Det har vi hört! bolmade Lotten. Jag tycker, att Jan-Petters testamente
är osedligt. Att vara trettio år och inte få gifta om sig! Man tänke sig
följderna!
Jag är en självständig varelse! upprepade fru Olga med höjd röst och
gråten i halsen. Nu avbröt henne Ludwig, sägande:
Den stora Katarina av Ryssland var också en självständig varelse och
fick inte heller gifta om sig, efter vad man sagt mig. Följden blev ett
spring av diverse karlspersoner värre än i någon pigkammare--
Fru Olga sa:
Vill ni höra på eller vill ni inte?
Och då alla bedyrade sin villighet, fortsatte hon:
Släkten har alltid betraktat mig som en nolla, men jag tänker i alla
fall visa, vad jag duger till. Jag tänker sköta gården själv. Jag tänker
införa vissa reformer. Moralen på Larsbo är sådan, att den väcker
anstöt. Jag är inte trångbröstad, men jag inser att den slappa moralen
betyder ett allvarligt läckage. Jag vill reformera gårdens ande. Det
blir min livsuppgift.
Tänker du bygga missionshus? frågade doktor Karolina. Och samarbeta med
spillebodaren?
Fru Olga fnös.
Min metod ska baseras på psykologiska iakttagelser. Den ska bli fullt
vetenskaplig.
Och vad vill du vinna? sporde magdoktorn. Fru Olga svarade rappt:
Ökad arbetsintensitet, minskade omkostnader, fördubblad avkastning!
Då bugade herr generalagenten till jorden för den duktiga frun.
Nu hör jag, att hennes nåd slagit in på den rätta vägen! Minskade
omkostnader och fördubblat netto är en mycket sund princip.
Gärna för mig, medgav doktor Karolina, må du reformera och
experimentera. Bara du inte tråkar ut herr Brut.
För då bär det åt skogen! bekräftade Ludwig. Casimir har ett faderligt
överseende med dig, men jag är väldigt rädd, att han en vacker dag ger
dig en orre. Tag dig till vara! Jag vet, hur det känns!
Varningen gjorde en besynnerlig verkan på den självständiga varelsen.
Hon vaggade av och an, som om hon plågats av magsmärtor. Ansiktet
uttryckte den hisnande känslan hos ett ungt fruntimmer, som oryggligen
beslutat att doppa tåspetsarna i kallt vatten. Och plötsligt framstötte
hon de ödesdigra orden:
Pojkar! Jag har avskedat Casimir Brut.
Meddelandet, som gränsade till det ofattbara, mottogs med långvarig
tystnad. Äntligen yttrade doktor Karolina med lugn och eftertryck:
Det skulle betyda, att du blivit svagsint. Vad är din avsikt? Förklara
dig!
Fru Olga mumlade nästan ohörbart:
Jag tänker sköta gården själv.
Betty sa:
Begåvade personer, vilka i likhet med Olga länge blivit sedda över axeln
av sin omgivning, falla lätt offer för storhetsvansinne. Här är det
läkarens plikt att ingripa.
Åter uppstod ett ögonblicks tystnad, varpå damerna Willman, plötsligt
seende olyckan i hela dess vidd, utropade:
Avskedat Casimir Brut! Det är inte sant! Det är omöjligt!
Nu är det i alla fall gjort, mumlade fru Olga, reste sig från stolen och
höll sig upprätt vid dess ryggstöd. Ludwig, som greps av medlidande med
hennes ömkliga tillstånd, yttrade milt och lugnande:
Ingen olycka är ohjälplig undantagandes döden. Och även den kan undgås,
om man i tid tillsätter en kommitté. Låt oss överlägga! Olle har
förolämpat Casimir. Hon har för resten länge uppträtt som om det vore
hon och inte han, som befallde på Larsbo. Det måste bli en ändring.
Först och främst måste hon be honom om ursäkt under högtidliga former.
Kanske låter han sig bevekas av hennes tårar--
Den lilla fruns tårar hade verkligen börjat rinna, en efter en, sakta
men stadigt runno de utför kinderna. De lättrörda flickorna Willman
stämde om tonen. Med mild röst frågade doktor Karolina:
Och varför, stackars Olle, har du avskedat Brut?
Därför, svarade fru Olga med plötslig bestämdhet och sväljande gråten,
därför att det inte går i längden med två viljor på en gård.
Och vem, frågade Ludwig vänligt men sorgset, vem har inbillat dig,
stackars Olle, att du har en vilja?
Och vem, fortsatte doktor Karolina, tänker du ta i hans ställe?
Antagligen någon ung person, som kan prestera ett förmånligare yttre än
herr Brut.
Han är inte snarvacker, medgav Lizzy. Och han är allt annat än älskvärd.
Men i ett fall som detta skulle jag bara fästa mig vid hans duglighet.
Ack, vi stackars flickor! utbrast Lotten. Hur ska det gå, om Olle
ruinerar oss? Mitt lilla stipendium räcker knappt till tobaken.
Lummiga Larsbo! tremulerade Ludwig med djupa brösttoner. Stolta och
manliga fädernegård, som fallit i en kvinnas händer! I andanom ser jag
dina ruiner! Ängar och åkrar kvävda i ogräs, begravas i grånande mossa.
Nöten skria förgäves efter ans och föda, sprida till sist sina knotor
över myren. Lador och logar störta murknade samman vid vindens dova
suckar. Och i det taklösa slottet spirar gräs i de ruttnande tiljornas
mull. Uv och hök reda bo i salonger och salar, räven sin lya i
källaren. Men jakten är eljest kaputt, ty hundratals tjuvskyttar har
förstört den. Och i de milsvida skogarna givs ej annat matnyttigt vilt
än flickorna Willman, en irrande uthungrad skock, som till sist rikta de
trånande blickarna mot den kyske gubben i månen. Sådant, Larsbo, blir
ditt öde om Casimir flyttar!
Prata inte dumheter! avbröt doktor Karolina i gällare ton. Jag tål inte
höra talas om den saken. Unga änkor är ju kända för sina nycker och
ställa stora fordringar på omgivningen, i synnerhet den manliga. Men det
får vara måtta med allt! Jag ska genast tala med herr Brut.
Hon reste sig för att verkställa sitt beslut. Men fru Olga ställde sig i
vägen för henne och hon tog henne i armen och tryckte den så hårt att
det närmast liknade en nypning. Hon sa:
Herr Brut har fått sitt avsked och den, som tänker blanda sig i den
saken, gör bäst i att lämna Larsbo. Jag är en självständig varelse och
ni ska inte tro, att jag är angelägen om ert sällskap. Ni kan gärna ge
er i väg! Allasammans! Eljest kan det hända! Att jag kör i väg er!
Sedan den lilla frun utslungat denna vidunderliga hotelse tog hon själv
till flykten och lämnade lusthuset halvspringande. Upp störtade tante
Sara och satte efter henne; doktor Karolina kippade ett ögonblick efter
andan men följde raskt. I hennes fotspår gled med mjukt vaggande gång
Lizzy, trippade Betty, lufsade Lotten med det stripiga håret slakt
hängande ned över panna och näsa. Brita slutligen gav sig tid att
sticka en polkagris i mun och skänka prästens son till avsked en lång
blick.
Hör nu herrn! sa Ludwig till denne. Man blir rasande av flickor. Har
herrn märkt det? De är nog trevliga, så länge de varar, men efteråt mår
man illa. Tycker herrn som jag, så går vi bakom lagårn. Det är rätta
stunden för det nu.
Och de följdes åt bakom lagårn. Sedan kusken tillkallats för att
tjänstgöra som domare, yttrade Ludwig sakligt och sansat:
Vet herrn, vad jag har hört sägas av en trovärdig person? Jag har hört
sägas, att herrns far ska vara en riktigt genomtrevlig präst!
Vem säger det? frågade prästsonen.
Jag! svarade Ludwig.
Och du, genmälte prästsonen, är en ouppfostrad lymmel och en äcklig
flickpojke!
Vem säger det? frågade Ludwig.
Jag! svarade prästsonen.
Denna korta ceremoni gav slagsmålet ett moraliskt berättigande, och de
båda kämparna avlade nu med värdighet och utan brådska sina rockar,
varpå kusken harsklade, spottade och sa till, att de kunde börja.
* * * * *
I lusthuset kvarblevo emellertid prästen, fröken Alexander och
generalagenten. Prästen vandrade sävligt omkring och tog sig en kaka här
och en bulle där och stoppade dem tankspritt i fickorna. Slutligen lät
han upp sin mun och sa:
Här pratas hit och dit om kärlek och annat, men jag tänker att här
finns någonting, som ska döljas. Någonstans ligger en hund begraven, det
ska ni få se. Allting står inte rätt till. Och vad är det nu för en
historia med den bortsprungna flickan?
