gör det helare än fordom,
Bättre än förut det varit.
I olika loihtiats kurarter rådde för öfrigt mycken skiljaktighet.
Vidlyftigt blefve det, att anföra dem alla. Så hörde jag t.ex. en
elakartad utslags sjukdom kureras påföljande sätt: Den sjuke fördes i
badstugan och tillsades att lägga sig på golfvet invid tröskeln. Derpå
kom loihtia med en vanna, hvari han hade en blandning af ämnen, som
representerade de fyra elementerne. Sådana ämnen voro mull, aska och
vatten, sinnebilder af jorden, elden och vattnet, ty då man lemnade
luften fritt tillträde, så kunde den sjelf göra sig besväret att skaffa
sig plats. Nu stod loihtia utan för tröskeln och begynte dryfta öfver
den sjuka, hvarunder han med denna förde följande samtal:
L. Pohtaan, pohtaan. Jag dryftar, dryftar.
S. Mitäs pohtaat? Hvad dryftar du?
L. Pohtaan maata. Jag dryftar jord.
Pohtaan, pohtaan. Jag dryftar, dryftar.
S. Mitäs pohtaat? Hvad dryftar du?
L. Pohtaan vetta. Jag dryftar vatten.
Pohtaan, pohtaan. Jag dryftar, dryftar.
S. Mitäs pohtaat? Hvad dryftar du?
L. Pohtaan tulta. Jag dryftar eld.
Pohtaan, pohtaan. Jag dryftar, dryftar.
S. Mitäs pohtaat? Hvad dryftar du?
L. Pohtaan tuulta. Jag dryftar luft.
Hvarefter patienten fördes upp på lafven och badades såsom vanligt.
En annan Tartunainen (utslagssjukdom) kurerades på detta sätt: Tre små
torfvor togos af jorden. Sedan läste man öfver dem och tryckte med dem
det sjuka stället, hvarpå man spottade tre gånger, först på patienten
och sedan på torfvorna. Derefter fördes torfvorna till sina förra
ställen i jorden och fasttrycktes med vänstra hälen, och vidare var
ingenting att iakttaga, undantagande det, att loihtia vid bortgåendet
ifrån stället, der torfvorna blefvo nedsatta, icke fick se bakom sig.
En herreman uti Karelen berättade för mig en märkvärdig ögonkur, som en
loihtia anstalt med honom. Han hada redan i tvänne städer rådfrågat sig
hos läkare, men desse hade lemnat hans syn förlorad. Efter hemkomsten
hade han skickat efter en loihtia, utan att derföre vänta mycket af en
sådan; men, efter han ändock var öfvergifven, så tänkte han, att
loihtia icke åtminstone kunde förvärra hans tillstånd. Denne hade snart
ankommit och tillstått att sjukdomen var af svårare art, men att den
dock under påföljande natt skulle kureras. Derpå hade han om afton
infunnit sig med någon gröt, den han band öfver ögonen under sakta
läsning. "Håll den der nu", sade han, "tills i morgon kl. 4, då kommer
jag och tager bort den. Löser ni den förut, så är er syn för alltid
förlorad." Derpå hade han aflägsnat sig och läst sakta. "Jag skulle
hafva kastat den åt helvete, sade berättaren, ty den hade en högst
vedervärdig lukt, men det bestämda, hotande i hans ord, när han påband
den, skrämde mig. På lång tid fick jag ingen sömn och huru länge jag
sofvit, vet jag ej, då loihtia om morgonen åter inträdde och läste som
om aftonen förut. Sedan lossade han bandet och borttog sin gröt,
hvarefter min syn var aldeles återställd, likasom hon sedan förblifvit
så. Förut var hon dock så svag, att jag ej kunde läsa i någon bok.
Märkvärdigt var det äfven, att när jag sedan såg på klockan, var hon
precis fyra. Hvem väckte loihtia upp på så bestämd tid, då i pörtet,
der han sofvit, icke fanns någon klocka, hvarefter han kunnat rätta
sig?"
