Hans Hinz Faber hette han, som skötte kvarnen; ägaren hette Gruber.
Kvarnen låg en halvtimmes väg ovan byn, och vattnet, som drev
kvarnhjulet, dämdes i byn upp i ett murat bäcken, vari kvinnorna sköljde
sin tvätt. Då de sysslade härmed, föll deras tal gärna på Hans Hinz, och
kvinnorna överbjödo varandra i att prisa hans kunskaper och förmågor. Om
en främling lyssnat till lovsången, hade han säkerligen fått den
föreställningen, att mjölnaren var en mogen man och i besittning av den
rikaste erfarenhet. Det var dock icke fallet. Hans Hinz räknade blott
några och tjugu år. Däremot var det sant, att han ägde utomordentliga
kroppskrafter, vilket kvinnorna ej heller försummade att prisa. Han
skötte ensam arbetet i kvarnen och vidmakthöll det gamla skrället, som
nästan dagligen måste lappas och stöttas. Dessutom fann han tid och
krafter att bistå bykvinnorna i deras oräkneliga mödor och bekymmer.
Den bland dessa, som först upptäckte Hans Hinz, var en viss fru Maturin,
en änka, som sedermera blev gift med den rike bonden Joachim Brut. En
augustiafton kom hon och många med henne från skördefesten i en avlägsen
bergsby. Det övriga sällskapet gick kvarnen förbi utan att varsna Hans
Hinz, som satt orörlig på bänken vid kvarnväggen. Väggen var grågrön av
mossa, drängen gulgrå av mjöl; i skymningen sågo de honom icke. Men fru
Maturin stannade och upptäckte hans ögonbryn, som svarta, breda och
sammanvuxna lågo som en likkista över ögonen. Fru Maturin var trött
efter dansen och gången, hon satte sig bredvid honom, i det hon frågade:
Är du inte Hansi, vallpojken? När blev du mjölnare?
Han svarade icke utan såg framför sig i skymningen, lugn med sina
tankar. Det var hans fritid och han brydde sig om ingen. Då fru Maturin
vilat ut, reste hon sig och bjöd farväl. Icke heller nu svarade han och
hon gick utan att särdeles fästa sig vid hans ohövliga tystnad. Men om
natten, då hon låg vaken utan tankar, erinrade hon sig hans mörka,
kraftiga ögonbryn och hon började fundera över hans tystnad, hans
ensamhet och hans ungdom, och hon gjorde sig många föreställningar om
honom. Vid första tillfälle begav hon sig åter till kvarnen. Och hon
upprepade sina besök. Byfolket, som ständigt höll vakt över fru Maturin,
började gäckas med henne. Då tog hon illa vid sig och svarade häftigt
att om det funnes många så kunniga och sedesamma ynglingar som Hans Hinz
Faber skulle hon hysa en bättre tanke om männen. Särskilt framhöll hon,
hur sedesamt han levde i ständig ensamhet och ständigt arbete. Häråt
skrattade männen, men kvinnorna blevo nyfikna.
Redan samma höst började de vandra uppför stigen till kvarnen och gingo
i skymningen över gläntan och utmed skogsbrynet, tysta som nattskärror.
Han såg dem smyga sig fram mellan tallarna och stanna vid den sista
närmast kvarnen, som om de väntat att han skulle ropa dem till sig. Han
ropade icke. Äntligen stego de fram, hälsade och slogo sig ned. Han
beredde dem icke plats och gjorde sig intet omak för deras skull.
Men när nu en kvinna för att giva sitt besök en rimlig orsak frågade
honom, varför hennes ko sinade, förändrades hans sätt, ty det var en
allvarlig fråga och han hade som vallarepojke samlat en hel del
erfarenhet beträffande kreaturen. Han tog alltså frågan i övervägande
och ansträngde sig att finna det rätta svaret. Då undergick hans ansikte
en märklig förvandling. Den trumpna minen försvann, den dåsiga blicken
fick liv, ögonen mörknade och förstorades, pupillerna blixtrade som
svarta diamanter. Det starkaste intrycket och ett alldeles säreget
gjorde hans ögonbryn, som höjdes helt sakta men slutligen så högt, att
åskådaren erfor samma känsla av orolig förväntan som om hon sett en
skicklig bågskytt spänna sin båge till det yttersta. Och hon fick lätt
den föreställningen, att bakom ögonbrynens högspänning förefanns en
andlig spänning av samma styrka.
De råd, som i detta och liknande fall blevo resultatet av drängens
allvarliga övervägande, voro ingenting annat än gamla huskurer, som
kvinnorna vanligen kände till förut. Icke förty började tron på hans
underbara insikter och gåvor att sprida sig och kvinnorna drogo snart
den slutsatsen, att den, som kan bota djurens sjukdomar ock kan bota
människornas. Mödrar förde till honom sina sjuka småttingar. Han vägrade
att taga någon befattning med dem, han brummade, han förbannade, han
knuffade undan dem. Men denna motsträvighet endast eggade mödrarna. En
charlatan bjuder ut sin visdom; den verklige undergöraren låter däremot
alltid truga sig. Ju djupare hans insikter äro, desto oginare är han
själv. Och omvänt: ju oginare undergöraren är, desto djupare äro hans
insikter.
En afton kom skogsfogdens Grädel. Hon var ung och ogift och hade inga
barn att bekymra sig om. Då Hans Hinz såg henne komma gick han hastigt
upp i kvarnkammaren, hämtande i förbifarten en skopa vatten ur rännan.
Han tvådde ansikte och händer. Under tiden närmade sig Grädel tveksamt.
Hon kände drängen från barnaåren, men hon hade redan hört så mycket
förtäljas om hans underbara kurer, hans ensliga leverne och hans hårda
och oartiga sätt mot kvinnorna, att hon närde en bävan för
mjölnardrängen, som om han varit kyrkoherden själv. Dessutom var hennes
ärende futtigt och löjligt. Hon hade stora fula vårtor på händerna, som
varken krita eller lapis förmått utrota. Var det nu ett lyte att komma
med till en undergörare?
Hon stod vid dörren och hennes hjärta klappade hårdare än hennes hand.
På andra sidan dörren stod Hansi och lyssnade och gud vet, hur länge de
så stodo. Äntligen tog han mod till sig och trädde ut och även Grädel
tog mod till sig, framförde sitt ärende och visade honom sina stackars
händer. Hansi vidrörde vårtorna helt lätt med fingerspetsarna och
skakade på huvudet. Han kunde för död och pina inte erinra sig ett enda
medel mot vårtor. Sedan han hastigt torkat av bänken med rockärmen, bad
han Grädel taga plats. Hon satte sig och de tego, till dess att Grädel
en smula otåligt sporde, om han icke ville hjälpa henne.
Vad pratar du! svarade Hansi. Är jag kanske en doktor eller en klok
käring? Vad är det för dumheter? Varför kommer ni till mig med era
krämpor? Och du till! Dra för hin i våld!
Men då hon helt förskräckt reste sig, tryckte han henne åter ned på
bänken. Där satt hon och där stod han, båda tysta. Ända till dess att en
koltrast hoppade fram till Hansi: och började picka på hans stövel. Han
lät fågeln hoppa upp på handen och började härma dess locktoner, varvid
trasten kråmade sig på det lustigaste sätt, spretade ut med stjärten och
gluckade, så att det lilla bröstet svällde upp till en stor mjuk boll.
Då brusto de i skratt och fågeln flög.
Och nu började Hansi visa prov på de konster, han verkligen lärt under
sina vallpojkeår och som huvudsakligast bestodo i en skicklig
efterhärmning av allahanda djurläten. Sedan han sålunda och annorlunda
framhållit sina förtjänster och förmågor, sprang han bort till ett
urgammalt körsbärsträd, vars enda levande gren ännu bar några övermogna
men saftiga bär. De befunnos vara tretton till antalet; sex gav han
Grädel, sex åt han själv men det trettonde delade de sålunda, att Grädel
höll dess ena hälft mellan sina läppar under det att Hansi bet till sig
den andra. Då var det redan så skumt i skogen att Grädel måste återvända
till byn.
När vintern kom, blev kvarnvägen svårframkomlig och det var nu endast
fru Maturin, som besökte kvarnen då och då, medförande en korg
fullproppad med matvaror. Likväl upphörde icke Hansi Hinz att
sysselsätta kvinnornas fantasi. Några bland dem hade läst berättelser om
eremiter och fromma undergörare, vilka alla levde lika ensligt och
torftigt som mjölnaren. Hans bild växte i deras föreställning. Och under
de långa mörka månader, då de endast sågo spåren efter hans skidor i
snön och endast hörde ljudet av hans kraftiga yxhugg mot frusna stammar,
blev Hansi Hinz oavlåtligen föremål för deras tankar och funderingar.
Männen i byn kunde svårligen undgå att förarga sig över allt detta prat
om en mjölnardräng. De trodde sig ha funnit hans svaga sida och skyndade
att angripa den: han gick aldrig i kyrkan. Följaktligen måste han vara
en gudlös slyngel. Härtill genmälte kvinnorna flinkt, att han läste sina
böner lika troget som någon annan, och ehuru de aldrig hört honom läsa
ett enda Fader vår, voro de beredda att gå ed på hans gudsfruktan. De
läto också förstå, att de vid sina besök i kvarnen fått höra många
gudaktiga och tänkvärda ord. Desslikes började de på det nedrigaste sätt
häckla och svärta den stackars kyrkoherden och förmenade, att den som
ville hålla sin tro i helgd, helst borde undvika bykyrkan. Männen fingo
slutligen gå allena i högmässan, och förde de kvinnorna med sig, syntes
på dessa som oftast spår efter tårar, örfilar och hårdragning.
Under det att kvinnorna sålunda försvarade Hans Hinz, var hans eget
största bekymmer just det, att han aldrig kom i högmässan. Orsaken till
hans uteblivande var enkel men avgörande: han ägde icke någon
helgdagsdräkt. I de lappade, lumpna arbetskläderna, genompyrda av mjöl
och liksom fernissade med beck och kåda, kunde han icke infinna sig utan
att komma på skam både inför Vår Herre och skogsfogdens Grädel. Han
övervägde länge och under högt spända ögonbryn frågan, hur han skulle
kunna skaffa sig en anständig helgdagsdräkt. Pengar hade han inga. Hans
lön utgick in natura och var så knapp att den blott räckte till drängens
dagliga spis, en sorts mjölröra, som han kokte i salt vatten. Hansi Hinz
funderade i sex månader och beslöt till sist att uppsöka kvarnägaren,
herr Gruber, som bebodde en vindskammare i skolhuset. Besöket skulle äga
rum en söndag, men redan på lördagskvällen begav han sig åstad. Natten
ämnade han tillbringa i närheten av Grädels gård.