Ack, herr kyrkoherde! svarade fröken Alexander, det är en faslig
historia! Flickan ska ha släpats till Spilleboda brunn, mördats och
sänkts i vattnet.
Vem har inbillat henne det, lilla fröken? sporde prästen och spärrade
upp ögonen. Fröken Alexander log.
Det är så med mig, sa hon, att folk gärna anförtro sig åt mig, om de ha
någonting sorgligt eller hemskt på hjärtat. Jag vet inte, hur det kommer
sig, men så är det. Och den här sorgliga händelsen hörde jag redan på
hitvägen av en gumma, som jag mötte och hon hade hört det av ett par
karlar och de hade hört det av torparen på Spilleboda. Det ska vara
mycken oro bland arbetarna och man kan vänta sig vad som helst om inte
den skyldige bekänner och får sitt straff. Men vem som är den skyldige,
det skulle jag också kunna säga kyrkoherden, om jag inte tagit till
princip att aldrig föra sådana saker vidare.
Värderade fröken! genmälte prästen. Vill ni gälla för att vara en
sannfärdig människa, så upprepa aldrig, vad ni hör sägas på Larsbo.
Bland så många fruntimmer trivs lögnens ande rätt väl, och gubevars, det
gör jag med. Emellertid håller jag det ej för otroligt, att någonting
gruvligt inträffat och i så fall har jag gjort en trevlig upptäckt. I
morse, då jag och mina barn nalkades gården, gjordes halt i backen vid
Spilleboda. Ty timmen var tidig och man blir inte väl bemött av
lättingar, om man stör deras morgonsömn. Därför sände jag mina barn att
plocka lite bär i skogen. Och några av dem kommo åter och berättade, att
de sett hennes nåds kammarjungfru i småskogen, fasthållen och kämpande
med en mansperson, från vilken hon slutligen slet sig lös. Skrikande
sprang hon därifrån och han efter. Och manspersonen var ingen annan än
förvaltaren Casimir Brut. Men jag, min värderade fröken, går nu och
sträcker min gamla kropp i en backe och tar mig en lur före middagen.
Därmed gick prästen; ensam med generalagenten yttrade fröken Alexander:
Jag har en tämligen god observationsförmåga och mig undgår just
ingenting. Jag skulle kunna berätta åtskilligt, som verkligen skulle
förvåna herr generalagenten.
Men generalagenten svarade:
Snälla människa, jag är inte nyfiken. Andras bekymmer angår mig inte,
och jag för min del tänker vara glad så länge jag kan och lite längre. I
min ungdom och mannaålder förde jag ett strävsamt och oroligt liv,
flackade omkring och låg i, som man säger. Jag hade en massa agenturer,
stora artiklar och goda artiklar. Men nu är jag bara en angenäm
sällskapsmänniska, som njuter sina stunder i ro. Kärleksaffärer och
penningaffärer kvittar mig lika och rör mig inte i ryggen. Jag har
dragit mig tillbaka och är numera blott generalagent för konstgjorda
fåglar. Det är en liten artikel men fin och angenäm.
Han öppnade med kärleksfull omsorg dosan och buren med fågeln kom till
synes. Han vred på en skruv och det nätta djuret bugade artigt, smällde
med vingarna och spretade med stjärten.
Generalagenten log ömt och lyckligt:
Snälla människa, sa han, vi ha båda kommit till den ålder då man kan
taga det mesta med ro. Vädret är vackert, platsen behaglig. Vad fattas
oss? Jo, lite fågelkvitter! Hör får ni höra en näktergal, som aldrig
blir hes! Det är konst, som överträffar själva naturen! Och priset är
fantastiskt billigt! Hör får ni höra! Utan köptvång! Blott för att njuta
ställets och stundens behag!
Han tryckte på en knapp och genast började fågeln sjunga med välljud.
Liksom en höna då hon vill lägga sitt ägg i fred, sökande kilar än hit
och än dit för att finna ett gömsle för den övriga flocken och ett
passande bäle, så sprang fru Olga orolig och förvirrad omkring än i
parken, än på gården och slutligen genom husets salar och rum. Efter
henne följde Karolina och Lizzy, Brita, Betty och Lotten, under det att
tante Sara sackade av och andfådd utgick ur leken. Damerna ropade då och
då och i tur och ordning: Vad har hänt? Vad har hänt? men fingo ej svar.
Äntligen i ett rum med bara en ingång, undgick fru Olga ej längre
förföljarna. Rummet var litet, intimt, kokett i sin eftergjorda rokoko.
Engång ett tillhåll för Jan-Petters särskilda urval av slippriga bilder,
bar väggarna numera ingenting oanständigt, om man ej som sådant får
räkna ett porträtt av Jan-Petter. Mecenaten håller i handen en liten
läcker grupp, "Leda med svanen", och synes försjunken i en väl
återgiven, oskrymtad beundran. Här fastnade fru Olga och här flämtade
damerna i korus: Men Olle! Vad har hänt? Hon betraktade dem med ögon,
som hastigt torkades av en het och gnistrande vrede. Plötsligt tog hon
Jan-Petter mellan sina händer, vände honom helt om mot väggen, satte
sig rak och stel på en stol och sa:
Det är det förskräckliga! Att då jag gripits av en idé, begrundat den,
bearbetat och sovrat den samt i hast skisserat den för er--då frågar ni:
Vad har hänt? Som om inte jag skulle kunna få en idé med mindre än att
någonting hänt! Eller inte kunna tänka, iakttaga, analysera,
syntetisera, grubbla, fatta, förstå av mig själv! Tror ni, att jag
behöver få en takpanna i skallen eller magknip eller andra
obehagligheter för att kunna komma till en världsåskådning?
Olle! svarade doktor Karolina, satte sig mitt framför henne och sökte
kuva henne med sin läkarblick. Vi veta, att du kan tänka, iakttaga,
analysera, syntetisera, grubbla, fatta och förstå av dig själv. Men du
kan väl i alla fall tala om, vad som har hänt!
Nåja, sa fru Olga, ingenting har hänt; men jag kan tala om, vad som
plågar mig. Det är han där!
Och hon pekade med tummen över axeln på Jan-Petters helomvända porträtt.
Han har plågat mig hela dagen och för resten många dagar och för resten
alltid. Jag är inte vidskeplig, jag tror inte på ett liv efter detta.
Själv kommer jag att dö som en blomma och ni med. Men jag gör ett
undantag för Jan-Petter. Han var för koncentrerat elak för att lämna
mig, så länge det finns någonting kvar av mig. Han går igen och han
kommer att gå igen, tills han fått sin vilja fram.
Vilja? upprepade doktor Karolina. Förklara, dig! Vad ville Jan-Petter?
Fru Olga lät sina pekfingrar bilda en spetsbåge, som hon betraktade.
Plötsligt smålog hon; hon lyfte blicken och lät den vandra från doktor
Karolina till Betty, från Betty till Lizzy, från Lizzy till Lotten. Och
alltjämt smålog hon; men de andra smålogo icke; de blinkade, förläget
och nervöst, de beto sig i läppen, de vände sig bort.
Nåja, svarade fru Olga på frågan. Vad han allra innerst ville låter sig
antagligen ej uttryckas på redigt språk. De sista åren kunde han ju bara
stamma och sluddra. Men vi kan ju säga, att han ville göra mig till en
dålig människa. Han ville ta ifrån mig den lilla tro på sedliga krafters
existens, som jag ännu hade kvar. Jag har i tio års tid kväll efter
kväll lyssnat till hans historier. Hans själ hade drunknat i erotik och
var så upplöst, förruttnad och vämjelig som en kropp, som legat i
månader i vattnet. Ni ska inte tro, att han besparade mig någonting
alltifrån den puerila impotensens fantasier till den senilas. Men när
jag med min dyrköpta erfarenhet framkastar en idé och framlägger vissa
förslag till reformer, då behandlar ni mig som en barnunge, skrattar ut
mig och frågar till på köpet, vad som har hänt!
Det är fräckt! medgav Betty. Och vi bry oss inte längre om vad som har
hänt. Vi hysa en intensiv önskan att förstå dig, men vi anhålla
vördsamt om saklighet och lugn.
Jag är alltid saklig, så länge man inte retar mig. Men jag har hela
dagen känt på mig, att Jan-Petter skrattar åt mig. Och hur bär ni er åt?
Jag började redan i morse att tala allvarligt med er om dessa saker, men
i stället för att delgiva mig era åsikter, drar ni den ena oanständiga
historien och anekdoten efter den andra. Ni tro helt enkelt, att jag
inte förstår mig på åsikter.
För att bevisa motsatsen, inföll Lizzy, anhålla vi enträget att du
meddelar oss din åsikt. Vi trodde, att någonting hänt men förstå nu, att
händelsen varit av själslig art. Någonting nytt har fötts inom dig och
av vissa yttranden att döma är detta nya en åsikt. Vi vänta med spänning
på ditt meddelande.
Det gör vi! instämde samtliga flickorna Willman.
Fru Olga betraktade dem misstänksamt och skyggt.
Skojar ni nu igen?
Men de skojade inte.
Min åsikt, återtog fru Olga, uppmuntrad av deras imposanta allvar, som
till och med förmådde Brita att taga polkagrisen ur munnen, min åsikt är
den, att vår så att säga erotiska kultur hotar att ödelägga
mänskligheten. Det nya hos min åsikt är, att jag inte alls fäster mig
vid osedlighet och dylikt. Det är mig egentligen djupt likgiltigt. Jag
riktar mitt anfall mot själva kärleken. Den är lika skadlig inom som
utom äktenskapet, kanske skadligare inom. Var helst den finns, finns
också frestelsen att ägna den ett övermått av tid, krafter, tankar,
fantasi. Man påstår, att kärleken är en nödvändig förutsättning för
släktets fortplantning. Det är falskt. Människosläktet kan och skall
visa, att den kan fortplanta sig utan mystik och vidskepelse, utan
kärlek alltså, sakligt och lugnt.
Kors i jissi namn! viskade Brita till Lotten. Om Ludwig får höra det
här, så blir han uppriktigt ledsen.
Men fru Olga fortsatte alltmera inspirerad:
Människan måste averotiseras. Jag skulle vilja formulera saken bättre,
men sådant kommer senare av sig själv. Vårt intellekt måste befrias från
den erotiska slaggen. Jag skulle vilja förbjuda all erotisk konst och
litteratur. Och jag syftar inte på den så kallade smutslitteraturen. Den
är mig djupt likgiltig. Det är just den stora konsten och litteraturen
som äro fördärvliga i den mån de behandla erotiska motiv. Kärleken
mellan tvenne motkönade individer utsmyckas som det skönaste,
viktigaste, ädlaste i livet. Det är ju rentav äckligt! Kärleken till
makan ställes över kärleken till människosläktet, framåtskridandet,
vetenskapen! Det är alldeles galet, ty makan kan föda barn utan kärlek,
men framåtskridandet behöver vår kärlek odelad för att komma någon vart.
Ack! utropade den snälla Lotten bekymrad, vad detta gör mig ledsen! Är
det ingen som kan lista ut, vad som fattas henne?
Och Lizzy sa:
Vi skulle så gärna vilja hjälpa dig, stackars Olle! Är det ingenting vi
kan göra för dig?
Jag tror, inföll doktor Karolina, att vi inte böra slå bort hennes
funderingar med skämt. Naturligtvis kommer inte en klok människa med
dylika galenskaper utan att ha en allvarlig orsak. Endera är hon sjuk,
och det är ingenting att skämta med. Eller också har hon någon avsikt,
som vi inte ha reda på.
Men fru Olga hörde dem icke. Hennes kinder blevo livligt röda, hennes
ögon började gnistra, och hon drog girigt in luften genom vidgade
näsborrar. Plötsligt sa hon, rappt och piggt:
Pojkar! Jag skulle vilja åstadkomma en rörelse!
De lystrade till.
En rörelse? upprepade doktor Karolina och lyfte hastigt de släpiga
ögonlocken. Även Lizzy, Betty, Lotten och Brita upprepade ordet, alla
med samma intresse och aktning. Detta intresse var i själva verket en
honnör för minnet av Willmanska släktens huvud, professorskan Anna-Lisa.
Den kraftfulla kvinnan hade nämligen under sin halvsekellånga
glansperiod årligen väckt tre à fyra mäktiga och betydelsefulla rörelser
på skilda områden och i olika riktningar. En förteckning på dessa
rörelser skulle bliva längre än flertalets varaktighet, men de hade alla
låtit tala om sig. Ordet rörelse, taget i denna bemärkelse, hade således
en särskild och kär klang för flickorna Willman. Och trots det
lättsinne, som någon gång kunde prägla deras sätt, tal och
livsåskådning, skulle ingen av dem ha vägrat att skänka sina krafter åt
en pigg och allvarlig rörelse, vare sig den gällde reformerade seder
eller hattar eller korsetter eller mat och dryck eller fångvård eller
sjukvård eller barnavård eller slinkors upprättande eller sluskars
tillvaratagande eller skvallrets bekämpande eller råttors utrotande
eller musiklivets höjande eller kaffets avskaffande eller bildningens
spridande eller kaninavelns främjande eller umgängets förenklande eller
kroppskulturens utveckling eller någonting annat som överhuvudtaget
kunde reformeras, upprättas, tillvaratagas, bekämpas, utrotas, höjas,
avskaffas, spridas, främjas, förenklas eller utvecklas.
Men trots släktkärlek och uppriktig vänskap hyste de för Olle en
misstro, som tog sig uttryck i doktor Karolinas ord:
Skulle det vara en verklig rörelse? Tror du dig om det?
Varför skulle jag vara mindre kapabel till det än någon annan? Jag har
visserligen inga examina eller andra meriter i den vägen, men jag har
energi! Och det är, vad som behövs. För resten skulle det roa mig eller
rättare sagt intressera mig. Mitt liv skulle få ett innehåll.
Det är sant, medgav doktor Karolina. Och jag skulle naturligtvis skänka
dig mitt stöd. Men vad skulle det vara för en rörelse?
Fru Olga svarade:
Man kan naturligtvis kalla den vad man vill, men den behöver ett enande
slagord och jag skulle vilja föreslå: Bort från erotiken! Vad jag tror
är väldigt bra och tillplattande för belackarna, det är, att jag
behandlar saken helt och hållet ur ekonomisk synpunkt. Det är så reellt.
Jag har en massa broschyrer i huvudet och en har jag redan skrivit: Har
den moderna människan råd att älska?
Doktor Karolina begärde att omedelbart få läsa detta opus, men fru Olga
erinrade sig att vissa siffror måste korrigeras. Hon fortsatte:
Jag har också tänkt på möjligheten att grunda en litterär tidskrift. Den
skulle ställa kärleken på dess rätta plats, som inte är någon plats
alls. Kan människan reda sig utan erotik, så kan naturligtvis
skönlitteraturen också göra det.
Olle! utropade Lizzy. Om du tänker grunda en tidskrift, så ställer jag
mina krafter till rörelsens förfogande. Jag har alltid drömt om att få
redigera en tidskrift men aldrig fått det. Däremot har jag aldrig drömt
om att flirta men alltid fått det.
Nu viftade Brita ivrigt med handen och sa:
Får jag fråga? Ska alla pojkar avskaffas? Eller hur ska det annars gå?
Så länge Ludwig är i livet, kan jag inte räkna med någon odelad kysk och
ekonomisk tillvaro.
Du är nog inte så dum, som du gör dig! snäste doktor Karolina. Det finns
ingen orsak att håna Olle, därför att hon uttrycker sig lite suddigt.
Hennes tanke är i alla fall en tanke och som incitament för en sedligt
uppfostrande rörelse inte oäven. Vi tänka inte avskaffa vare sig kön,
könsegenskaper eller könshandlingar. Bevare oss väl! Men vi ämna
reducera det erotiska inslaget i vårt känsloliv till vad det bör vara:
en negligeabel kvantitet. Vårt intellektuella jag bör befrias från
erotiska distraktioner. Det ligger i alla fall ett stycke
framtidsprogram i det här.
Fru Olga rodnade av glädje.
Du börjar förstå mig, sa hon. Jag tror, att det kunde bli en kraftig och
uppryckande rörelse.
Jag börjar också förstå, betygade Lotten, fast det går trögt.
Personligen är jag inte villig att avstå från ett ömt och svärmiskt
umgänge med yngre manspersoner, om sådant verkligen bjuds. Men ifall den
beramade rörelsen Bort från erotiken kan gagna kommande flickor med rött
hår, glasögon och klumpnäsa och göra dem stoiska och kyliga gentemot
mankönet, så är det min tydliga plikt att stödja rörelsen. Om sådant
förekommer ska jag med glädje deltaga i demonstrationer, och att bära
fanor med inskrifter i blåsväder är bland det roligaste jag vet. Jag ska
också hålla föreläsningar i ämnet mot skälig ersättning. Men längre kan
jag för mitt samvetes skull ej gå.
Och jag, sa Betty, ansluter mig också till den nya frälsningsarmén under
förutsättning att den får en klädsam uniform. Jag tror inte mycket på
saken, men genom att övertyga andra kommer jag att övertyga mig själv.
För resten är det en jäkla spänning med att sätta i gång någonting som
folk finner vanvettigt. Men en upplysning ska jag be om: Vad har
rörelsen för samband med Casimir Brut och hans avsked?
Fru Olgas svar kom ögonblickligen och med utomordentlig skärpa:
Den som inte inser det, är en åsna eller en hycklande person. Herr Brut
måste bort, därför att han hindrar mig från att göra Larsbo till en
sedligt-ekonomisk mönstergård. Det är min mening att göra Larsbo till
rörelsens Point Loma, där det ska visa sig, att de båda könen kunna
arbeta sida vid sida utan att ödsla tid och krafter på det erotiska.
Och vad, frågade doktor Karolina, har Brut att invända mot det? Skulle
han själv vara en lättsinnig person?
Casimir! skrek Brita. Nej, nu går det för långt! Han är den mest
sedligt-ekonomiska tvärvigg som finns. Ha vi inte alla bevittnat, hur
den stackars Lizzy bränt sina kol hela sommaren utan att kunna ljumma
upp honom det bittersta! En sån karl ska köras bort av rörelsen men
Ludwig får stanna, som hänger och slänger som en boa kring halsen på
alla pigor, när han inte hänger på Olle själv. Det är rättvisa!
Fru Olga rodnade åter men av harm. Hon sa:
Ludwig är ett barn. Han kan böjas och bildas. Jag inser, att erotiken
måste ersättas med någonting annat. Jag vill att arbete och bildande
förströelser ska avlösa varandra efter ett förnuftigt schema.
Oj, oj, kved Brita. Jag ska gärna sprätta dynga, om jag slipper de
bildande förströelserna!
Men damerna Willmans samfällda ogillande tystade henne. Fru Olga
improviserade raskt ett schema, som överraskade genom sin rikedom.
Dygnets timmar skulle i sanning väl utnyttjas. Det beskedliga Larsbo
blev ett Nya Jerusalem, ett Mecka. Improvisationens lycka berusade den
lilla frun; hon glömde sina sorger och gav fritt lopp åt sin fantasi.
Kvinnor och män av ovansklig, kylig renhet fyllde den lummiga parkens
valv med ett surr av förnuftiga och insiktsfulla samtal. Stora salen
fick ett tycke av Skolan i Aten. Allting var vitklätt, rent, arbetsamt,
ekonomiskt och förnuftigt. Plötsligt avbröt hon sin skildring i det hon
utropade:
Begriper ni nu, att den där människan måste bort? Han passar inte för
mitt program. Vi skiljas i godo och han är mycket nöjd med att få lämna
Larsbo. Han har naturligtvis andra planer för sin del--
Hon svalde ett par gånger, men rösten var dov och oklar då hon
fortsatte:
För resten tänker jag avskeda ännu flera. Jag är utledsen vid dem
allasammans. Jag tänker utrota hela den gamla surdegen. Jag tänker göra
rent hus. Så att jag äntligen får känna mig som en hygglig och anständig
människa. Jag tänker avlägsna allt, som påminner mig om Jan-Petter. Brut
var hans ögonsten och det förlåter jag honom aldrig. Jag kan inte se
honom utan att tänka på något, Jan-Petter sa mig innan han dog. Infamt!
Han har inte rättighet att gå omkring som ett spöke och skratta åt mig.
Jag har kämpat med mig själv mer än sådana tossor som ni kan ana. Jag
har en tioårig erfarenhet av bitterhet och smälek. Jag vill ha
upprättelse; jag vill uträtta någonting. Men när jag fattat mitt beslut
och utvecklat en plan, som i alla fall är ganska storartad, då kommer ni
tossor och säger: Vad har hänt?
Hon reste sig upp och gick. Genom ett sus av kära Olle och snälla Olle
och stackars Olle skred hon fram, smidigt undvikande utsträckta händer,
försvann. Utbrottet hade skrämt och överraskat damerna Willman till den
grad, att de en lång stund sutto fullständigt tysta. Slutligen utbrast
doktor Karolina:
Men finns det då ingen människa, som kan säga oss, vad som har hänt!
* * * * *
Jo en! Fröken Alexander hade sett, förstått och dragit sina slutsatser.
Sedan hon tåligt lyssnat till generalagentens sjungande fågel och
bestämt avvisat alla förslag att vare sig kontant eller på avbetalning
köpa en dylik, yttrade hon:
Generalagenten! Med mig är en egenhet, som ni kommer att finna kuslig.
Själv är jag aldrig utsatt för några olyckor, men jag kan aldrig besöka
någon bland mina vänner utan att det händer dem någonting sorgligt. Det
är naturligtvis inte mitt fel, och det förstå de. Men så fort de få se
mig, ropa de: Där kommer fröken Alexander! Stäng alla dörrar och fönster
och koppla från telefon! Alldeles som vid åskväder. Vad säger ni om
det?
Jag säger, svarade generalagenten, att äldre damer äro vidskepliga, men
att de i alla fall helst bör hålla sig hemma.
Kallar ni det vidskepelse, att jag bringar olycka, så kommer ni
antagligen att ångra er innan kvällen. Ni måste väl ändå medge att vår
kära värdinna redan är allt annat än lycklig? För att nu inte tala om
den stackars herr Brut!
Generalagenten lade speldosan i asken; han tänkte: Om lyckan är mig
bevågen och gumman, som jag tror, tycker om vin, får jag kanske sälja en
liten fågel efter middagen.
Men högt sa han:
Lyckan, kära människa, är en fågel, som alla hör och ingen ser. Den
flyger från gren till gren och från träd till träd och därför blir vår
vandring krokot och utan mål. Men inte utan mening, ty vi se oss omkring
och lära oss ett och annat, som kan vara bra att veta vid ett senare
tillfälle.
Ack ja! Så sant och så skönt! suckade fröken Alexander. Vi äro alla barn
och livet är ingenting annat än en dansskola, där vi få lära oss ett
passande uppträdande. Men somliga lära för himlen, andra för helvetet.
Jag var engång på en bjudning hos älskvärda människor, man, hustru och
dotter, en förtjusande flicka, vacker och oskyldig, vek och drömmande.
Föräldrarna voro rikt folk, präktigt folk, ansett folk. Men vid
middagsbordet råkade de i tvist. Vem hade tänkt sig det! Tvisten blev
gräl och det yttrades saker, som gingo över alla gränser. De generade
gästerna sökte slå bort det hela med skämt, men det skulle de inte ha
gjort, ty de båda makarna uppeldades därav. Särskilt gnistrade hustrun
av hån och hat och slungade fram den ena beskyllningen värre än den
andra. Rätt vad det var, reste sig mannen och lämnade rummet. Gästerna
sutto där tysta och förlägna; frun yttrade heller ingenting och tycktes
alldeles frånvarande. Men den unga flickan pratade och skrattade och
sökte hålla målron vid makt. Efter en stund reste sig också frun och
lämnade salen. Strax därpå kom en tjänstflicka inrusande och ropade:
Hjälp, hjälp! Herrn har hängt sig! Gästerna störtade upp och följde
henne. Hon förde dem in i en stor garderob; i taket hängde ett avskuret
rep och under repet låg den store, fine, gode, rike, ansedde herrn
oskadad, fast avsvimmad. I sin hustrus armar kvicknade han åter till
liv. Och nu, herr generalagent, fingo gästerna höra så ömma ord och heta
kärleksförklaringar, som de kanske aldrig hört förr. Hade de inte varit
med om det föregående, så kunde de sannerligen ha trott sig bevittna ett
kärleksmöte mellan två unga älskande. Förlägna drogo de sig åter till
salen och visste varken ut eller in. Men den unga flickan, parets
dotter, sa: Ack lämna dem bara i fred och bry er inte om det! Det är
inte första gången det här händer, och blir väl inte den sista! Vad
säger herr generalagenten om det?
Jag säger, svarade generalagenten, att flickan var ett monstrum.
Just ingen komplimang för mig! sa fröken Alexander och log vemodigt.
Emellertid kan jag försäkra, att mina stackars föräldrar älskade
varandra innerligt. Att de ibland hatade så där cyklonartat var nog
endast ett sätt att komma varandra närmre och förenas innerligare, än
kärleken förmår åstadkomma. Ty kärleken är ingenting annat än ett
hopplöst försök att bli kvitt sig själv.
Men där borta, fortsatte fröken Alexander, kommer någon, som jag
verkligen beklagar!
Hon sträckte på halsen och ropade:
Herr Brut! Herr Brut! Har ni funnit henne?
Casimir Brut kom från åkern och gick tvärs genom parken. Vid fröken
Alexanders rop ryckte han till, stannade för ett ögonblick, skakade på
huvudet och fortsatte i ökad takt. Fröken Alexander följde honom med
blicken, så länge han var inom synhåll. Och hon vände sig till
generalagenten, sägande:
Medgiv att samvetet är en besynnerlig inrättning! Somliga anse, att
samvetet är rädsla för straff, men det tror jag inte mycket på. Snarare
är det rädsla att undgå upptäckt. Tron på sanningens helgd är den mest
outrotbara tro eller övertro, människan äger. Om hon uppfört sig mindre
passande och nödgas ljuga med munnen, försöker hon tala sanning med
ögonen eller ansiktsfärgen eller hon bekänner den i förtäckta ordalag
eller hittar på ett teckenspråk. Ty fram ska den och samvetet är
ingenting annat än rädslan att den inte ska komma fram. Om herr
generalagenten haft den saken klar för sig, skulle ni hört och sett
många bekännelser här i dag. Men herr Bruts bekännelse kommer nog under
dagens lopp och då ska ni passa på!
Vad har då hänt? skrek generalagenten och spärrade upp ögonen alldeles
som flickorna Willman.
Efter vad jag kan förstå, svarade fröken Alexander, så har herr Brut
slagit ihjäl den stackars flickan. I hastigt mod naturligtvis. Jag
antar, att han älskade henne passionerat. Jag passade på och språkade
litet med hennes kamrater och fick veta, att hon på sista tiden skaffat
sig en fästman bland torvupptagarna. Antagligen var det honom hon mötte
i morse och antagligen har förvaltaren överraskat dem i skogen.
Fästmannen tog till flykten och lämnade flickan ensam med den rasande
människan. Prästens barn såg dem brottas. Om han sedan sköt henne eller
på annat sätt bragte henne om livet, det törs jag inte säga. Men det
kommer nog snart i dagen. Och vad säger herr generalagenten nu?
Jag säger, svarade generalagenten, att ni är en ryslig människa! Hur vet
ni allt det här?
Fröken Alexander log vemodigt.
Vissa människor ha en skarp blick och en snabb uppfattning i fråga om
olyckor. De bli uppövade i barndomen. Och nu hoppas jag att herr
generalagenten inte skyller mig för vidskepelse, då jag säger, att jag
för olycka med mig?
Men den upprörde gamle mannen svarade:
Ni är en tossa! Jag säger det av uppriktigt hjärta! Ni är en hemsk
gammal tossa! Jag tror inte ett ord, av vad ni har sagt! Och ni skrämmer
mig inte med er vidskepelse!
Som ni behagar! sa fröken Alexander. Jag hoppas innerligt att jag inte
ska bringa er olycka! Nu ska jag gå och språka lite med flickorna i
köket och titta in hos rättarn och höra mig för här och var, så får jag
kanske veta någonting närmre. Men jag säger bara: Stackars herr Brut,
som ska behöva leda skallgången efter sitt eget offer! Och man kan tänka
sig hur den blir ledd! Och stackars det lilla offret! Och stackars lilla
hennes nåd, när hon får veta, vad som hänt! Och stackars er också, herr
generalagent!
Hon reste sig, men hon hade inte tagit många steg mot lusthusets dörr,
då hon råkade trampa på en murken planka, som lossnat i fogen. Plankan
guppade till och välte ett litet bord, på vilket generalagenten ställt
asken med den sjungande fågeln.
Ack! utropade fröken Alexander. Måtte inte den vackra fågeln ha tagit
skada!
Därmed gick hon. Generalagenten åter tog med skälvande händer upp asken,
öppnade försiktigt locket och fann, att hans älsklingsfågel fallit från
pinnen. Den låg på burens botten med de gyllene små vingarna utbredda
och halsen knäckt, så död och fördärvad som det är möjligt för en
sjungande konstgjord fågel att bli.
* * * * *
Fröken Alexander språkade med flickorna i köket, tittade in hos rättarn
och hörde sig för här och var. Hon gick också ut på stora landsvägen och
träffade en del personer, med vilka hon inledde intressanta samtal.
Ingen av de goda människorna visste mer än hon och de flesta visste
mindre. I stället för att inhämta upplysningar blev det snarare hennes
lott att meddela dylika. Och det gjorde hon gärna. Hon sa också, att hon
trodde, att förvaltaren skulle bekänna före kvällen. Var hon gick fram,
lugn och mild, lämnade hon bakom sig bestörta och häpna människor. Hon
gick som ryktet.
Hennes väg och vandring förde henne också förbi stallbacken.
Uppklättrade på räcket vid gödselbrunnen sutto tre manspersoner och
rökte cigarretter. Den ene var kusken, den andre var prästens son och
den tredje var Ludwig. De unga herrarna hade slagits i fyra omgångar och
vilade sig nu för den femte. Prästens son var illa åtgången, Ludwig
däremot helbrägda men dorsk och ledsen, därför att saken aldrig fick
någon ända. Ty så snart han fått den stackars prästpojken under sig och
tilltygat honom just lagom, framstötte den slagne mellan flämt och flås:
Vill du nu erkänna att du är en lögnare?
Och det kan jag inte, sa Ludwig till kusken. Jag har blivit relegerad
från två allmänna högre läroverk på grund av min sanningskärlek, och hur
ska jag då kunna förneka att hans far är en genomtrevlig präst?
Nej, det går nog inte det, medgav kusken.
Det bevisar, att du behöver mera smörj! flämtade prästens son. Så stod
saken då fröken Alexander anlände. Hon stannade framför dem och sa:
Skulle inte de unga herrarna kunna företaga sig någonting nyttigare och
mera aktningsvärt än att slåss?
Han där, svarade Ludwig vresigt, slåss för sin fars ära, och jag för min
egen. Vet fröken något nyttigare och mera aktningsvärt så kläm bara fram
med det!
De unga herrarna, fortsatte fröken Alexander utan att fästa sig vid hans
vresighet, skulle till exempel kunna deltaga i skallgången efter den
olyckliga flickan. En kedja går genom skogen, har man sagt mig, och en
annan över myren.
Kors i jisse namn! skrek Ludwig. Gå de skall efter Bollan och jag är
inte med!
Herrn, sa han till prästens son, ska vi leta efter tösen ett slag? Så
hinner herrn komma i bättre form.
Förslaget antogs och de båda kämparna satte av över ängen och utmed
vetefältets diken bort mot myren. På avstånd hördes redan ropen från den
ännu osynliga kedjan, som närmade sig.
Och vad tror kusken? frågade fröken Alexander.
Kusken såg på fröken Alexander och han såg bort åt skogen och han såg
upp mot herrgårn och ut över myren. Slutligen sa han:
Vad jag tror? Jag tror, att jag tiger.
Fröken Alexander lät honom då veta, vad hon trodde.
Och under allt detta slogo Larsbos klockor sina slag och angåvo sin
åsikt om tiden, medan soluret hade en annan och prästens mage en tredje.
Vad honom beträffar, så låg han utsträckt på gräsvallen nedanför
gårdsplanen. Gässen betade omkring honom, Ludwigs jakthund hade slickat
honom i ansiktet och delade nu hans läger med huvudet på hans bröst.
Gården var tyst, dagen var varm, gräset var mjukt, prästen sov ostörd i
två timmar.
Han vaknade till sist, han satte sig upp, han sträckte på sig och
gäspade, han sa:
Det kurrar så skönt i min mage! Om gamla märken stå, så skulle det
betyda, att den välsignade timmen är slagen. Och att bordet på Larsbo är
dukat.
Tyvärr hade herr kyrkoherden i sina beräkningar utelämnat vissa
psykologiska faktorer, som visade sig äga stort inflytande i försenande
riktning. Maten var lagad, därom skvallrade själva luften, mättad med
härliga dofter. Bordet i stora matsalen stod dukat, rikt på silver och
kristall, blommor och karaffer, vänligt och skönt. Husets gäster,
kyrkoherden, generalagenten och fröken Alexander, uppehöllo sig i dess
omedelbara närhet och tante Sara strök då och då tyst genom rummet,
ändrade och ordnade. Men husets värdinna, som ensam kunde uttala det
förlösande ordet och göra slut på en pinsam väntan, infann sig icke och
ej heller hennes väninnor. Till sist tog kyrkoherden fröken Schönthal i
armen och yttrade hövligt men bestämt:
Bästa fröken Sara, färdiglagad mat förlorar för varje minut i saft och
arom. Man gör orätt mot sig själv, om man inte äter den, då den är som
läckrast.
Ack ja, jag vet! mumlade den olyckliga gamla damen och skyndade bort som
för att åstadkomma en ändring. I själva verket saknade hon allt
inflytande och kunde inte göra någonting åt saken.
De psykologiska faktorer, som kyrkoherden utelämnat i sin beräkning av
måltidstimmen, var fru Olgas skiftande själstillstånd. Den långa
sommardagens händelser hade frestat hennes krafter över förmågan. Efter
en tämligen orolig natt hade hon stigit upp i otta, fylld av en viss
flämtande energi, som tagit sitt första uttryck i kammarjungfruns
utsändande. Flickan hade i likhet med Noaks tredje duva icke återvänt,
och ehuru den lilla nåden alls icke ägde en fröken Alexanders
divinatoriska snille, måste hon likväl ana en olycka. Och
förtretligheterna hade följt varandra slag i slag! Hon hade kastat en
klocka ut genom fönstret och i otid väckt hela huset. Hon hade krossat
Jan-Petters dyrbaraste konstskatt, vasen Eros, och sammansvurit sig med
Ludwig för att undanröja spåren av denna olycka. Därvid hade hon
överraskats av förvaltaren, och den uppjagade sinnesstämningen hade
medfört en tvist, som längre fram på dagen lett till fullständig
brytning. Herr Brut, som i femton år oklanderligt förvaltat det
vidsträckta Larsbo, hade fått sitt avsked! Och människan hade mottagit
sin dom med överdriven och alldeles oväntad tillfredsställelse; han hade
utbett sig att få lämna platsen genast, han packade kanske redan sina
kappsäckar. Hon stod där med sin gård, skäligen hjälplös. Saradagen
uppvisade alla en Tycho-brahedags kännemärken.
Men ur dessa olyckor, förolämpningar och förföljelser hade hennes själ
hämtat en oanad styrka. Fru Olga hade i själva verket utvecklats med
förbluffande hastighet. Klockan sex på morgonen hade hon ännu varit
Jan-Petters rika och behagliga men själsligen rätt obetydliga änka.
Framemot fyratiden på eftermiddagen hade själva doktor Karolina måst
medgiva, att denna obetydliga person måhända upptäckt möjligheter till
en ny stor rörelse i tidens anda. Bort från erotiken! En ny frigörelse,
sund och ekonomisk, fri och sträng; en rörelse, som kunde få vidsträckta
förbindelser med alla möjliga vetenskaper och som kunde intränga på alla
mänskliga områden. Det var ju i alla fall inte småsaker! Och denna
rörelse hade framsprungit ur hennes själ mellan klockan 6 f.m. och
klockan 4 e.m.--i sanning en lätt förlossning! Naturligtvis var den ännu
i sin linda, dess karaktär en smula obestämd, dess drag otydliga--man
får inte begära för mycket--men den fanns där! Och den hade i ett slag
vänt upp och ned på hela hennes liv. Hon såg i dunkel men lockande dager
en framtid av tidningsartiklar, broschyrer, intervjuer, kongresser på
Larsbo, agitationsresor jorden runt, förföljelse och ära, fanatiska
fiender och fanatiska vänner. Hon hade icke varit professorskan
Anna-Lisas dotter om hon icke funnit denna framtid uppiggande och
förtjusande. Vem eller vad hade åstadkommit denna plötsliga förvandling?
Ingen, intet. Naturen själv hade återinsatt henne i hennes rätta
sammanhang med mänskligheten. Engång hade hon varit den stora,
vetenskapliga Willmanska släktens offer på den snöda Mammons altare. Hon
hade sålts som i österlandet unga flickor säljas till rika vällustingars
harem. Men hon hade kämpat sig upp ur den erotiska dyn, hennes
intelligens hade triumferat, hennes huvud hade segrat över hennes
hjärta. Hon hade frigjort sig själv och hon skulle frigöra andra. Bort
från erotiken! Vad det nu var, men inte var det småsaker!
Under sådana betraktelser och i en stundom ångestfylld, stundom
glädjebävande sinnesstämning skred fru Olga till att bestämma sin
middagstoalett. Hennes första avsikt var att icke vidtaga några som
helst ändringar i den svarta och nästan dystra dräkt hon bar. Men efter
en blick i spegeln kom hon att tänka på, att hennes liknöjdhet för yttre
bjäfs kunde uppfattas som en ovänlighet mot namnsdagsbarnet, tante Sara,
och en ohövlighet mot de långväga gästerna. Med en lätt suck begav hon
sig till klädkammaren. Medan hon betänksam gick från dräkt till dräkt,
nästan alla svarta eller åtminstone mörka, upptäckte hon en helvit
klänning undanhängd i en vrå. Hon tog fram den och betraktade den med
ett vemodigt leende. Det var hennes sista balklänning som flicka, använd
blott en gång. Den var omodern naturligtvis, mycket enkel och obetydligt
dekolleterad men bortsett från några fåniga skära bandstumpar ganska
söt. Och det enda vita i garderoben. Fru Olga sa till sig själv:
Det är vansinnigt men jag tar den, därför att det roar mig att ta den.
Jag har gått klädd som en gammal nucka sedan jag gift blev. Den är
väldigt kortärmad för en sån här middag, men om jag inte vågar trotsa
en så löjlig fördom, så kan jag gå och lägga mig. Och Bort från erotiken
med mig! Jag tar den, om den inte är för trång över bröstet och för snäv
kring stjärten.
Hon ömsade och ställde sig framför spegeln. Det visade sig, att hon i
det närmaste behållit sin flickfigur; endast få och små ändringar voro
av nöden. Hade hon tid därtill? Hon såg på sitt ur; det stod alltjämt
och gav henne inga exakta upplysningar men väl ett allmänt intryck av,
att det inte kunde vara så farligt med tiden. Hon gick raskt till
verket, tog fram sax och sprättkniv och sparkade kraftigt i golvet för
att tillkalla Lotten Brenner, som bodde i rummet inunder. Lotten kom i
underkjol och med två små röda flätor hängande och slängande kring det
klotrunda huvudet. Hon betraktade klänningen; den provades ånyo och
Lotten sa: Det är bäst att ta hit flickorna Willman! Hon började därför
irra omkring i huset och kom även inför prästen, som vände sig bort med
vämjelse. Äntligen fann hon flickorna Willman samlade i Lizzys rum, där
de alltjämt diskuterade dagens händelser.
Vet ni vad! skrek hon. Olle tänker klä sig i vitt!
Allt det underliga, som dagen fört med sig, tycktes kulminera i detta
utrop! Flickorna Willman sjönko ihop, deras munnar öppnades till ett
uttryck av slö förvåning. Betty repade sig först, satte den sokratiska
näsan i vädret och yttrade:
Jaså i vitt! Är det ännu någon, som betvivlar, att hon är kär i Casimir
Brut?
En fråga, som just diskuterats.
Doktor Karolina sa:
Hon är inte kär. Jag skulle ha märkt någonting, och jag har ingenting
märkt, fast jag nog haft ögonen på dem.
Hon är inte kär, bekräftade Lizzy. Men hon är ursinnig. Han har på något
sätt förolämpat henne och hon vill visa honom, vem han stungit haver!
Låt oss hjälpa henne! ropade den godhjärtade Brita. Hon sprang före och
de andra följde henne, trängandes och knuffandes i alla dörrar. Men då
de kommo i närheten av klädkammaren, stannade de och lyssnade med
återhållen andedräkt. Fru Olga sjöng! Hon hade sjungit som flicka men
aldrig efter bröllopet och ej heller efter begravningen. Nu sjöng hon i
sin ensamhet! Hon sjöng pagens aria ur Figaros bröllop; musikaliskt ej
tadelfritt, men med känsla och hörbart nöje. Flickorna Willman trädde
sakta in i klädkammaren. Där satt fru Olga vid sybordet och sprättade
bort de skära banden. Hennes ansikte hade en livlig färg, hennes ögon en
varm glans. Doktor Karolina, som var bestämd motståndare till
kärlekshypotesen, befarade ett kroppsligt lidande.
Har du feber? frågade hon.
Nej, svarade fru Olga lugnt. Varför skulle jag ha feber? Jag står vid en
vändpunkt i mitt liv och känner mig lite konstig. Jag tänker sätta på
mig den här kära gamla trasan. Vad säger ni om det?
Och du mår inte illa på något sätt? fortsatte doktorn sitt förhör; men
Lizzy sa:
Vi måste se, om den klär dig.
För tredje gången påtogs den halvt uppsprättade klänningen. Fru Olga
vände sig långsamt runt och lät sig beskådas. Lotten gränslade sin
pincené över den köttiga näsryggen och brummade sakta en ed; Betty
stödde hakan i handen, försjönk i kritisk beundran; Lizzy stoppade
munnen full med knappnålar och började ordna vecken; doktor Karolina,
alltjämt orolig, stack handen ned på fru Olgas rygg för att känna om hon
var mycket het; Brita sa:
I den där klänningen ser hon ut som en barnrumpa. Den kommer att göra
susen.
Vilken sus? sporde fru Olga, tillade med skärpa: Om jag får fråga!
Inte vet jag, mumlade flickan kuvad av glöden i fru Olgas blick och
majestätet i hennes hållning. De andra fortsatte i lugn men med stigande
stämning sin granskning. Betty sa:
Jag hoppas du inser, att din koaffyr måste radikalt läggas om?
Det inser jag fullkomligt, svarade fru Olga. Jag måste hitta på
någonting alldeles nytt och jag tror nästan, att jag har en idé. Men vem
ska hjälpa mig med det?
Vi! svarade flickorna Willman; och Lizzy fortsatte:
Jag har aldrig förr skänkt Olles utseende någon närmre granskning.
Faktum är, att hon är närapå vacker och att hon med små och enkla medel
kan göras bländskön. Jag hoppas, pojkar, att vi alla ha en honnett
ambition och veta vår plikt i ett fall som detta?
De begåvo sig alla med glatt mod, beslutsamma, ivriga, behjärtade,
kunniga, idérika, väl skolade och förberedda till fru Olgas toalettrum.
Några ägnade sig åt henne, andra åt klänningen, och alla visade vackra
prov på nit, smak och förstånd. Efter en timmes ihärdigt tyst arbete
kunde de ställa den lilla frun framför spegeln, sägande:
Nåå? Vad tycks?
Hon såg och hon log, dels av glädje vid den vackra bilden, dels för att
prova ett halvt dussin löjens skiftande verkan. Hon sa:
Tjusig!
Men blev i en hast allvarlig och ängslig, utbrast:
Har någon en aning om klockan? Jag tror det är matdags. Prästen blir
oresonlig om han får vänta en halv minut. Låt oss genast gå!
Då ropade flickorna Willman på engång: Fem minuter om vi få be! Bara
fem! Och de störtade bort var och en till sitt rum och sitt toalettbord.
Minuter förrunno i femtal, tiotal och tjogtal, ty flickornas honnetta
ambition var verkligen väckt och stod i sitt flor och tog tid. Under det
att generalagenten slank ur vrå i vrå med sin tystade fågel, ängsligt
undvikande den olycksbringande fröken Alexander; under det att prästens
mage kuttrade dovt som duvor i skogen och hans tunga med satiriska och
vresiga tillrop plågade den oroligt vankande Sara; under det att Casimir
satt fördjupad i gårdens räkenskaper och gång efter annan reste sig upp
för att kasta en mörk och orolig blick ut över myren; under det att de
båda kedjorna skallgångsmän en efter en samlades vid Spilleboda för att
med Ludwig i spetsen göra ett sista försök att återfinna den försvunna
flickan, död eller levande--arbetade de fem flickorna friskt och flinkt
vid fem toalettbord, obekymrade om tid och tilldragelser. Fru Olga i sin
omstuvade dräkt från den sista flickbalen, obeskrivligen nätt och fin,
ilade från den ena till den andra, ständigt beredd att hjälpa med råd
och dåd och aldrig försummande att med nöje betrakta sin egen person i
de olika speglarna. Av allt att döma hade hon för stunden glömt dagens
sorger, uppskakande händelser och stora tankar.
* * * * *
Men när resultatet av allt detta samvetsgranna arbete, denna fantasi,
idérikedom, smak, äntligen i samlad trupp infann sig i matsalen, kunde
flickorna Willman inte undgå att känna en djup besvikelse. De hade icke
väntat sig någon publiksuccès, väl vetande, att det icke fanns någon
publik att tala om på Larsbo, och likväl hade tätatäten med den stadigt
minut efter minut allt skönare spegelbilden ingivit dem en vag
förhoppning om att bliva hälsade med förtjusta utrop, komplimanger,
beundrande blickar. Det blev inte fallet. Prästen var fräsande förargad,
generalagenten sorgsen och surögd, fröken Alexander butter och sårad av
jämförelsen mellan sin egen grå enkelhet och dessa praktblommor, tante
Sara blyg och nedslagen. Casimir Brut, Ludwig och prästsonen saknades.
Den kolossala disproportionen mellan avsikt och verkan måste väcka en
viss förstämning även hos dessa godmodiga och rappa flickor, som
sannerligen inte voro rädda om besväret och som skulle ha nöjt sig med
en kogubbes beundran, om den varit uppriktig. Allenast fru Olga syntes
helt oberörd av det kyliga mottagandet och gick så långt i naiv
självbeundran att hon frågade den farlige prästen om inte vitt klädde
henne. Lyckligtvis lät han maten tysta munnen; och fru Olga vände sig nu
mot generalagenten och lät de sex omsorgsfullt utprovade leendena avlösa
varandra i en snabb och graciös följd. Och fastän icke ens detta gav
nämnvärt resultat, föreföll hon glad och belåten. Men när Casimir Brut
först efter soppan gjorde sitt inträde, rynkade hon pannan och yttrade
kärvt:
Jag vet inte, hur det kan ha förhållit sig i ert barndomshem, herr Brut;
men i mitt fick man lära sig att passa på måltiderna eller åtminstone be
om ursäkt, när man kom försent.
Brut svarade lugnt:
Jag har inte haft något barndomshem och är en alldeles ouppfostrad
människa. Men naturligtvis ber jag om ursäkt.
Han tog plats bredvid prästen, som vände sig till honom sägande:
Att höra fruntimmer prisa punktlighet är lika rörande som att höra fan
prisa evangelium. Själv har jag fått en vårdad uppfostran och därför
säger jag att denna steken är god men att den säkerligen var bättre och
mera lättsmält och smaklig för två timmar sedan.
Som han hade steken bredvid sig, undersökte han den noga, skar med
omsorg några skivor och åt. Fru Olga tog åter sin tillflykt hos
generalagenten, skänkte flitigt i hans glas och gjorde sina blickar och
leenden så sinnesbedövande som möjligt. Till sist började den sorgsne
gamle mannen fatta eld, han viftade med händerna alldeles som den
krossade lilla fågeln viftat med vingarna, han guppade på stolen
alldeles som fågeln på sin pinne, och hans falsett drillade och
tremulerade.
Titta! viskade Brita till Betty. Min sju och själ får hon inte gnistor
ur generalagenten!
Plötsligt avbröt fru Olga leken; hon spratt till och med uppspärrade
ögon frågade hon:
Var är Ludwig?
Ja, var är Ludwig? upprepade flickorna Willman.
Fröken Alexander smålog överlägset och medlidsamt.
Damernas observationsförmåga, sa hon, är synbarligen inte särdeles
uppövad. Jag kan emellertid tala om, att herr Ludwig och kyrkoherdens
herr son deltaga i skallgången efter den mördade flickan.
En kvarts minuts paus uppstod, varpå de sex damerna samfällt skreko: Den
mördade flickan! Den mördade flickan? Sex sopraner, en falsett och
fröken Alexanders alt flödade nu över i en oredig ström av utrop, frågor
utan svar och svar utan frågor. Tills med ens Casimir Bruts stämma bröt
igenom det gälla larmet, mörk och skrällande som en åskknall.
Jag anhåller, att det inte pratas några dumheter!
Han tillade mera dämpat:
Flickan är inte mördad.
Jaså, inte mördad? upprepade fröken Alexander efter ett ögonblick. Och
hon fortsatte med ett betydelsefullt småleende:
Kanske herr förvaltaren vet, var hon finns?
Nej, svarade han korthugget. Men jag antar, att hon kommer tillrätta. I
alla händelser är det onödigt att tala om saken nu.
Sååå! inföll fru Olga. Varför skulle man inte få tala om saken?
Han såg ned på tallriken, han såg åter upp och han såg henne för en
sekund rakt in i ögonen. Han svarade med ett blitt lugn och saktmod, som
besynnerligt stred mot den kärva formuleringen:
Därför att jag inte vill det.
Fru Olga teg och tystnaden blev allmän. Till dess att prästen ätit så
pass, att magen tystnat och han själv kunde börja tala.
Nå, herr Brut, sa han, hur känns det att lämna Larsbo?
Casimir Brut kastade en storögd blick på fru Olga, som rodnande och
otålig utropade:
Varför ser ni så på mig? Jag har talat om för mina vänner att ni ska
lämna oss.
Brut nickade, och vänd till prästen svarade han:
Hur det känns? Tungt. Jag har arbetat här i femton år, jag har haft min
bästa tid här. Det känns tungt.
Varför i herrans namn flyttar ni då? frågade prästen.
Han svarade:
Man brukar flytta, när man blir bortkörd.
Fru Olga gav till ett rop, men doktor Karolina snäste henne med ett
barskt: Tyst du! Och hon sa:
Vad vill det säga? Bortkörd? Olle har sagt oss, att ni är mer än villig
att lämna Larsbo.
Har hon sagt det, genmälte Brut lugnt, så har hon ljugit.
Ljugit! flämtade fru Olga. Men han bekymrade sig inte om hennes
sinnesrörelse utan fortsatte:
Om en person får höra att han är överflödig och att man vill bli av med
honom, så kan han naturligtvis inte stanna. Men han går inte frivilligt.
Fast det låter trevligare att säga så. Fruntimmer tycker om det, som
låter trevligt.
Det är sant! medgav Lizzy. Jag för min del föredrar det som låter
trevligt framför det som låter otrevligt, alldeles som jag föredrar det
vackra framför det fula och det angenäma framför det oangenäma.
Och sanningen då? insköt Brut. Lizzy putade ut med munnen och sänkte
ögonlocken i förnäm likgiltighet. Betty sa:
Det är lättare att skilja det angenäma från det oangenäma än det sanna
från det osanna. Därför är det klokast att hålla sig till det angenäma.
Risken att begå fatala misstag är väsentligt mindre.
Nej, sa Brut och sänkte huvudet så att det svarta skägget bredde sig
över duken. Det är inte risken, det kommer an på. Kvinnor är inte rädda
för risk; det ska man inte skylla dem för. Men de tycker inte om
sanningen; de förstå sig inte på den och veta inte, vad de ska göra med
den. Att hålla sig till sanningen är ju allenast att taga hänsyn till
fakta och låta dem gälla, vare sig de äro angenäma eller oangenäma.
Kvinnor ta bara hänsyn till hur saker och ting borde vara. I deras
tycke. Om en man har en puckelryggig hustru, så tycker han, att hon är
ful, vad det yttre beträffar. Om en kvinna har en puckelryggig man, så
tycker hon att han är ovanligt rak i ryggen. Vilket naturligtvis inte
hindrar, att hon finner andra och större fel hos honom. Men sådana som
han inte har. Det finns ingenting, som de inte kan ljuga från eller
till. Män kunna också ljuga, när de tvingas. Men sanningen är för dem
granit; de måste spränga bort den. Kvinnor vifta bort den med näsduken.
Herrn är bitter, inföll kyrkoherden, och det skulle jag också vara om
jag blivit bortkörd av en eller annan liten nippertippa. Och därmed
syftar jag inte speciellt på hennes nåd utan på unga fruntimmer i
allmänhet, som, då de nått en viss ålder, ersätta de ljuva kärleksorden
med allahanda fraser. När en kvinna säger: Jag älskar dig! så menar hon,
att vederbörande skall ta henne i famn. Men när hon säger: Rädda
mänskligheten! så menar hon ackurat detsamma.
Och hur är det med männen? frågade Betty. Om en man säger till en
kvinna: Vad du är vacker! så menar han: Är jag inte en ståtlig karl? Och
säger han: Rädda mänskligheten! så menar han ackurat detsamma. Det finns
kanske en skillnad, men den är hårfin.
Jag anhåller! smattrade plötsligt doktor Karolinas röst, skarp och
olycksbådande. Jag anhåller, att herr Brut förklarar sig! Herr Bruts
sorgliga erfarenhet av kvinnlig lögnaktighet är sannerligen inte vidare
smickrande för oss damer på Larsbo. Vi tänker inte nöja oss med några
dunkla antydningar! Var så god!
Brut svarade långsamt:
Jag behöver ju inte ha gjort mina erfarenheter på Larsbo. Jag har dem
redan från min barndom. Min far och min mor voro inte gifta, men väl
blev min mor gift med en annan man kort efter det jag föddes. Mor ville
inte kännas vid det där. Hon ville inte att det skulle vara så. Och
fastän hela byn visste, att jag var son till en dräng och inte till en
bonde, tvingade hon min gamle styvfar att låtsas att jag var hans. Jag
skulle rönt mindre smälek och fått färre stickord och blivit bättre
behandlad, om hon satt på mig ett plakat med noggrann uppgift om min
börd. Men om en kvinna kan reda sig med ett halvt kilo sanning så
föredrar hon att ödsla tio kilo lögn. Har hon bränt hål på en duk, så
har blixten slagit ned. Har hon krossat en tallrik, så har det varit
jordbävning. Har hon begått, vad man kallar ett felsteg, så måste hela
mänskligheten genast och med kraftiga medel räddas. Ty hur skulle hon
kunna ha begått ett felsteg, om inte mänskligheten vore genomfördärvad?
Det blir så stort och ovåligt allting på grund av hennes starka fantasi
och hennes ringaktning för små, enkla fakta. Äro de till på köpet
obehagliga, så få de absolut inte existera. Hennes fantasi skänker åt
obetydliga handlingar de hemskaste och omöjligaste konsekvenser. Om
hennes allra minsta hemlighet förrådes, står genast världen i brand. Och
det värsta är, att hennes fantasi är suggestiv och har en ovanlig
förmåga att sätta annat folk i rörelse och förmå dem att begå dumheter.
Låt oss ta ett exempel. Låt oss säga att en kvinna råkat ut för en
jämförelsevis obetydlig malör. Hon har slagit sönder ett värdefullt
föremål, till exempel en dyrbar vas--
Just i detta ögonblick inträffade en liknande olycka: fru Olga råkade
knuffa omkull ett blomglas, som stod framför henne. Det var ett
egendomligt sammanträffande men väckte i och för sig mindre häpnad än
fru Olgas skrämda utrop:
Casimir!
Flickorna Willman, trots deras lättsinne kända för en ovanlig
självbehärskning, hoppade högt på stolarna; prästen harsklade dovt;
fröken Alexander öppnade munnen stort som om hon velat säga: aha!
Generalagenten drog sig hastigt åt sidan, ty i fru Olgas röst låg ett
energimättat hot. Men Casimir Brut yttrade lugnt:
För min del föredrar jag sanningen, behaglig eller obehaglig. Den
obehagligaste sanning ställer till med mindre trassel än den
behagligaste lögn.
Nu buro de tre nätta flickorna in kaffet, likörerna, cigarretterna.
Under det att dessa håvor utdelades och de första rökmolnen korsades
över bordet, rådde en tankediger tystnad. De häftigt uppskakade
flickorna Willman började sända varandra en och annan betydelsefull
blick i förening med vissa hemlighetsfulla grimaser, som bildade
släktens teckenspråk. Fru Olga satt alldeles stilla och såg rakt framför
sig; i den vita något ungdomliga dräkten såg hon ut som en flicka, som
för första gången får vara ute bland stort folk.
Tystnaden bröts av prästen, som sa:
Ett gott ord är detta: Säg sant vad du säger, men säg inte allt, som är
sant. Jag säger gärna sanningen, men jag gör det på ett belevat sätt
och sårar ingen. Det är min metod. Men herrn torde inte vara i
besittning av mycken belevenhet.
Jag är nog inte det, medgav Brut. Jag har inte fått lära mycket i den
vägen.
Herrns barndom, fortsatte prästen, tycks också ha varit av det
bedrövliga slaget. Att vara styvson till en bonde och oäkta son till en
dräng, det är en dålig början. Jag antar, att herrns riktige far inte
bekymrade sig stort om honom?
Han kunde inte det, svarade Brut. Han kom i fängelse, då jag var några
år gammal, och han dog i fängelse.
Allt bättre och bättre! sa prästen. Törs man fråga, varför han kom i
fängelse?
För mord, svarade Brut.
Jag må säga, återtog prästen efter en fundersam tystnad, jag må säga,
att dylika premisser kunde ha givit en sämre konklusion än vad herrn har
blivit. Men nu ska herrn berätta oss någonting om allt det där!
Nåja, sa Casimir Brut och strök skägget från bordet. Om det kan lära
någon något, så kan jag väl berätta.
Då och då avbruten av prästens frågor och damernas infall förtalde han i
ungefär följande ordalag historien om