Där arbetarbarackerna nu stå, fanns i min barndom en trädgård, som inte
skämdes för sig. Tämligen förvildad var den visserligen och äppleträden
och päronträden liknade mest gamla kvastar, som Vår Herre varje sommar
behängde med några löv till ett under och tecken, att han gör, vad honom
behagar. Men han hängde också dit päron och äpplen och lät dem giva god
skörd vare sig det var fruktar eller ej.
Mitt i trädgården stod en ganska stor röd stuga i två våningar och med
kupigt mörkt tegeltak. Den var säkert mycket gammal; golvtiljorna voro
alnsbreda, trösklarna timmerstockar, dörrklinkorna nästan för tunga för
mina händer. På väggarna i salen fanns holländska kattuntapeter med
blommönster och en väldig kakelugn med två eldstäder. Den var, som hörs,
en bostad för ståndspersoner, och jag vet inte för vem den byggts eller
hur den förr i tiden använts. Men i min barndom beboddes den av Filemon
och Baukis, fast gubben här på trakten kallades Erik och gumman Lovisa.
Som jag minns honom, var han bortåt åttio år eller kanske mera, gumman
en tio år yngre. Han hade någon gång varit kusk på herrgårn, men det
var redan så längesedan, att ingen mindes när. Lite håvor och gåvor fick
de men hade varken stat eller pension. De enda djur jag såg där, var en
gris, en katt och tre urgamla, skalliga hönor, som tillsammans inte
orkade med mera än ett ägg om året. Täppa och potatisland hade de
förstås. Och gubben hade en lång svart rock, som han fått från herrgårn
och gumman hade en gredelin och blommerant klänning med halskrås. De
sutto i det fina huset som herrskapsfolk och gerådet var därefter
åtminstone i stora salen, som var det enda rum dit folk släpptes. Där
stod då gubben i position och tog emot, om man kom med en strut snus.
Tack för all del för den vänliga hågkomsten, sa han, jag hoppas kunna ge
den snälla grevinnan lika gott igen. Och det gjorde han om hösten, när
han kom med sina underbara päron. Då fick han snaps och tilltugg men
inte som annat folk i köket utan i lilla salen. Och där satt han och
underhöll grevinnan en timme, varefter han fick en korg med godsaker
till Lovisa. Men den korgen skulle han av någon anledning inte bära
själv utan en flicka eller dräng sändes med honom. Och han gick aldrig
jämsides med flickan eller drängen utan ett par steg före och höll en
käpp i handen.
Ingen visste, hur han kunde vara så fin som han var, alltid slätrakad
och med fadermördare kring den breda hakan. Ingen visste heller vem som
givit honom och gumman rätt att bo i det stora huset, som var alldeles
för vidlyftigt för deras stånd och villkor. Grevinnan gjorde
efterforskningar och fann, att då huset för en trettio år sedan stått
tomt, hade gubben och gumman helt enkelt flyttat dit. Men nu började det
bli ont om husrum på Larsbo. Grevinnan lät rusta upp stugan på ett
nedlagt skogstorp. Den hade kök och kammare och var ganska nätt; täppa
hörde till, lagård, fruktträd och buskar. Men det var ju på intet sätt
att förlikna vid det stora röda huset. Då grevinnan föreslog gubben att
flytta dit, skrattade han åt henne och gjorde på ett hövligt och
skämtsamt sätt narr av henne. Nej, kom aldrig mer till mig med det! sa
han. För då nödgas jag tro att grevinnan blivit vilsen. Hur skulle det
se ut, om vi flyttade till det där lösseboet? Folk kunde tro att det
gått utför med oss på gamla dar. Inte för att jag bryr mig om, vad som
pratas i socken. Men Lovisa har sina känslor! Och om det tillåts mig att
i ödmjukhet ge grevinnan ett råd: Stöt sig inte med Lovisa!