Där i byn rådde den seden att den manliga ungdomen använde
helgdagsnatten till att uppsöka sina kärestor. Hansi stötte fördenskull
samman med många unga män, som ensamma och tysta eller och i sjungande
flockar drogo ned mot byn. De hälsade honom med en visserligen trumpen
men dock oförtydbar aktning, och för första gången njöt han sötman av
att vara en betydande person. Den rike bonden Bruts ende son i första
giftet, en ung och enfaldig man vid namn Henrik, lämnade till och med
sin sjungande flock för att sluta sig till Hans Hinz. Och den hjärtans
beskedlige token hade inom kort anförtrott Hansi sin lördagshemlighet
han ämnade uppsöka skogsfogdens Grädel!
Hans Hinz hade gärna velat fråga, om Henrik stämt möte med Grädel och om
de kanske redan voro fästfolk. Men han kom sig icke för. Stillatigande
och till synes oberörd gick han vid den sladdrande ynglingens sida,
lagade dock så, att de båda sackade efter och snart befunno sig på ett
betydande avstånd från flocken. Då stannade han plötsligt, och i det han
gjorde sig fri från Henriks arm, sa han:
Du tänker gå till skogsfogdens Grädel. Men hör nu på: jag skall gå i
ditt ställe.
Den förbluffade friaren sökte slå bort saken med skämt. Hansi övertygade
honom dock snart om sitt allvar och kastade honom slutligen på rygg i
ett vattenfyllt dike. Viss om att morsgrisen skulle återvända hem för
att ömsa kläder, gick han själv raka vägen till skogsfogdens gård. Han
smög sig uppför fritrappan, som förde till vinden och Grädels kammare.
Han kände på dörren och fann den stängd. Nu började han härma trasten
och därav väcktes ingen i huset undantagandes Grädel. Efter en stund kom
hon ut till honom och de sutto sida vid sida på trappan. Hansi
berättade, att han skulle gå till herr Gruber och begära pengar till en
helgdagsdräkt. Grädel funderade en stund; därpå sa hon:
Du borde skaffa dig en annan och bättre plats men inte här i byn.
Det blev nu Hansis tur att fundera och efter en stund sa han:
Får jag komma tillbaka till dig, sedan allting är uppgjort med husbond?
Hon svarade:
Det blir väl, som du tycker.
Grädel gick åter in, men Hansi blev sittande på trappan. Och under det
att han välvde allahanda planer för framtiden och beslöt att taga sig
bort från bygden och dess dumma kvinnor, började äntligen tupparna gala.
Hansi begav sig till herr Gruber.
Gubben tog emot honom liggande på sängen utan andra sängkläder än en
smutsig och trasig tageldyna. Han hade varit skollärare och först på
gamla dagar blivit kvarnägare tack vare ett arv. Själv kunde han icke
sköta kvarnen, och det gamla skrället skulle inte ha givit honom något
som helst överskott, om han nödgats ordentligt avlöna drängen. Han hade
emellertid lyckats locka till sig och fängsla vallarepojken med
allahanda dunkla löften om framtida förmåner. När nu Hansi med mössan i
hand, trumpen men hövlig, begärde pengar till en helgdagsdräkt, blev
gubben ursinnig och överöste honom med ovett. Hade han inte lovat honom
framtida förmåner?
Hansi svarade:
Husbond lovar men inte vet jag, om han tänker hålla. För resten kan jag
inte vänta på det. Jag tänker gifta mig.
Herr Gruber, som just fört vattenkruset till munnen för att läska sin
strupe efter ovettet, fick vattenklunken i vrångstrupen. Först sedan
Hansi dunkat honom duktigt i ryggen och ruskat om honom, återfick han
andan men låg en lång stund alldeles utmattad. Slutligen reste han sig
med Hansis hjälp och stapplade på bara fötter bort till en kista, vari
han förvarade sina papper. Överst låg ett stämplat dokument, som gubben
med skälvande händer vecklade upp, och snarare ur minnet än från bladet
läste han upp dess innehåll, varvid den skrovliga och gnälliga
gubbrösten fick varma, nästan ömma toner.
Dokumentet var ett testamente, varigenom Gruber tillförsäkrade sin
trogne dräng Hans Hinz Faber all sin kvarlåtenskap. När gubben slutat
uppläsningen tillfogade han med samma ömma och varma tonfall:
Jag har tänkt på dig som en far tänker på sin son. Men du vill lämna mig
gubbstackare i sticket. Så gå då, otacksamme!
Vare sig nu att gubben verkligen tänkt på Hansi som en far på sin son
eller om han upprättat testamentet blott för att få njuta frukterna av
den flinke drängens möda utan att i livstiden behöva ge honom någon lön,
så kände sig Hans Hinz alldeles överväldigad av denna plötsligt
uppenbarade godhet. Gubbens ständiga kält föreföll honom nu som
ytterligare ett bevis på hans faderliga omtanke. Han böjde sig ned och
kysste nattrockens ärm och gubben mottog ömhetsbeviset med en värdighet,
som redan röjde den kränkte välgörarens harm. Han började korsförhöra
drängen beträffande hans giftermålsplaner, och när han fick höra, att de
gällde Grädel, sa han efter kort betänkande:
Att du valt skogsfogdens Grädel har jag ingenting emot. Men låt mig
först tala med skogsfogden och säga honom, hur det står till mellan mig
och dig. Eljest får du ett bleklagt nej, min stackars gosse. Jag däremot
har nog ett och annat i den här kistan, som kan göra skogsfogden benägen
att tänka på saken. Låt mig hållas och återvänd genast till kvarnen.
Allt detta yttrade han med faderlig välvilja och myndighet och så begav
det sig att Hans Hinz lämnade byn utan att först uppsöka Grädel men fast
övertygad om, att han lagt hennes sak och sin i de bästa händer.
För herr Gruber var det emellertid av största vikt att stryka ett grovt
streck över Fabers framtidsplaner. Och den Lede själv förde fru Maturin
i hans väg. Han anförtrodde henne oförbehållsamt sin ångest och lät
henne förstå, att om Hansi gifte sig med Grädel, skulle han säkert
lämna bygden för att annorstädes söka sig bättre utkomst. Fru Maturin
visade sig vara en lika avgjord fiende till detta gifte som herr Gruber
själv. Och hon var kvinna och till på köpet en van äktenskapsstifterska:
hon visste råd. Hon uppsökte bonden Brut, påpekade, vilket förmånligt
gifte, som här yppade sig för sonen Henrik och uppmanade honom att
ofördröjligen tala med skogsfogden. Så skedde. Grädels far hade
ingenting att invända mot friaren men lade avgörandet helt och hållet i
flickans hand. Grädel förklarade att hon icke kunde gifta sig med
Henrik, eftersom hon hade en annan kär. Tillfrågad om denne andre vore
Hansi Hinz svarade hon ingenting utan lämnade rummet. Men den påpassliga
och rådiga fru Maturin följde henne, hann upp henne på gården, lade
förtroligt armen kring hennes liv och förde henne ut på ängen bakom
huset. Här meddelade hon henne vissa saker rörande sitt förhållande till
Faber och vare sig att hon talade sanning eller osanning, fick hon
flickan att inse, att hon icke hade någonting gott att vänta av Hansi.
Slutet blev, att Grädel gav Henrik sitt löfte.
Bröllopet stod vid midsommar, och på själva bröllopsdagens afton fick
Faber besök av fru Maturin. Som äktenskapsmäklerska hade hon suttit högt
och förnämt både i kyrkan och i bröllopsgården, och brudgummens far, som
var änkling, hade visat henne mycken uppmärksamhet. Men då dansen skulle
börja, hade hon försvunnit från bröllopsgården och satt redan på bänken
bredvid Hans Hinz. Hennes hjärta dunkade hårt; likväl dolde hon sin oro
under leenden och ett oavlåtligt surrande prat. Hon skildrade bröllopet
och hela brudföljet och kom till sist till bruden. Hon sade, att Grädel
varit den gladaste och lyckligaste flicka man väl någonsin sett under
brudkronan.
Under allt detta pladder bevarade Faber sitt lugn och sin tystnad. Hon
dristade fatta hans hand och flyttade sig tätt intill honom. Han lät
henne hållas. Efter en stund reste han sig och gick in i kvarnen. I
förstone ryckte hon till som om hon fått ett slag i ansiktet. Hon satt
några ögonblick stilla och stirrade framför sig. Hennes kropp skälvde,
hennes händer darrade. Men då hon reste sig för att gå, märkte hon, att
Hansi lämnat kvarndörren öppen. Nu smålog hon och suckade och hennes
ögon blevo för heta för tårar. Sakta och tyst steg hon in i kvarnen och
reglade dess dörr bakom sig.
* * * * *
Efter detta skötte Faber kvarnen lika flitigt som tillförne utan att
någonsin besvära herr Gruber med någon anhållan om lön. Bykvinnorna
försågo honom med så mycken och välredd mat, att hans stora, starka
kropp säkerligen skulle ha blivit alldeles övergödd, om han icke späkt
den med allt hårdare arbete. Utan tvivel skulle de också ha försett
honom med kläder och kontanter, om han blott velat mottaga sådana
gåvor. Men dylikt avvisade han bryskt och ibland hårdhänt nog. För
resten bekymrade han sig inte stort om kvinnorna utan lät dem hållas,
komma och gå som dem behagade. Likväl fordrade han, att de ej besvärade
honom med fåfänga besök. Kommo de icke med allvarliga frågor, som krävde
sinnrika svar, eller med bön om hjälp i någon kinkig belägenhet, kunde
de vara vissa om att bli illa mottagna. Men då kvinnans liv städse är
fyllt med många om också icke alltid stora bekymmer, saknade de aldrig
förevändning att taga plats vid hans sida. Även sin syndaångest och sina
religiösa tvivelsmål och grubblerier började de anförtro honom; Och
under det att Hans Hinz bakom långsamt stigande ögonbryn begrundade den
kvistiga saken, gavs det tillfälle att gripa och smeka hans händer och
värma hans blod. Sedan han besvarat frågan i ord och vändningar, som med
tiden blevo alltmera djupsinniga och svårförståeliga ej blott för
kvinnorna utan även för honom själv, steg han vanligen upp och gick in i
kvarnen. Stängde han dörren bakom sig, återstod för kvinnan ingenting
annat än att besviken och förödmjukad smyga dädan. Lämnade han åter
dörren på glänt, kunde hon följa honom.