Det skulle föra mig för långt, att omtala alla kurarter, som af olika
loihtiat nyttjades. De variera till oändlighet, emedan nästan hvar och
en loihtia alltid har äfven något eget. Så torde af några till och med
musiken hafva blifvit använd till sjukdomars botande. Uti en runo
omtalas huru Väinämöinen dermed insöfde Pohjolas folk, andra underbara
verkningar deraf att förtiga. Andra förelade den sjuka att simma i en
ström, som flöt emot norden, eller dricka deraf, då kärlet som dervid
användes borde kastas tillbaka öfver vänstra axeln, utan att man vidare
frågade derefter. Efter andras anordning borde han midsommarnatten
vältra sig i daggen på någon kyrkogård eller i vägakors, eller tidigt
om morgonen, så att ingen märkte det, gå tre eller nio gånger mot solen
omkring en kyrka eller något annat hus, som dock borde vara tre gånger
flyttadt, eller borde han söka upp någon källa eller annat ställe och
offra derstädes.
Jag har redan omnämnt åtskilliga ceremonier, som loihtia vid utöfvandet
af sitt kall hade att iakttaga. Äfven andra förekomma ofta. Sina ord
uppläste han med mössan i hand och fallande på knä, ehuru han ock
stundom var stående. Han andades uppå det sjuka stället, dock icke med
sin egen, utan såsom han behagade uttrycka sig, med guds välgörande och
varma anda. Ibland blåste han äfven i den sjukas mun, näsborrar och
öron hvilket han repeterade tre gånger. Manipulationer komma mycket i
fråga och nyttjas ännu allmänt. Hvar och en känner, huru Finnarne
kurera den sjukdomen, som de beteckna med namnet _irrallinen_ eller
_olla erin sisältä_, och hvilka betyda _Hypochondrie_. Den sjuke föres
på badstugulafven och strykes, hvarvid handen med kraft föres ifrån
periferiska delarne af magtrakten till dess centrum, hvarvid man gör en
tryckning och upplyfter handen. Detta förnyas flerfaldiga gånger. Några
skola nyttja endast tumändarne härvid och hålla den öfriga handen skild
från patientens kropp. Begge dessa sätten att manipulera, uttrycka
Finnarne med pyyhkid eller tahkoa. Ett tredje sätt förekommer äfven och
nyttjas t. ex. vid _kohtaus_ (hastigt påkommande sjukdom). Detta får
namn af mitellä (mäta ofta), emedan handen dervid föres öfver kroppens
hela mått eller längd. Sedan kuren var förbi, gömdes qvasten, som
dervid blifvit begagnad, antingen under badstugugolfvet eller fördes
den till samma ställe, hvarifrån den blifvit tagen.
Oaktadt allt, hvad jag hittills anfört om kuren, ordentligen för sig
gått, kunde den påräknade följden dock uteblifva. Då ansåg man
sjukdomen vara skickad af någon gud och bestämd till döden eller hvad
som oftare hände, skyllde man på någon mägtig motståndare, som hindrade
kurens lyckliga utgång. Ofta misstänkte man äfven, att man icke kommit
på sjukdomens rätta orsak. Något trollskap kunde vara nedlagdt, som man
icke vetat bortskaffa. Sådana trollskap bestodo af de dödas ben, som
man bar i grannskapet af den sjuke och der nedgräfde under vissa
ceremonier. Äfven kunde man taga hår eller någonting annat af en person
och nedgräfva sådant i kyrkogården, o.s.v. Alla sådana trollskaper
(talat, rikkeet etc.) måste nödvändigt undanrödjas, om sjukdomen eljest
kunde botas. Man var äfven angelägen om att veta, hvilka ord kunnat vid
deras nedläggande nyttjas. Men huru skulle loihtia utreda allt sådant?
Att härvid öfvades mycket bedrägeri vill jag icke bestrida. Så kunde
mången loihtia hafva nedgräfvit dylika saker för att sedermera genom
deras upptäckande förskaffa sig anseende och stadga hos folket
öfvertygelsen om sin stora vishet. Men icke tror jag, att detta alltid
var fallet. Något ovanligt och utomordentligt låg ofta hos loihtiat,
som måste förklaras genom andra vägar. En loihtia uti Hirvisalmi, som
jag i detta hänseende frågade, svarade att han i drömmen blef derom
underrättad om natten. Inträffar det då alltid, frågade jag; hvarpå han
svarade, att det icke alltid händer honom, men sade sig då också vara
osäker om utgången af sin kur.