Därvid fick det tillsvidare bero. Gubben spatserade tillbaka till det
fina gamla huset, kavat och rak i ryggen, rödblommig mellan de vita
polisongerna. Och han hade klarat sig ur många svårigheter och
genomdrivit sin vilja vid flerfaldiga tillfällen genom att säga: Får jag
ge ett råd? Stöt sig inte med Lovisa!
Men Lovisa var en liten gumma med stora, runda ögon, stort, runt huvud
och liten, rund kropp. Hon var så urbeskedlig att man nästan kunde tro,
att hon tappat målföret. Hon sa aldrig ett ont ord, och det myckna goda
hon sa bestod mestadels i ömma och förtjusta utrop. Det fanns inga
planer att stöta sig med henne och det visste väl gubben bäst som
regerade henne som tuppen regerar hönan. Själv var han munter och
godmodig och då vi barn stulo frukt i hans trädgård, låtsades han aldrig
se oss, försåvitt vi inte kommo alltför tidigt på morgonen. Han hade ett
förskräckligt morgonhumör och det ska ha varit orsaken, varför han fått
avsked som kusk. Det gjorde, att vi barn helst stulo hans frukt om
mornarna, och även de lataste bland oss kunde inte motstå frestelsen
utan knogade upp klockan sex för att stjäla hos Erik. Då kilade han
omkring under träden med en piska och snärtade oss. Mina ben voro ofta
randiga och svullna. Om gumman också fick smaka piskan, det vet jag inte
men tror det knappast. Ty när han var i det humöret, brukade han utstöta
en sorts gäll vissling, som enligt mitt förmenande var ett varningsläte
för gumman. Och jag hörde honom också ropa: Kvinna! Håll dig undan! Jag
har djävulen i hjärtat och piskan i hand!
Sådant hände om mornarna; eljest var han from och gladlynt. På gumman
hade han ingenting att anmärka undantagandes tre ting. Det ena var det
häftiga lynne, han påstod henne äga. Men det var en klar lögn. Det andra
var, att hon snöt sig i underkjolen. Det var sant och grämde honom desto
mera, som han påstod att enda verkliga skillnaden mellan bättre och
sämre folk låg i näsduken. Han hade själv de allra finaste
battistnäsdukar med min farfars namnchiffer och grevekrona. Somliga
påstodo att han stulit dem, men det troliga är att han fått dem efter
farfars död då allt linne utdelades bland folket. Den tredje
anmärkningen bestod däri att gumman inte löd honom på fläcken och
efterkom hans önskningar ögonblickligen. Det var delvis sant, ty gumman
var döv och hade mycket svårt att fatta vad han sa henne. Gubben tyckte,
att gumman på femtio år borde ha lärt sig förstå hans miner och
åtbörder. Han övade och exercerade henne dagligen utan att hon gjorde
några egentliga framsteg. Det bedrövade dem båda, men enligt mitt
förmenande levde de ganska lyckligt.
Emellertid började torvupptagningen i stor skala och det blev allt
trängre om utrymmet på Larsbo. Förvaltaren låg över min faster och
uppmanade henne att låta avhysa de båda gamla och skicka dem till
fattighuset, eftersom de i sin sturskhet inte ville nöja sig med
skogstorpet. Det bar henne emot och hon fann en annan utväg. De gamla
hade två döttrar, som båda voro präktigt gifta, den ena med en
sotarmästare i Örebro och den andra med en kopparslagare i Arboga.
Engång, då grevinnan var i Örebro, kallade hon till sig sotarmästaren
och gjorde honom det förslaget, att han skulle taga svärföräldrarna i
sitt hus och sin kost mot hederlig vedergällning och ett passande
underhåll. I betraktande av deras höga ålder kunde det ju också vara
lämpligt att de fingo vård och tillsyn. Sotarmästaren hade ingenting
emot förslaget, vad gumman beträffade, men gubbens svåra morgonhumör
skrämde honom. Han sa: Min svåger i Arboga är kopparslagare och en satan
till karl; han är minsann inte buskablyg. Om han vill ta gubben, så ska
jag gärna ta gumman.