Slikt måste givetvis väcka stor förargelse i bygden dels bland männen
dels och i ännu högre grad bland de ärbara kvinnor, som ej smittats av
den besynnerliga "kvarnfebern". Kyrkoherden uppmanades att inskrida mot
ofoget, men åldern hade gjort den förträfflige mannen bekväm och
obenägen att påtaga sig en så kinkig sak. Han urskuldade sig med att
Faber trots sina signerier och vidskepliga utläggningar icke gjort sig
skyldig till något verkligt kätteri. Och det sjukliga svärmeriet för
hans person skulle slockna desto förr, ju mindre man blåste på det.
Slutligen och då Fabers rykte vunnit sådan spridning, att folk från
fjärran socknar uppsökte honom, blev den beskedlige gubben alldeles
förskräckt, kröp till kojs och förebar sjukdom. Då inträffade följande.
En hustru kom till Faber och bad honom stötta hennes hönshus, vars gavel
tryckts in av snöns tyngd. Hansi svarade: Bed din man! Vartill kvinnan
genmälte:
Du pratar! Vore inte min man ett kräk, skulle jag inte komma till dig.
Dessutom har han farit till staden med en kalv och vänder inte tillbaka,
förrän han supit upp pengarna. Jag är ensam på gården.
Hansi lovade att hjälpa henne och fram mot kvällen infann han sig mycket
riktigt med en stock över axeln. Han skred genast till verket. Men nu
bar det sig inte bättre, än att bonden återvände hem tidigare än hustrun
förmodat. Då han varsnade den ökände mjölnaren på sin gård, tumlade han
ur släden och vacklade på ostadiga ben fram mot Faber. Denne nickade en
tyst hälsning och fortsatte att arbeta. Bonden stod en stund och
betraktade honom med rusiga, blinkande ögon; så fann han trots ruset
rådligast att göra upp saken med hustrun. Han raglade således in i
huset och snart hörde Faber ett förfärligt kattrakande därinifrån.
Alldeles oberörd härav fullbordade han sitt arbete och återvände helt
lugnt till kvarnen. Knappt hade emellertid hustrun med eder och
bedyranden nödtorftigt lugnat mannen, förrän hon smög sig ut för att
möta Hansi. Hon sökte honom förgäves, och nu blev det hennes tur att
bryta ut i raseri. Hon störtade in till mannen, som redan låg och
snarkade på träsoffan, drog honom i håret och överöste honom med
skymfliga tillmälen, i det hon med skamlös öppenhet tillstod, att hon
lockat dit Hansi för att vara ensam med honom om natten. Hon ryckte den
halvsovande fyllbulten från soffan, släpade honom ut genom dörren och
vräkte honom i en driva.
En halvtimmes sömn i snö och kyla kom mannen att nyktra till. Han reste
sig för att gå in men fann dörrar och fönsterluckor stängda. Genast tog
han för givet att hustrun låst sig inne med Hansi. Sedan han förgäves
dunkat på porten, måste han söka tak över huvudet hos grannas, där han
gråtande och svärjande förtalde sin olycka. Följande dag bars händelsen
fram till kyrkoherden och denna gång kunde han icke vägra att inskrida.
Åtföljd av några bland byns äldsta anträdde han med tungt hjärta
vandringen till kvarnen. Men Hansis väninnor, som underrättats av
hustrun, beslöto att icke lämna honom i sticket. De bröto upp i samlad
flock och följde på något avstånd männen.
Faber, med mössan i hand, lyssnade tålmodigt och undergivet till
kyrkoherden, som tillvitade honom intrång i en aktad mans hem och kanske
i hans äkta säng. Då kyrkoherden tystnat, redogjorde han lugnt och
fåordigt för händelsens verkliga förlopp. Han hade hjälpt kvinnan med
att stötta hennes hönshus och efter slutat arbete hade han återvänt hem.
Han kunde till och med namngiva ett par personer, som han mött på
hemvandringen. Kyrkoherden och de äldsta stodo där ganska förlägna men
icke så kvinnorna. Nu ingrepo de och skrädde icke orden, varken då de
prisade Fabers duglighet och hjälpsamhet eller då de skildrade
byamännens ömklighet och svartsjuka. Snart började de krydda sitt rappa
snatter med ordlekar och grovkorniga anspelningar, som visserligen voro
obegripliga för den beskedlige kyrkherrn men som alldeles förbryllade
honom. Hans följeslagare fingo icke en syl i vädret och till råga på
olyckan kunde några bland dem icke motstå kvinnornas mustiga skämt utan
brusto i flin. Även Faber smålog, och trots hans alltjämt vördnadsfulla
min kunde man se att han gonade sig åt sina vedersakares förlägenhet.
Men plötsligt ryckte mjölnaren till och drog sig hastigt bakom dörren.
Strax därpå trädde han åter ut och stod där till synes lugn men med så
tung och mödosam nästan flämtande andhämtning att det till och med
väckte kyrkoherdens uppmärksamhet. Han harsklade sig och började att en
smula stammande göra några allmänna betraktelser. Men han hade en stark
förnimmelse av att ingen och allra minst Faber lyssnade. Han såg alla
blickar riktade åt samma håll och nu upptäckte han i gläntan en kvinna,
som vandrade uppför stigen. Han igenkände bondsonen Henriks hustru,
Grädel.
Och Grädel, som hade ett ärende till byn ovanför kvarnen, gick stillsamt
och tyst förbi kyrkoherden och hans åhörare, oveten om vad som
försiggick, förlägen och sorgsen, då hon mötte Hansis blick som
oavlåtligt följde henne.
Prosten lyckades emellertid forma sitt tal så, att det varken gav Faber
full upprättelse eller helt fördömde honom. Ganska nöjd med sin
prästerliga diplomati lämnade han kvarnen, följd av männen. När Hansi
sett Grädel försvinna, steg han in och reglade dörren bakom sig. Då
begåvo sig även kvinnorna ned mot byn. De gingo tysta och stillsamma som
Grädel.
* * * * *
Mötet mellan kyrkoherden och drängen, då Grädel gick förbi, blev en
bidragande orsak till de följande olyckorna, mordet på herr Gruber, den
stora processen, Fabers dom. Redan några dagar efter mötet hettes det i
byn, att prästen dragit ut för att omvända Faber, men att han själv i
dess ställe blivit omvänd. Ännu några dagar senare visste man berätta,
att den gamle prästen fallit till drängens fötter, kysst hans händer och
gråtande bett om hans välsignelse. Frågade man ryktesspridarna, till
vilken ny eller gammal lära Faber skulle ha omvänt prästen, kunde de
visserligen ej giva besked men läto sig ej heller förbluffas utan
svarade: Skulle prästen ha fallit på knä om han icke blivit omvänd? Tog
man åter frågorna i en annan ordning och sporde, om det verkligen var
troligt att den vördnadsvärde prästen knäböjt inför drängen, svarades
med ännu större trosvisshet: Icke inför Faber knäböjde han utan inför
den gudomliga sanningen.
De äldste, som bevittnat mötet, gåvo knappast klarare besked. Ingen hade
sett något knäfall, men prästen hade varit upprörd och förvirrad och
hade snarare prisat än klandrat Faber. Därtill kom, att den lilla
episoden med Grädel, den plötsliga, förväntansfulla tystnaden, Fabers
beteende och utseende snart blev märkligare i deras minnen än i
verkligheten. De tyckte sig förstå att någonting egendomligt just då
inträffat, men för dess art och väsen kunde de ej redogöra. Kyrkoherden
själv var väl den ende, som kunnat giva klart besked, men den gamle
herrn hade fått mer än nog av hela saken. Han gick åter till sängs, fast
besluten att ej visa sig förrän historien råkat i glömska.
Kvinnornas och deras medlöpares vittnesbörd fick därför stå tämligen
oemotsagd, och härav begagnade sig fru Maturin för att förmå Faber att
framträda som Ordets förkunnare och Guds man. Det är möjligt att hon
verkligen hade en dunkel tro och ännu dunklare föreställningar om hans
mission, men dessutom ägde hon ett alldeles särskilt skäl att omgiva
honom med en mystisk gloria. Hon var sedan någon tid förlovad med bonden
Brut, Grädels svärfar, och man visste, lätt det brådskade med bröllopet.
Man visste också eller trodde sig veta, att upphovet till denna brådska
ej var den blivande brudgummen utan just Hansi Hinz. Och denna slutsats
drog man av fru Maturins täta besök i kvarnen. För henne blev det
således angeläget att giva dessa besök en förklaring: hon hade suttit
vid den nye mästarens fötter, hon var hans första lärjunge.
Detta ståtliga bedrägeri eller självbedrägeri stötte emellertid på ett
obevekligt hinder: "mästaren" vägrade bestämt att vidkännas några
andliga gåvor av denna utomordentliga art. Han ville inte höra talas om
slika dumheter; han var en olärd dräng och visste litet om de heliga
tingen. Den listiga fru Maturin vek för detta hinder och slog in på en
annan väg. Hon skulle göra honom till "mästare" mot hans vilja. Hans
beundrare och anhängare, bland vilka numera räknades ej så få män, voro
tillräckligt talrika för att bilda en liten menighet. Fru Maturin skulle
på lämplig dag föra dem till kvarnen, och då Faber plötsligt stod
ansikte mot ansikte med så många troende, skulle han väl kunna förmås
att yttra några uppbyggliga ord. Och därmed vore en god början gjord.
Hansi Hinz visste alltså ingenting om fru Maturins förberedelser, men
hur hemligt hon än bedrev dem, nådde dock ryktet därom herr Grubers
öron. Gubben greps av en utomordentlig, förskräckelse. Skulle hans
dräng bli predikant? Med andra ord lämna honom och kvarnen i sticket!
Det gamla människovraket hade alltför länge levat av den unge mannens
krafter för att icke uppfatta en sådan förändring som en grov kränkning
av hans egen rätt. Han linkade och skuttade i en sorts haltande trav upp
till kvarnen och började på äkta skolfuxmaner överösa drängen med
förebråelser för otacksamhet, lättja, slarv. Slutligen förbjöd han honom
utan vidare att uppträda som predikant. Faber begrep ingenting men
gubben skrek:
Hycklare! Du vet mycket väl, vad jag syftar på. Men jag skall göra ett
slut på det här alldeles som jag gjorde slut på den dumma historien med
skogsfogdens dotter.
Faber hade som alltid, då husbonden bannade, stått med mössan i hand,
tyst och vördnadsfull. Och varken hans hållning eller uppsyn
förändrades, när han yttrade:
Det var således husbond, som gjorde slut mellan mig och skogsfogdens
Grädel?
Herr Gruber hade förrått sin hemlighet. Han blev besinningslöst rädd. I
stället för att svara skrek han:
Akta dig! Jag kan riva sönder testamentet när jag behagar!
Faber stod en stund och funderade; därpå tog han ett steg fram mot
gubben, stannade och sa:
Hur skulle husbond kunna göra det? Jag har tjänat utan lön. Det vore
orätt. Husbond skulle ångra sig.
Hotar du! skrek herr Gruber och plötsligt rusade han fram till drängen
och började hamra löst på honom med sina utmärglade, maktlösa nävar.
Faber gitte inte värja sig, men gubben, som kände den unges svällande
och hårda muskler under den tunna rocken, sprang i full förskräckelse på
dörren, svärjande och bedyrande att drängen velat mörda honom. På vägen
mötte han Grädels man, Henrik, och skildrade för honom händelsen på sitt
sätt utan att likväl vinna vare sig tilltro eller medlidande.
Förberedelserna för mötet, som skulle förvandla mjölnardrängen och
kvinnotjusaren till underman och andlig ledare, bedrevos fram på
sommaren mera öppet. Utsocknes män och kvinnor kommo till byn och hystes
av Fabers anhängare. Fru Maturins plan blev allmänt känd och även herr
Gruber fick veta, att man ämnade överraska Faber och locka honom att
framträda inför menigheten. Herr Gruber såg sig då ingen annan råd än
att trots sin rädsla gå till kvarnen.
* * * * *
Han fann drängen på hans vanliga kvällsplats och som vanligt reste han
sig och hälsade husbonden genom att stryka av sig mössan. Gruber
framförde genast sitt ärende och sitt förbud. Han svarade fogligt, att
han icke skulle låta locka sig till mötet. De stodo en stund tysta
bredvid varandra, gubben flåsade ännu efter vandringens mödor och även
den unge andades tungt. Gubben steg in i kvarnen och ropade åt drängen
att följa efter. Alldeles som vanligt fann han många ting att klandra
och skrek sig hes för att överrösta dånet. Hans skrek till svar, att han
ingenting kunde höra, och då han hade allvarligare saker att tala med
husbond om, föreslog han, att de skulle stiga upp i kvarnkammaren.
Gubben samtyckte och de klättrade uppför stegen.
I kammaren, vars fönster endast var en fotshög glugg, var det redan
nermörkt. Gubben gick fram till gluggen, Hans stod kvar vid luckan.
Husbond--började han, men rösten stockade sig. Gubben ropade:
Kom hit! Jag hör dig inte.
Långsamt och med sänkt huvud steg Hans fram till honom och utan att höja
blicken från golvtiljorna frågade han, om Gruber verkligen stode fast
vid, att han när som helst kunde riva sönder testamentet. Gruber jakade.
Då, sade Hans, är det så gott, att jag lämnar kvarnen redan i morgon,
eftersom jag inte längre kan tro husbond på hans ord. Jag har tjänat
länge nog utan lön.
Gruber svarade:
Bra! Bra! Jag ska riva sönder pappersstrunten den kväll i kväll.
Efter en stund sade Hans med grötig röst, som Gruber till sin förvåning
och lättnad, trodde vara dov av tårar:
Jag skulle nog inte gå ändå, om jag inte vore tvivlande på att papperet
finns. Husbond har nog redan bränt det.
Gruber svarade:
Fårskalle! Följ mig hem, så ska, jag visa dig att det, ligger i min
kista. Men nu litar jag inte längre på dig ditt otacksamma kräk. Gå din
väg! Jag skall nog finna en annan. Och så snart jag kommit hem, ska jag
riva sönder eländet och bränna var bit.
De stodo en stund tysta; Gruber vände sig från gluggen. Plötsligt skrek
han till:
Vad står du och bligar i golvet? Se på mig!
Hans grep honom i armen, icke särdeles hårt men med ett grepp, som
föreföll gubben olösligt. Han sa:
Husbond kommer icke hem.
Åter stod de en stund tysta. Gruber gjorde icke något försök att slippa
lös. Hans tankar blevo hastigt klara och besinningsfulla. Han insåg att
han med våld eller hot ingenting förmådde. Han började tala med en
bildad mans tonfall och ordval, någonting som han eljest för länge sen
lagt bort.
Min käre gosse, sade han, du har tydligen missförstått mig grundligt. Du
borde ju ändå känna mitt humör och veta, att jag pratar i vädret, då
gallan sätter åt mig. Jag har aldrig ett ögonblick tänkt rygga mitt ord.
Vad har jag gjort, eftersom du misstror mig? Tänker du kanske på den
där historien med Grädel? Jag svär vid allt vad heligt är--
Han tvärtystnade; greppet kring hans arm hade plötsligt hårdnat till och
lät honom förstå, att han råkat in på en farlig väg. Efter ett ögonblick
fortsatte han, resonerande, lugnt, klart, kallt:
Nå. Låt vara att du misstror mig. Det kan jag förstå. Du misstror mig,
jag misstror dig, du misstror mig, det brukar så vara. Och det skadar
inte, det är nödvändigt här i livet att gå omkring med en viss portion
misstro i västfickan. Men det finns ju lag och rätt. Jag kan låta
inregistrera testamentet. Eller ännu bättre! Jag kan i morgon dag sätta
upp ett gåvobrev. Jag skall skriva konceptet, så snart jag kommit hem--
Hans upprepade entonigt:
Husbond kommer inte hem.
De tego.
Plötsligt sjönk gubben ihop och Hans måste slå armen kring hans liv. Med
huvudet slappt vilande mot drängens bröst, viskade herr Gruber:
Min käre gosse, jag försäkrar dig! Jag talar i ditt eget intresse. Du
får i alla händelser ingen glädje av det. Betänk! Så snart man fått
veta--du kommer i fängelse--
Han svarade:
Jag har tänkt ut det så, att ingen ska få veta något.
Han bar den halvt medvetslöse gubben bort mot luckan. Ännu engång
började herr Gruber viska:
Min käre gosse, jag begriper inte--varför tror du mig inte på mitt ord?
Jag förstår alltsammans. Vi måste tro varandra. Det är nödvändigt. Så
snart jag kommit hem, ska jag visa dig--hur orätt du har--
Hans upprepade:
Husbond kommer inte hem.
* * * * *
Samma afton var Hans Hinz synlig på en gård söder om byn. Han hade ett
obetydligt ärende och avlägsnade sig efter några minuter. Vid elvatiden
knackade han på hos den kvinna, vars hönshus han stöttat, och bad att få
stanna där över natten. Han berättade varifrån han kom och sade att han
redan i gryningen skulle fortsätta upp till kvarnen. Både kvinnan och
mannen räknades numera bland hans anhängare. De kunde icke nog fröjda
sig åt den ära, han gjorde deras hus, och hustrun ville bädda åt honom i
storstugan, men gästen föredrog att ligga hos de andra i köket. I
dagbräckningen avlägsnade han sig.
När fru Maturin och hennes vänner, i allo ett sjuttiotal, drogo upp mot
skogen, mötte de honom på väg nedåt byn. Han berättade, att han vid sin
hemkomst tidigt om morgonen funnit gubben Gruber liggande död vid
kvarnkammarstegens fot. Antagligen hade gubben sökt honom i kvarnen, och
då han icke funnit honom, klättrat uppför stegen, på återvägen hade han
i mörkret trampat fel, störtat ned genom luckan och brutit nacken. Den
bestörta skaran följde honom upp till kvarnen, där de funno herr Gruber
i det läge och den ställning, drängen beskrivit.
Men redan samma afton häktades mjölnardrängen. Hans Hinz Faber som
skäligen misstänkt att hava vållat sin husbondes död. Visserligen kunde
han prestera ett sorts alibi, men då Gruber bevisligen lämnat byn redan
vid sextiden och då Faber anlänt till den omtalade gården först efter
klockan tio, syntes detta alibi skäligen svagt. Vem som lett
myndigheternas uppmärksamhet på det misstänkta, fallet, förblev hemligt,
men ryktet utpekade Henrik, Grädels man. Grädel själv skulle ha sänt
honom i ett ärende till kvarnen, dit han anlänt vid åttatiden. Han hade
funnit dörren reglad, men kvarnverket hade varit i gång. Och då han för
att vila och fundera slagit sig ned på bänken hade han satt sig på
någonting mjukt, som visade sig vara Hans Hinz' mössa. Eftersom drängen
icke hade flera mössor än denna och eftersom han säkerligen ej vandrat
barhuvad halvmilen ned till bondgården, hade han sannolikt befunnit sig
i kvarnen och sålunda i varje fall träffat sin husbonde före dennes död,
ett sakförhållande, som han dock envist förnekade.
* * * * *
Fabers rättegångsbiträde hette Schüler, en kunnig och skicklig jurist
men ständigt förföljd av en besynnerlig otur. Ett kvickhuvud hade döpt
honom till "den förlorande partens advokat" och tack vare detta
bedrövliga renommé fick han vanligen nöja sig med mer eller mindre
tvetydiga uppdrag. I fallet Faber tycks han ha vädrat möjligheten till
en "stor" rättegång. Saken föreföll visserligen enkel. De för den
anklagade graverande omständigheterna voro överväldigande och mot dem
kunde han endast uppställa ett mycket svagt alibi. Men herr Schüler hade
vid ett besök i byn gjort en bekantskap, som ingivit honom vissa
förhoppningar om att kunna slå ett stort slag--han hade lärt känna fru
Maturin.
Herr Schülers taktik gick ut på att framställa Faber som en folkledare
och ett offer för kyrkliga intriger. Tyvärr stämde den anklagades
uppträdande inför rätten illa överens med denna bild. Faber hyste en
fast förtröstan till sitt alibi. Indicierna hopade sig, men han trodde
sig kunna parera dem med de lättsinnigaste lögner. Han tycktes uppfatta
förhören som ett spännande spel och var tydligen stolt över att sitta
inne med den avgörande trumfen: sanningen. Han bemötte åklagare och
vittnen medlidsamt, ironiskt, överlägset. Och han som tillförne sällan
eller aldrig skrattat eller ens smålett, kunde nu brista i gapskratt vid
någon fråga, som syntes honom särskilt dum och meningslös.
Ni tro mig ju inte i alla fall! skrek han. Men det är nödvändigt att vi
människor tro varandra. Det är det enda nödvändiga. Ni pratar alldeles
för mycket! Man fångar inte sanningen som man fångar en ekorre genom
att ställa sig under trädet och smacka!
Trots domarens tillrättavisningar upprepade han gång på gång dylika
fraser med ohöljd ironi i min och tonfall. Åhörarna voro därför till en
början ganska ense i sina omdömen om den anklagade: han var en typisk
förbrytarnatur och en lögnare av födseln. Sanningen att säga gjorde han
ett allt annat än angenämt intryck. Den vackre bypojken hade i fängelset
hastigt förändrats och ingalunda till sin fördel. Den rikliga
fängelsekosten i förening med det ovana stillasittandet hade kommit både
kropp och ansikte att svälla upp till blekfet pussighet. De förut
väderbrynta kinderna voro nu mjölvita och mot denna sjukliga blekhet
stack ögonbrynens breda, svarta rand av på ett sätt, som gjorde ett
hotfullt, brutalt, obehagligt intryck. Därtill kom att hans uppträdande
för varje ny rättegångsdag blev alltmera egenkärt och övermodigt. Den
ståtliga och praktfulla domsalen med dess ständigt tätt besatta
åhörarbänkar gav honom en högst överdriven föreställning om hans egen
betydelse. Särskilt roade det honom att vara föremål för så många rikt
utstyrda damers uppmärksamhet. Kvinnorna äro sig överallt lika, tänkte
han. Hade jag varit mjölnare i staden, så skulle, de där fina damerna ha
suttit uppradade på mina mjölsäckar.
Första rättegångsdagen inträffade ingenting anmärkningsvärt
undantagandes att herr Schüler sökte jäva åklagarens huvudvittne,
bonden Henrik; Grädels man. Vittnet hade länge visat den anklagade
uppenbar ovänskap, förorsakad av svartsjuka. Då han emellertid ej
mäktade styrka sitt påstående--den anklagade själv utbrast i förargad
och myndig ton: Det är lögn! Henrik har aldrig haft orsak till
svartsjuka--avslog rätten hans begäran. Åklagarens seger visade sig dock
följande rättegångsdag som ett nederlag. Vittnet Henrik svävade
betänkligt på målet. Då utropade herr Schüler:
Unge man, inför rätten kan ni tala tryggt. Hit sträcker sig inte
svartrockarnas inflytande.
Högeligen förargad genmälte åklagaren att han icke ämnade tåla, att
försvarsadvokaten framställde alla misshagliga vittnen såsom varande
tubbade och skrämda av prästerna. För att mota denna tadelvärda taktik
skulle han inkalla byns kyrkoherde som vittne. Herr Schüler svarade
patetiskt:
Jag skulle ha kommit min ärade kollega i förväg härutinnan, ifall jag
icke nyligen underrättats om att kyrkoherden för en vecka sedan slutade
sin jordiska vandring. Han står nu inför en domare, som ser klarare än
vi i denna sak.
Den oväntade nyheten från byn och advokatens patetiska tonfall rörde
Hansi; hans ögon tårades och några sparsamma droppar runno utför
kinderna. Den påpasslige herr Schüler vände sig till sin klient och
yttrade högt:
Jag har hållit det hemligt för er, min käre vän. Han var er fiende men
jag visste, att ni skulle bli bedrövad.
Den lilla episoden och advokatens medlidsamma ord verkade på åhörarna
till den anklagades förmån. Och det därefter följande korsförhöret med
vittnet Henrik gav dem en alldeles ny syn på saken. Henrik förnekade,
att kvarnen varit i gång den ödesdigra aftonen, och vad mössan på bänken
beträffade, så kunde den likaväl ha tillhört herr Gruber som Faber.
Vidare sade han sig icke känna till någon oenighet mellan husbonde och
dräng; tvärtom hade han hört herr Gruber lovorda Faber.
Förbryllad av sitt huvudvittnes beteende vände sig åklagaren till rätten
med anhållan om att vittnet måtte hänvisas till sin själasörjare i och
för en tydligen nödvändig undervisning om vittnesedens betydelse. Herr
Schüler insköt:
Åklagaren vill kanske jäva sitt eget vittne? Gärna för mig om han blott
vidgår, att det är just på detta vittnes utsago, han byggt sin
anklagelse. Personligen har jag efter detta fått en vida högre tanke om
vittnets karaktär och sanningskärlek. Han står för mig som en man, hos
vilken sanningskärleken segrat över futtiga hänsyn--
Denna vackra harang avbröts av ett skallande skratt. Hela församlingen
ryckte till och vände sig mot den anklagade. Det var verkligen han, som
skrattade och skrattade för full hals. Bestörtningen blev stor,
förargelsen större. Herr Schüler motade båda med ett raskt ingripande.
Han sa:
Jag har redan förut velat påpeka en omständighet, som vållat mig stora
bekymmer. Min klients fysiska och framför allt psykiska hälsa har den
sista tiden betänkligt försvagats. Fängelseluftens deprimerande inverkan
har ruinerat även dessa robusta nerver--
Förhandlingarna avbrötos, den anklagade återfördes till sin cell,
fängelseläkaren tillkallades. Han fann inga som helst symtom av någon
nervsjukdom. Tillfrågad varför han brustit i skratt svarade Faber:
Kan man göra annat? Jag vet inte, vem som ljuger värst min advokat eller
den andre!
Minnet av advokaternas ordstrid kom honom åter att brista i skratt, men
denna gång kulminerade skrattet i ett våldsamt hostanfall. Han strök sig
med handen över mun och visade läkaren en blodblandad upphostning. En
undersökning med stetoskopet gav vid handen, att den ena lungan var rätt
hårt angripen. Mikroskopet visade närvaron av tuberkler i upphostningen.
Faber överfördes till fängelsets sjukavdelning. Hans tillstånd var dock
icke sådant att man behövde göra något uppskov i förhandlingarna.
Så stod saken, då herr Schüler förde bykvinnorna i elden. I trots av att
de gåvo sina uppgifter i så likalydande vändningar, att åklagaren
föraktfullt talade om "herr Schülers formulär", blevo dessa förhör ej
enformiga. Var och en gav sin berättelse ett särdrag, betecknande för
vittnets karaktär, omständigheter och behov. En kvinna hade hoppats, att
Faber skulle utrota superiet i byn; en annan att han skulle taga sig an
de misshandlade kvinnornas sak; en tredje hade hoppats bli botad för
ett årslångt lidande; en fjärde hade sökt och vördat honom på grund av
hans djupa insikter i naturens skilda riken. De flesta sade sig dock av
Faber vänta ett klarare gudsord än vad kyrkan skänkte. Så hade var och
en hängt sina särskilda önskningar på honom och smyckat honom med
egenskaper och förmågor alltefter eget behov. Hans Hinz lyssnade till
lovsången med synbart behag.
Och än engång brast han i skratt, men nu drunknade hans skratt i hela
församlingens. En flicka, vars förstånd tydligen ej hörde till de
skarpaste, hade i svärmiska ordalag prisat Hansi såsom den, vilken kunde
göra envar lycklig och i all synnerhet kvinnorna. För att göra slut på
hennes tvetydiga svammel, frågade herr Schüler kort och torrt, om hon
trodde Faber vara i stånd att slå ihjäl en människa, vartill flickan i
förnärmad ton genmälte:
Å bevars! Ett dussin om det kniper!
Hennes stolthet över hjältens kroppskrafter och hennes okänslighet för
frågans moraliska betydelse framkallade en stormande munterhet. Domaren
hotade att låta utrymma salen och då lugnet återställts, kallade herr
Schüler fram sitt huvudvittne: fru Maturin.
* * * * *
Hon stod vid vittnesskranket och höll sig krampaktigt fast vid dess
spjälor. Redan hennes röst och tonfall, då hon avlade eden, lät
församlingen ana att det här var fråga om ett viktigt vittnesmål.
Domaren gjorde några inledande frågor, som fingo knappt hörbara svar.
Vänd till honom yttrade nu herr Schüler:
Jag önskar veta, var vittnet uppehöll sig den ödesdigra dagen mellan
klockan fem och halv tio eftermiddagen.
Domaren upprepade frågan, fru Maturin svarade lågmält men fullt tydligt:
I mitt hem.
Var ni ensam? frågade herr Schüler. Fru Maturin kröp ihop och drog
schalen tätare omkring sig. Domaren upprepade frågan; hon svarade:
Min man hade farit till staden.
Herr Schüler visade tydligt att han icke var nöjd med svaret och lika
tydligt, att han själv kände sig brydd. Han strök sig med handen
upprepade gånger över ansiktet. Plötsligt gick han på tåspetsarna bort
till domaren och viskade honom något i örat. Domaren spratt till och
blickade häpen upp på herr Schüler. Därpå nickade han och sade, i det
han åter vände sig mot vittnet:
Ni ska inte kringgå frågan! Var ni ensam i ert hem?
Fru Maturin svarade hastigt och en smula sluddrande:
Hansi Hinz var hos mig.
Den anklagade smålog halvt förbluffad, halvt medlidsam. Det föreföll
honom som om orden fladdrat fram genom tystnaden likt ostadigt
vinglande, svarta små fjärilar.
Herr Schüler fortsatte:
Kan ni erinra er, vid vilken tid er man lämnade gården?
Fru Maturin hade emellertid återfått sitt lugn och svarade alltjämt vänd
mot domaren, högt och tydligt:
Han for med femtåget.
Och när infann sig den anklagade?
Strax efteråt. En kvart kanske.
Visste han på förhand, att er man skulle lämna gården?
Ja.
Herr Schüler gav svaret tid att verka; därpå vände han sig till domaren
och yttrade:
Först för tre dagar sedan infann sig vittnet i min bostad och avlade
denna bekännelse. Då jag förebrådde henne, att hon så länge förtegat en
omständighet av avgörande betydelse, svarade hon att hon i det längsta
velat skona sin man. Jag önskar nu få bekräftat, att det var denna
finkänslighet eller fruktan, som vållade hennes förtegenhet.
Domaren behövde några minuter för att formulera den kinkiga frågan.
Redan innan den framställts fick den ett slags svar: en ljudlig,
stönande suck. Domaren vände sig förargad mot åhörarna, men den
tillämnade förebråelsen stannade på tungan. Fridstöraren, som satt på
främsta åhörarbänken, var en stor, kutryggig gammal bonde med slätrakat
rödlätt ansikte, fru Maturins man. Han höll de knutna nävarna hårt
pressade mot munnen, som om han velat hejda än flera suckar. Domaren
vände sig åter till vittnet.
Hade ni någon giltig orsak förmoda, att den anklagades besök i ert hem
skulle vålla er man vrede eller sorg?
Fru Maturin svarade med naiv uppriktighet:
Det är klart; det förstår man.
En spjuver bland åhörarna ropade: Tacka tusan för det! Han fördes genast
ut ur salen men hans dumma skämt väckte varken löje eller ens någon
uppmärksamhet. Spänningen var alltför stark. Domaren fortfor:
Hur länge uppehöll sig den anklagade i ert hem?
Han gick en kvart över nio.
Hur kan ni så precis erinra er klockslaget?
Jag såg flera gånger på klockan. Hansi hade ärende till en gård söder om
byn och han kunde inte komma dit senare än tio.
Vet ni, om den anklagade gick direkt till den där gården, sen han lämnat
ert hem?
Jag följde honom en bit på väg.
Mötte ni någon under vägen?
Fru Maturin tycktes rannsaka sitt minne; slutligen jakade hon och
namngav tvenne kvinnor.
Kunde den anklagade uppehålla sig så länge i ert hem utan att någon av
ert husfolk varsnade honom?
Fru Maturin svarade raskt:
En av pigorna såg honom, då han kom; men jag har bett henne tiga.
Under det att vittnesmålet avgavs hade åklagaren haft sin uppmärksamhet
huvudsakligast fästad vid den anklagade. Fabers förbluffade och
medlidsamma löje hade icke undgått honom; efter hand som vittnesmålet
framskred blev den anklagades ansiktsuttryck och hållning alltmera
tryggt överlägset och föraktfullt. På grund av sjukdomen tillät man
honom att sitta och denna tillåtelse utnyttjade han nu på ett nästan väl
oförskämt sätt. Makligt tillbakalutad mot skranket med armarna korsade
över bröstet, det ena benet kastat över det andra tycktes han följa
förhandlingarna, halvt road, halvt uttråkad. Tydligen betraktade han
saken som redan avgjord till sin förmån. Åklagaren ingrep.
Det kan ju vara möjligt, sade han, att vittnet av hänsyn till sin man
och sitt rykte hållit en så viktig omständighet hemlig. Däremot
förefaller det mig alldeles otroligt, att den anklagade, som gjort ett
så stort nummer av sitt ytterst svaga alibi, ej med ett ord berört sitt
besök hos vittnet. Låt oss visa en liten smula aktning om icke för
sanningen så åtminstone för det sannolika.
Herr Schüler stod just i begrepp att parera det skarpa utfallet, då hans
klient plötsligt sprang upp från bänken och utropade:
Sanningen är att jag aldrig sprungit efter kvinnor, men väl ha de
sprungit efter mig. Det är sanningen. Och kom inte och tala om sanning i
den här lögnhålan! Det är kvinnorna, som ljugit mig hit och nu får de
väl se till, hur de ska kunna släpa mig härifrån.
Domaren gav honom en sträng tillrättavisning, varvid den anklagade
bugade sig och tog med handen åt huvudet som för att stryka av mössan.
Han mumlade halvt för sig själv:
Folk håller styvt på sanningen, när den gagnar dem själva eller skadar
andra. Eljest är det inte så kinkigt. Men man kan bli led vid alla
lögner också.
Tidigt på morgonen den sista rättegångsdagen trädde herr Schüler in i
sin klients cell. Han var tankfull och bekymrad; segern tycktes honom
alls icke säkrad. Åklagaren hade ännu tre vittnen ohörda. Två av dem
voro män: byns skolmästare och skogsfogden. Deras utsago skulle, antog
herr Schüler, gå ut på att ställa Fabers förhållande till kvinnorna i
sådan dager, att värdet av deras vittnesbörd förringades. Det tredje
vittnet var en kvinna, skogsfogdens dotter, Grädel. Om henne visste herr
Schüler ingenting annat än att hon var Henriks hustru och denna
okunnighet oroade den försiktige advokaten.
Hans Hinz satt vid en ganska riklig och smaklig frukost och befann sig i
det yppersta lynne. God morgon, husbond! ropade han åt herr Schüler och
grinade själv åt sin skämtsamma hälsning. Mellan honom och herr Schüler
rådde ganska stor förtrolighet och då de voro på tu man hand brukade
advokaten dua sin klient. Försänkt i sina funderingar besvarade Schüler
icke hans hälsning utan satte sig på bänken och började ivrigt bläddra
bland papperna i sin portfölj.
Slutligen såg herr Schüler upp från sina papper och yttrade i betänksam
ton:
Ja, min kära vän, jag har gjort mitt bästa och jag hoppas att vi skola
lyckas. Men människan spår och Gud rår, som man plär säga. Åklagaren har
ännu tre vittnen ohörda. De två bekymra mig inte stort. Den tredje är
den där bonden Henriks hustru Grädel. Måtte hon inte ställa till med
någon olycka.
Grädel! utbrast Hans Hinz och höjde ögonbrynen ända till hårfästet.
Efter en stund sade han, lugnt och trohjärtat:
Hon blir inte farlig. Hon vet ingenting.
Nej, vad skulle hon också veta? mumlade herr Schüler en smula förlägen.
Och han fortsatte:
Men kvinnor äro i vissa fall mycket dåliga och opålitliga vittnen. De
veta vad de önskar veta. De veta med hjärtat så att säga. Frågan är nu,
om hennes hjärta är stämt till din fördel eller motsatsen. På det kan
mycket bero.
Faber vände honom ovilligt ryggen, och då herr Schüler fullföljde sina
bekymmersamma funderingar, avbröt han honom barskt.
Prata inga dumheter! Grädel! Det är någonting helt annat. För resten vet
hon ingenting. Tig med sånt där!
Införd i rättegångssalen bugade han först som vanligt för domaren men
vände sig därpå mot de till trängsel fyllda åhörarbänkarna och hälsade
helt sirligt med upprepade bugningar. Då började några damer vifta med
sina näsdukar, andra kastade slängkyssar och åter andra klappade i
händerna. Den förgrymmade domaren hotade att låta utrymma salen, varvid
Faber förebrående utbrast:
Herr domare! Det är ju sista gången!
Som straff för sitt oskickliga uppträdande fråntogs han rätten att sitta
under förhandlingarna. Faber bugade och sade allvarligt:
Alldeles riktigt, i dag bör jag stå.
Förhandlingarna började. Skogsfogdens och skolmästarens vittnesbörd
gingo, som herr Schüler förmodat, ut på att visa, vilket inflytande den
anklagade haft över kvinnorna. Men till åklagarens förargelse svävade de
på målet alldeles som Henrik, och skogsfogden förklarade till slut helt
bestämt att hans samvete förbjöd honom att inför rätten upprepa en massa
dumt byskvaller.
Nu blev det Grädels tur. Hon hade framsagt den förestavade eden med
tydlig och stark röst men besvarade nu frågorna lågmält och ängsligt.
Herr Schüler satt i stark spänning. Emellertid ställde åklagaren blott
ett par tämligen betydelselösa frågor till vittnet. Hon hade den
ödesdigra dagens morgon mött sin mans styvmor och av henne fått veta,
att svärfadern skulle resa till staden. Vidare hade fru Maturin yttrat
att hon ämnade använda tiden väl under mannens frånvaro. Tillfrågad vad
hon ansåg att svärmodern menat med detta yttrande, svarade hon, att hon
trott att svärmodern ämnade vidtaga förberedelser för det beramade
skogsmötet. Sedan han nått detta skäligen magra resultat förklarade sig
åklagaren ej ha flera frågor att göra. Då reste sig herr Schüler och
framställde samma fråga som han regelbundet ställt till föregående
vittnen: Trodde hon den anklagade vara i stånd att begå en sådan
ogärning som den, för vilken han beskylldes. Med en trotsig styrka och
skärpa i rösten, som man knappt skulle ha tilltrott henne, svarade
Grädel:
Nej. Aldrig i livet! Jag känner honom, sen vi voro barn. Jag vet, att
han inte har gjort det.
Herr Schüler spratt till och sken upp. Slumpen hade tydligen smusslat
till honom ännu en trumf. Det var sannerligen icke illa att avsluta den
långa raden vittnesmål med ett åklagarevittne, som uttalade sin
bergfasta tro på den anklagades oskuld. Han beslöt att utnyttja trumfen,
han uppmanade Grädel att utförligt berätta, vad hon hade sig bekant om
den anklagade.
Olyckligtvis fattade Grädel denna uppmaning alltför bokstavligt. Det
edliga löftet att ingenting förtiga skrämde henne till onödig
utförlighet. Hon skildrade rätt omständligt den föräldralöse pojkens
uppväxtår, som till största delen förflutit i skogsfogdens gård. Både
domare och åklagare och slutligen även herr Schüler sökte då och då
dämpa hennes berättariver, men hon stötte ständigt på nya enskildheter,
som hon fann mycket betydelsefulla. Och hon berättade så troskyldigt och
med så barnslig övertygelse om berättelsens vikt, att de knappt hade
hjärta att avbryta henne. Sålunda fingo åhörarna en frisk och ganska
tydlig bild av vallarepojken. De fingo bland annat några tämligen
oskyldiga tjuvpojksstreck till livs, vilka verkade desto mer roande som
berätterskan tydligen framställde dem med djupt och allvarligt
ogillande. Helhetsintrycket blev i alla händelser gynnsamt: en präktig
och godhjärtad pojke, stark, flitig, samvetsgrann, hjälpsam.
Dessa små berättelser om lantlig och barnslig oskuld tjusade
stadsdamerna och väckte hos bykvinnorna blida och vemodiga minnen.
Stämningen i den pompösa och dystra rättegångssalen förändrades, som om
man plötsligt öppnat alla dess fönster för vårsol och vårvind, barrdoft
och bybäckens sorl. Allas blickar voro oavlåtligt fästade vid
berätterskan.
Ledd av herr Schülers försiktiga frågor fördes hon nu fram till senare
tider. Hon blev mindre meddelsam. Sedan Faber gått i tjänst hos herr
Gruber hade de sällan mötts. Kvinnosladdret om drängens hemlighetsfulla
förmågor och underkurer hade hon aldrig fäst sig särdeles vid. Lockad av
sin nyfikenhet hade hon dock engång sökt hans hjälp, men då han öppet
tillstått, att han icke ens kunde trolla bort vårtor, hade hon förstått
att det inte var det ringaste bevänt med hans kunskaper.
Denna i en viss ömkande och föraktfull ton framsagda dom alstrade en
skrattlust, som smittade själve domaren. Mitt i den rungande
skrattsalvan ropade Hansi Hinz ivrig och halvt förargad:
Du glömmer, att jag gav dig körsbär i stället!
Grädel ropade tillbaka:
Det glömmer jag visst inte. Sex åt du och sex åt jag och det trettonde
delade vi.
Domaren fann nu rådligt att dölja munterheten bakom sin allra
strängaste ämbetsmin.
Såväl åklagare som försvarare förklarade sig beredda att överlämna
målet. Åklagaren fattade sig helt kort, påpekade att alla indicier gingo
i samma för den anklagade ogynnsamma riktning, underströk svagheterna i
det presterade alibit och yttrade till sist med skärpa, att om några
vittnen blivit obehörigt påverkade, så var det sannerligen icke
åklagarens.
Även herr Schüler ålade sig en viss måtta. Han framställde på sitt sätt
vittnesmålens resultat och yrkade på den anklagades frikännande. Likväl
kunde han icke helt avstå från att söka giva rättegången en mer
allmännelig betydelse. Han yttrade:
Det här är ej blott fråga om ett människoöde utan jämväl om vissa
principer, som för mig alltid varit heliga. Om den anklagade icke
förvärvat sig annat än sina medborgares blotta aktning, skulle han
sannolikt ej ha stått, där han nu står. Det jämnstrukna blir ej föremål
för tadel, avund och intriger. Faber är eller har varit en folkledare.
Åklagaren har vid flera tillfällen med tydligt förakt gjort gällande,
att hans anhängare huvudsakligast utgjorts av kvinnor. Jag vill göra min
kollega en kanske något närgången fråga. Anser han verkligen kvinnors
hängivenhet och beundran så mycket mindre värda än männens? Må vara att
de i högre grad än vi låta leda sig av sina känslor. Måste dessa känslor
ovillkorligen leda dem vilse? Styras de verkligen av en pervers böjelse
för allt som är oäkta, falskt, lögnaktigt? Ja, i så fall måste jag
medge att dessa kvinnors hängivenhet a priori stämplar min klient som en
svår brottsling. Men jag dristar förmoda att icke ens min ärade
motståndare ser så mörkt på våra mödrar, hustrur, döttrar. Det må för
resten bliva hans ensak. För mig och för många med mig väger det
kvinnliga förtroendet snarare tyngre än det manliga. En ärlig
sanningssökare skall--det är min fasta övertygelse--vinna sina första
proselyter bland kvinnorna. Och om han blott vunne en enda anhängare och
denna enda vore en kvinna, skulle jag säga: Han har kanske icke funnit
sanningen, men jag vet, att han har sökt den. En sådan sanningssökare är
min klient. Kvinnor ha i honom sett sin ledare; män ha pådiktat honom
ett brott. Jag överlämnar honom med lugn åt hans insiktsfulla och
samvetsgranna domare. Ur materiell synpunkt sett kan han icke vara
brottslig; ur ideell synpunkt sett får han icke vara det.
Herr Schülers tal mottogs med stillatigande men tydligt bifall. Domaren
ställde nu till den anklagade den obligatoriska frågan, om han hade
något att tillägga, innan rätten började sin överläggning.
Faber svarade:
Jag vill tala om, hur det gick till.
Hans röst var emellertid så grumlig att domaren ej uppfattade svaret.
Hansi Hinz stod en stund tyst och stirrade framför sig. Hans ögonbryn
voro högt uppdragna i pannan alldeles som då han, sittande på bänken
vid kvarnen, grubblade över kvinnornas mångahanda spörsmål.
Slutligen började han tala med tydlig röst men i avhuggna och ibland
svårförståeliga satser. Han sade:
Så här var det. Husbond lovade att tala med skogsfogden om Grädel. Jag
litade på löftet, men han svek. Då visade han mig testamentet, att
kvarnen och skogen skulle bli mina. Det tyckte jag var rätt. Men vad det
led blev han ond på mig. Han sa, att han kunde riva sönder testamentet
som om det ingenting varit. Då kunde jag inte lita på det heller. Vad
skulle jag lita på? Allting var lögn tyckte jag. Och jag tyckte det var
orätt.
Och den där dagen kom husbond till mig och jag hade väntat på honom
länge och tänkt över saken. Då tog jag honom med mig upp på kammaren och
frågade om han redan rivit sönder papperet. Nej, sa han, men han skulle
göra det samma afton. Då tänkte jag: Han ska ljuga så länge han lever,
men om han dör nu, ljuger han inte mer. Och han förstod, vad jag tänkte.
Han blev så rädd, att jag måste hålla honom uppe. Han la huvut här på
bröstet och bedyrade att han inte skulle ljuga. Men det var för sent. Du
ska tro mig, sa han, det är nödvändigt att vi människor tro varann. Det
kan hända. Men han hade själv handlat så, att jag inte kunde tro honom.
Då bar jag honom bort till luckan och lät honom falla ned i kvarnen. Jag
sprang genast ned och kände på honom att han redan var död. Då blev jag
förskräckt och gav mig ut i skogen, men när jag lugnat mig gick jag
till bekanta för att de skulle tro, att jag varit borta från kvarnen.
Det är sanningen.
Fabers bekännelse följdes av en fullständig och rätt långvarig tystnad.
Icke ens den bestörte herr Schüler förmådde få fram ett ord. Domaren
vred och vände häftigt på sina papper och det lätta prasslet var det
enda ljud som förnams. Slutligen yttrade domaren:
Hur kommer det sig, att Faber, som hitintills halsstarrigt förnekat all
skuld, nu helt plötsligt avlägger bekännelse?
Hansi Hinz höjde eftersinnande de tjocka ögonbrynen. Därpå vände han sig
långsamt om och sökte med blicken Grädel, som tagit plats bland
åhörarna. Han pekade på henne. Han sade:
Om hon där ljugit som de andra, så skulle jag inte ha sagt ett ord, utan
herrarna hade fått leta sig hit eller dit. Men det var sant allt vad hon
sa. Ända från det vi var små, det var sant alltsammans. Allt, vad de
andra sa, var lögn, men allt vad Grädel sa var sant. Varför skulle jag
då ljuga? Inte vinner man någonting med lögn, nej, ingenting.
Den anklagade, som hela tiden förblivit stående, visade nu oroande
tecken till svaghet och begynnande vanmakt, varför sessionen
avbröts. Vid följande session dömdes mjölnardrängen Hans Hinz
Faber--trots herr Schülers ansträngningar att få honom ställd under
läkareobservation--till livstids straffarbete. Faber förklarade sig nöjd
med domen. Herr Schülers nederlag blev således fullständigt och hans
hopp att med fallet Faber som språngbräda nå en bättre ställning
krossat. Flera vittnen ställdes till ansvar för mened, men endast fru
Maturin kunde överbevisas. Eftersom hon befann sig i välsignat tillstånd
ansåg sig emellertid vederbörande läkare kunna intyga att hon vid
ifrågavarande tillfälle ej ägt sina sinnens fulla bruk.
I byn talades det givetvis länge om denna rättegång och om Hansi Hinz.
Även som tukthusfånge sysselsatte han kvinnornas fantasi och var föremål
för deras ömmaste medlidande. Mot Grädel visade de en tyst avoghet, vars
oförnuftiga orsak var den, att de i henne sågo upphovet till Hansis
olycka. Hon levde nästan lika ensamt och stillsamt som fången själv.
Vad Hansi Hinz beträffar, tycktes han icke vantrivas i sin sjukcell.
Visserligen satt han för det mesta tyst och orörlig på bänken vid väggen
och sökte allahanda förevändningar för att slippa ifrån de föreskrivna
promenaderna. Men han såg helt förnöjd ut, där han satt lugn med sina
tankar, bakom höjda ögonbryn funderande över ett och annat.
Hans straff blev kort; halvtannat år efter domen dog han.
Då Casimir Brut slutade, var prästen alltjämt späckad med frågor, men
förvaltaren ursäktade sig som hastigast och återvände till sina
räkenskaper. Prästen gick nu lös på den stackars Faber, lämnade
ingenting hederligt kvar hos honom utan menade, att han varit en uräkta
spetsbov och väl värd sitt öde. Damerna Willman togo honom däremot
ganska varmt i försvar, så att det ville synas som om den stackaren ännu
efter döden behållit något av sitt kvinnotycke. Lotten beundrade hans
ståndaktiga kärlek till en enda kvinna, doktor Karolina prisade hans
hjälpsamhet och ridderlighet mot kvinnor i trångmål, Betty förvånade sig
över hans förmåga att på ett stillsamt sätt klara sig bland så många
fruntimmer, och Lizzy sa:
Jag fick det intrycket att han måste ha varit en ståtlig och bra pojke
och inte så olik herr Brut själv. Jag är verkligen ledsen, att han inte
kan tåla mig.
Ledsamma erfarenheter ha gjort honom till kvinnohatare, förklarade
Betty.
Det ser nästan så ut, inföll doktor Karolina med betydelsefull skärpa.
Och under dessa repliker betraktade damerna oavvänt fru Olga, som satt
där i sin vita klänning och såg ut som om hon måste svälja någonting
bittert.
Fröken Alexander viskade till generalagenten:
Om jag inte misstar mig, är lilla hennes nåd nära gråten. Jag vågar
förutspå, att saken blir ännu sorgligare än jag först tänkt mig.
Spå vad ni vill, kära människa, mumlade generalagenten och drog sig
skyggt åt sidan. Men lämna mig i fred; jag har haft nog av olyckor.
Mina damer, fortsatte han vändande sig till de övriga. Här har talats
mycket om kärlek och förvisso förljuvar den livet och gör det värt att
leva, på samma gång som den trasslar till det och åstadkommer många
obehag och onödiga utgifter. Men det finns också utgifter som man aldrig
behöver ångra. Det kommer en tid, mina damer, då kärleken inte längre
har någonting att säga. Vänskapen inte heller. De stora, vittfamnande
intressena falla från själen, som grenarna från en gammal tall. Trohet
blir ett tomt ord, framgång meningslös, glädje hån. Livet blir grått som
dimma. Minnena plåga. Kroppen njuter av intet; själen slutes långsamt i
mörker. All visdom förlorar sin sälta. Och tiden blir lång. Men har man
då, mina damer--och även herr kyrkoherden kan tänka på saken, ty det
finns många olika prislägen--har man då en liten konstgjord, sjungande
fågel--
* * * * *
Här avbröts herr generalagenten av ljudet från en dörr, som vräktes upp,
tummel i trappan, snubbel över tröskeln. Prästens son stod i
dörröppningen, flämtande men trots språnget blek. Strax efter honom kom
Ludwig, knuffade den andre åt sidan och kastade sig på en stol. Bordet
med kaffekoppar och likörflaskor var nära att stjälpa, då damerna alla
på engång störtade upp.
Lugna er! flämtade Ludwig. Jag har bara slagits.
Och de kunde tryggt tro honom på hans ord, ty blod flöt ymnigt från näsa
och mun. Brita sprang efter vatten och handdukar. Ludwig blödde och sa:
Jag har slagits med drevkarlarna.
Med hela hopen? frågade Brita.
Idiot! Men jag slogs med den värste av dem, det kan herrn där intyga.
Det var Bollans fästman och han slogs för tösens skull, så det är
ingenting att säga om det. Jag slogs, därför att han påstod att Casimir
tagit livet av henne. Och det finns inte heller någonting att säga om
det. Den ena människan kan komma att slå ihjäl den andra och vara
renhårig ändå. Men han påstod, att Casimir ville skjuta skulden på någon
bland karlarna och själv smita. Då slogs jag.
Han fick mycket smörj, fortsatte prästens son med en viss
tillfredsställelse. Och nu gäller det herr Brut själv. Hela skocken
kommer hitåt.
Spring ned i flygeln, befallde prästen sin son, och säg åt förvaltaren
att han genast kommer hit.
Ludwig, sa doktor Karolina, som i egenskap av äldsta flicka Willman
gärna tog ledningen vid allvarliga tillfällen. Ludwig, du har anseende
för att vara en sanningsenlig gosse. Säg oss, vad du vet!
Jag vet ingenting annat än vad karlarna berätta, muttrade Ludwig
motvilligt. Men så här ska det ha gått till. Flickan gick ut i morse för
att hämta grodspott åt Olle, som har en revorm bakom örat. Då mötte hon
sin fästman, som är torvupptagare och jag känner mycket väl igen honom
nu, sen jag har slagits med honom. Nåja, de gick och gick och kommo allt
längre bort utan att finna någon grodspott. Om de funno något annat, det
vet jag inte, men rätt vad det var, kom Casimir över dem i skogen. Han
hade kommit över dem engång förut på morgonkröken och skickat hem
flickan, så nu tyckte han, att måttet var rågat. Han mätte dem skäppan
full båda två, och han sa, att hennes nåd hade strängt förbjudit sånt
där. Torvupptagaren insåg det orätta i sitt handlingssätt och hade just
börjat lomma i väg, då den ettriga flickan ropade något som gjorde
Casimir ursinnig.
Vad ropade hon? frågade doktor Karolina.
Men Ludwig fortsatte:
Han tog tag i henne och sa, att nu skulle hon genast följa honom till
länsman och sättas i häkte för sin onda tungas skull. Men flickan blev
från vettet och skrek, att hon hellre skulle ta livet av sig än komma i
häkte. Hon slet sig lös och sprang och Casimir satte efter henne. Sen
dess har hon inte varit sedd; men fram på dan kom Casimir och lät
genomleta arbetarebarackerna och Spilleboda och ställde till med
skallgång. Och nu tro de, att han gjort det för att vilseleda och kasta
misstankarna på torvupptagarna. Dessutom ha prästens förfärliga barn
sprungit omkring och bedyrat att de sett mordet begås. Och ett äldre
stadsfruntimmer ska ha varit hos statarna och sagt, att förvaltaren
kommer att bekänna innan kvällen.
Det äldre stadsfruntimret, inföll fröken Alexander, är nog ingen annan
än jag. Och jag tror fortfarande, att bekännelsen inte ska låta vänta på
sig. Sådant har jag på känn. För resten få vi inte döma herr Brut för
hårt. Vad flickan ropade till honom var verkligen oanständigt, och en
man med hans temperament blir lätt offer för sin vrede.
Kors i jissi namn! ropade Ludwig och stirrade förskräckt på den dystert
leende fröken Alexander. Hur kan damen veta, vad som sas i skogen?
Känner man människorna, svarade fröken Alexander, så vet man nästan
alltid på ett ungefär, vad de ha sagt eller kommer att säga vid det och
det tillfället. Man kan ta fel på ordalydelsen men inte på innehållet.
Ludwig! manade doktor Karolina. Det är av vikt att få veta vad flickan
sa, som kunde till den grad uppröra herr Brut. Jag kan inte tänka att du
ämnar undanhålla oss sanningen.
Jo, det gör jag, sa Ludwig som satt med huvudet tillbakaböjt för att få
blodet att stanna. Och han tillade:
I det här fallet kan inte fan själv tala sanning. Då är det bättre att
slåss.
Jaså, sa prästen. Då tör hon ha beskyllt honom för stöld eller andra
oegentligheter, och det kan stämma med det oväntade avskedet.
Där högg kyrkoherden i sten! skrek Ludwig förargad. Och plötsligt
givande efter för sin pinsamma och tyranniska sanningskärlek fortsatte
han buttert:
Flickan sa, att hennes nåd kunde vara lagom sträng om dagarna, när hon
själv gick till förvaltaren om nätterna. Undra sen på om att han blev
arg, helst drängen hörde på--
* * * * *
Det är möjligt att en viss anständighetskänsla parad med ömkan skulle ha
avhållit damerna Willman från att kommentera det sensationella
avslöjandet, ifall den första djupa tystnaden brutits på ett värdigt och
avledande sätt. Olyckligtvis blev det herr generalagenten för
konstgjorda fåglar, som först tog till ordet. Han var inte situationen
vuxen, eller rättare sagt: han var alldeles bakom flötet. Hans
älsklingsfågel var krossad och trots den sena timmen hade han icke fått
upptaga en enda order. Han var själv sorgsen och orolig, och som alla
sorgsna och oroliga trodde han sig omgiven av idel glada, lyckliga och
skämtsamma varelser. Därtill kom, att de för honom ovanliga vinerna och
likörerna avtrubbat hans eljest skarpa omdöme. Han brast i ett
spasmodiskt fnitter och utropade:
Ack, lilla hennes nåd, nu är rätta stunden att köpa två små fåglar: en
för er själv och en för er vän. Minns ni inte, hur jag och min älskade
Judit signalerade till varandra? Det är praktiskt! Det är poetiskt. I
längden också billigt på grund av spelverkets outslitlighet. Och det
blir ett minne! Då hösten kommer och åldern, och vintern och den stora
tystnaden--tryck på knappen och vår och ungdom äro åter där! Då
näktergalen tiger, hennes nåd, då sjunga mina fåglar!
Ludwig tog honom i armen och viskade vänligt: Om herr generalagenten
tiger, lovar jag att köpa ett halvt dussin! Generalagenten teg och
antecknade ordern. Men damerna Willman gingo till attack:
Besynnerligt! sa doktor Karolina. Besynnerligt att detta skulle hända
dig, kära Olga, som av vår mor alltid framhölls som ett exempel på
självbehärskning. Besynnerligt ehuru icke alldeles oväntat. I alla
händelser katastrofalt! Herr Brut är dock en tjänare. Han hör inte till
vår sfär. Det kan bli en obehaglig historia.
Obehaglig eller ej, genmälte Betty, så är den psykologiskt intressant.
Bort från erotiken kommer i ett nytt ljus. Rörelsen blir mig mera
sympatisk, ty det ligger ett verkligt patos bakom och ett stort
moraliskt fallissemang.
Menar ni verkligen, att hon är kär i honom? undrade Lizzy. I så fall
blir hans avsked en gåta.
Eller en bluff! återtog doktor Karolina. Det oroar mig mer än något
annat, ty det kan tyda på framtidsplaner. Hur långt har du egentligen
tänkt gå, min snälla vän? Jag hoppas, att du inte i din yra glömt
Jan-Petters testamente? Ett nytt äktenskap betyder Larsbos förlust. Tänk
om du skulle vilja förklara dig! Vi äro här bland vänner, situationen är
kritisk och en falsk blygsamhet obehövlig.
Nu begriper jag, inföll Betty, varför just Olle skulle upptäcka
sambandet mellan sedlighet och ekonomi. Men jag förstår inte, hur hon
tänker lösa problemet för sitt eget vidkommande.