I det föregående har blifvit omnämndt att loihtiat äfven ofta vid sina
kurer använde såväl yttre som inre läkemedel. Läkemedlen (på finska
kahe, lääke, rohto, voie, rasva) måste dock liksom allt annat, som med
den sjuka kom i närmare beröring, genom läsning göras kraftigare.
Sådana läkemedel voro vatten, snö, is, mjölk, honing, dekokter och
tinkturer af åtskilliga örter, blommor, bark och rötter, kataplasmer,
salvor och plåster af nyssnämnda saker sammankokade med talg och kådor;
vidare bränvin, terpentin, tjära, bäfvergäll, dyfvelsträck, kamfer,
salt, kol, svafvel, åtskilliga metaller (qvicksilfver, silfver, gull).
Äfven komma ormens ister, kött och skinn, pulveriserade ben af de döda,
skrapadt träd från någon kyrkvägg eller från ett tre gånger flyttadt
hus, och andra till samma klass hörande ämnen mycket i fråga. Ofta
användas sådana medel rätt förnuftigt: t.ex. snö och is på brännskador,
honing i dessa och andra skador, kol i några magsjukdomar, svafvel i
utslag o.s.v. Men merendels tyckas de i och för sig utan behörig
läsning hafva varit utan kraft, som vattnet i sacramentet. Då det
ändock visat sig, att äfven de oskyldigaste medlen ofta åstadkommit
underbara kurer, så måste man förklara det annorlunda, än att sådant
kunde härleda sig af deras egna inneboende kraft. Denna förklaring har
jag i det föregående sökt gifva, och vill icke här upprepa, hvad redan
blifvit sagdt.
Var loihtia icke i tillfälle att personligen besöka den sjuke och
undersöka hans sjukdom, så måste man hafva något af den sjukes
tillhörigheter, kläder eller annat, till honom. Af dessa kunde han se
och utgrunda sjukdomen och derefter anordna honom något läkemedel. Han
läste då öfver det samma och skickade det nu att af den sjuka begagnas.
På somliga orter brukas detta ännu mycket. Man läser till och med öfver
läkemedel, som köpas ifrån apteket. Har man redan läsit öfver dessa?
(_onko näitä jo kahottu eller luettu_), hör man ännu stundom en bonde
fråga, när han på apteket köper medicamenter. Ord, som vid denna
läsning nyttjas, äro ofta de samma, som man läser öfver sjelfva
sjukdomen, hvaremot de användas; understundom äfven egna,
hvaruti läkemedlets ursprung och andra förhållanden antydas.
Åtskilliga medicinska kunskaper voro föröfrigt ofta hos en loihtia
nedlagda. Om man får sluta af språkets ordförråd uti någon sak till
sjelfva sakens större odling hos nationen, så tror jag, att få nationer
finnas, som framföre den Finska utmärkt sig uti medicinen. Medicinska
termer och följakteligen äfven begrepp, som andra folkslag icke funnit
i sitt språk, hafva Finnarne många. Så åtskiljer man med inhemska
benämningar emellan de tvenne vigtiga sjukdomsformerne _feber_ och
_inflammation_ samt kallar den förra _poltto_ den sednare _vihat_;
likaså emellan lefvande och död blod genom orden veri (sangvis) och
hurme (cruor); emellan väl- och illaartadt var genom märka (pus) och
visva (sanies); åtskilliga andra distinctioner och benämningar att
förtiga. -- Bloden ansågs för det förnämsta i organismen och kallas
derföre _miesten hempu_ (karlars prydnad), _urosten kulta_ (hjeltars
guld). Om dess rörelse saknade man ej begrepp och visste att äfven
benen hade blodkärl, som det tydligen synes af runon:
Parempi veri sisässä,
Suonissa sorottamassa,
Sekä luissa luiskamassa,
Kuin on maahan vuotamassa.
Bättre bloden in i kroppen,
Flytande i sina ådror,
Och framhalkande i benen,
Än att rinna ner på marken.
Vid blodsår, der ett större flöd var för handen, visste man att
underbinda artererna och ihopsy sårläpparne, ehuru bloden dock
vanligare stämdes genom torfvor, som trycktes uppå stället och genom
egna ord (veren ehkäys-, tyrehys-, eller sulkusanat). Uti rötsår fäste
man sig mycket dervid, om såret läktes ifrån grunden. Föröfrigt äro af
chirurgiska operationer åtminstone nu för tiden åderlåtning och
koppning nästan för mycket i bruk. Torra bränningar (moxae) anställas
stundom och tyckas redan i fordna tider hafva varit i bruk. Elden,
hvarmed fnösket antändes, borde dock företrädesvis vara af åskan
framkallad. Derpå syftar troligen runon:
Tuo'os tulta taivahasta,
Jolla poltan Riien suuta,
Riien hammasta hajotan.
Hemta eld åt mig från himlen,
Att jag Riisis mun må bränna,
Breda ut hans tänder dermed.
Hankar anlades ej sällan. Chirurgice botade man äfven ofta tandvärk,
förorsakad af röta. Man stack nämligen med en hvitglödande jernspik i
den ihåliga tanden, hvarefter värken upphörde. Oftare kurerades dock
tandvärken genom läsning. Ormstyng botades likaledes oftast genom
läsning, men äfven understundom på följande sätt: man ingräfde delen,
som blifvit stungen uti jorden och höll den der i några timmars tid,
hvarefter giftet icke kringspridde sig vidare i kroppen. Vid
barnförlossningar anropades lilla mor jungfru Maria till biträde. Hon
borde med fiskslem smörja barnets vägar. Stundom tyckes hon dock icke
hafva gjort det nog grundeligen, då instrumenter komma i fråga, hvaraf
man kunde sluta att äfven konstiga barnförlossningar icke voro för
loihtiat obekanta.
Detta om Finnarnes och deras loihtiats medicinska kunskaper,
visserligen ofullständigt; men hvem har reda uppå och ihogkommer allt,
som i saken kunde anföras. Summan af allt blir dock gifven, den, att
Finnarne utöfvat medicinen i dess båda ofvanföre omtalta rigtningar,
ehuru dock den psychiska sidan hos dem var öfvervägande.
Sampo.
Borgå Tidning 1839, n:o 96.
Ibland Finska Mythens andra svårt förklarliga ting
förekommer, såsom ett af de svåraste att utreda, hvad det beryktade
_Sampo_ ursprungligen varit. I Mehiläinen för innev. års Februari
månad, pag. 18, yttrades en förmodan, att Sampo möjligtvis kunde vara
ett särskildt namn för Bjarmernes Jumala-bild. Denna förmodan ansågs
vara "minst sagdt alltför vågad", jfr. Helsingfors Morgonblad, 1839,
N:o 54. Att den äfven i sjelfva verket var sådan, det erkännes så
mycket hellre, som inga egentliga grunder för densamma i Mehiläinen
anfördes. Min afsigt är att framdeles uti sammanhang bjuda till att
besvara de inkast, som ins. uti Morgonbladet på anfördt ställe gjorde
såväl emot _Sampo_ och _Jumala-bildens_, som emot _Pohjolas_ och
_Bjarmalandets_ identitet, men dessförinnan särskildt några ord om
_Sampo_. Då undantagandes Bjarmerne, man icke känner något Finskt
folkslag, som skulle hafva haft någon gudabild, så uppstår naturligtvis
den frågan: hvarifrån fingo Bjarmerne sin? Antingen var den en inhemsk
uppfinning, eller utländsk efterhärmning. Det sednare är så mycket mera
troligt, som Bjarmerne så till sägandes på ömse sidor voro i beröring
med folkslag, som hade gudabilder, på ena sidan med Slaväner, på den
andra med Skandinaver. Det kunde icke uteblifva, att de på sina
handelsfärder, under hvilka de företrädesvis hade att göra med
Slavänerne, togo kunskap äfven om deras gudabilder. Den oupplystare
delen af folket, som bekänner sig till den Grekiska kyrkan, anser
ännu i denna dag, och midt i skötet af Christendomen, sin verldsliga
lycka till stor del bero af de Helgon- och Madonnabilder, som
religionsbruket hos dem vördar: huru mycket lättare kunde ej en sådan
tanke vinna burskap hos ett folk utom Christendomen och föröfrigt
utan någon synnerlig civilisation. Så måste vi också anse, att
Slavänerne före Christendomen betraktade sina gudabilder, såsom
hemtande åt dem och deras land all välsignelse. Derföre kunde om en
sådan gudabild alltför väl sägas, hvad de finska runorna förtälja om
Sampo, att
Der var sådd, såväl som plöjning,
Jemte all slags växt och gröda.