De blevo ense och sotarmästaren och kopparslagaren blevo också ense.
Tiden för avhämtningen bestämdes till en dag på sensommaren då de gamla
skulle fira guldbröllop och då döttrarna och mågarna i alla fall skulle
ha gjort den långa resan för att bereda dem en glädje. Eftersom gubben
var tjurskallig, beslöt man att tillsvidare hemlighålla saken. Min
faster sa alltså ingenting åt de båda gamla, och då den betydelsefulla
dagen nalkades, reste hon bort, sedan hon först givit order om, att
guldbröllopet skulle firas med all tänkbar ståt och på hennes bekostnad.
Vid tolvtiden på guldbröllopsdagen begåvo vi oss till den fina gamla
gården. Jag, som var sju eller åtta år, representerade min faster och
var vitklädd och hade en blomkrans på håret och en stor blomkvast i
handen och i blommorna ett kuvert med pengar. Närmast efter mig kommo
alla gårdens honoratiores, förvaltaren och bokhållarna, rättaren och
kusken med hustrur, hushållsmamsellen och kammarjungfrun. Vidare infunno
sig klockaren och skolläraren och skollärarinnan och kanske ännu några
flera men allasammans bättre folk. Ett par pigor buro stora korgar med
Guds gåvor.
Gubben i svart rock och galonerad kuskmössa stod mitt i trädgården och
bredvid honom gumman. Stora röd-och-gula päron och skär-och-gröna äpplen
hängde på bugnande grenar över deras huvuden. Gubben mottog vår hyllning
med lagom förvåning, artigt och värdigt; gumman mös och pep av
tacksamhet och lycka. Ett bord dukades bland hallon, vinbär och krusbär
och vi slogo oss ned och tittade mot vägen. Bäst det var, reste sig ett
dammoln och ur molnet kom med rassel och smattrande hovar Larsbo
char-à-bancs, lövad och med den likaledes lövade kopparslagaren på
kuskbocken. I vagnen sutto sotarmästaren, döttrarna och några barn och
barnbarn. Det hela slingrade och slog, slank och log; ty körsvennen var
mer munter än skicklig och i matsäcken fanns ett femkannorskrus med
brännvin och ett annat med punsch. Vi lantbor hade varit stillsamma och
sedesamma och vi hade talat om väderleken. Men stadsbor som dessa äro
gladare och hurtigare och skickar sig ledigt. Kopparslagaren tog alla i
famn och mig kysste han så att skäggstubben stack hål på skinnet. Ful är
du, sa han, men nu har jag i alla fall kysst en grevinna!
Vi bänkade oss kring bordet, åto och drucko. Kopparslagarn gav mig ett
glas punsch och strax blev jag så yr i huvudet, att jag varken såg eller
hörde någonting tydligt. Armar och ben, huvuden och händer dansade runt
för mig bland päron och äpplen under himlen. Men när jag återkom till
besinning, varsnade jag gumman och gubben. Hon stod och drog honom i
rockärmen och han drog åt sitt håll så att de vacklade fram och
tillbaka. Gubben skrek:
Nej, jag ska till Arboga, och det passar mig, för det är en fin stad.
Där ska jag gå på de släta gatorna och spegla mig i de stora fönstren.
För jag är trött på bondlandet och på dig med bondgumma!
Och han vände sig till de andra och sa:
Tror ni att jag på femtio år kunnat lära henne att snyta sig som folk?
Snyt dig! röt han i örat på gumman. Snoren rinner om dig!
Det var sant, ty gumman grät bittert. Nu tog hon genast upp underkjolens
kant och snöt sig.
Si! Si! Si! triumferade gubben. Tri ting har jag aldrig kunnat lära
henne, fast jag ordnat och exerat i femtio år: att snyta sig som folk,
att lyda på momangen och att styra sin elaka tunga. Nej, nu är jag
utless på dig, Lovisa! Far till Örebro du! Far till Örebro! Jag far till
Arboga!
Gumman drog och grät och grät och drog och slutligen lyckades hon få
honom in i huset. Det sista jag hörde av dem, var gubben som skrek: Jag
är utless på dig, gumma! Har jag inte dragits med dig i femtio år och nu
ska du missunna mig! Att komma till Arboga! Men si det ska jag! Och leva
herrens glada dagar! Ska jag!
Mer fick jag varken höra eller se av Filemon och Baukis, ty fasters
kammarjungfru tog mig skyndsamt vid handen och förde mig hem.
Antagligen hade sällskapet blivit alltför livligt. Men när glädjen stod
som allra högst, skall gubben ha kommit ut igen, förlägen och allvarlig.
Han tog sin måg kopparslagarn avsides och förklarade, att det hela varit
ett skämt. Varken skulle han fara till Arboga, ej heller gumman till
Örebro. Utan de skulle förbliva i sitt hus, de dagar som återstodo. Då
blev kopparslagarn förtörnad och han sa:
Är du tjurskallig gubbe, så ska vi genast packa ihop. Och det ska vi
ändå göra, eftersom vi måste ge oss av bittida i femdraget.
Så gingo de in i huset, döttrarna och mågarna och de andra, och begynte
packa ihop. Förvaltaren lät en skrinda köra fram och i den stuvades
bohaget. Och förvaltaren sa:
Det är grevinnans befallning. Där har ni, för att ni inte ville bo i
skogstorpet.
Nu gick gumman från den ene till den andre, från döttrarna till
mågarna, från förvaltaren till klockaren, från skolläraren till
hushållsmamsellen. Hon tog var och en i hand och till var och en sa hon
allt under det hon grät:
Å kära hjärtanes! Kan I inte förstå? Kan I inte förstå!
Skolmästarn sa:
Vad kan vi inte förstå? Ska gammalt folk vara så tokigt att de inte kan
bo i var sin stad? När det länder till deras bästa och de få den ömmaste
vård av barn och barnbarn!
Men gumman hade inte fått flera ord än dessa:
Kan I inte förstå! Kan I inte förstå!
Och gubben stod ordlös inför omstörtningen, tung efter middagsruset.
Visste till sist inte bättre än att begagna det gamla knepet och säga:
Får jag ge er ett råd? Stöt er inte med Lovisa!
Då kunde de inte annat än skratta, men de blevo också rörda av de båda
gamlas hjälplöshet; de togo dem i famn och klappade om dem och under
tiden fullbordades packningen. När besvärligheten var undanstökad och
gumman äntligen tystnat och med henne gubben, ville kopparslagarn att
glädjen skulle återvända, eftersom det i alla fall var en festdag. De
båda gamla bekransades, sotarmästarn höll tal för dem och prisade deras
trohet och kärlek; döttrarna och barnen satte sig när dem och smekte
dem. Det läto de ske; men när de suttit en stund, reste de sig och
gubben sa:
Ska vi fara bittida, så är det bäst att vi gå bittida till sängs.
De gingo in i huset, där en bädd lämnats kvar åt dem för natten. I
trädgården fortsatte festen, och som hushållsmamsellen sörjt för den med
rund hand, tröt glädjen inte i första taget. De gjorde sig glada, tills
plötsligt ett av barnbarnen kommo springande och ropade:
Titta farfar och farmor! Titta farfar och farmor på vägen!
Ett stycke bort på vägen gingo gubben och gumman och mellan sig sköto
och drogo de en kärra, och på kärran stod sängen. Genast rusade de efter
dem och hunno snart fatt dem. De skreko och ropade om varandra, somliga
förargade, andra rörda, åter andra skrattande. Men gubben sa:
Nu gå vi till skogstorpet. Ska I inte unna oss det heller?
Pass mante! svarade kopparslagarn. Vi ha ord och avtal med grevinnan och
det blir ingen ändring.
Han tog gubben på armen just som en barnunge, sotarmästarn tog gumman
och de andra togo kärran. Så stängde de in dem i huset. Festen fortsatte
tills det blev tid att gå till sängs. Stadsborna fingo husrum på
herrgården men en av döttrarna stannade för att vaka över de båda gamla,
som krupit till kojs och somnat. Hon redde sig en bädd bredvid deras och
höll sig vaken en god stund. Då hon inte hörde någonting från dem annat
än ett jämnt snarkande från gubben och snusande från gumman, lät hon
dock sömnen få sitt och sov en timme. Hon vaknade mitt i natten och fann
de gamlas bädd tom. Sedan hon ropat och letat förgäves, skyndade hon upp
till herrgården och väckte de sina. De begåvo sig åter uppför vägen till
skogstorpet och hade inte gått långt, förrän de hunno dem. Gubben låg
rak lång tvärsöver vägen och gumman satt på dikeskanten med hans huvud i
sitt knä. När hon såg, att barnen åter voro över henne, började hon
skaka gubben och dra i honom, men han vaknade inte. Barnen togo honom
mellan sig och buro honom hem, gumman följde tyst efter. Den gamles
kropp var iskall och barnen trodde, att han var döende. Men sedan de
gnidit honom och värmt honom med heta grötar, kände de att hjärta och
puls slogo normalt. Väcka honom kunde de däremot icke. En läkare
efterskickades och en klok gubbe och en klok gumma och allt vad på
trakten fanns av insikt och förstånd, men väcka honom kunde de icke. De
båda mågarna måste återvända till sina städer och yrken. Döttrarna
lämnades kvar för att vänta på gubbens uppvaknande.
Han sov fem dygn i sträck och hans besynnerliga tillstånd väckte allmän
förvåning. Ty fastän hjärta och lungor arbetade normalt tycktes alla
andra kroppens funktioner vara upphävda. Döttrarna sörjde honom redan
som död och hans hustru grät då och då en skvätt utan att dock visa den
förkrossande sorg, som man väntat sig. Det var också en gåta och båda
fingo samtidigt sin förklaring på sjätte natten. Den ena dottern, som
sov i rummet utanför de gamlas sängkammare, väcktes nämligen av ett
skrällande ljud. Hon lyssnade, men då hon inte förnam något vidare
buller, trodde hon sig ha drömt; hon steg dock upp och gläntade på
dörren. I sängen satt gubben kapprak och av ansiktet att döma i sitt
värsta morgonhumör; på golvet låg gumman på knä och samlade hop kokt
potatis och skärvorna av en karott. Och hon viskade: Äss, äss! Ge dig
till tåls! I morron kommer grevinnan hem och sen behöver du inte ligga
och åbäka dig utan kan få ordentlig mat.
Hemligheten var röjd och gubbens falskhet och gummans list, ty det ska
ha varit hon som funnit på, att gubben skulle ställa sig skendöd. Men
som han till sist lessnat på den dåliga kosten, hon förmått smuggla in
till honom, hade han givit henne en knuff, så att karotten flugit henne
ur händerna. Nu ville döttrarna åter gripa sig an med verket och föra de
båda gamla till var sin stad. Min faster anlände emellertid samma dag.
Hon lät återställa huset i dess gamla skick och förbjöd envar att oroa
Filemon och Baukis. Knappt hade hon uttalat detta förbud, förrän gubben
stod på sina ben, frisk och helbrägda. Dock blev den glädjen icke lång,
ty redan dagen därpå låg han i sin säng och nu skötte sig varken hjärta
eller lungor som sig borde. Spänningen var över, viljan hade slappnat
och den gamla kroppen gav vika.
En dag, då det led mot slutet, skickade han efter min faster. Hon satt
både länge och väl hos honom, men hon kunde inte locka ur honom, vad det
egentligen var, han önskade. Slutligen sa han:
Inte ska grevinnan fråga mig utan fråga Lovisa! För det är hon som rår
och regerar. Och stöt sig inte med henne, grevinnan!
Faster gick då ut i köket, där gumman stökade och frågade henne, vad det
var, de båda önskade.
Äss, äss! vojade sig gumman. Har han inte fått det sagt ännu? Det är
ingenting annat än att grevinnan inte ska brådska med begravningen. Utan
att vi kan komma i jorden båda på engång. Det önskar vi, om grevinnan
vill vara så god att inte brådska, fast det är sommar. Och länge dröjer
det nog inte.
Min faster lovade allt, vad som önskades, ty hon trodde att den ene
yrade och att den andre tagit skada till sitt förstånd. Men två dagar
innan gubben dog insjuknade gumman i lunginflammation och två dagar
efter hans död dog hon. Då nu de båda gamla gjort sitt, gjorde min
faster också sitt och gav dem en hederlig och vacker jordafärd.
Filemon och Baukis anhöllo om nåden att få dö samtidigt. Jag tror inte,
att det skulle ha fallit Erik och Lovisa in att bedja en sådan bön. Men
då de båda kände slutet nära, funno de det tilltalande och klokt att
ordna begravningen så, som skedde. Trots denna olikhet kallar jag dem
Filemon och Baukis. Och därmed ärar jag ingen och skämmer ingen.
* * * * *
Under det att Lotten Brenner förtalde sin historia och punkterade den
med utropsformade rökmoln, stod fru Olga och trampade sakta av och an,
bortvänd från de övriga. Hon måste avlägga en bekännelse och hon visste,
att den skulle mottagas med brusande indignation. Hon sa till sig själv,
att hon var en självständig varelse, som inte behövde taga hänsyn till
någon, men det hjälpte henne föga. Hennes knän veko sig; hon sjönk ned
på en stol. Hon stammade, hackade med tänderna och sa:
Po-pojkar! Jag har någonting att tala om för er.
Genast lyssnade man uppmärksamt, ty då en Willmanflicka anropar
mänskligheten med kollektivet pojkar, är hennes meddelande av vikt och
hennes sinnesro rubbad. Med mera stadgad röst fortfor hon:
Ni kommer att skrika och väsnas, men det gör mig ingenting. Det inverkar
inte på mitt beslut. Jag är en självständig varelse. Jag tänker visa det
nu. Jan-Petter tillät mig inte att taga någon del i gårdens skötsel--
Jan-Petter, avbröt prästen, var i flera avseenden en förståndig man och
god make. Icke desto mindre säger mig min erfarenhet som människa och
själasörjare, att lilla nåden borde gifta om sig.
Jan-Petter har satt stopp för det, anmärkte doktor Karolina torrt. Vid
omgifte går Larsbo till Ludwig. Det vore en stor förlust.
I synnerhet för Willmännerna! hånade Ludwig, vars lynne oavlåtligt
förmörkades på grund av Britas energiska ögonkurtis med prästsonen. Min
första åtgärd skulle bli att avhysa de rysliga flickorna undantagandes
Olle själv, som är sedligt oförvitlig och en bra pojke.
Jan-Petters testamente, återtog doktor Karolina med kraft, länder Larsbo
till gagn. Så länge Olga är ogift, kommer hon att behålla Casimir Brut
som förvaltare. Och gården kan inte vara i bättre händer. Hade Olga rätt
att gifta om sig, skulle hon kanske fastna för någon ung odåga, som
skulle förstöra Larsbo.
Fru Olga stack sina pekfingrar i vädret och sporde:
Var det jag, som skulle få tala?
Och då ingen bestred henne rätten, fortsatte hon: