Äsch vad du är fånig! sa Ludwig och gav henne en förbittrad och sorgsen
blick. Ljuga! Fy fan!
Men hon hade redan gått in i sängkammaren och stängt dörren. Ludwig
gjorde en grimas och lydde. Först då han passerat Jan-Petters rum och
kommit ut i stora salen, stannade han ett ögonblick eftertänksam. Dörren
mellan skrivkabinettet och Jan-Petters rum hade för ovanlighetens skull
och kanske för första gången på ett decennium stått oreglad.
Frampå förmiddagen anlände tante Saras gäster. Först kommo i förhyrd
stadslandå damerna Theander, tre systrar och kompanjoner. Tante Saras
förbindelse med dessa damer bestod endast däri att hon två eller tre
gånger om året gjorde några små inköp i deras kortvaruaffär. Men gamla
fruntimmer förstå att uppskatta varandra, de flocka sig gärna samman,
sitta i ring och säga varandra barnsliga artigheter eller elakheter,
giva varandra smeknamn och öknamn. De göra lustiga och oartiga miner,
fnittra åt ingenting, råka ibland i gräl och gråta då bittert. Man
säger, att de blivit barn på nytt; ack så väl är det inte. Men de önska,
att de vore barn och att någon mycket, mycket gammal och stor och
mildhänt och förståndig komme och toge hand om dem. Ty de känna sig
trötta och griniga.
Damerna Theander medförde gåvor; den ena en luktvattenflaska den andra
ett par silkevantar, den tredje ett krås. De voro inte rika, men de
funno vänskapen skön och ville gärna kosta på den något. Landån var den
finaste hyrlandån i stan, kusken hade livré, hög hatt med kokard, gula
handskar och en skär ros i knapphålet. Röda och gula och blå
pappersblommor sutto instuckna i hästarnas manar, i munderingen och här
och var i vagnen. Det hela var festligt. Då flickorna Willman blevo
damerna Theander varse, kände de sig plötsligt modfällda och förstämda;
de smögo sig ut i parken och gömde sig. Men damerna Theander stego ur
vagnen, ställde upp sig i en linje samt marscherade med taktfasta steg
fram mot trappan i det de räknade: ett tu, ett tu. Det var inte deras
vanliga sätt att uppträda, men de hade kommit överens om att slå sig
lösa, ha roligt och roa. Och de kunde inte tänka sig annat än att
gårdens folk mangrant såg på, höll sig i sidorna för skratt och viskade
till varandra: Titta på gummorna Theander! Så kavata! Det är ändå roliga
gummor!
Men ingen såg dem och ingen tog emot dem; och framkomna till trappan
blevo de plötsligt generade och tyckte, att de burit sig dumt åt.
Mittibland dem dök då upp, som fallen från skyarna eller stigen ur
jorden, en liten gammal herre med långt vitt bockskägg och stora,
svärmiskt lysande svarta ögon. På huvudet bar han en grå cylinder och
den spensliga lilla kroppen var höljd i en alltför vid svart redingote,
som räckte nästan ända ned till fötterna. Det var generalagenten herr
Moritz Schönthal, en släkting, och en man, som lånade ut pengar mot
oskälig ränta. Eftersom han var ockrare ansågs han äga en stor
förmögenhet; men i själva verket skulle han ej kunnat leva på sitt
kapital, om han tagit en skälig ränta. Han levde sparsamt men hade en
dyrbar passion: mekaniska leksaker, enkannerligen speldosor och i all
synnerhet konstgjorda sjungande fåglar. Den dyrbaraste i hela samlingen,
en gyllene näktergal i en silverne liten bur, förde han med sig till
kusin Sara, ehuru visserligen ej som gåva. Så dum var han inte. Men hon
skulle få lyssna till dess sång och de övriga ärade människorna skulle
få lyssna och generalagenten skulle således väsentligt bidraga till att
höja stämningen utan att egentligen själv göra någon förlust. Han var
viss om att vara välkommen och säker på sin framgång, och för resten var
han inte så dum, att han tänkte låta någon människa fördärva hans goda
humör. Han slöt sig till de väntande tre damerna, underhöll dem på bästa
sätt och lättade lite på pappaskens lock så att de en i sänder fingo
kasta en blick på den underbara fågeln.
Till dessa fyra kom nu en femte, en viss fröken Alexander, som alltid
gick till fots, därför att det var nyttigare för henne. Hon bar på en
stor tårta och var starkt upphettad efter den halvmillånga vägen. Om
denna fröken vet man egentligen endast att hon ägde en stor vänkrets.
För cirka tjugu år sedan hade hon träffat tante Sara på en
järnvägsstation och hjälpt henne att bära en kappsäck över spåret, mitt
framför nosen på ett visserligen stillastående men ilsket frustande
lokomotiv. Denna äventyrliga händelse hade de båda damerna aldrig kunnat
glömma, och då de träffades endast engång om året, nämligen just på
Saradagen, blev den aldrig tillfyllest dryftad och ägde ännu efter
tjugu års förlopp en oförsvagad stämning av spänning, dristighet och
fasa.
Sedan hennes vänner sålunda samlats och väntat en stund vid trappans
fot, trädde tante Sara ut, tämligen hastigt och sanningen att säga
utknuffad. Ludwig, som kände den gamla damens otroliga blyghet och som
funnit henne ängsligt lyssnande vid dörren, hade gjort processen kort,
och i det han sa: Det hjälps inte! Fan själv är hövlig på sin
namnsdag!--öppnade han dörren och makade ut den gamla. Tante Sara neg,
stum och högtidlig, åt höger och vänster, varpå hon pekade nedåt parken.
Den lilla gruppen, följd av tante Sara, satte sig i rörelse.
Gratulanterna behöllo tillsvidare sina gåvor, väl vetande att tante Sara
först efter ett försiktigt men ihärdigt trug skulle taga emot dem.
Dessutom smittades de av hennes dystra högtidlighet till den grad att de
inte vågade gå i bredd över den krattade grusplanen, utan smögo sig fram
i varandras spår med den lille generalagenten i täten.
Knappt hade de vänt ryggen till, förrän Ludwig och Brita Djurling
smögo sig ut, satte sig på trappan, omfamnade sina knän och
fnissade--ungdomens ofrånkomliga grin bakom ålderdomens rygg. Men uppför
allén kom en lövad skrinda, festlig och fylld av barn, flickor och
ynglingar. Körsvennen, en slätrakad, grovskuren man, satt mjukt och
bekvämt i en hövolm. Vid avvägen till stallbacken höll han inne och
yttrade:
Stig av kära barn och se er omkring. Det är en präktig och välskött
gård och ni kan alltid lära er något.
Genast sprutto alla barnen till som fiskar, då man kastar en sten i
vassen, och de kullrade och de tullrade över skrindans kanter. Några
kommo på fötterna, andra på händerna, andra på huvut eller baken. Men i
ett nu voro de alla på benen och kilade tysta och snabba i skilda
riktningar och spridde sig över gården. Än ströko de genom hallonhäcken,
än fastnade de i krusbärsbuskarna, än klängde de i körsbärsträden, än
kastade de sig över de söta ärterna, än smeto de in i mejeriet och
klunkade ur mjölkfaten, än dristade de sig långt in i köket. Mannen med
det slätrakade ansiktet log milt och förnöjt.
Nu betar min hjord, sa han. Men Ludwig sa till Brita:
Här sitta vi och skratta, som om ingen olycka hänt. Men när jag ser, vad
jag ser och hör, vad jag hör, så anar det mig, att prästens ha kommit.
Och prästen och hans äldste son, som redan var en lång räkel och jur.
stud., spände hästarna från skrindan, ledde dem till stallet och försåg
dem rikligt med Larsbo präktiga havre. Därpå slog sonen bosset av
faderns rock, kammade hans hår med fingrarna, jämkade på hans krage,
knäppte en knapp i hans sprund, putsade hans naglar och granskade honom
slutligen med berättigad stolthet.
Vet du vad? sa han. När du är ren och hel, så behöver man sannerligen
inte skämmas för dig. Kom så gå vi upp till gumman.
Prästen log ännu mera förnöjd, lade finger på mun och viskade:
Ingen brådska, min gosse. Låt hjorden beta. Tids nog blir den upptäckt.
Han skrockade belåtet och gladde sig åt de många munnarna och magarna,
som nu voro i rask verksamhet. Men att han hade så många barn i sitt hus
berodde icke på något klandervärt lättsinne utan helt enkelt därpå, att
han råkat gifta sig tre gånger och varje gång med en barnrik änka. Av
hela kullen voro endast sju eller åtta helsyskon, återstoden halvsyskon
och sammanbragta barn. Han gjorde alls ingen mannamån mellan egna barn
och styvbarn och kunde, enligt Ludwigs iakttagelser, knappt skilja
mellan de olika kullarna och vad de yngre telningarna beträffade icke
ens emellan de olika individerna utan kallade allt mankön Lasse och allt
kvinnkön Lisa. Rörande deras antal saknas exakta uppgifter. Ludwig hade
vid olika tillfällen räknat dem och för varje gång kommit till olika
resultat, varierande mellan sjutton stycken och en fem sex dussin--den
senare uppgiften en påtaglig överdrift. Han sa emellertid till Brita
Djurling:
Låt oss varna Olle. Kanske kan någonting räddas.
* * * * *
Fru Janselius hade andra bekymmer. Klockan var elva och kammarjungfrun,
som utsänts i ett kortvarigt ärende klockan 6,43, hade ännu ej låtit
höra av sig. Det var i och för sig besynnerligt och det besynnerliga
underströks genom förvaltarens egendomliga uppträdande. Han var tydligen
bekymrad och lika tydligt var, att han försökte bagatellisera saken. Han
förklarade, att flickan antagligen begivit sig till Spilleboda.
Tillfrågad, vad han hade för orsak att tro det, svarade han högst
svävande. Någon hade sett henne på väg ditåt, men han kunde icke uppgiva
sin sagesman. Det var olikt Casimir Brut. För resten--om flickan
verkligen begivit sig till Spilleboda, så var det tråkigt och allvarligt
nog.
Spilleboda var ett torp under Larsbo men sedan lång tid tillbaka befriat
från alla skyldigheter mot huvudgården. Torparen, en sjuttioårig gubbe,
åtnjöt dessutom ett jämförelsevis stort underhåll från Larsbo i pengar
och produkter. Orsaken till dessa förmåner var den, att gubben på sin
tid hört till missionsskolans och böneladans förnämsta apostlar. Just
hans vältalighet hade omvänt Jan-Petter, visserligen endast för några få
år. Godsherrn övergick till en tamare och världsligare religiositet,
hans undersåtar följde honom så småningom; den lilla sekten smalt raskt
samman och räknade till slut blott spillebodaren, hans hustru och
ytterligare fyra eller fem åldringar samt en pojke, som var en smula
sinnessvag. Den lilla surdegen fanns där emellertid, och vid flera
tillfällen hade den helt plötsligt genomsyrat hela församlingen. Då
gingo gubbar och gummor, ynglingar och flickor, män och kvinnor en efter
en den smala stigen över myren till Spilleboda. Här lägrade de sig kring
torpet och väntade tålmodigt, att predikanten skulle utträda. Ibland
stack hans gumma ut huvudet och ropade:
Gån er väg, fän och svin, hedna avföda, Larsbodjävulens undersåtar, gån
er väg! Si Kalle sitter därinne med bibeln i hand, men själen är hos
Gud. Evigt, evigt, evigt halleluja!
Halleluja! svarade folkhopen. De djärvaste smögo sig fram till fönstret
och tittade på torparen, som mycket riktigt satt där med bibeln på knät
men med blicken stelt riktad framför sig. Ibland åter kom den
sinnessvage gossen utrusande med en kvast eller sotraka i högsta hugg
och gick lös på menigheten, som vördnadsfullt vek eller lät sig slås.
Till sist och då väntan framkallat en ångestfull spänning, öppnades
dörren och torparens röst lät höra sig utan att han själv kom till
synes. Han läste eller predikade på ett entonigt, sjungande sätt och med
en ytterst långsam men stadig stegring av rytm och röstens styrka. Denna
stegring verkade hetsande och jagande som arabisk musik. Kvinnorna
började buga framåt och bakåt, männen följde. Plötsligt stod predikanten
mittibland dem; den vidöppna munnen tjöt fram en ström av ord eller
ljud; både ansikte och kropp voro otroligt förvridna och efter
samstämmigt vittnesbörd av troende och otrogna, svävade hela gestalten
minut efter minut ett gott stycke, sannolikt ett par fot, över marken.
Då extasen var över, föll han i en hög och bars hastigt in i stugan av
gumman och pojken.
Men även då torparen icke predikade och då ingen allmän väckelse kom
folk att förvandla myrstigen till bred och upptrampad väg, hände det som
oftast att en och annan syndare sökte skydd i Spilleboda. Vanligen var
det ungt folk och synnerligast kvinnor, vilka sett Satan nalkas i en
eller annan gestalt och känt sin svaghet. Torparen spillde inte många
ord på dem, men hans gumma satte dem till hårt arbete, och detta jämte
sång och bön fördrev den lede. Såtillvida var allting gott och väl, men
förtalet hade också något att säga om Spilleboda och påstod att de unga
kvinnorna där ej blott funno skydd mot synden utan även befrielse från
dess följder. Uttrycket "att gå till Spilleboda" hade inom vissa
lättsinniga kretsar fått en alldeles särskild betydelse och nästan
blivit en fackterm.
När förvaltaren framkastade den förmodan, att Bollan gått till
Spilleboda, blev således fru Janselius i högsta grad upprörd och
beskyllde Casimir Brut för att fördärva gårdens moral och anseende genom
att draga dit en massa löst folk. Förvaltaren svarade med ovanligt
saktmod att han genast skulle rida till Spilleboda för att undersöka
saken. Han hade redan varit borta en timme eller mer, då Ludwig anmälde
gratulanternas ankomst. Fru Olga fräste:
Har jag lust att sitta och sladdra med käringarna! Gå du och håll dem
sällskap.
Tack så hjärtligt, sa Ludwig och återvände till Brita.
Fru Olga satte emellertid på sig sin tjockaste och svartaste klänning,
knäppt ända upp till hakan och försedd med ett vitt krås. Hon ville göra
sitt yttre så dystert som möjligt och i full överensstämmelse med hennes
själstillstånd. Helst skulle hon ha satt på sig änkehatten med slöjan
men fann det överdrivet. Hon begav sig till köket för att giva order om
förfriskningar. I skänkrummet hejdades hon av ett kacklande från köket;
hon smög sig bort till fönstret mellan de båda rummen. På en stol mittpå
golvet satt en av prästens söner eller styvsöner, en sextonårig yngling,
och i hans knä köksflickan. De åto växelvis av samma kaka och framför
dem stod den gamla häxan till köksa med händerna i sidorna och log
saligt. Fru Olga hostade och snöt sig kraftigt, hon gick med tunga,
långsamma steg fram till dörren, som öppnades av köksan. De båda
ungdomarna hade försvunnit och hon kunde ge sina order.
På var sin kant av stora trappan sutto Ludwig och Brita, hopkrupna,
grinande mot solen men orörliga och allvarliga som indianer i rådslag.
Ludwig sa:
Jag tycker i alla fall det. Men du är en lerkruka.
Tror du, jag är rädd? sa Brita. För dig kanske?
Vad käbblar ni om? frågade fru Olga. Hon stod mittemellan dem, rak och
allvarlig, med magen något framputande och händerna korslagda däröver. I
vänstra handen höll hon en klumpig och vördnadsvärd gammal nyckelring
fullsatt med stora nycklar, som inte hörde någon vart. De brukbara
nycklarna voro nämligen i hushållsmamsellens vård och lånades icke ut.
Hon frågade alltså: Vad käbblar ni om? Och Brita svarade:
Han vill lura mig upp på sitt rum.
Jag skulle visa henne något, förklarade Ludwig.
Fru Olga sa med hårda läppar och skarp stämma:
Är detta något fastspikat på ditt rum, Ludwig? Eljest föreslår jag, att
du visar det här.
Ludwig betraktade henne med grubbel och oro.
Kors i jissi namn vad du är dum i dag! sa han.
Brita sa:
Hon är inte dum. Men hon är naiv.
Och de fortsatte sina underhandlingar, i det han sa: